Lätta jag inte går på nästa gång I

För snart två månader sen skrev jag en bloggdikt om hur man märker att kärlek försvinner. Jag har de senaste terapitillfällena pratat bland annat om det. Om min kontinuerliga känsla av försvunnen kärlek och hur det drivit mig att allt mer desperat söka den kärlek som inte längre visades för mig. Vi pratar om hur jag för lätt landar i att kritisera mig själv och ta på mig skuld och ansvar som jag inte borde ta på mig. Att Lyckliga Hon lyckats prata mig till åsikter som inte är bra för mig.

Därför ska jag resonera om saker jag tänker stå för i framtida relationer. Till mig själv: Ta inte på dig skulden! Undvik dina upprepningstvång! Undvik hägringarna! Ställ krav på dig själv och din relation! Gå inte på den lätte! Lär av misstagen. Ojdå, utropsteckensbingo!

Min terapeut säger åt mig att inte ta på mig skulden för att ha anklagats för ett osunt bekräftelsebehov utan att det är fullt normalt att vilja bli älskad.

1) En lätt jag inte går på igen.
Kärlek ÄR ett verb. Jag går inte längre på den lätte att det är okej i en relation att inte visa kärlek. I nästa relation vill jag leva med någon som klarar av att visa kärlek i ord och handling.

Själv tänker jag å andra sidan vara lugnare och f r å g a vad hon vill ha för att trivas med vardagstillvaron. Öppenhet, ord, kärlek och respekt. Det vi så sällan hade.

Det var ju nämligen så att jag tror kärleken försvann från henne gradvis under elva år, och att min magkänsla hade rätt. Hon tänkte "älskar", men visade inte. Jag kände det. Magkänslan även där. Det var så ofta och länge jag inte kände mig älskad. Jag kände ju förändringen. Kände tomheten tillta. Ointresset. Visst, min inre otrygghet och yada yada. Mitt ansvar. Men också en Hon som förändrades, slöt sig, blev musselaktig och fjär. Färre initiativ. Tystare. Ömhet och nyfikenhet försvann. Sexlust minskade (bägges ansvar). Och alla ord som saknades, alla ord om det fina i vardagen. Du är bra, du är snäll och jag tycker om dig därför att, och sånt. Kom så sällan.

Jag sa. "Något är annorlunda. Varför? Älskar du mig inte lika mycket längre?" Frågade om nyfikenhet, ömhet, annat.

Svaret blev inte ödmjukhet eller kloka samtal utan motanklagelser om att jag försökte förändra henne till någon annan. "Du och ditt abnorma bekräftelsebehov". Men det stämde ju inte. Eller inte bara. Hela tiden dessa motanklagelser.

Ja, jag var osäker inuti. Det fick mig att söka bekräftelse. Men kärlek måste visas. Också. Det står jag för.