Skydda dig Grubblande Han!

Ungefär så säger både Storasyster och Humlan. Dom undrar varför jag strävar efter så mycket gemenskap med Lyckliga Hon. Varför försvarar jag henne? Varför vill jag ha med henne? Bryt upp.

Goda argument utifrån mitt upprepningstvång. Kanske borde jag distansera mig för att slippa känna övergivenheten. Hon vill ju så mycket mindre än jag. Initiativen till vänskap, förlåtande och annat nästan bara från mig. Särskilt som hon har Något med Någon annan. Oklart vad. Sår i mig. Ratad. Hon har fortsatt med gamla sårande beteenden. Fortsätter. Ändå väljer jag att tro på något annorlunda. Ser tecken, hoppas, vill. Vänskap. Det finns tecken. Bra såna.

Naiv? Regisserar jag som så ofta upp min övergivenhet? Rädd för ensamhet?

Jag ser att det kan vara, kanske till och med Är, mitt upprepningstvång. Hon kan ta mig för given och spela med mig, jag vill mer gemenskap än hon, så att det blir nej eller nja och jag kan känna mig ännu mer övergiven och ratad.

Inre och yttre röster. Tror du verkligen att Hon kan förändras? Säg bara "Varför då?" till henne. Lämna henne. Ge upp. Sluta hoppas. Låt henne vara ensam. Bjud inte med. Säg åt henne att flytta till sin andrahandstrea. Sluta hänga kvar, du gör dig bara illa. Varför är du ett sånt våp? Varför behöver du henne?

Svåra frågor. Hårda frågor som bryr sig om mig och vill mig väl. Vill hjälpa mig att kasta loss. Jag svarar, förklarar, står upp för hur jag tänker.

Jag vill inte göra fel själv
Jag vill inte drivas av mitt lilla inre till hämndlystnad och göra likadant tillbaka som Hon gjort mot mig. Inte bli likadan.
Jag vill inte hämnas, inte hata mig loss, inte bli en som gör henne illa tillbaka bara för att Hon gjort mig så illa. Som jag förr. Vad Hon nu än är, liten, rädd, obalanserad eller konfliktomogen, men hon är inte elak.
Jag vill se mig i spegeln och vara nöjd. Den som försöker göra Lyckliga Hon till en demon har fel.
Vi har inte mått bra.
Jag förklarar hur jag och Hon förstört. Hjälpts åt.
Inget är enkelt.

Jag vill separera i fred och klokhet, och absolut inte i bitterhet.
Jag vill inte gå emot magkänslan om barnens mående.
Bärs av tanken att de mår bra av att vi är vänner och inte ovänner.
För dotterns och pojkarnas skull och för min och Lyckliga Hons önskan om att ha kvar vår vänskap.
För det fina vi haft.
Jag vill att vi tids nog ska kunna berätta för barnen hur vi sårat varandra men att vänskapen ändå finns kvar.
Jag vill att vi ska kunna dela den klokhet vi har.
Jag vill att vi ska vara i fas i önskningar. Sen. Sen.
Bortanför sår.
När vi bägge landat och lärt oss.
För oss själva, barnen och andra framtida relationer.
Det är klokt.
Inget är enkelt.

Jag vill henne väl
Jag ser trots all ilska inuti, på Lyckliga Hon som en person jag vill ska må bra.
Jag vill inte stå tom om Hon känner sig ledsen.
Det är inte jag.
Jag förklarar för de som säger annat.
Vi.
Har förstört.
Inget är enkelt.

Tids nog är vi helt isär i rummet.
På andra sidan sälj och köp.
Hur tillsammans vi är i ord och prat.
Säg det.
Jag vet bara en sak.
Inget är enkelt.