Så sa vi på 70-talet när någon hade lurats på något sätt. Orden har ofta dykt upp i mitt huvud senaste månaderna när jag gradvis befriat mig från stämpeln att allt var mitt fel. Gradvis har jag landat i mig själv.
Inte direkt ljuva minnen från i våras. Uppgivenhet och irriterade anklagelser mot min svartsjuka och frågor samtidigt som Hon drömde om otrohet. Pratet om instängdhet samtidigt som slutenheten var ständig. Klagomål varenda dag.
Ännu sämre minnen från september när Hon bestämt sig för att lämna, när jag trots otroheten, trots uppgivenheten, sa mina ”förlåt förlåt” om min egen skuld så intensivt att jag flådde mig levande med självförakt.
Jag glömde att mina fel inte var större än hennes. Att vi bägge manipulerade varandras skuld. Att sån litenhet från två personer förstör bägge personerna både inifrån och utifrån.
Bara för att jag inte kunde älska mig själv och känna att andra älskar mig för den jag är, lät jag hennes klagande forma min självbild till en kränkande person som inte respekterar integritet. Samtidigt som jag faktiskt bara vill att ”älska” ska betyda ”Älska”. För att jag tycker att ärlighet är viktigt. För att jag tycker att man ska ta ansvar för det man gör som sårar andra. Inte bara säga att man är sån. Nej, inte jag heller.
Jag kan se hur min litenhet fick mig att bli en ganska besvärlig person att leva med. Jag har kränkt, jag har lyssnat dåligt, jag har varit jobbig. Men jag har befriat mig från bilden av mig själv som en dålig partner och dålig vän. Det är jag inte. Jag är en människa, och som en människa har jag rätt att vara ledsen och bli begripen för det.
Där gick jag på den lätte. Men ingen är mer än människa.
Jag går på den lätte fortfarande ibland när ord kommer om mig som vän. Jag vet att jag gjort fel, men jag vet att vi är två. Jag vet att många ord bara är det hårdnackade skyddet av den egna masken. Att nästan varje användande av ”alltid” och ”aldrig” är otrygghet förklädd till motanklagelse.
Jag har lärt mig mycket. Men för en som varit både på den givande och mottagande sidan av att fly från ansvar och säga ”Men du då…”, så har jag faktiskt inte lärt mig mer än: Lyssna verkligt på vad andra säger, höj aldrig någonsin rösten i ett samtal, och att bry sig om andra människor måste vara en ömsesidig företeelse för att kallas kärlek.
Tavlan: Lena Cronqvist. En av hennes många bilder av kränkta och kränkande barn. Så hemsk att jag minskade storleken. Tänkbar titel skulle kunna vara "Jag kränker mig själv".
Inlägg
4 kommentarer:
Minsann så tror jag att det händer något med herr Enveten
=)
Tack för smeknamnet, det är för få människor som använder ordet enveten idag.
Men det har hänt ett bra tag nu, Frk Bless. Att vare sig gömma sig och peka på någon annan eller slå på sig själv är en klok livsfilosofi.
Så klok och lärorik text. Så välformulerat. Påminner mig om hur komplext det är med kärleksrelationen.
mycket tänkvärt. Tacksam för att jag kunde ta del av din klokskap där.
kram.
Tack!
Det var en sak jag glömde skriva, säkert av väluppfostrad vänlighet. Det där med att prata med höjd röst har jag själv lärt mig, men jag har trots långvarig erfarenhet av det från Lyckliga Hon konstaterat att jag inte lärt mig att bli immun mot det. Jag blir ledsen varje gång.
Och det är nog bra. Jag ska göra mitt bästa för att i fortsättningen umgås med människor som bryr sig om mig, och lära mig att Lyckliga Hon just nu verkligen inte är sån. Samma med att höja rösten. Den som ständigt höjer rösten har något inte bra som vill ut. Jag är ju av tron att höjd röst föder hårda ord.
Skicka en kommentar