Ge mig gift att dö eller drömmar att leva
Fråga 1. A eller B?
Den fantastiska TV-serien "Offer och gärningsmän" återkommer ofta i minnet. Bäst minns jag avsnittet där Gösta Ekman försökte glömma Estoniakatastrofen där alla hans vänner dog. Jag tror han missade färjan. Han övertalades att köpa piller som fick honom att glömma. Eller förtränga det jobbiga. Jag minns inte hur företaget hittade honom. Jag tror det hette Hypnos.
Historien innehöll fler skruvar som gjorde att det enkla alltid var komplicerat. En fantastisk novellhistoria med många bottnar. Den aktuella debatten om psykofarmaka och lyckopiller låg i bakgrunden till historien, men också synen på människans ansvar att hantera lidandet och inte stoppa undan det. Att alltid vilja lära sig och gå framåt.
Jag skulle behöva glömskepiller idag. Det är en helvetisk dag inuti. Trött och ledsen och obalanserad och har sedan jag kom hem varit allmänt skitjobbig. Tankarna är i både nu och i det förflutna och jag mår dåligt av att återuppleva allt jag utsatts för. Nu, som i NU, finns det insikter hos Lyckliga Hon där hon kan stå för det dumma. De orden värmer. Lite. Men varför den insikten inte fanns i januari eller april eller juli, det är något för en Vän att berätta. Inte minst för sin egen skull.
Det är där glömskepillren kommer in. Från januari till idag känns ofta som ett förlorat år. Jag bladade i min dagbok från juli till oktober, och slängde den till slut på golvet. Jag valde att inte lämna relationen på grund av vad? Ett korkat löfte och massa skuld. Jag vill bara glömma.
Det är verkligen dags att glömma. Jag önskar att jag kunde käka tabletter som bara trollade bort alla minnen av att ha låtit mig kränkas.
Men... Tänk efter nu. Lärdomarna vill jag ha kvar. Att ha lärt mig att jag borde lämnat det helvetiska någon gång mellan januari och september. Att ha lärt mig massor om mig själv och varför jag gör som jag gör. Att stå stadigare nu än någonsin. Men den lärdomen har jag ju ändå. Därför skulle jag gärna ta ett piller och glömma skiten.
Nej du, Grubblande Han, glömmandet får du ta att göra om till hanterandet. Ut ur grottan. Sköt din nattsömn istället.
På Ekelöfs fråga svarar jag B. Leva med jobbiga minnen är rätt lärorikt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
8 kommentarer:
Men kanske kan man se "drömmar att leva" som just minnen - för ofta är det dessa vi lever utifrån; de som utgör den historia vi identifierar oss med. Och kanske kan man se "gift att dö" som nåden att låta dessa minnen dö... Så att nuet blir mera NU. Kanske!?
Jag såg inte Titanic förrän för en månad sedan. (Är också en ovanlig människa, antar jag. :-) Jag gillade den skarpt.
/Svante
Du är fin, och du kommer att få den belöning du förtjänar för att du står kvar och så modigt känner och hanterar och inte flyr.
Det du bearbetat som ligger bakom dej kan aldrig skada dej igen.
Du ska se att modet att hantera och stå kvar har gett dej redskap som är mer värda än allt annat. Dom redskapen är nycklar till den lycka som är bara din och som du vandrar mot och som du kommer närmare för varje dag.
Svante:
Tyvärr, det fanns inte tillräckligt med blick att drunka i för att vilja se Titanic. Men det var ett bra försök. ;-)
Jag tror inte på att låta minnen dö, eftersom livets klokskap alltid kommer att ge oss möjlighet att lära oss nya saker av gamla minnen. Men du är klok om att Nuet alltid ska vara Nu.
E:
Jag bara läser några gånger och gör mitt bästa. Tack.
Min erfarenhet är att det är just när vi (äntligen) lär oss de läxor livet ger oss som minnena laddas ur (i kropp/känsla/livsenergi). Kanske finns de kvar som bilder, men utan energiladdning - så man skulle kunna säga att de är "döda".
Det är, enligt min erfarenhet, denna typ av urladdning som gör att nuet - i takt med att vi laddar ur våra minnen - känns mer och mer levande, NU.
/Svante
JAg kommenterade för ganska länge sedan om att "En gång otrogen, alltid otrogen."
Jag tror fortfarande på det. Har för mig att Hon träffade dig genom att vara otrogen? Och nu lämnar hon dig genom att vara otrogen med någon annan. Det är ett personlighetsdrag tror jag. Kan man en gång, så kan man fler.
Svante:
Men jag tror inte vi kan rensa oss från positiva eller negativa minnen. Däremot kan vi förlika oss med dem.
Jämför Prousts Madeleinekaka, som väcker sådan vällust hos honom. Våra minnen är till stor del vårt tänkande. Det är när enskilda minnen tar över och gör oss blinda eller irrationella som vi glömmer Nuet.
Emma:
I våras var hon otrogen, var allmänt odräglig, gav helt upp på vår relation och skyllde allt som var fel på mig. Fegt och dumt och omoget om du frågar mig. Och vi är ganska överens om det. Nu är hon klokare och tar ansvar för hur hon sårade mig då. Lite sent, förstås.
Det är slut, så Hon är inte otrogen nu. Däremot är hon inne i något med en ny man som du kan läsa om på hennes blogg.
Hon var inte otrogen med mig heller, men hon lämnade sin relation för att hon var kär i mig. Sedermera blev det vi, ganska snart efteråt.
Vad hon hade med den nye mannen i september när hon bestämde sig för att lämna mig, vet jag inte exakt. Hon säger att det bara var vänskap då.
Man kan vara otrogen utan att ha sex, enligt mig. Att sluta älska, utan att berätta det, och därmed vara öppen för någon annan, det är en slags otrohet för mig.
Det enda som är ärligt är att göra slut när man inte längre älskar. Inte vänta på att något bättre dyker upp. "Man vet vad man har, men inte vad man får" är fegt.
Jag vet ju inte heller, men visst, de var kanske bara vänner, men hon lät det utvecklas till någåot mer. Och att ramla in i en ny relation utan att ens ha flyttat isär känns inte helt ok, om du frågar mig.
Emma:
Jag tycker som du, att hon kunde väntat. Huruvida hon väntade på något bättre? Du får fråga henne.
Har hon en relation med honom? Min magkänsla säger ja, hon säger nej eller vet inte. Jag litar på min magkänsla.
Skicka en kommentar