Livets hastighet

När favoritdikter från den tidiga vuxentidens emo-tid (Nej, det var inte EMO, det var ganska förträngt, men jag lekte med mina öppna känslor utan att stoppa undan för första gången i livet) ska man säkert dra några slutsatser.

Exakt vet jag inte, men den här dikten dök upp för några veckor sen och passar ganska bra i det inre lugn jag lever i nu. I mig. De hastiga ryck jag kastats igenom senaste åren har varit lärorika. Jag antar att den anarkistiska tonen fångar känslan av att inte låta sig beröras av förändringarna, men leta efter sitt i alla lägen.

Livet vandrar lugnt och nuet är verkligen Nu. Sen är en förvirring av särboende och barn som inte ska veta eftersom vi inte vet säkert än. Eller det vet vi. Det är lätt att vara aktiv förälder och sexuellt upphetsat nyförälskad i samma lägenhet. Svårare att bjuda hem folk på fest eller gå på after work och inte kunna träffas.

Jag ser Hon framför ögonen och ser oss där på Machu Pichu eller på ett museum i London eller med varsin bok. Det går inte, har aldrig gått, att se annat när jag slutit ögonen.

Livets hastighet

Krossar klockan
med mina tankar
- jag lever endast
med livets hastighet

Skiftar snabbt
till ny förklädnad
- jag behöver förändringar
med livets hastighet

Skapar kontrast
behöver inget kamouflage
- död och trött på
att inte vara mig själv

Skiftar färg
anarkistisk kamelont
- kastar masken
ändrar livsform

Mitt sinne
växer ur mitt huvud
- skiftande sinne
efter att ha varit död

Äntligen
det ser ut som om jag vet nu
- att jag inte har
ett oförgängligt själv

Vem vet
vad ens själv är likt
- jag är liknöjd
skapar själv mitt själv

Skiftar hastighet
jag behöver det
- jag ändrar mitt liv
innan det ändrar mig

(Michael Strunge, 1978)