Jag hade gjort lite ärenden åt henne och pysslat om henne när hon hade nackspärr och det kändes rätt harmoniskt.
Hon sa något om att hon förstår att hon gör mig illa. Jag frågade hur det blivit så snabba förändringar i vad hon vill, med trohet och annat. Jag bekräftade hennes stora behov av att komma bort och berättade om min vilja att rädda detta, men på ett sätt som jag också vill. Det går inte att vänta i flera år på att hon ska hitta kärleken, och tidsgräns får hon panik av. Hon tycker jag är "Obehaglig" och småsint och petimeteraktig som inte vill betala för Äldstabarnen och hon tyckte att kontrollen som ligger i att jag vill ha trohet visar att jag vill fortsätta kontrollera henne. Jag sa att vi är två om det här, och bägge måste bli lyssnade på.
Sen sa hon det.
"Det är ingen förhandling det här."
Jag skakar faktiskt mest på huvet. Det är bra att veta. Hoppas en samtalsledare i familjerådgivning kan öppna lite i betongmuren. Annars är det verkligen ingen idé att prata.
Jag tänker ofrivilligt på den gamla vitsen. "Vi turas om att bestämma hemma hos oss. När vi är överens bestämmer jag och när vi inte är överens bestämmer hon." Sen hoppar jag in i självkritiken och undrar hur mycket det varit så förut, fast att jag bestämt då.
tisdag 30 september 2008
Det närmar sig ett beslut
Jag längtar efter separationen, efter lägenheten, efter att slippa den Lyckliga Hon som väcker längtan och är så kall. Redan nu, i lägenheten är vi oense. Ska jag betala för Äldstabarnen? Hon ställer mitt betalande mot sin totala frihet. "Om vi är en familj så är vi en familj. Annars är vi inte det."
Vi är totalt oense om hur vi ska separera om vi hittar lägenhet. Jag vill separera med trohet, för chansen att Hon ska hitta sin kärlek och kanske rädda vårt fina.
Hon vill separera med frihet att göra vad hon vill för att hon inte ska känna sig styrd av mig. Men jag ska betala halva hyran, vara med och försörja Äldstabarnen.
Frågan är nu skjuten till familjerådgivningen.
Ett beslut närmar sig. Friheten lockar. En egen lägenhet för mig och Yngstabarnet, och inte det tunga ok som vår gemensamma lägenhet blivit.
Vi är totalt oense om hur vi ska separera om vi hittar lägenhet. Jag vill separera med trohet, för chansen att Hon ska hitta sin kärlek och kanske rädda vårt fina.
Hon vill separera med frihet att göra vad hon vill för att hon inte ska känna sig styrd av mig. Men jag ska betala halva hyran, vara med och försörja Äldstabarnen.
Frågan är nu skjuten till familjerådgivningen.
Ett beslut närmar sig. Friheten lockar. En egen lägenhet för mig och Yngstabarnet, och inte det tunga ok som vår gemensamma lägenhet blivit.
måndag 29 september 2008
Blandad helg
En lång härlig höstpromenad och social aktivitet med vännen Laptop. Lika mycket ord som kilometer som färger på träden. Varje vän som vet och ser och förstår och frågar är så central just nu när den viktigaste fattas mig.
Blandat med Lyckliga Hon. Mysig utomhusaktivitet utan barn, skratt, ögonblick av total självklarhet, en grinig lördag från bägge med ömsesidiga definitioner och en lugn söndag med barn. Stråk av ömsint empati åt bägge håll.
En gradvis förändring från mammigt Yngstabarn till inte alls mammigt Yngstabarn som gav mig känslan av att det går.
En massa trist prat om att betala och inte betala för Äldstabarnen nu när kärleken saknas.
Det viktiga beskedet jag ville ha från Hon. Att allt inte bara är flykt. "Jag önskar att jag kan lita på dig, att du inte kommer att börja klaga igen om ett år", "Önskar mig guldfiskminne", "Ser men har svårt att lita", "Jag kan ju inte gå och krångla hur länge som helst". Det sista är viktigast. Jag har sökt det beskedet och har fått det. Därmed är min avsikt att tystna och ta det steg tillbaka som behövs för att ge henne tiden att tänka.
Blandat med Lyckliga Hon. Mysig utomhusaktivitet utan barn, skratt, ögonblick av total självklarhet, en grinig lördag från bägge med ömsesidiga definitioner och en lugn söndag med barn. Stråk av ömsint empati åt bägge håll.
En gradvis förändring från mammigt Yngstabarn till inte alls mammigt Yngstabarn som gav mig känslan av att det går.
En massa trist prat om att betala och inte betala för Äldstabarnen nu när kärleken saknas.
Det viktiga beskedet jag ville ha från Hon. Att allt inte bara är flykt. "Jag önskar att jag kan lita på dig, att du inte kommer att börja klaga igen om ett år", "Önskar mig guldfiskminne", "Ser men har svårt att lita", "Jag kan ju inte gå och krångla hur länge som helst". Det sista är viktigast. Jag har sökt det beskedet och har fått det. Därmed är min avsikt att tystna och ta det steg tillbaka som behövs för att ge henne tiden att tänka.
söndag 28 september 2008
Kommentarer
En underbar vänlig läsare skickade värmande, underbart stöd och hälsning och gjorde mig uppmärksam på att jag hade haft en inställning som gjorde att bara registrerade bloggare kunde ge kommentarer.
Ändrat.
Ändrat.
För vem?
Den förmenta snällhetens bubblande vilja kommer. Inuti oss väcks den självklara lusten att göra något för någon. Vi säger något snällt, vi hjälper, vi vill kramas, vi ger ett råd.
Krama sitt barn. För att man själv söker ömhet? Att tränga in i barnets integritet för vår skull.
Att råda en vän att lämna partnern. För att man själv vill bli mer behövd av vännen? Vi projicerar våra önskemål och ser inte vännen.
Säga något snällt. För att få något tillbaka? Vi söker bekräftelse, och vill inte ge.
Skaffa en partner. För att bota sin ensamhet? Vi ljuger för oss själva om vår självständighet.
Jag tänker, grubblar, förhåller mig, försöker bli bättre på att hitta ett genomtänkt varför inuti mig själv.
Men den där mamma som trängde sig på mig i barndomen. Det var nog mycket för henne. Inser det. Men att jag kände mig behövd. Inte bra det där.
Krama sitt barn. För att man själv söker ömhet? Att tränga in i barnets integritet för vår skull.
Att råda en vän att lämna partnern. För att man själv vill bli mer behövd av vännen? Vi projicerar våra önskemål och ser inte vännen.
Säga något snällt. För att få något tillbaka? Vi söker bekräftelse, och vill inte ge.
Skaffa en partner. För att bota sin ensamhet? Vi ljuger för oss själva om vår självständighet.
Jag tänker, grubblar, förhåller mig, försöker bli bättre på att hitta ett genomtänkt varför inuti mig själv.
Men den där mamma som trängde sig på mig i barndomen. Det var nog mycket för henne. Inser det. Men att jag kände mig behövd. Inte bra det där.
lördag 27 september 2008
Hösten kräver öppna ögon
Jag gillar hösten. Inte horisontellt regn och snålblåst. Inte den permanenta höst som varar hela vintern. Den tidiga hösten.
När rötmånadens kvalmiga hetta släpper. När luften blir lättare att andas. När känslan av syrerik luft sprider sig. När löven gradvis ändrar färg. Några träd först och sedan några till.
Då. Den period jag oftast söker mig till skogar. Lövskog. Inte för att leta efter svamp. För att hålla ögonen öppna för alla färger. För att grön idag är röd imorgon. För att röd idag är annan röd imorgon. För att jag måste titta intensivt varje dag för att njuta av allt vackert.
Höstens poesi är det tillfälliga. Skönheten är det bräckliga. För att frostnätter och stormar kan ta bort allt vackert direkt. Är känslan av att "Titta nu. Imorgon är det för sent."
Hösten lockar mitt sinne att vara närvarande.
Freudian slip?
"När vi får lägenhet har vi ju inte längre en relation."
Så sa Lyckliga Hon apropå att hon tycker jag vill prata för mycket, och vräkte på med så arga "alltid" och "aldrig" att jag till slut blev förbannad (efter ännu en kväll när jag satt tyst med mitt och hon somnade i soffan).
Jag är rädd att det är hennes syn. Att hon bara tänker "flykt" och inte "försöka hitta".
Meningen är märklig. Alldeles oavsett att vi alltid har en relation så länge vi har gemensamt barn, så trodde jag att vi var överens om att vi ska sära på oss men vara trogna och försöka hitta vår kärlek igen.
Det är den bekräftelsen jag försöker hitta nu, för att få veta om det är värt att vänta och hoppas på att den bra, snälla, charmiga Lyckliga Hon någon gång ska nå även mig. Den där meningen var inte vad jag behövde.
Vilket innebär att jag lever i samma gamla skavande känsla av att något tänks som inte sägs som jag nästan alltid levt i. Fast lugnare inuti.
Så sa Lyckliga Hon apropå att hon tycker jag vill prata för mycket, och vräkte på med så arga "alltid" och "aldrig" att jag till slut blev förbannad (efter ännu en kväll när jag satt tyst med mitt och hon somnade i soffan).
Jag är rädd att det är hennes syn. Att hon bara tänker "flykt" och inte "försöka hitta".
Meningen är märklig. Alldeles oavsett att vi alltid har en relation så länge vi har gemensamt barn, så trodde jag att vi var överens om att vi ska sära på oss men vara trogna och försöka hitta vår kärlek igen.
Det är den bekräftelsen jag försöker hitta nu, för att få veta om det är värt att vänta och hoppas på att den bra, snälla, charmiga Lyckliga Hon någon gång ska nå även mig. Den där meningen var inte vad jag behövde.
Vilket innebär att jag lever i samma gamla skavande känsla av att något tänks som inte sägs som jag nästan alltid levt i. Fast lugnare inuti.
fredag 26 september 2008
Aj då vad jobbigt
Sexlusten är tillbaka efter några veckor av en total asexuell känsla som känts avslappnad och behaglig i nuvarande skede.
Inte alls bra det här.
Inte alls bra det här.
Vad är bäst för ett barn?
Yngstabarnet har ofta varit mammig i vår relation. Rejält ibland. Det förvärras av att antingen jag eller Hon är lättirriterad. Bägge skapar mammighet. De senaste månaderna har mammigheten nästan försvunnit, där jag genom min terapi och jävlaranamma hittat en stor trygghet som pappa. Yngstabarnet är balanserad och vi har det väldigt bra tillsammans i vardagens lekar och småkonflikter. Det är enkelt.
Lyckliga Hon reste bort väldigt länge förra veckan för att jobba och träffa vänner. Yngstabarnet blev mer mammig efteråt, men inte så farligt. Inatt kom Yngstabarnet gående och jag vaknade direkt och försökte hjälpa henne för att undvika att Lyckliga Hon skulle vakna. Tyvärr ville Yngstabarnet bara ha mamma. Jag förstår inte riktigt varför.
En av sakerna som hållit mig lugn inuti senaste veckorna är just min relation med Yngstabarnet. Det är enkelt och skratt och kärleksfullt. De höjda röster och humörproblem som finns i familjen är mellan Hon och Yngstabarnet. En mammighetsperiod där jag ratas av bägge de viktigaste personerna i mitt liv skulle bli svår att bära.
Därför var det jobbigt med denna backlash. Jag hoppas det var tillfälligt.
Jag vill prata med Lyckliga Hon om vad det bästa för Yngstabarnet och för familjen som helhet är. Är det att Hon försöker förlänga sina jobbresor till annan ort så länge det går för att hinna träffa vänner? Att vi gör mycket saker med Yngstabarnet var för sig? Att vi gör mycket saker tillsammans alla tre? Vad händer om Mamma är borta väldigt mycket på helgerna? Catch up-tiden blir alltid jobbig för Yngstabarnet. Jag har inga svar, men vill resonera om frågan.
När vi har en lägenhet kommer vi att vara borta varannan vecka, och då får vi ta konsekvenserna av det, men vi är inte där ännu. Ännu tror Yngstabarnet att vi har det bra, att grälen är något som var förut. Jag vill prata. Och jag hoppas slippa det mästrande och strutsande som ofta funnits när vi pratat barnuppfostran.
Det kanske till och med är bäst att berätta för Yngstabarnet. Jag vet faktiskt inte.
Lyckliga Hon reste bort väldigt länge förra veckan för att jobba och träffa vänner. Yngstabarnet blev mer mammig efteråt, men inte så farligt. Inatt kom Yngstabarnet gående och jag vaknade direkt och försökte hjälpa henne för att undvika att Lyckliga Hon skulle vakna. Tyvärr ville Yngstabarnet bara ha mamma. Jag förstår inte riktigt varför.
En av sakerna som hållit mig lugn inuti senaste veckorna är just min relation med Yngstabarnet. Det är enkelt och skratt och kärleksfullt. De höjda röster och humörproblem som finns i familjen är mellan Hon och Yngstabarnet. En mammighetsperiod där jag ratas av bägge de viktigaste personerna i mitt liv skulle bli svår att bära.
Därför var det jobbigt med denna backlash. Jag hoppas det var tillfälligt.
Jag vill prata med Lyckliga Hon om vad det bästa för Yngstabarnet och för familjen som helhet är. Är det att Hon försöker förlänga sina jobbresor till annan ort så länge det går för att hinna träffa vänner? Att vi gör mycket saker med Yngstabarnet var för sig? Att vi gör mycket saker tillsammans alla tre? Vad händer om Mamma är borta väldigt mycket på helgerna? Catch up-tiden blir alltid jobbig för Yngstabarnet. Jag har inga svar, men vill resonera om frågan.
När vi har en lägenhet kommer vi att vara borta varannan vecka, och då får vi ta konsekvenserna av det, men vi är inte där ännu. Ännu tror Yngstabarnet att vi har det bra, att grälen är något som var förut. Jag vill prata. Och jag hoppas slippa det mästrande och strutsande som ofta funnits när vi pratat barnuppfostran.
Det kanske till och med är bäst att berätta för Yngstabarnet. Jag vet faktiskt inte.
Pest eller kolera?
Alla som läser på Lyckliga Hons blogg ser hur hon njuter av separationen, att Hon träffat en manlig vän som gör henne hel och får henne att studsa. Hon gör ett fritt val, vill lämna mig helt och Yngstabarnet varannan vecka.
Jag har inte gjort ett fritt val. Jag stod mellan ett dåligt och ett ännu sämre. Det är samma gamla hot om "Annars lämnar jag dig" som Lyckliga Hon i handling visat i över ett års tid nu. Ja, jag har också sagt det, har vantrivts och velat lämna känslokylan och egoismen för att slippa, som ett sätt att försöka få henne att se sina kränkningar och ta ansvar.
Vi har definitivt olika prioriteringar i det här. Jag känner att hennes val är att i första hand komma bort och i andra hand att försöka hitta kärleken till mig. Jag gör det för att försöka rädda vårt vackra. Därför har jag kravet på trohet, att inte leta annat, att inte längta och planera och drömma med andra ens i ord. Så länge vi gör det för att rädda står vi för det. Jag hoppas Lyckliga Hon håller den dealen.
Vi är inte överens om vad vi vill. Med det vill jag vara ärlig med mot Yngstabarnet. Annars är jag inte ärlig mot mig själv.
Jag har inte gjort ett fritt val. Jag stod mellan ett dåligt och ett ännu sämre. Det är samma gamla hot om "Annars lämnar jag dig" som Lyckliga Hon i handling visat i över ett års tid nu. Ja, jag har också sagt det, har vantrivts och velat lämna känslokylan och egoismen för att slippa, som ett sätt att försöka få henne att se sina kränkningar och ta ansvar.
Vi har definitivt olika prioriteringar i det här. Jag känner att hennes val är att i första hand komma bort och i andra hand att försöka hitta kärleken till mig. Jag gör det för att försöka rädda vårt vackra. Därför har jag kravet på trohet, att inte leta annat, att inte längta och planera och drömma med andra ens i ord. Så länge vi gör det för att rädda står vi för det. Jag hoppas Lyckliga Hon håller den dealen.
Vi är inte överens om vad vi vill. Med det vill jag vara ärlig med mot Yngstabarnet. Annars är jag inte ärlig mot mig själv.
torsdag 25 september 2008
Det jobbigaste
Det jobbigaste med att försöka bli särbo i väntan att Hon ska hitta sig och kanske mig.
Yngstabarnet.
Ur fas.
Älskar - älskar inte.
Landar - faller fritt.
Insikt - förvirring.
Vilja - ovilja.
Men överens.
Ingen vill vara borta från Yngstabarnet.
Älskad klok rolig charmig.
Harmonisk nu efter allt jobbigt.
Min glädje och ömhet.
Mitt lugn och min utveckling.
Min känsla av att vara bra.
Tungt att gå med på en lösning jag inte vill.
För att motsatsen är värre.
Tungt eftersom Yngstabarnet nu är i harmoni.
Den sköna harmonin som kommit med Yngstabarnet.
Tungt med ensamma kvällar.
Ensamma morgnar.
Tungt att Yngstabarnet säkert kommer bli ledsen.
Tungt att att mitt bra inte kommer räcka.
Tungt med mammighet igen.
Hoppas mitt lugn och kärlek räcker direkt.
Att jag orkar.
På sikt såklart.
Vill vara ärlig.
Yngstabarnet.
Ur fas.
Älskar - älskar inte.
Landar - faller fritt.
Insikt - förvirring.
Vilja - ovilja.
Men överens.
Ingen vill vara borta från Yngstabarnet.
Älskad klok rolig charmig.
Harmonisk nu efter allt jobbigt.
Min glädje och ömhet.
Mitt lugn och min utveckling.
Min känsla av att vara bra.
Tungt att gå med på en lösning jag inte vill.
För att motsatsen är värre.
Tungt eftersom Yngstabarnet nu är i harmoni.
Den sköna harmonin som kommit med Yngstabarnet.
Tungt med ensamma kvällar.
Ensamma morgnar.
Tungt att Yngstabarnet säkert kommer bli ledsen.
Tungt att att mitt bra inte kommer räcka.
Tungt med mammighet igen.
Hoppas mitt lugn och kärlek räcker direkt.
Att jag orkar.
På sikt såklart.
Vill vara ärlig.
onsdag 24 september 2008
Längtan just nu
Vi ska prata ikväll.
Leta lägenhet närmar sig.
Överens om "Paus för vår skull".
Försöka rädda.
Andas.
Tänka.
Kanske hitta luften.
Så att Hon kan återfinna kärleken.
Och hoppas att jag finns kvar om Hon gör det.
Och även jag andas friare.
Ställer krav.
Om äldstabarn.
Om trohet.
Överens där.
Och även jag andas friare.
Känner längtan.
Vill gråta tillsammans med Hon.
För att vi låtit barndomsbagagen förstöra det vackra.
För att marionettrådarna fått styra.
Och vi inte gjort oss fria.
Njuter av mina jobbiga barndomsminnen.
Friheten kommer av att återuppleva.
Och stå kvar.
Leta lägenhet närmar sig.
Överens om "Paus för vår skull".
Försöka rädda.
Andas.
Tänka.
Kanske hitta luften.
Så att Hon kan återfinna kärleken.
Och hoppas att jag finns kvar om Hon gör det.
Och även jag andas friare.
Ställer krav.
Om äldstabarn.
Om trohet.
Överens där.
Och även jag andas friare.
Känner längtan.
Vill gråta tillsammans med Hon.
För att vi låtit barndomsbagagen förstöra det vackra.
För att marionettrådarna fått styra.
Och vi inte gjort oss fria.
Njuter av mina jobbiga barndomsminnen.
Friheten kommer av att återuppleva.
Och stå kvar.
tisdag 23 september 2008
Ärlighet
Jag låg i ett bad och filosoferade. Då insåg jag att en viktig del i att jag känner det lugnt just nu är att Lyckliga Hon efter alla dessa år äntligen vågar vara ärlig. Vågar vara vuxet rak i vad hon tycker, utan att glida undan.
Jag har i flera år velat ha besked om vad som gäller med kärleken till mig, och bristen på raka svar har varit frustrerande och bidragit till min egen otålighet. Jag har velat veta, resonera om kärleken finns kvar och hur i så fall kan hittas igen. Det har inte gått bra.
Idag: Jag är tom på kärlek just nu.
För några dagar sen: "Jag vill inte säga att jag älskar förrän jag är säker på att det är det jag känner".
För någon vecka sen: "Jo, jag älskar, bakom alla sår".
En vecka tidigare: "Älskar"
Hela sommaren och i våras: Älskar
Och:
Jag: Allt ditt beteende visar att du inte älskar längre.
Hon: Det gör jag.
Allt under en tid när jag förlåtit otrohet och landat. Mindre. Var går gränsen mellan konflikträdsla, lögn och självsuggestion? Hur kan jag ha förväntats känna mig trygg när allt varit så här?
Jag har i flera år velat ha besked om vad som gäller med kärleken till mig, och bristen på raka svar har varit frustrerande och bidragit till min egen otålighet. Jag har velat veta, resonera om kärleken finns kvar och hur i så fall kan hittas igen. Det har inte gått bra.
Idag: Jag är tom på kärlek just nu.
För några dagar sen: "Jag vill inte säga att jag älskar förrän jag är säker på att det är det jag känner".
För någon vecka sen: "Jo, jag älskar, bakom alla sår".
En vecka tidigare: "Älskar"
Hela sommaren och i våras: Älskar
Och:
Jag: Allt ditt beteende visar att du inte älskar längre.
Hon: Det gör jag.
Allt under en tid när jag förlåtit otrohet och landat. Mindre. Var går gränsen mellan konflikträdsla, lögn och självsuggestion? Hur kan jag ha förväntats känna mig trygg när allt varit så här?
Inte längre älskad
Lyckliga Hon älskar mig inte längre, men vill prata för att förstå. Vill prata i lugn och ro, och i papperen till familjerådgivningen vill hon först "hitta hem" och sedan "förhoppningsvis rädda förhållandet".
Det är en märklig känsla att inte längre vara älskad av någon man vant sig att vara älskad av. Eller? Jag undrar när Hon senaste älskade mig. Egentligen. Huvudvärken i mig har ju försvunnit nu när jag vet. Jag lever inte längre i det förljugna, återhållna, utan äntligen i den raka ärligheten att våga stå för vad man tycker.
Elva år för sent?
Jag grubblar över när nyfikenheten på mig försvann. När jag fortsatte fråga om hennes jobb medan Hon slutade fråga om mitt. Den obalansen har funnits länge.
Den som hon ofta varit de senaste åren är lätt att leva utan. En taggig klagande och missnöjd med hela mig och gnällig på min släkt. Mera smärtsamt är att Hon varit mycket sämre mot mig än mot andra. Och jag har varit sämre mot henne. Tragiskt.
Landar i mig själv och gillar mig bättre för den styrka jag känner.
Däremot vet jag att jag vill henne, den bra och fantastiska Hon, men med det lugn jag känner nu.
Det är en märklig känsla att inte längre vara älskad av någon man vant sig att vara älskad av. Eller? Jag undrar när Hon senaste älskade mig. Egentligen. Huvudvärken i mig har ju försvunnit nu när jag vet. Jag lever inte längre i det förljugna, återhållna, utan äntligen i den raka ärligheten att våga stå för vad man tycker.
Elva år för sent?
Jag grubblar över när nyfikenheten på mig försvann. När jag fortsatte fråga om hennes jobb medan Hon slutade fråga om mitt. Den obalansen har funnits länge.
Den som hon ofta varit de senaste åren är lätt att leva utan. En taggig klagande och missnöjd med hela mig och gnällig på min släkt. Mera smärtsamt är att Hon varit mycket sämre mot mig än mot andra. Och jag har varit sämre mot henne. Tragiskt.
Landar i mig själv och gillar mig bättre för den styrka jag känner.
Däremot vet jag att jag vill henne, den bra och fantastiska Hon, men med det lugn jag känner nu.
Att fånga ett minne efter alla år
Mamma: Du var så charmig och alla brydde sig så mycket om dig, så jag ägnade mig nog mer åt din storebror.
Den där historien är en del av familjeberättelsen och jag har alltid tänkt på den som att jag fick kärlek av andra och då fick min bror mer uppmärksamhet av mamma. Jag är uppfödd på denna och andra berättelser, men det har varit berättelser och inte minnen.
Jag har aldrig kunnat återvända till minnet och greppa det, men något i mig har släppt efter att ha pratat med mamma om både det och annat. Jag hittar känslan av minnet efter alla år.
Nu hittar jag det. Och det känns fysiskt i kroppen. Känslan är funnen.
Jag känner...
längtan
avstånd
orättvisa
avundsjuka
ensamhet
Jag söker efter minnet och hittar det äntligen. Jag ser mig som på film. Hemma, borta, stranden, inne, ute. Överallt känner jag minnet i mig, som en spänning, en osynlighet, en ensamhet.
Jag ser mig själv sitta i en mosters eller någon annans knä, nöjd för att vara sedd för ytliga saker som charm och leenden, men liten inuti av all längtan efter att få sitta oftare i mammas knä. Där den riktiga tryggheten fanns. Jag fick B-varianten.
Och det känns vilsamt att känna att jag hittat minnet. Det finns ingen bitterhet i mig när jag tänker på det. Jag kan se på min mamma med värme men ändå prata med henne om att det minnet har gjort något med mig, gjort mig ensam och otrygg och uppmärksamhetssökande. Jag förlåter.
Jag tror att jag närmar mig min låga självkänslas rotsystem.
Den där historien är en del av familjeberättelsen och jag har alltid tänkt på den som att jag fick kärlek av andra och då fick min bror mer uppmärksamhet av mamma. Jag är uppfödd på denna och andra berättelser, men det har varit berättelser och inte minnen.
Jag har aldrig kunnat återvända till minnet och greppa det, men något i mig har släppt efter att ha pratat med mamma om både det och annat. Jag hittar känslan av minnet efter alla år.
Nu hittar jag det. Och det känns fysiskt i kroppen. Känslan är funnen.
Jag känner...
längtan
avstånd
orättvisa
avundsjuka
ensamhet
Jag söker efter minnet och hittar det äntligen. Jag ser mig som på film. Hemma, borta, stranden, inne, ute. Överallt känner jag minnet i mig, som en spänning, en osynlighet, en ensamhet.
Jag ser mig själv sitta i en mosters eller någon annans knä, nöjd för att vara sedd för ytliga saker som charm och leenden, men liten inuti av all längtan efter att få sitta oftare i mammas knä. Där den riktiga tryggheten fanns. Jag fick B-varianten.
Och det känns vilsamt att känna att jag hittat minnet. Det finns ingen bitterhet i mig när jag tänker på det. Jag kan se på min mamma med värme men ändå prata med henne om att det minnet har gjort något med mig, gjort mig ensam och otrygg och uppmärksamhetssökande. Jag förlåter.
Jag tror att jag närmar mig min låga självkänslas rotsystem.
måndag 22 september 2008
I väntan på vadå?
"Du ska veta en sak. Lyckliga Hon är världens mest egoistiska människa."
Den meningen har etsat sig fast i mitt medvetande. Jag och Hon hade varit ett par väldigt kort när Hon träffade en gammal manlig vän som tog mig åt sidan och sa den till mig. Jag ruskade av mig och kände inte igen mig. Runt hennes långa otrohetsfling med Rocky dök den ofta upp i skallen. Den stämde ju så bra.
Nu när Hon behöver fundera på vem Hon är och om Hon vill oss framstår det som än mer kristallklart att han hade rätt. Vi sluter dealar och Hon gör som Hon vill. Känner jag.
Hon åker iväg till annan ort över helgen och träffar vänner. Däribland en ny manlig vän. Dom har "gått promenader", "fikat", "druckit vin", "pratat mig hes" och hon "tycker mycket om honom och vet inte var jag landar". Jag vet inte vad detta betyder, men Hon tänker efter innan Hon svarar nej på om Hon är förälskad i honom.
Hon funderar på vad Hon vill och vill hitta sig själv innan Hon vet om Hon vill leva med mig. Vi ska gå till familjerådgivning och det känns som om Hon prövar vingarna för att jämföra. Hon säger att det bara är vänskap, men Hon berättade inte om första gången dom träffades förrän jag frågat. Enligt mig har vi en deal om trohet tills dess vi sagt att det är slut. Jag hoppas vi är överens om det.
Jag har bestämt mig för att tänka så att om Hon vill mig så vill Hon mig trots att han som vän kan fresta henne till mer. Jag känner resignation om hennes kommunikation och inte svartsjuka. Som att hon bestämt sig men ljuger för mig.
Jag har bestämt mig för att agera som om det här är slut, och hoppas att Lyckliga Hon vill reda ut i familjerådgivningen, och försöka förstå vad som hänt (det håller hon med om) och hitta det gemensamma igen (där tiger hon). Sen får jag se vad jag vill.
Och den där meningen upprepas ibland i mitt huvud och säger åt mig att jag borde ta den på allvar.
Den meningen har etsat sig fast i mitt medvetande. Jag och Hon hade varit ett par väldigt kort när Hon träffade en gammal manlig vän som tog mig åt sidan och sa den till mig. Jag ruskade av mig och kände inte igen mig. Runt hennes långa otrohetsfling med Rocky dök den ofta upp i skallen. Den stämde ju så bra.
Nu när Hon behöver fundera på vem Hon är och om Hon vill oss framstår det som än mer kristallklart att han hade rätt. Vi sluter dealar och Hon gör som Hon vill. Känner jag.
Hon åker iväg till annan ort över helgen och träffar vänner. Däribland en ny manlig vän. Dom har "gått promenader", "fikat", "druckit vin", "pratat mig hes" och hon "tycker mycket om honom och vet inte var jag landar". Jag vet inte vad detta betyder, men Hon tänker efter innan Hon svarar nej på om Hon är förälskad i honom.
Hon funderar på vad Hon vill och vill hitta sig själv innan Hon vet om Hon vill leva med mig. Vi ska gå till familjerådgivning och det känns som om Hon prövar vingarna för att jämföra. Hon säger att det bara är vänskap, men Hon berättade inte om första gången dom träffades förrän jag frågat. Enligt mig har vi en deal om trohet tills dess vi sagt att det är slut. Jag hoppas vi är överens om det.
Jag har bestämt mig för att tänka så att om Hon vill mig så vill Hon mig trots att han som vän kan fresta henne till mer. Jag känner resignation om hennes kommunikation och inte svartsjuka. Som att hon bestämt sig men ljuger för mig.
Jag har bestämt mig för att agera som om det här är slut, och hoppas att Lyckliga Hon vill reda ut i familjerådgivningen, och försöka förstå vad som hänt (det håller hon med om) och hitta det gemensamma igen (där tiger hon). Sen får jag se vad jag vill.
Och den där meningen upprepas ibland i mitt huvud och säger åt mig att jag borde ta den på allvar.
söndag 21 september 2008
Mental träningsvärk
Mycket prat och träffar med familjen i helgen. Både mamma och pappa. Det känns rent att ha berättat om minnen, jobbiga minnen av råttfällor och kränkande ord, men berättat ännu mer om att ha slarvat och känt hur bägge parter slarvat med relationen de senaste åren. Värmen att bli sedd och värmen att vara nyfiken och fråga. Som jag saknat det. Jag vågade.
Jag känner mig både pigg och trött. Pigg på att äntligen trivas med att se ett liv i lugn och ro och slippa bort från det som kännetecknat så mycket av de senare åren. En gnällig Lyckliga Hon som så sällan liksom... tyckt om mig. Som klagat på min släkt och varit missnöjd med mig. Och jag med henne. All stress. Så otåligt allt varit, så mycket sökande efter... vadå? Så obalanserat och förljuget det syns nu.
Nåja, det är efteråt med det. Det är en stor mental träningsvärk inuti.
Med några dagar borta från Lyckliga Hon inser jag att det viktigaste jag känner är att jag ser henne som förlorad. Papperen till familjerådgivningen är inlämnade, men jag undrar om hon vill rädda något. Med hennes trötthet, panik och att hon träffat nån ny manlig vän som får henne att fundera länge innan hon säger om hon är förälskad eller inte, räknar jag med att det här kommer att ta slut. Räknar med att Hon bara retar sig på mig just nu och får bekräftelse om att allt är mitt fel.
Det känns skönt att tänka så, tänka att ett helt annat liv inte skrämmer mig. Den största risken är att jag stänger av mig i bitterheter mot Lyckliga Hon. Det väller upp mycket arga minnen mot Lyckliga Hon från våra elva år. Det gäller att vara öppen och inte låst om öppningarna kommer.
Jag vill för min del att Lyckliga Hon och jag ska hitta varandra byggt på att reda ut vad som hänt. Inte minst vill jag förstå hur vi lyckades göra varandra till något ingen av oss trivdes med. Jag tror att vi kan hitta varandra på andra sidan såna faktum, men ärligt talat så vet jag inte. Det vore ett fiasko om två människor som pratat så klokt, skrattat så mycket, gjort så mycket roligt och njutit så, inte ska kunna lära sig att leva ihop, bara för att man har olika syn på hur känslor ska visas (och en del annat också...). Jag har varit en pest ofta, men jag har haft bra hjälp av Henne.
I den förståelsen om hur vi gemensamt förstörde oss, tror jag vi kan bygga något som är... ja... byggt på den ärlighet jag känner att jag bygger min relation med min släkt på just nu. Att veta vad något är och därför kunna slappna av.
Godnatt!
Jag känner mig både pigg och trött. Pigg på att äntligen trivas med att se ett liv i lugn och ro och slippa bort från det som kännetecknat så mycket av de senare åren. En gnällig Lyckliga Hon som så sällan liksom... tyckt om mig. Som klagat på min släkt och varit missnöjd med mig. Och jag med henne. All stress. Så otåligt allt varit, så mycket sökande efter... vadå? Så obalanserat och förljuget det syns nu.
Nåja, det är efteråt med det. Det är en stor mental träningsvärk inuti.
Med några dagar borta från Lyckliga Hon inser jag att det viktigaste jag känner är att jag ser henne som förlorad. Papperen till familjerådgivningen är inlämnade, men jag undrar om hon vill rädda något. Med hennes trötthet, panik och att hon träffat nån ny manlig vän som får henne att fundera länge innan hon säger om hon är förälskad eller inte, räknar jag med att det här kommer att ta slut. Räknar med att Hon bara retar sig på mig just nu och får bekräftelse om att allt är mitt fel.
Det känns skönt att tänka så, tänka att ett helt annat liv inte skrämmer mig. Den största risken är att jag stänger av mig i bitterheter mot Lyckliga Hon. Det väller upp mycket arga minnen mot Lyckliga Hon från våra elva år. Det gäller att vara öppen och inte låst om öppningarna kommer.
Jag vill för min del att Lyckliga Hon och jag ska hitta varandra byggt på att reda ut vad som hänt. Inte minst vill jag förstå hur vi lyckades göra varandra till något ingen av oss trivdes med. Jag tror att vi kan hitta varandra på andra sidan såna faktum, men ärligt talat så vet jag inte. Det vore ett fiasko om två människor som pratat så klokt, skrattat så mycket, gjort så mycket roligt och njutit så, inte ska kunna lära sig att leva ihop, bara för att man har olika syn på hur känslor ska visas (och en del annat också...). Jag har varit en pest ofta, men jag har haft bra hjälp av Henne.
I den förståelsen om hur vi gemensamt förstörde oss, tror jag vi kan bygga något som är... ja... byggt på den ärlighet jag känner att jag bygger min relation med min släkt på just nu. Att veta vad något är och därför kunna slappna av.
Godnatt!
fredag 19 september 2008
Terapitankar - Det känns bra det här
"Du ser mer harmonisk ut än du gjort förut."
Så sa terapeuten med sitt eftertänksamma ansiktsuttryck. Så bekräftades känslan av att det jag känner är på riktigt och inte spelat, upphaussat eller otåligt. Hon pratade om "lugn" och "eftertanke" som hon tycker är bra.
Och det stämmer det där med harmonin. Mamma och Storebror värmer inuti mig istället för skaver.
Och jag har äntligen lyckats få Lyckliga Hon att komma med sina idéer om familjerådgivningsfrågor. Det står om tomma känslor och om man kan hitta dem igen, men det står där. Äntligen. Jag litar på min egen process och ser fram emot familjerådgivningen med lugn. Det kan mycket väl bli så att det här tar slut, och då är det så. Men jag litar på att jag blir sann just nu, och inväntar Lyckliga Hon.
Jag känner att jag nu kan ägna mig åt att släppa loss en massa Jag som hållits tillbaka av Lyckliga Hon. Det spritter av en fridfull vilja inuti.
Det finns sådant i mig som revolterar. Inte minst känner jag mig snål och njugg mot Lyckliga Hons barn. Det måste jag bearbeta. Jag kan ge kärlek, men är snål. Det är nog mitt försvar mot att Hon bara bryr sig om sig själv nu. Det vill jag också göra, bry mig om mig och Yngstabarnet. Måste grubbla vidare på den känslan. Det finns ju en bitterhet inuti mig att jag aldrig varit lyssnad på om vilka regler som ska gälla mot Hennes Mellan- och Äldstabarn. Jag har fått vara med och betala men utan att ha inflytande. Det gör mig arg hur omoget Lyckliga Hon agerat där.
Det är en del av helhetshistorien av våra elva år, som är mycket mer komplex än att det handlar om min dominans och att Hon varit kuvad. Jag återkommer nog till den frågan.
Så sa terapeuten med sitt eftertänksamma ansiktsuttryck. Så bekräftades känslan av att det jag känner är på riktigt och inte spelat, upphaussat eller otåligt. Hon pratade om "lugn" och "eftertanke" som hon tycker är bra.
Och det stämmer det där med harmonin. Mamma och Storebror värmer inuti mig istället för skaver.
Och jag har äntligen lyckats få Lyckliga Hon att komma med sina idéer om familjerådgivningsfrågor. Det står om tomma känslor och om man kan hitta dem igen, men det står där. Äntligen. Jag litar på min egen process och ser fram emot familjerådgivningen med lugn. Det kan mycket väl bli så att det här tar slut, och då är det så. Men jag litar på att jag blir sann just nu, och inväntar Lyckliga Hon.
Jag känner att jag nu kan ägna mig åt att släppa loss en massa Jag som hållits tillbaka av Lyckliga Hon. Det spritter av en fridfull vilja inuti.
Det finns sådant i mig som revolterar. Inte minst känner jag mig snål och njugg mot Lyckliga Hons barn. Det måste jag bearbeta. Jag kan ge kärlek, men är snål. Det är nog mitt försvar mot att Hon bara bryr sig om sig själv nu. Det vill jag också göra, bry mig om mig och Yngstabarnet. Måste grubbla vidare på den känslan. Det finns ju en bitterhet inuti mig att jag aldrig varit lyssnad på om vilka regler som ska gälla mot Hennes Mellan- och Äldstabarn. Jag har fått vara med och betala men utan att ha inflytande. Det gör mig arg hur omoget Lyckliga Hon agerat där.
Det är en del av helhetshistorien av våra elva år, som är mycket mer komplex än att det handlar om min dominans och att Hon varit kuvad. Jag återkommer nog till den frågan.
Terapitankar - Det känns i kroppen!
Min terapeut frågade varför jag förstår så mycket men inte klarar av att handla. Humlan frågade samma sak på sitt raka sätt. "Det där har jag hört förr".
Nu vet jag mer varför. För att jag känner att jag gör rätt, och det känns bra. Det är en fysisk känsla.
Min irritation mot Yngstabarnet är under kontroll. Att höra "Utsätt inte de du tycker om för kränkningar du själv utsattes för" i huvudet och se två TV-skärmar framför mig. Mamma eller pappa mot mig på den ena och sedan jag mot Yngstabarnet på den andra. Det känns i hela kroppen att jag gör rätt när den bilden dyker upp i huvudet. Röstläget lugnt, kärleken till Yngstabarnet stor och självklar.
Det är samma med det som handlar om hur jag varit mot Lyckliga Hon. Jag ser tillbaka och k ä n n e r obehaget i kroppen när jag ser mig själv göra vissa saker. Jag känner friden i mig när jag tror på att jag kan annorlunda i en framtid som förhoppningsvis är med Lyckliga Hon.
Och när jag kontaktar Mamma och Storebror och Storasyster känner jag en intensiv fysisk känsla i min kropp av att jag gör rätt. Det känns att anspända muskelgrupper, tankar och låsningar släpper från mitt inre. Jag känner att det inte bara är deras kärlek jag saknat.
Det är min egen.
Nu vet jag mer varför. För att jag känner att jag gör rätt, och det känns bra. Det är en fysisk känsla.
Min irritation mot Yngstabarnet är under kontroll. Att höra "Utsätt inte de du tycker om för kränkningar du själv utsattes för" i huvudet och se två TV-skärmar framför mig. Mamma eller pappa mot mig på den ena och sedan jag mot Yngstabarnet på den andra. Det känns i hela kroppen att jag gör rätt när den bilden dyker upp i huvudet. Röstläget lugnt, kärleken till Yngstabarnet stor och självklar.
Det är samma med det som handlar om hur jag varit mot Lyckliga Hon. Jag ser tillbaka och k ä n n e r obehaget i kroppen när jag ser mig själv göra vissa saker. Jag känner friden i mig när jag tror på att jag kan annorlunda i en framtid som förhoppningsvis är med Lyckliga Hon.
Och när jag kontaktar Mamma och Storebror och Storasyster känner jag en intensiv fysisk känsla i min kropp av att jag gör rätt. Det känns att anspända muskelgrupper, tankar och låsningar släpper från mitt inre. Jag känner att det inte bara är deras kärlek jag saknat.
Det är min egen.
torsdag 18 september 2008
Familjen - Möte med Storebror
Så många år jag famlat efter kontakt med mamma och Storebror. Jag har längtat, jag har försökt, men jag har alltid blivit sedd som den trumpne som "är så arg" eller "så stressad".
De negativa definitionerna och pratet om mig bakom min rygg har legat där som en kvävande känsla i familjen. Alla de där telefonsamtalen som ringts och pratat om mig. Denna mamma som är så gränslös.
Jag. Han den besvärlige.
Och i mig. Han som är utanför. All den smärta som drabbat Lyckliga Hon.
Det har blivit en ömsesidig process av frånvaro som ingen har haft ork att bryta.
Nu har jag träffat min bror och berättat det mesta. Det känns varmt inuti av stödet och jag känner mig modig som vågade. Det finns något att hitta mellan oss, en nära relation som går att hitta igen. Vi är överens om att vi bägge har retat oss på dåliga egenskaper (som vi ofta har själva). Samtidigt märks det på oss bägge att vi har garden uppe. Mest han, som lätt brusar upp mot saker jag säger och känner sig definierad. Och i sina svar definierar han tillbaka.
Vi tassade. Vi prövade oss fram. Jag ville mer än han. Men det var det närmaste och mest förtroliga mötet på länge. Kanske någonsin.
Det är mindre ensamt nu.
De negativa definitionerna och pratet om mig bakom min rygg har legat där som en kvävande känsla i familjen. Alla de där telefonsamtalen som ringts och pratat om mig. Denna mamma som är så gränslös.
Jag. Han den besvärlige.
Och i mig. Han som är utanför. All den smärta som drabbat Lyckliga Hon.
Det har blivit en ömsesidig process av frånvaro som ingen har haft ork att bryta.
Nu har jag träffat min bror och berättat det mesta. Det känns varmt inuti av stödet och jag känner mig modig som vågade. Det finns något att hitta mellan oss, en nära relation som går att hitta igen. Vi är överens om att vi bägge har retat oss på dåliga egenskaper (som vi ofta har själva). Samtidigt märks det på oss bägge att vi har garden uppe. Mest han, som lätt brusar upp mot saker jag säger och känner sig definierad. Och i sina svar definierar han tillbaka.
Vi tassade. Vi prövade oss fram. Jag ville mer än han. Men det var det närmaste och mest förtroliga mötet på länge. Kanske någonsin.
Det är mindre ensamt nu.
onsdag 17 september 2008
År som gått
Elva.
Jag älskade i början. Verkligen älskade jag. Men jag hade också stora hål inuti som jag inte fått uppfyllda under livet. Ett ensamt barn, en ensam tonåring, en ensam vuxen. Alltid denna ensamhet som jag älskade och hatade. Hål inuti av ledsenhet men också av känslor jag längtat efter men aldrig fått uppleva. Jag projicerade mina drömmar på Lyckliga Hon och tyckte att det var vad Hon gav mig under förälskelsefasen.
En del handlade om sex. Jag var fortfarande en tonåring inuti där och det dröjde till hösten 2006 innan jag kunde förstå min sexualitet och gradvis landa i ett ömsint lugn och inte ett ansträngt presterande. Jag försökte kurera en inre litenhet och osäkerhet och impotens med häftigare och prestationsinriktat sex. All litenhet jag känt så länge skulle bli storhet. Pinsamt. Det var en liten del av Lyckliga Hon, men jag trängde mig på och försökte göra den större.
Och mitt största hål. Tomheten i att inte vara förstådd som en helhet av någon. Att ingen kunde se på mig och säga "Jag förstår dig". Att ha varit osynlig och inte förstådd så länge. Den viktigaste känslan jag sökte var ömsesidigheten i att bli speglad av en vän som förstod hela mig. Jag hade manliga vänner då innan 30. Några var lite prövande i att våga vara ärlig om det jobbiga inuti, det som inte var "Jodå bra", när allt inuti kändes ensamt och tomt. Men det blev inget av någon av relationerna.
Lyckliga Hon gav mig en sån känsla av helhet. Det var verkligen en fantastisk känsla där jag tror att vi var helt överens.
Men jag blev mer förgiftad än hon, även om vi delade behovet. Jag kvävde henne med mina oändliga behov av oss. Vi kvävde varandra genom att definiera oss som det fantastiska som kunde prata om allt och var så jävla bra. Flera gånger har vi pratat skit om egna och varandras vänner och om min släkt för att dom inte förstår och inte är intressanta för oss. Vi har hjälpt varandra att bygga in oss i vårt fort.
Och genom alla dessa år har jag vandrat bredvid Hon med min stora otillfredsställelse. Jag har dominerat och styrt och drivit mot att få mina behov tillgodosedda. Och hela tiden min inre känsla av att Lyckliga Hon inte är att lita på. Att det Hon säger inte är på riktigt. Att Hon inte är stark om jag någon gång behöver vara svag. Ibland har den känslan varit rätt. Men så ofta har den faktiskt bara varit min inre litenhet som projicerats på Lyckliga Hon.
Jag andas in mig själv med värme och går i det tysta tomma hemma. Mycket lugn inuti, men också en del ilska mot Lyckliga Hon för hur Hon agerar nu. Nu finns ingen bekräftelse alls att få från Lyckliga Hon, och jag inser hur nöjd jag borde varit med den fantastiska kvinna som jag nu kanske har drivit iväg från mig.
Och framför allt inser jag att jag är mycket starkare än jag trodde utan Lyckliga Hon.
Jag älskade i början. Verkligen älskade jag. Men jag hade också stora hål inuti som jag inte fått uppfyllda under livet. Ett ensamt barn, en ensam tonåring, en ensam vuxen. Alltid denna ensamhet som jag älskade och hatade. Hål inuti av ledsenhet men också av känslor jag längtat efter men aldrig fått uppleva. Jag projicerade mina drömmar på Lyckliga Hon och tyckte att det var vad Hon gav mig under förälskelsefasen.
En del handlade om sex. Jag var fortfarande en tonåring inuti där och det dröjde till hösten 2006 innan jag kunde förstå min sexualitet och gradvis landa i ett ömsint lugn och inte ett ansträngt presterande. Jag försökte kurera en inre litenhet och osäkerhet och impotens med häftigare och prestationsinriktat sex. All litenhet jag känt så länge skulle bli storhet. Pinsamt. Det var en liten del av Lyckliga Hon, men jag trängde mig på och försökte göra den större.
Och mitt största hål. Tomheten i att inte vara förstådd som en helhet av någon. Att ingen kunde se på mig och säga "Jag förstår dig". Att ha varit osynlig och inte förstådd så länge. Den viktigaste känslan jag sökte var ömsesidigheten i att bli speglad av en vän som förstod hela mig. Jag hade manliga vänner då innan 30. Några var lite prövande i att våga vara ärlig om det jobbiga inuti, det som inte var "Jodå bra", när allt inuti kändes ensamt och tomt. Men det blev inget av någon av relationerna.
Lyckliga Hon gav mig en sån känsla av helhet. Det var verkligen en fantastisk känsla där jag tror att vi var helt överens.
Men jag blev mer förgiftad än hon, även om vi delade behovet. Jag kvävde henne med mina oändliga behov av oss. Vi kvävde varandra genom att definiera oss som det fantastiska som kunde prata om allt och var så jävla bra. Flera gånger har vi pratat skit om egna och varandras vänner och om min släkt för att dom inte förstår och inte är intressanta för oss. Vi har hjälpt varandra att bygga in oss i vårt fort.
Och genom alla dessa år har jag vandrat bredvid Hon med min stora otillfredsställelse. Jag har dominerat och styrt och drivit mot att få mina behov tillgodosedda. Och hela tiden min inre känsla av att Lyckliga Hon inte är att lita på. Att det Hon säger inte är på riktigt. Att Hon inte är stark om jag någon gång behöver vara svag. Ibland har den känslan varit rätt. Men så ofta har den faktiskt bara varit min inre litenhet som projicerats på Lyckliga Hon.
Jag andas in mig själv med värme och går i det tysta tomma hemma. Mycket lugn inuti, men också en del ilska mot Lyckliga Hon för hur Hon agerar nu. Nu finns ingen bekräftelse alls att få från Lyckliga Hon, och jag inser hur nöjd jag borde varit med den fantastiska kvinna som jag nu kanske har drivit iväg från mig.
Och framför allt inser jag att jag är mycket starkare än jag trodde utan Lyckliga Hon.
tisdag 16 september 2008
Den kvävande familjen
Det smög sig på under barndomen, den där känslan av att familjen faktiskt kvävde. När det blev för ensidigt blev allt så jobbigt.
När mamma och pappa allt mer slutade ordna fester och ha ett umgänge vid sidan av familjen. Det var släktträffar och kalas och födelsedagskalas med mockatårta eller gräddtårta beroende på om det var mammas eller pappas sida.
Umgänget med pappas släkt som bara upphörde och jag förstod inte varför.
Alltid denna pappa som inte såg mig, som hånade eller pikade men som jag ändå beundrade.
Den mamma som gav ömhet och frågade om läxorna och la sig i städning och valde kläder och behandlade mig som ett litet barn och ständigt kramar (för hennes skull?), och alltid detta förakt inom mig som jag bär som en så tung ryggsäck än idag. Jag tror det föraktet släppte i söndags. "Jag älskar dig mamma men jag är dålig på att visa det."
Alla bråk, alla gliringar från pappa till mamma, alla suckar från mamma. Allt skavande kvävande jobbiga.
Och jag, med mina sågbladsdrömmar som kände att jag inte fick märkas.
Från tretton års ålder har jag inga varma minnen från familjen. Det finns skratt och roliga saker i mitt liv, men mycket är så slutet och så otåligt.
Och i vår puppa har jag och Lyckliga Hon gjort samma sak. Vi har låst oss i familjen mer och mer och försökt lösa problemen med ännu mera vi. Konstituerat vår överhöghet och hur himla mycket mer gemensamt vi har, och bjudit över varandra i att göra andra människor tråkiga genom att klaga på dem. Hon på min släkt, jag på hennes vänner.
Varför? Varför?
När mamma och pappa allt mer slutade ordna fester och ha ett umgänge vid sidan av familjen. Det var släktträffar och kalas och födelsedagskalas med mockatårta eller gräddtårta beroende på om det var mammas eller pappas sida.
Umgänget med pappas släkt som bara upphörde och jag förstod inte varför.
Alltid denna pappa som inte såg mig, som hånade eller pikade men som jag ändå beundrade.
Den mamma som gav ömhet och frågade om läxorna och la sig i städning och valde kläder och behandlade mig som ett litet barn och ständigt kramar (för hennes skull?), och alltid detta förakt inom mig som jag bär som en så tung ryggsäck än idag. Jag tror det föraktet släppte i söndags. "Jag älskar dig mamma men jag är dålig på att visa det."
Alla bråk, alla gliringar från pappa till mamma, alla suckar från mamma. Allt skavande kvävande jobbiga.
Och jag, med mina sågbladsdrömmar som kände att jag inte fick märkas.
Från tretton års ålder har jag inga varma minnen från familjen. Det finns skratt och roliga saker i mitt liv, men mycket är så slutet och så otåligt.
Och i vår puppa har jag och Lyckliga Hon gjort samma sak. Vi har låst oss i familjen mer och mer och försökt lösa problemen med ännu mera vi. Konstituerat vår överhöghet och hur himla mycket mer gemensamt vi har, och bjudit över varandra i att göra andra människor tråkiga genom att klaga på dem. Hon på min släkt, jag på hennes vänner.
Varför? Varför?
måndag 15 september 2008
Dubbla känslor
Barndomsminne:
Jag har gjort något dumt och skäms och har sagt förlåt och är ledsen men det kommer inte någon förlösning från mamma eftersom pappa också ska straffa mig när han kommer hem, "så att jag lär mig".
Jag är så glad över att en inre harmoni sprider sig av att jag minskar risken att jag ska kränka igen i framtiden. Jag sorterar och landar i mig själv.
Och samtidigt är jag fylld av smärtsamma barndomsminnen av osynlighet som jag återupplever när Lyckliga Hon inte ens vill prata. Jag blir mig själv som barn igen.
Det är inte lätt att hålla ordning i de parallella processerna.
Jag vill fylla i papperen till familjerådgivningen nu, där min viktigaste punkt är min skam för hur jag erövrat vårt förhållande för mina drifter. Jag tror inte Lyckliga Hon vill ens det.
Och jag måste berätta om såna minnen för min mamma och att Lyckliga Hon utsätter mig för precis sånt just nu.
Jag har gjort något dumt och skäms och har sagt förlåt och är ledsen men det kommer inte någon förlösning från mamma eftersom pappa också ska straffa mig när han kommer hem, "så att jag lär mig".
Jag är så glad över att en inre harmoni sprider sig av att jag minskar risken att jag ska kränka igen i framtiden. Jag sorterar och landar i mig själv.
Och samtidigt är jag fylld av smärtsamma barndomsminnen av osynlighet som jag återupplever när Lyckliga Hon inte ens vill prata. Jag blir mig själv som barn igen.
Det är inte lätt att hålla ordning i de parallella processerna.
Jag vill fylla i papperen till familjerådgivningen nu, där min viktigaste punkt är min skam för hur jag erövrat vårt förhållande för mina drifter. Jag tror inte Lyckliga Hon vill ens det.
Och jag måste berätta om såna minnen för min mamma och att Lyckliga Hon utsätter mig för precis sånt just nu.
Huvudvärken borta, skrivbordet städat
Jag pratade med Storebror och Mamma igår. Jag berättade om det jobbiga vi har i Paret. Jag berättade om min terapi. Jag berättade om det jobbiga jag känt med Brorsan och att jag vill hitta honom som en vän. Jag berättade om råttfällor och ensamhet i tonåren för mamma. Och allt togs emot så bra och kändes så modigt.
Och idag åkte jag till jobbet med bussen och öppnade ryggsäcken med engagemang och inte längtan efter bekräftelse från Lyckliga Hon. Inte verklighetsflykt utan verklighet. Jag sitter här och river av surdegar på jobbet som legat i ett halvår, sånt som sortera mejl och sortera papper.
Jag vet inte riktigt vad som hänt, men nånting anspänt har släppt inuti mig. Jag vill gå till familjerådgivning och prata om hur jag förstört med en otålighet och en kritik. Jag vill leva i lugn och ro och inte otåligt och pockande. Det återstår bara en sak för en ljus framtid, att Lyckliga Hon vill mig trots allt jag förstört genom att köra över henne.
När jag tänkt på terapi har jag tänkt på att det troligen inte finns en viktig nod som går att hitta som gör att allting släpper. Det finns det nog inte, men det finns det som är viktigare än annat.
Jag är förvånad.
Och idag åkte jag till jobbet med bussen och öppnade ryggsäcken med engagemang och inte längtan efter bekräftelse från Lyckliga Hon. Inte verklighetsflykt utan verklighet. Jag sitter här och river av surdegar på jobbet som legat i ett halvår, sånt som sortera mejl och sortera papper.
Jag vet inte riktigt vad som hänt, men nånting anspänt har släppt inuti mig. Jag vill gå till familjerådgivning och prata om hur jag förstört med en otålighet och en kritik. Jag vill leva i lugn och ro och inte otåligt och pockande. Det återstår bara en sak för en ljus framtid, att Lyckliga Hon vill mig trots allt jag förstört genom att köra över henne.
När jag tänkt på terapi har jag tänkt på att det troligen inte finns en viktig nod som går att hitta som gör att allting släpper. Det finns det nog inte, men det finns det som är viktigare än annat.
Jag är förvånad.
söndag 14 september 2008
"För att du är modig pappa"
Jag pratade med yngstabarnet. Vi pratade om att vara bra på att berätta varför man tycker om människor.
Lyckliga Han: Varför tror du att vissa människor är bättre på att berätta för andra varför man tycker om dom? Du vet som att jag är bättre på det än Lyckliga Hon.
Yngstabarnet: (tänker en stund) För att du är modig pappa. Du vågar säga sånt.
Yngstabarnets tänkande handlar nog om att våga säga det i skolan eller andra sammanhang. Men jag trivs med att vara modig.
Lyckliga Han: Varför tror du att vissa människor är bättre på att berätta för andra varför man tycker om dom? Du vet som att jag är bättre på det än Lyckliga Hon.
Yngstabarnet: (tänker en stund) För att du är modig pappa. Du vågar säga sånt.
Yngstabarnets tänkande handlar nog om att våga säga det i skolan eller andra sammanhang. Men jag trivs med att vara modig.
"Världens bästa pappa" ringer sin mamma
Så sa yngstabarnet. Pappa är bra nu. Han är mild och from som ett lamm och är långt borta från de humörsvängningar och skuldbelägganden som kunde komma ur mig.
Jag håller verkligen på att göra mig fri från att upprepa min mammas skuldbeläggande suckar och min pappas gnälliga klagande.
Jag ringde min mamma idag och kryssade en punkt på att-göra-listan. Jag berättade om vår kris i relationen. Hon och Systern hade anat, hade sett Lyckliga Hons stramhet mot både mig och yngstabarnet. Det är bra att berätta för sin mamma att man är ledsen. Tonläget blir ett annat. De egna irritationerna kan göras begripliga. Men samtalet gick längre än så. Jag vågade berätta om terapi och jobbiga minnen. Om ensamhet i tonåren och dagdrömmen om råttfällorna och om att upprepa mammas suckar och pappas klagande.
Men framför allt sa jag det viktigaste. Jag sa att jag älskar min mamma men att jag är för dålig på att visa det.
Det var det mest innerliga samtal jag haft med min mamma på elva år.
Jag vågade!!!
Jag känner mig fri, och ser fram emot att äntligen få prata allvar med min mamma. Att berätta om jobbiga tonår och kärleken till henne utan att bli skuldbeläggande. Det går.
Skuttar en liten glädjedans och är ännu friare än nyss.
Jag håller verkligen på att göra mig fri från att upprepa min mammas skuldbeläggande suckar och min pappas gnälliga klagande.
Jag ringde min mamma idag och kryssade en punkt på att-göra-listan. Jag berättade om vår kris i relationen. Hon och Systern hade anat, hade sett Lyckliga Hons stramhet mot både mig och yngstabarnet. Det är bra att berätta för sin mamma att man är ledsen. Tonläget blir ett annat. De egna irritationerna kan göras begripliga. Men samtalet gick längre än så. Jag vågade berätta om terapi och jobbiga minnen. Om ensamhet i tonåren och dagdrömmen om råttfällorna och om att upprepa mammas suckar och pappas klagande.
Men framför allt sa jag det viktigaste. Jag sa att jag älskar min mamma men att jag är för dålig på att visa det.
Det var det mest innerliga samtal jag haft med min mamma på elva år.
Jag vågade!!!
Jag känner mig fri, och ser fram emot att äntligen få prata allvar med min mamma. Att berätta om jobbiga tonår och kärleken till henne utan att bli skuldbeläggande. Det går.
Skuttar en liten glädjedans och är ännu friare än nyss.
Han ringer runt till släkten
Jag har just varit ute en väldigt lång stund och strosat och suttit och läst bok och strosat ännu mer. Jag började med en klump i magen, av den stora sorg jag känner för att jag kan ha slarvat bort Lyckliga Hon med min kombination av höga krav på att ha det bra, skygglappar och envishet.
Men efter en lång stunds bokläsning började vissheter sprida sig i kroppen. Ett lugn i visionen om mitt liv med Lyckliga Hon. Lugn, inte stress och krav på uppmärksamhet.
Så släkten. Min mamma och pappa och syster och bror dök upp i tankarna. Jag kände att jag slarvat så och sett allt det negativa med dem. Retat mig. Jag bestämde mig för att ringa till dem alla. Jag började ringa runt och fick inga svar. Men jag hade replikerna klara.
Storebror: Jag saknar dig. Jag vill berätta allt för dig, både om hur ledsen du gjorde mig när du ville slå ihjäl mig och att jag saknar dig intensivt som vän.
Storasyster: Vi hade en period för några år sedan när vi delade jobbigheter och var vänner. Jag saknar dig, kloka syster.
Pappa: Pappa, jag går i terapi och är på väg att förlora Lyckliga Hon. Terapin river upp många jobbiga minnen från mina ensamma ensamma tonår då du hånade mig. Och samtidigt känner jag så mycket kärlek som jag inte berättar för dig. Du var inte alltid bra då, men du är bra nu.
Mamma: Vi har en kris. Terapin river upp mycket sår och ensamhet från tonåren. Råttfällorna mamma, jag såg råttfällor i vardagen. Men viktigast av allt. Jag älskar dig mamma och det berättar jag alldeles för sällan. Det irriterade jag har varit så ofta har varit obalanserat och förvirrat. Jag har inte mått så bra. Jag tror jag har försökt leva utan att vara nära min släkt. Det går inte.
Det är mycket disharmonier som rinner av mig. När jag tänker på den ouppfyllda potential av självklar närhet som min släkt innehär, där det finns famnar att gråta i, känner jag mig varm inuti.
Då känns ett fullödigt liv utan Lyckliga Hon rofyllt och ett lugnare liv med Lyckliga Hon precis så lugnt som jag vill känna.
Som om jag försökt få min släkts kärlek genom Lyckliga Hon istället för att förtjäna min släkts kärlek genom att älska dem.
Men efter en lång stunds bokläsning började vissheter sprida sig i kroppen. Ett lugn i visionen om mitt liv med Lyckliga Hon. Lugn, inte stress och krav på uppmärksamhet.
Så släkten. Min mamma och pappa och syster och bror dök upp i tankarna. Jag kände att jag slarvat så och sett allt det negativa med dem. Retat mig. Jag bestämde mig för att ringa till dem alla. Jag började ringa runt och fick inga svar. Men jag hade replikerna klara.
Storebror: Jag saknar dig. Jag vill berätta allt för dig, både om hur ledsen du gjorde mig när du ville slå ihjäl mig och att jag saknar dig intensivt som vän.
Storasyster: Vi hade en period för några år sedan när vi delade jobbigheter och var vänner. Jag saknar dig, kloka syster.
Pappa: Pappa, jag går i terapi och är på väg att förlora Lyckliga Hon. Terapin river upp många jobbiga minnen från mina ensamma ensamma tonår då du hånade mig. Och samtidigt känner jag så mycket kärlek som jag inte berättar för dig. Du var inte alltid bra då, men du är bra nu.
Mamma: Vi har en kris. Terapin river upp mycket sår och ensamhet från tonåren. Råttfällorna mamma, jag såg råttfällor i vardagen. Men viktigast av allt. Jag älskar dig mamma och det berättar jag alldeles för sällan. Det irriterade jag har varit så ofta har varit obalanserat och förvirrat. Jag har inte mått så bra. Jag tror jag har försökt leva utan att vara nära min släkt. Det går inte.
Det är mycket disharmonier som rinner av mig. När jag tänker på den ouppfyllda potential av självklar närhet som min släkt innehär, där det finns famnar att gråta i, känner jag mig varm inuti.
Då känns ett fullödigt liv utan Lyckliga Hon rofyllt och ett lugnare liv med Lyckliga Hon precis så lugnt som jag vill känna.
Som om jag försökt få min släkts kärlek genom Lyckliga Hon istället för att förtjäna min släkts kärlek genom att älska dem.
Att göra-lista
1) Fortsätta min resa mot inre harmoni
2) Fylla min vardag med sysselsättningar jag tycker om
3) Vara sann mot mig själv och träffa människor som tycker om mig
4) Stå för min integritet genom att bevara vårt förhållande men ändå ovillkorligt ge Lyckliga Hon den tid att tänka som Hon behöver
5) Mindfulness - hitta frid i att "jag älskar dig" är en vilja och inte en praktisk handling
6) Återupptäcka mina vänner och njuta av att bli mig själv. Laptop har mer djup än jag tror och Trädgårdsdags och Humlan finns där.
7) Jobba vidare med min jobbiga familjesituation genom att vara ärlig mot Syskonen och föräldrarna om mina relationsproblem (Två av fyra avklarade)
8) Njuta och känna mig bra av mitt lugn mot yngstabarnet och Lyckliga Hon
9) Mejla Röda Hjälmen om att Hon bara tystnade mot mig och tog Lyckliga Hons perspektiv utan att förklara för mig. (Gjort.)
10) Vara förberedd på att det tar slut men jobba för det bästa: mer självständighet och gemenskap som bägge trivs i
2) Fylla min vardag med sysselsättningar jag tycker om
3) Vara sann mot mig själv och träffa människor som tycker om mig
4) Stå för min integritet genom att bevara vårt förhållande men ändå ovillkorligt ge Lyckliga Hon den tid att tänka som Hon behöver
5) Mindfulness - hitta frid i att "jag älskar dig" är en vilja och inte en praktisk handling
6) Återupptäcka mina vänner och njuta av att bli mig själv. Laptop har mer djup än jag tror och Trädgårdsdags och Humlan finns där.
7) Jobba vidare med min jobbiga familjesituation genom att vara ärlig mot Syskonen och föräldrarna om mina relationsproblem (Två av fyra avklarade)
8) Njuta och känna mig bra av mitt lugn mot yngstabarnet och Lyckliga Hon
9) Mejla Röda Hjälmen om att Hon bara tystnade mot mig och tog Lyckliga Hons perspektiv utan att förklara för mig. (Gjort.)
10) Vara förberedd på att det tar slut men jobba för det bästa: mer självständighet och gemenskap som bägge trivs i
lördag 13 september 2008
Det är inte ens fel att två växer ihop
Jag fick just en total insikt i skallen. Jag såg på reklam för fotboll på TV, och då såg jag kristallklart. Jag vill se mer på fotboll.
Vi växte ihop jag och Lyckliga Hon och det var verkligen inte bara mitt fel så som Lyckliga Hon får det att låta nu. Så som Hon drev oss till att växa ihop på den tiden när Hon "inte hade något liv" (Hennes egna ord).
Jag minns hennes hån mot det nördiga med min gamla hobby, den som pappa hade hånat mig för. Jag minns svartsjukan mot mina vänner som också var vänner med mitt ex. Jag minns skuldbeläggandet av mina långa telefonsamtal om nördiga hobbies med min kompis.
Och fotboll. Minnet skakar frustrerat av minnen av skukldbelägganden för min tråkighet om jag någon gång sett på fotboll. Och det är verkligen inte bara i dåtid, utan årsaktuellt. Det har fått mig att se mindre på fotboll än jag velat för att inte ådra mig Lyckliga Hons skuldbeläggande för tråkighet eller nördighet. Hon har ju aldrig varit intresserad av eller velat ha den arbetarklasskille som jag också är innerst inne. Och jag har velat vara till lags och försökt trivas i en ny jag som inte var lika intresserad av fotboll och andra typiskt manliga sysselsättningar.
Jag har försökt internalisera Lyckliga Hons projektion av mig.
Tamejfan att jag ska se mer på fotboll nu när Lyckliga Hon äntligen tillåter mig.
Mental notering. Ta upp på nästa terapi. :-)
Vi växte ihop jag och Lyckliga Hon och det var verkligen inte bara mitt fel så som Lyckliga Hon får det att låta nu. Så som Hon drev oss till att växa ihop på den tiden när Hon "inte hade något liv" (Hennes egna ord).
Jag minns hennes hån mot det nördiga med min gamla hobby, den som pappa hade hånat mig för. Jag minns svartsjukan mot mina vänner som också var vänner med mitt ex. Jag minns skuldbeläggandet av mina långa telefonsamtal om nördiga hobbies med min kompis.
Och fotboll. Minnet skakar frustrerat av minnen av skukldbelägganden för min tråkighet om jag någon gång sett på fotboll. Och det är verkligen inte bara i dåtid, utan årsaktuellt. Det har fått mig att se mindre på fotboll än jag velat för att inte ådra mig Lyckliga Hons skuldbeläggande för tråkighet eller nördighet. Hon har ju aldrig varit intresserad av eller velat ha den arbetarklasskille som jag också är innerst inne. Och jag har velat vara till lags och försökt trivas i en ny jag som inte var lika intresserad av fotboll och andra typiskt manliga sysselsättningar.
Jag har försökt internalisera Lyckliga Hons projektion av mig.
Tamejfan att jag ska se mer på fotboll nu när Lyckliga Hon äntligen tillåter mig.
Mental notering. Ta upp på nästa terapi. :-)
Jag vill bli som far...
Pappa tittar på mamma någon gång under tonåren. Hon byter om till bh eller bikini. Han tittar och säger något torrt konstaterande i stil med: "Dom har ju blivit lite hängiga. Kanske kan man operera eller nåt?"
Hemskt. Jag fick ingen medveten hjälp med att bli vuxen. Kommunikationen upphörde och pappa var en frånvarande individ som behandlade mig som om jag var flera år yngre än jag var. Mamma fortsatte vara för nära, för överbeskyddande och samtidigt för frånvarande. Ändå blev dom mina förebilder som jag apade efter, och det är ju tragiskt.
Jag ser tydligt nu hur min pappas och mammas klagande, skuldbeläggande varande har varit jag under så lång tid. Under förevändningen att jag lärt mig av deras misstag har jag tänkt att mina förhållanden inte ska vara dåliga, inte innehålla nedtystade konflikter och inte vara tömda känslomässigt, har jag blivit relationsperfektionist i min strävan efter att ha en bra relation. Fast helt efter mina definitioner. Jag har blivit en jävla gnällspik som ställt krav som ibland må ha varit berättigade, men som oftast artikulerats fel.
Den ena aha-upplevelse jag lever i just nu är just den här, att inte återupprepa de kränkningar jag både utsatts för och sett mamma och pappa utsätta varandra för.
En annan är insikten om att jag hatar konflikt men älskar konfliktlösning. Att ställa höga krav på att Bägge ska trivas i en relation är rätt. Jag njuter av öppna, ärliga lösningar som sedan respekteras. Det gick en frid genom min kropp och själ när jag insåg att Hon klagat på fel sak där. Hennes ansvar i vår relation är konflikträdslan, och svårigheten att våga vara rakryggad med sina åsikter. Det måste Hon faktiskt lära sig.
Hemskt. Jag fick ingen medveten hjälp med att bli vuxen. Kommunikationen upphörde och pappa var en frånvarande individ som behandlade mig som om jag var flera år yngre än jag var. Mamma fortsatte vara för nära, för överbeskyddande och samtidigt för frånvarande. Ändå blev dom mina förebilder som jag apade efter, och det är ju tragiskt.
Jag ser tydligt nu hur min pappas och mammas klagande, skuldbeläggande varande har varit jag under så lång tid. Under förevändningen att jag lärt mig av deras misstag har jag tänkt att mina förhållanden inte ska vara dåliga, inte innehålla nedtystade konflikter och inte vara tömda känslomässigt, har jag blivit relationsperfektionist i min strävan efter att ha en bra relation. Fast helt efter mina definitioner. Jag har blivit en jävla gnällspik som ställt krav som ibland må ha varit berättigade, men som oftast artikulerats fel.
Den ena aha-upplevelse jag lever i just nu är just den här, att inte återupprepa de kränkningar jag både utsatts för och sett mamma och pappa utsätta varandra för.
En annan är insikten om att jag hatar konflikt men älskar konfliktlösning. Att ställa höga krav på att Bägge ska trivas i en relation är rätt. Jag njuter av öppna, ärliga lösningar som sedan respekteras. Det gick en frid genom min kropp och själ när jag insåg att Hon klagat på fel sak där. Hennes ansvar i vår relation är konflikträdslan, och svårigheten att våga vara rakryggad med sina åsikter. Det måste Hon faktiskt lära sig.
fredag 12 september 2008
Min största längtan
Vad jag vill mest.
Att bara få lyssna. Inte prata själv, inte komma med funderingar. Bara ligga och lyssna på Min älskades röst, och i det lyssnandet bevisa för henne det jag vet.
Jag vill det här, men på rätt sätt den här gången.
Jag är nyfiken. Hon orkar inte frågor, orkar inte krav, men hon antyder att Hon orkar prata om jag vill lyssna. Att hon kan tänka högt. Jag blev glad av det.
Just nu, ensam i en fredagshöstig lägenhet utan min älskade, är jag lugn.
Att bara få lyssna. Inte prata själv, inte komma med funderingar. Bara ligga och lyssna på Min älskades röst, och i det lyssnandet bevisa för henne det jag vet.
Jag vill det här, men på rätt sätt den här gången.
Jag är nyfiken. Hon orkar inte frågor, orkar inte krav, men hon antyder att Hon orkar prata om jag vill lyssna. Att hon kan tänka högt. Jag blev glad av det.
Just nu, ensam i en fredagshöstig lägenhet utan min älskade, är jag lugn.
Värme, sorg eller övertygelse?
Det är en stor klump i magen just nu. Inte längre så Lyckliga Hon är på väg att ge upp oss tillfälligt.
Hon behöver tid, vill egentligen bara lyssna på musik och skriva dagbok, och orkar ingen gemenskap.
Orkar inte.
Det är en "time out" hon vill ha.
Hon säger att Hon förstått.
Och allt händer just när jag börjar landa i mig själv.
När jag ser att jag inte vågade älska fullt ut i början av förhållandet.
När jag ser att jag levde med känslan att mannen måste älska mindre för att inte tappa kontrollen.
Just när jag, som i dikten, börjar älska med lugn och inte med otålighet.
Just då vill Hon ha time out.
Dags att vara stark nu och undvika att drabba mitt älskade Yngstabarn.
Bära mycket själv och hitta mina vänner.
Hon behöver tid, vill egentligen bara lyssna på musik och skriva dagbok, och orkar ingen gemenskap.
Orkar inte.
Det är en "time out" hon vill ha.
Hon säger att Hon förstått.
Och allt händer just när jag börjar landa i mig själv.
När jag ser att jag inte vågade älska fullt ut i början av förhållandet.
När jag ser att jag levde med känslan att mannen måste älska mindre för att inte tappa kontrollen.
Just när jag, som i dikten, börjar älska med lugn och inte med otålighet.
Just då vill Hon ha time out.
Dags att vara stark nu och undvika att drabba mitt älskade Yngstabarn.
Bära mycket själv och hitta mina vänner.
Vardagsproblem går ju att lösa
Hjulspår, hjulspår, hjulspår. Alltid dessa hjulspår.
När jag ska ta fram stora tallrikar ur vårt köksskåp med dubbla dörrar, öppnar jag nio gånger av tio fel dörr. Jag öppnar dörren där de djupa tallrikarna står. Påfallande ofta greppar jag en av de assietter som står i mitten av skåpet, och står där fånig och undrar varför jag aldrig lär mig.
Varför drar jag inte lärdomen och tänker efter Innan jag öppnar dörren?
Min terapeut och jag pratade om varför jag vet så mycket men att handling saknas. Men vi var överens om att det är mycket mer handling just nu.
Nu är problemet löst. Jag flyttade de stora tallrikarna till mitten av hyllan så att de nås med bara en dörr öppen. Man får inte vara dum. Tänk om alla problem gick att definiera om till något yttre. Då skulle vi slippa lära oss och ta ansvar.
Ojdå. Det var ju inte så sedelärande.
Hoppas det inte skapar nya problem.
När jag ska ta fram stora tallrikar ur vårt köksskåp med dubbla dörrar, öppnar jag nio gånger av tio fel dörr. Jag öppnar dörren där de djupa tallrikarna står. Påfallande ofta greppar jag en av de assietter som står i mitten av skåpet, och står där fånig och undrar varför jag aldrig lär mig.
Varför drar jag inte lärdomen och tänker efter Innan jag öppnar dörren?
Min terapeut och jag pratade om varför jag vet så mycket men att handling saknas. Men vi var överens om att det är mycket mer handling just nu.
Nu är problemet löst. Jag flyttade de stora tallrikarna till mitten av hyllan så att de nås med bara en dörr öppen. Man får inte vara dum. Tänk om alla problem gick att definiera om till något yttre. Då skulle vi slippa lära oss och ta ansvar.
Ojdå. Det var ju inte så sedelärande.
Hoppas det inte skapar nya problem.
En dikt I
Det inre en helt vanlig fredag i september 2008
Jag sluter mig och flyr till glädjen
till den oas där jag trivs
där jag vet
där ömheten åter är självklar
där allt åter är enkelt
där jag lugnt ser mig omkring
Jag smakar väldigt lugnt på känslan
Aldrig ha bråttom med dyra viner!
Jaget nickar mot mig
Spritter och sprudlar
och sjunker lugnt tillbaka i soffan
Det stora lugnet fann jag när jag såg regnet
Det regn där värmen kom i magen
Regnet där jag såg dig
Jag förundras nyfiket av styrkan
av att hud mot hud känns så nytt
Din fingertopp innehåller elva år
Den känslan kan göra mig så hel som jag alltid varit
Även när jag inte vågade se
Även när jag inte vågade känna
Även när orden översteg känslan
och kraven kvävde bägge
Jag är fylld av insikt som vill ut
som Tranströmers frö som sprakar i jorden
Jag skriker ut min övertygelse
plågat lustfyllt ömsint lugnt
”Insikten plågar mig”
”Hela jag är ett glädjerus”
”Denna känsla är för mycket att bära”
”Denna njutning måste delas”
”Det är så lugnt att jag exploderar”
Jag famlar efter språk
famlar genom förtvinade synapser
famlar när helt i mig är isär
när det som vill visa kväver
Jag återvänder till lugnet
det bubblande kokande lugna
Jag smakar på mig själv i stora stolta klunkar
och känner smaken av oss
Jag sluter mig och flyr till glädjen
till den oas där jag trivs
där jag vet
där ömheten åter är självklar
där allt åter är enkelt
där jag lugnt ser mig omkring
Jag smakar väldigt lugnt på känslan
Aldrig ha bråttom med dyra viner!
Jaget nickar mot mig
Spritter och sprudlar
och sjunker lugnt tillbaka i soffan
Det stora lugnet fann jag när jag såg regnet
Det regn där värmen kom i magen
Regnet där jag såg dig
Jag förundras nyfiket av styrkan
av att hud mot hud känns så nytt
Din fingertopp innehåller elva år
Den känslan kan göra mig så hel som jag alltid varit
Även när jag inte vågade se
Även när jag inte vågade känna
Även när orden översteg känslan
och kraven kvävde bägge
Jag är fylld av insikt som vill ut
som Tranströmers frö som sprakar i jorden
Jag skriker ut min övertygelse
plågat lustfyllt ömsint lugnt
”Insikten plågar mig”
”Hela jag är ett glädjerus”
”Denna känsla är för mycket att bära”
”Denna njutning måste delas”
”Det är så lugnt att jag exploderar”
Jag famlar efter språk
famlar genom förtvinade synapser
famlar när helt i mig är isär
när det som vill visa kväver
Jag återvänder till lugnet
det bubblande kokande lugna
Jag smakar på mig själv i stora stolta klunkar
och känner smaken av oss
torsdag 11 september 2008
Att skapa en man I
När jag var barn hände det ganska ofta att min storebror brottade ner mig. Han använde sin storlek och fysiska dominans till att dominera och visa att jag var svagare. Det slutade ofta på samma sätt. Jag blev oresonligt arg och började ta till ett hårdare våld än han. Jag trädde över "Så gör pojkar"-gränsen. Jag började bitas och slåss med nävarna. Bilden av min storebror som springer genom huset hånskrattande "Han är galen. Han är galen. Han ska slå mig" kunde jag lika väl haft på video, så smärtsamt fastetsad på näthinnan är den.
Effekten blev ofta att jag fick skäll för att jag slogs. Det skulle hittas en syndabock. En. Och det blev oftast jag. Inte alltid, men oftare.
Det är aldrig bra att leta syndabockar. "Vems fel var det?" är oftast fel fråga, medan "Vad hände här?" är mera rätt.
Jag återvänder i minnet och minns övergivenhet, orättvisa och ledsenhet. Hämndlystnad.
Jag grubblar. Hur skapades min personlighet av en sådan händelse?
- Känna att jag var mindre omtyckt än han.
- Känslan av att regler inte är rättvisa och att goda argument inte fungerar.
- Jag lärde mig, tror jag, att den starke får rätt.
- Jag lärde mig att jag inte kunde få som jag ville om det kom till våld. Men om jag kunde angripa min brors karaktär kunde jag öka sannolikheten att han fick skiten nästa gång. Alltså blev jag en skvallerbytta.
Jag är inte ensam. Sånt här händer varje dag överallt. Den typen av "orättvisa domar" som bygger på simpel strafflogik tror jag är en central del i skapandet av en central del av manligheten - egoistisk roffarmentalitet. Ta det man vill ha, annars hinner någon annan före. Det är så jävla tragiskt. Från föräldrarnas perspektiv finns det säkert något uppgivet "Det är ingen idé att prata med honom, men straff förstår han". Så jävla tragiskt. Och bakom allt vilar den förhatliga "Såna är pojkar"-helvetesformuleringen som skapar så mycket elände i världen. Lite våld mellan pojkar är liksom normalt.
Ett jobbigt minne. Jag kan inte exakt se konsekvenserna av det, men anar väldigt mycket.
Effekten blev ofta att jag fick skäll för att jag slogs. Det skulle hittas en syndabock. En. Och det blev oftast jag. Inte alltid, men oftare.
Det är aldrig bra att leta syndabockar. "Vems fel var det?" är oftast fel fråga, medan "Vad hände här?" är mera rätt.
Jag återvänder i minnet och minns övergivenhet, orättvisa och ledsenhet. Hämndlystnad.
Jag grubblar. Hur skapades min personlighet av en sådan händelse?
- Känna att jag var mindre omtyckt än han.
- Känslan av att regler inte är rättvisa och att goda argument inte fungerar.
- Jag lärde mig, tror jag, att den starke får rätt.
- Jag lärde mig att jag inte kunde få som jag ville om det kom till våld. Men om jag kunde angripa min brors karaktär kunde jag öka sannolikheten att han fick skiten nästa gång. Alltså blev jag en skvallerbytta.
Jag är inte ensam. Sånt här händer varje dag överallt. Den typen av "orättvisa domar" som bygger på simpel strafflogik tror jag är en central del i skapandet av en central del av manligheten - egoistisk roffarmentalitet. Ta det man vill ha, annars hinner någon annan före. Det är så jävla tragiskt. Från föräldrarnas perspektiv finns det säkert något uppgivet "Det är ingen idé att prata med honom, men straff förstår han". Så jävla tragiskt. Och bakom allt vilar den förhatliga "Såna är pojkar"-helvetesformuleringen som skapar så mycket elände i världen. Lite våld mellan pojkar är liksom normalt.
Ett jobbigt minne. Jag kan inte exakt se konsekvenserna av det, men anar väldigt mycket.
Pinsam manlighet II - cirka 25
Mitt första längre förhållande. Vi hade det inte så bra och det var jag som älskade mindre och var på väg bort. Jag kände att jag inte utvecklades längre, att jag hölls tillbaka av svartsjuka om vad jag gjorde med min tid. Jag var ganska jobbig. Hon var lite gråtmild och småledsen en helgdag och ville ligga i sängen och gosa lite. Jag låg där en liten stund och sa sen: "Nej nu vill jag göra något annat, Gosa är slöseri med tid".
Vissa rester av det levde kvar in i förhållandet med Hon, och jag tror det var först när jag och andra fick barn som jag fullbordades som en människa som är väldigt kapabel att både ge och få ömhet. Och när jag är där har min älskade Hon försvunnit och tappat den självklara viljan att söka upp och smeka, pilla eller massera.
Varför blir det så? Är det alltid den som är i underläge eller älskar mer som vill ömhet? Det låter troligt. Den som inte älskar har mindre intresse av ömhet. Såklart.
Men en central del av beteendet för mig själv var den dåliga egenheten att inte ha förmåga att njuta i nuet, utan ständigt sträva efter något annat Sen. Det är ett fundamentalt drag i min personlighet som ställt till en hel del elände för andra och mig. Dels för att jag inte njuter av det jag är i, dels blir otålig och dels lätt ställer orimliga krav. Jag återkommer till den delen.
Vissa rester av det levde kvar in i förhållandet med Hon, och jag tror det var först när jag och andra fick barn som jag fullbordades som en människa som är väldigt kapabel att både ge och få ömhet. Och när jag är där har min älskade Hon försvunnit och tappat den självklara viljan att söka upp och smeka, pilla eller massera.
Varför blir det så? Är det alltid den som är i underläge eller älskar mer som vill ömhet? Det låter troligt. Den som inte älskar har mindre intresse av ömhet. Såklart.
Men en central del av beteendet för mig själv var den dåliga egenheten att inte ha förmåga att njuta i nuet, utan ständigt sträva efter något annat Sen. Det är ett fundamentalt drag i min personlighet som ställt till en hel del elände för andra och mig. Dels för att jag inte njuter av det jag är i, dels blir otålig och dels lätt ställer orimliga krav. Jag återkommer till den delen.
Pinsam manlighet I - dryga tjugo
Universitetet, 1990 eller nåt...
Jag satt där, rätt ny på universitetet och pratade med alla dessa medelklassbarn som fanns i min föreningsaktivitet. Jag var enda killen och kände mig utanför mot alla dessa som visste allting om saker och hur saker fungerade. Studievanan lyste om dom. Självkänsla? Jag pratade om självförtroende med en tjej, sedermera framgångsrik journalist. Hon frågade hur man vet att man har självförtroende och är en ledargestalt. Jag svarade att det märker man när man pratar med folk. "Hur då?", frågade hon. Och jag svarade "Det märker man när man styr ett samtal och får andra att prata om det man vill."
Jag minns inte att jag pratade mer med henne efter den gången. Jag kan väl skylla på att det var så jag uppfostrats. Till könsförakt och med en mamma som ständigt avbröt. Alla.
Det var mycket sånt i den åldern. Jag ska ha heder att jag vågade konfrontera en låg självkänsla genom att sätta mig i situationer där jag tvingades bli både verbal och välartikulerad. Men vilken idiot jag var. Så mycket otrygghet som var tvunget att komma ut som könsförakt, dåligt lyssnande och dominant pratande med att avbryta och inte lyssna, utan istället tänka på min nästa replik.
Jag skulle önska att jag inte hade något kvar av det. Men det vore lögn att säga så, även om jag gjort en lång resa från den unge pojken som försökte kränka till sig självförtroende.
Jag pratar fortfarande för mycket och lyssnar för lite.
Däremot får jag sällan eller aldrig tunghäfta och vågar prata med folk jag aldrig träffat. Och jag har blivit oändligt mycket bättre på att ställa frågor när jag pratar med folk. Jag ställer så många frågor att ingen nånsin frågar något om mig...
Jag satt där, rätt ny på universitetet och pratade med alla dessa medelklassbarn som fanns i min föreningsaktivitet. Jag var enda killen och kände mig utanför mot alla dessa som visste allting om saker och hur saker fungerade. Studievanan lyste om dom. Självkänsla? Jag pratade om självförtroende med en tjej, sedermera framgångsrik journalist. Hon frågade hur man vet att man har självförtroende och är en ledargestalt. Jag svarade att det märker man när man pratar med folk. "Hur då?", frågade hon. Och jag svarade "Det märker man när man styr ett samtal och får andra att prata om det man vill."
Jag minns inte att jag pratade mer med henne efter den gången. Jag kan väl skylla på att det var så jag uppfostrats. Till könsförakt och med en mamma som ständigt avbröt. Alla.
Det var mycket sånt i den åldern. Jag ska ha heder att jag vågade konfrontera en låg självkänsla genom att sätta mig i situationer där jag tvingades bli både verbal och välartikulerad. Men vilken idiot jag var. Så mycket otrygghet som var tvunget att komma ut som könsförakt, dåligt lyssnande och dominant pratande med att avbryta och inte lyssna, utan istället tänka på min nästa replik.
Jag skulle önska att jag inte hade något kvar av det. Men det vore lögn att säga så, även om jag gjort en lång resa från den unge pojken som försökte kränka till sig självförtroende.
Jag pratar fortfarande för mycket och lyssnar för lite.
Däremot får jag sällan eller aldrig tunghäfta och vågar prata med folk jag aldrig träffat. Och jag har blivit oändligt mycket bättre på att ställa frågor när jag pratar med folk. Jag ställer så många frågor att ingen nånsin frågar något om mig...
Ny blogg - nya tankar
Här är jag med en ny blogg, en ny arena att fylla med mitt grävande i mitt inre. Vi får väl se var jag landar och om skrivlusten fortsätter. Jag tänker fortsätta min inre resa och behöver nog en blogg för att göra resan enklare för mig. Det blir säkert nu och historier från mitt förflutna och lite terapireflektioner och poesi och musik.
Lyckliga Parets blogg är för tillfället stilla, men jag hälsar eventuellt vidareklickande läsare välkomna hit. Hoppas ni vill fortsätta läsa.
Orsaken till att jag vill fortsätta blogga är att jag är i en så formativ period i livet just nu. Mitt i en period när Hon är jobbig, avstängd och vantrivs i relationen och uppför sig som om Hon vore allergisk mot mig, har jag plötsligt landat i en större trygghet. Jag är en identitetskris som går in för landning. Vi får se om det lyckas. Det känns som ett abrupt slut på berättelsen att sluta den.
Var står jag? Det finns mycket rädsla kvar. Det finns en grundläggande känsla av att Lyckliga Hon inte är ärlig med mig. En skavande känsla av att sanningen skulle få mig att säga Hejdå innan Hon hinner tänka klart om Hon tror på det här eller om Hon ger upp och lämnar. Den känslan skaver varje dag.
Men den är helt underordnad en kritisk men inte självföraktande blick på mig själv. Jag har varit den jag är och det är bara att lära sig av sina misstag. Jag ser tillbaka på mitt vuxna liv och ser så mycket omogenhet och så mycket destruktiv manlighet. Det har varit så mycket längtan efter omedelbar behovstillfredsställelse, men utan att egentligen veta vad jag vill. Eller vem jag var. Just det där att ha varit så tvärsäker men ändå inte ha en mogen reflektion till grund för tvärsäkerheten har varit väldigt kännetecknande för mig. Jag är på väg att bryta upp från något gammalt och på väg att tycka om mig själv som ny.
Just nu vilar från migett lugn över Parets relation. En känsla av att det går som det går. Hon däremot, är stingslig för det mesta, kräktrött på granskning och recensioner och kritik. Tyvärr säger Hon just nu att Hon inte vet vad Hon vill. Vet inte riktigt varför det skaver så och Hon vantrivs så med mig. Hon säger att Hon älskar, även om det är jobbigt nu. Hon säger att jag, som försöker så intensivt just nu, förtjänar bättre av henne.
Mycket är alltså inte så kul. Men jag vet bättre än någonsin varför jag älskar Hon. Vet att för mig finns det inga tvivel. Jag vet ganska bra vad jag vill med mig själv och vår relation, men är också väldigt klar på att vi bägge ställt till det rejält.
En vanlig tanke i mig är: Vad vill jag bli när jag blir stor? Det är tanke som inte längre skrämmer mig.
Lyckliga Parets blogg är för tillfället stilla, men jag hälsar eventuellt vidareklickande läsare välkomna hit. Hoppas ni vill fortsätta läsa.
Orsaken till att jag vill fortsätta blogga är att jag är i en så formativ period i livet just nu. Mitt i en period när Hon är jobbig, avstängd och vantrivs i relationen och uppför sig som om Hon vore allergisk mot mig, har jag plötsligt landat i en större trygghet. Jag är en identitetskris som går in för landning. Vi får se om det lyckas. Det känns som ett abrupt slut på berättelsen att sluta den.
Var står jag? Det finns mycket rädsla kvar. Det finns en grundläggande känsla av att Lyckliga Hon inte är ärlig med mig. En skavande känsla av att sanningen skulle få mig att säga Hejdå innan Hon hinner tänka klart om Hon tror på det här eller om Hon ger upp och lämnar. Den känslan skaver varje dag.
Men den är helt underordnad en kritisk men inte självföraktande blick på mig själv. Jag har varit den jag är och det är bara att lära sig av sina misstag. Jag ser tillbaka på mitt vuxna liv och ser så mycket omogenhet och så mycket destruktiv manlighet. Det har varit så mycket längtan efter omedelbar behovstillfredsställelse, men utan att egentligen veta vad jag vill. Eller vem jag var. Just det där att ha varit så tvärsäker men ändå inte ha en mogen reflektion till grund för tvärsäkerheten har varit väldigt kännetecknande för mig. Jag är på väg att bryta upp från något gammalt och på väg att tycka om mig själv som ny.
Just nu vilar från migett lugn över Parets relation. En känsla av att det går som det går. Hon däremot, är stingslig för det mesta, kräktrött på granskning och recensioner och kritik. Tyvärr säger Hon just nu att Hon inte vet vad Hon vill. Vet inte riktigt varför det skaver så och Hon vantrivs så med mig. Hon säger att Hon älskar, även om det är jobbigt nu. Hon säger att jag, som försöker så intensivt just nu, förtjänar bättre av henne.
Mycket är alltså inte så kul. Men jag vet bättre än någonsin varför jag älskar Hon. Vet att för mig finns det inga tvivel. Jag vet ganska bra vad jag vill med mig själv och vår relation, men är också väldigt klar på att vi bägge ställt till det rejält.
En vanlig tanke i mig är: Vad vill jag bli när jag blir stor? Det är tanke som inte längre skrämmer mig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
