torsdag 30 april 2009

Bloggandet som sådant

Ensam i lägenheten och det är lite för sent för att skriva blogg. Borde sova. Jag har jobbat med en stressig arbetsuppgift för att kunna sluta lite tidigare imorgon. Eller romantisera med Lyckliga Hon, möjligen. Sånt går inte att veta.

Jag har haft en ensam kväll. Jobbat, visst, men också haft tid att slappa. Men inte bloggat. Kanske för att jag verkar ha slarvat bort min dagbok. En fullskriven dagbok från augusti till i måndags. Glömd på en buss, min gissning. Kanske är det symboliskt att mina anteckningar från hösten är borta. Men bra? Jag är inte rädd för de minnen och tankar som hjälpte mig att förstå bättre då, orka, känna. Men visst finns det poänger i symboler. Såret Barista bort och sen dagboken. Radera mina minnen och gör mig till guldfisk.

Men det är bloggandet jag grubblar på. Att tankar från tåget som kändes självklara på en bussresa känns avlägsna. Är det för att det är fint med Lyckliga Hon? Konflikter, missförstånd och ledsenheter som blir styrs undan och hålls små. Det är lite gnälligt och klagande, visst, det är det verkligen. Jag skulle önska mer stabilitet och självklarhet från bägge. Skulle önska mer bra och mindre dåligt.

Men skrivandet. Jag skriver inte så mycket dagbok och har svårt att hitta självklara, engagerande ämnen att skriva om. Jag längtar efter det där skrivandet som skapar insikter och förståelser, eller får mig att skratta eller fnittra, eller se världen med klarare - ironiska eller allvarliga - ögon. Det finns, ibland.

Kanske jobbar jag bara för mycket just nu. Nödvändigt, jag har varit sjuk och kompat och vabbat mycket. Men det är något annat också. Jag har prövat att twittra. Det ska ju vara twitter nu, och den inledande känslan är att 140 tecken inte är så himla dumt. Huruvida det är Grubblande Han eller mitt eget namn som ska skriva vet jag inte. Jag har en del halvvänner och kollegor jag vet eller tror skriver på twitter, men få eller inga bloggläsare.

Nåja. Jag finns på twitter och prövar mig fram efter ett skrivande som är verkligt roligt igen. Den som vill hittar mig.

Godnatt!

tisdag 28 april 2009

Gris eller svin?

Säger du gris eller svin eller fläsk om köttet? Svinkött är det väl inte så många som säger. Men influensan är svin-. Varför?

Nu kan det vara pandemi på gång som ska vandra världen över från Mexico till Europa. Det är tragiskt och jobbigt. Men min lilla vardagliga fundering handlar om hur ett ord väljs och sedan blir dominant.

Någon läste nyhetsflödet från Mexico och USA och satte sedan namnet SVIN-influensa på den här sjukdomen. Vem? När? Varför den ena eller andra? Pork eller pig? Jag tror ju att det inte funnits en svininfluensa förut, alltså har beslutet tagits nu.

Än så länge verkar bägge finnas, även om det officiella namnet definitivt är svininfluensa. Grisinfluensa används mest av bloggare och ironiker.

Men varför svin? Jag säger bägge högt och gillar gris bättre. Gris-influensa låter bra. Svin.influensa sådär. Fläskinfluensa. Nix.

Men vem gjorde det? Smittskyddsverket? Nån USA-korre? DN:s språkredaktion? Ekots språkredaktion? Sjukvårdsupplysningen? Apoteket? Någon har gjort det och jag vill veta vem.

Själv tänker jag vara lite envis och säga grisinfluensa. Om det inte får mig att framstå som att jag skämtar om allvarliga problem. Sån är jag ju bara. Ibland.

söndag 26 april 2009

Fint som...

Fint som snus är ett gammalt talesätt som tiden sprungit förbi. Så mycket äckligare än snus finns inte enligt mig. Det är intressant hur olika människor, bloggare, skribenter och andra använder sitt fint-uttryck. Fint som en klänning skriver vissa. Fint som en tavla skriver jag ofta. Fint som fan är en bra alliteration. Helgen kan ge många exempel på fint.

Fint som att somna i kärlek.
Fint som att vakna till ett leende.
Fint som närvaron innan läggdags.
Fint som att vilja dra ut på att somna för att hålla kvar.
Fint som att veta att någon längtar.
Fint som dotterns kloka frågor.
Fint som att göra och inte bara prata.
Fint som barns glädje över en glass.
Fint som en lördagkväll.
Fint som vårsol.
Fint som rött hår i solsken.
Fint som frågor och svar.
Fint som en vitsippsbacke.
Fint som balkonglådor.
Fint som livet.
Fint som nuet.

fredag 24 april 2009

Sjunga med stängda ögon

I Nick Hornbys bok "About a boy" råkar killen ut för något pinsamt. Han går med hörlurar och råkar sjunga högt ut med stängda ögon. Dessutom nåt gammalt som morsan lärt honom gilla. Ohippt.

Idag var det nära. Jag lyssnade på musik och var vid flera tillfällen nära att börja nynna. Små danssteg, armrörelser och trumslag kom lite då och då, men munnen höll jag stängd. Tror jag. Jag vet inte vad det var. Antagligen pauserna till och från jobbet under en dag med koncentrerat hårt arbete. Eller bara lite kärleksbubbel.

Här kommer de låtar som var närmast hög sång idag:

Kent. Palace and Main



Många är de gånger när jag varit nära nära att sjunga någon Michael Caine-fras rätt ut. Men om du såg mig idag när trippeltrumslaget kom, kunde jag inte motstå att låta händerna leka trummis. Det händer nästan varje gång. Det är som att inte tänka på en blå elefant. En låt som hade fått mig att vilja bli trummis om jag varit yngre. Får än idag.

Okkervil river. Unless it's kicks


Låten är smått oemotståndlig. Riffet sitter som en Clashsmäck och fötter vill bara dansa och munnen stöta textraderna rätt ut. Den här låten får mig att vilja bli både gitarrist och sångare. Ni som såg en man i skrynklig kavaj och lite för mycket kläder svänga lite extra med armarna. Ni såg mig.

Okkervil river. Plus ones


Den här sången är också helt oemotståndlig. Den får mig att vilja skriva överlastade knepiga texter med mängder av intertextuella referenser till Paul Simon och Nena och The Byrds. Textraden "And not above letting a love song disappear before it's written" är fantastisk.

Lite musik så här en fredagkväll. Dansa på ni också, och håll inte igen om munnen vill öppna sig. Jag är innerst inne bara en fegis som bara sjunger i duschen och knappt där. Kanske slank det till och med ut några ord. Sånt vet man ju inte förrän någon påpekar det.

torsdag 23 april 2009

Kinamat

Jag har ätit kinamat i snart 30 år. Redan i tidiga vuxenåren tröttnade jag på det ohyggligt stereotypa tråkiga. Ett litet uppsving kom några år senare när en kinarestaurang faktiskt hade krispiga grönsaker och lite annorlunda kinamat som var gjord med ett litet uns av kärlek. Men det kärleksförhållandet ersattes snart av att betydligt mer smakrika indiska restauranger, thairestauranger och sedermera sushiställen växte upp och lockade det lunchätande jag hade råd att unna mig. Pojkarna undrar ibland om vi inte kan äta kinamat. Tack men nej tack, säger jag och Lyckliga Hon. Ivrigt överens om att kärleken till kinamat är över sen länge. Väldigt länge.

Men ibland när jag äter ute med kollegor finns det någon, oftast en äldre man, som bara måste ha kinamat. På sedvanligt manligt manér antyds tjurighet om det inte blir kinamat. Just där bredvid jobbet är det helt okej. De erbjuder dessutom fläsk med löksås eller raggmunkar, så problemet är rätt litet. Fett men ganska gott. Även deras kinamat är klart okej.

Jag hade alltså sedan länge avfärdat tron att jag skulle uppleva min värsta kinamat någonsin. Trott att jag e g e n t l i g e n i n t e äter kinamat. Jag hade fel.

Idag var jag iväg med jobbet och hade kort tid eftersom jag skulle tillbaka och stå i en monter igen och prata med folk. En restaurang jag passerade såg ut som en vägkrog. Ushi! Jag hittade istället en kinarestaurang som också hade pizza och "svensk mat". Priset lågt. Jag erkänner. Vibbarna var dåliga. Riktigt dåliga. Jag borde anat, vetat, förstått, fattat, hajat, stannat, gått, sprungit, rusat, vänt.

Tre små rätter.
Rätt ett. Överfeta friterade räkor som låg i sin sötsura sås, utan att ha frågat vilken sås jag önskade.
Rätt två. Nån rätt med nötkött (kokt) som låg i oidentifierbar sås och med burkchampinjoner, bambuskott och gröna ärtor.
Rätt tre. En annan rätt med kyckling (kokt) och platta bambuskott, burkchampinjoner och nån genomskinlig sås.
Allt smakade av... Blå band brunsås eller maizenaredning utan kryddor. Totalt smaklöst.
Tre små fel.

Sällan har ris med soja smakat så gott. I jämförelse. Alltså, det andra kan inte kritiseras för att vara äckligt. Bara för att inte smaka något alls.

En mindre ärofull lista har fått en förstaplats. Visst kan jag ha ätit äckligare kinamat någon gång. Men då hade jag lägre krav. Det var innan thaimat, innan sushi och innan jag själv lärt mig att laga mat. På den tid när kinarestaurangens billiga ölpris var själva syftet med att vara där. Eller där de första spirande restaurangbesöken skulle varieras från pizza till Nånting Annat.

Varning därmed utfärdad. Du som är vid stora kongresshallen. Som åker nerför stora hissen. Som hamnar i stora varuhuset. Som hittar den äckliga kinarestaurangen. Vänd. Spring. Undvik. (Jag är säker på att varningen inte behöver gälla en särskild stad. Den gäller garanterat överallt.)

Att kunna avbryta

Jaha, vad hände? Jag kom till Lyckliga Hon efter att ha varit bortrest. Jag kom helt utan vilja att prata relation. Jag vet skillnaden. Alla gånger jag kommit till henne med skav, grubbel, tankar, vilja att få veta, och hur jag blivit pushig och jobbig i den viljan. Hur mötet, förståelsen, det kloka samtalet uteblivit.

Igår kom jag till en Lycklig Hon som var lite obalanserad om dottern. Och jag märkte att något var anspänt. Snart började hon prata om viktiga, jobbiga frågor. Kändes anklagande, småarg, pushig. Flowet försvann, kontinuiteten i pågående samtal avbröts, och istället var jag plötsligt anklagad. Eller. Kände mig anklagad. Det lugna fina som ligger i att ödmjukt se sina brister och resonera om deras rötter och om möjligheten att vara finare och skapa det bra i relationen, försvann.

Istället satt jag där och blev vad jag inte vill. Jag ville ju inte prata. Jag ville ha en trevlig kväll. Men jag försvarade mig mot anklagelser. Jag sa att jag måste få råda över mina egna känslor.

Lyckliga Hon sa nu att hon inser att hon gjorde vad hon absolut inte vill. Hon var initiaitivtagare till ältande. Kanske för att pröva om jag skulle bryta. Kanske. Det blev ett ganska dåligt men rätt uppgivet samtal. Inte ens så engagerat. Mest tröttigt. Som om vi var två stycken som inte ville men där bägge saknade kraften att avbryta. Det var trist att vi gjorde så av en kväll som kunde blivit ännu en fin kväll.

I efterhand har Lyckliga Hon insett att det var hon som började. Det friar inte mig från ett exakt och just precis 50-%-igt ansvar för att det blev som det blev. Jag borde sagt stopp.

Lyckliga Hon säger att hon är trött på att älta relation, trött på att känna skuld för det hon gjort. Trött på att prata om det. Och jag är också trött på att känna att vara så kritiserad. Trött på det oförutsägbara, trött på skuldkastandet och Det är ditt fel mer.

Så oändligt trött på Det är ditt fel mer.

Det är helt meningslöst att säga något annat än att det alltid är bägges ansvar det som sker. Jag borde brutit pratandet igår. Sagt "Jag vill inte prata" Men det gjorde jag inte. Istället ville jag försvara mig. Jag ville bemöta Det var mest ditt fel med Nej, det var mest ditt fel. Jag trodde att jag sa Det var bägges fel. Men det gjorde jag inte.

Om två personer bägge känner förmågan att avbryta innan det blir fel. Då blir det sällan fel.

Jag längtar efter kloka samtal. Samtal som vill koppla ihop vårt då, vår barndom, vår ungdom, vår tidiga vuxenhet, vår relation innan Nu, med Nu. Som vill se samband, förstå, skapa gemensamma bilder, se nya trådar, se hur vi är och varför och gå framåt klokare och tillsammans om det.

Kan vi det utan att förfalla till anklagelser? Jag tror det.

Men det tror jag kräver att ingen av oss någonsin säger Det var mest ditt fel. Att vi oftare säger Det var mest mitt fel. Oändlig skillnad.

tisdag 21 april 2009

Nya ord, nytt tänkande

Jag sitter hemma och jobbar och ska strax resa bort med jobbet. Jag ser mig omkring och minns vackra saker. Ett nytt ord är digmig. Ett uttryck som är i motsats till migmig och handlar om hur man tänker. Det är egentligen inte svårt att skapa dimig- eller vinnvinnsituationer med människor man tycker om.

Minnet av i fredags. Några timmar av fin gemenskap och grälet som fick bägge att erkänna att vi var "pinsamma".
Minnen av helgen med min släkt på besök.
Minnet av att lysnna på allt som bubblade om Hennes mamma.
Minnet av i går eftermiddag när ett gränssättargräl var på väg men där fina ord från bägge väckte ännu mer värme och några korta, fina timmar innan vi somnade genuint lyckliga.
Minnet av att gråta av glädje på ett möte när en dikt dök upp på mejlen.
Minnet av att åter ha sett Coupling, denna fantastiskt roliga TV-serie.
Minnet av att somna efter återupplevandets ljuva njutning, fantastiska ord och att sova nära och gott.
Minnet av att vakna så.
Minnet av lätthet, gladgråtsorggråt av att Lyckliga Hon valde att helt fokusera på oss och vårt fina. Ett avsked som ett första steg: Ett val.
Minnet av inga konflikter.
Minnen och framtid.
Lugn framtid nu.

Varje digmig-beslut leder framåt.
Varje migmig-beslut bakåt.

Om vi kan skapa fler digmig-situationer med mammor och storebröder. Då jäklar. Men i nuet behövs inga Om.
Bara mig. Och dig.

fredag 17 april 2009

Ta ansvar för sig själv. Och för relationen.

Jag har resonerat en del om min skepsis till begreppet "ta ansvar för sig själv" och varför det lätt blir problematiskt. Som alla begrepp missbrukas det och missförstås. Jag har egen erfarenhet. En kommentar till Andningskutym nedan.

AK gick först hårt åt mig och jag förvånades lite, för jag kände att vi nog ändå inte var oense. Han skriver nämligen om Hänsyn och Äkta intresse och Anpassning och går därmed mig till mötes, uppfattar jag. Det löser upp begreppets icke relationella kärna och gör begreppet relationellt. Jättebra!!! Därmed känner jag att vi kanske till och med är överens. "Ta ansvar för sig själv" missbrukas ofta av egoister eller allmänt omedvetna människor som försöker framstå som att de tar nåt slags ansvar när de bara tänker på sig själva. Man använder uttrycket utan att tänka på det relationella eller medmänskliga. De tre begreppen AK använder är ju alla relationella. Det vill säga: Ta ansvar för att vara en intresserad, hänsynsfull och anpassningsbar partner. Det är en jävla skillnad mot att bara ta ansvar för sig själv. Det får aldrig ske på någon annans bekostnad. Vare sig partnern eller någon annan. Den typen av plus och minus-tänkande leder fel.

Jag upprepar mitt exempel med otroheten. Många som varit otrogna skulle skriva under på både tog ansvar för "sig själv" och "relationen". Man "var tvungen", "skulle må bättre" eller liknande. Det gör inte handlingen mindre svekfull. Det moraliska moraset kvarstår bakom tunn fernissa. Om relationen inte är öppen i kanten är otrohet fel, oavsett.

Ta ansvar för sig själv i en relation innebär att se till att att man mår bra, och att möta och ta hänsyn till sin partner så att bägge kan vara sig själva. I vissa skeden av en relation eller med en partner, kanske sår från barndomen eller vissa personlighetsdrag inte spelar någon roll. Men om de dyker upp och man börjar såra, då kan man inte gömma sig bakom "sig själv" när man gör någon annan illa. Då är det verkligen dags att börja ta ansvar för sig själv i relation till partnern. Då är det dags att resonera om hur man verkligen är mot varandra. Kanske är det låst och kört, men om bägge visar lyhördhet och vilja till problemlösning och anpassning, kan man vara sig själva utan att såra varandra.

Som sagt. Ta ansvar för sig själv. Och sin relation. Gör man inte det andra är man inte i relationen. Intresserad, hänsynsfull och anpassningsbar är jättebra ord att leva efter.

Ett problem bara. Om det inte vore för att dessa egenskaper så lätt exploateras. "Ta ansvar för sin partner" missbrukas ännu mer av egoister och allmänt omedvetna människor. Oj oj oj vad många män, särskilt, som utnyttjar denna anpassningsvilja hos sin partner för att tänka på sig själva.

Det är min själva poäng. En relation fungerar inte om inte bägge tar ansvar för sig själva och för relationen. Medmänsklighet som rättesnöre för att ta ansvar för sig själv är nyckeln.

När det är sagt. Ja, jag tar för mycket plats för ofta. Punkt. Jag borde ta bättre ansvar för mig själv och borde vara mer lyhörd, nyfiken, intresserad, anpassningsbar och hänsynsfull. Och jag borde vara det klokt Kierkegaardskt och inte klumpigt Kantskt. Och med den sista gåtan säger jag trevlig fredag!!!

Det finns tre... nej fyra...

Eller fyra. Det finns fyra orsaker... Jag är en räknefelare. På jobbet, hemma, överallt, är jag bra på analys, se saker nytt, dissekera, men jag har en förmåga att prata innan jag tänkt klart. Och att överanalysera. Men nu handlar det om när det blir en för lite. När jag skriver eller när jag pratar, hittar jag strukturer, men hjärnan sorterar färdigt medan jag pratar. Små små ödmjukhetsord som "åtminstone", "kanske" och "minst" är användbara. Jag borde använda dem oftare, och använder dem oftare än förr. Och jag borde tänka efter före.

Idag är det fredag. Känslan inuti är rätt fin efter en gårdag som var fin, superfin, ömsesidigt pinsan, finfin och ännu mera finfin i den ordningen. I helgen kommer det att bli jättebra! Massa folk på besök. Vardag. Vanligt. Fint. Ingen rädsla för att "slut" ska komma, alls. Andra rädslor under kontroll.

Därför skrattar jag åt mina egna räknefel med spanska inkvisitionen.

onsdag 15 april 2009

Rädda

Vi ska träffas igen. Såpass har paniken släppt att jag är välkommen till Lyckliga Hon. Nu är det upp till oss bägge att visa när vi träffas varför vi vill det här. Varje gång, varje sekund.

- Jag är rädd.

Så skrev Lyckliga Hon. Rädd för att jag ska börja tjafsa. Men, svarade jag. Jag vill inte komma om du är rädd för mig. Vad är det för syn på mig? Som att jag kommer som ett monster som måste tyglas. Vad gör det med henne om hon är rädd? Finns inte risken att det blir väldigt väldigt fel?

Fast, jag är också rädd. Såklart. För att allt som sårat är kvar. För att mötas med iskyla och avstängdhet och känna att hon inte vill ha mig där. Mycket sånt nu.

Jag bearbetar rädsla och tillit varje dag. Försöker få ur mig den så att den läker och inte sårar mer. Just nu bär jag rädslan själv. Den får inte märkas. Men hennes då? Hur ska vi hantera rädslan? Den ska inte förstöra. Den ska inte bli trubbighet, inte ilska, inte avstängdhet. Ska man då tiga om den, inte låtsas om den? Eller söka ett möte som ser rädslan, resonerar om den, pratar och försöker förstå.

Blir inte rädslan lätt en projicering för egen oförmåga att möta den andres rädsla med kärlek? Blir inte den ömsesidiga rädslan något som bara driver på det som är dåligt?

Rädsla skapar skydd. Skydd skapar avstängdhet. Avstängdhet är inte kärlek.

Jag vet inte hur man hanterar rädsla. Men det borde gå om man är väldig lyhörd. Lyhörd är kärlek.

En vanlig förmiddag på jobbet. Skriver mejl

Ibland bubblar det ord i mig som vill ut. Det hände idag. Då skrev jag till Lyckliga Hon.

"
Sitter frusen och Panodilräddad på kontoret och tittar ut på ett gråvårigt utanför. Bilar kör och jag försöker fånga tankarna för att jobba effektivt. Gudarna ska veta att jag behöver det. Skriva, planera, boka, fixa, skriva texter inför måndagen.

Utanför, framtrollad ur minnet, svävar en reliefbild av dig framför mig. Befriad från det fula, jobbiga, såriga, står du där framför mig med ett lugnt leende. Det är som om du står utanför fönstret. Och plötsligt är det sol. Solen spelar i ditt vackra hår och du vet inte att jag tittar på dig. Ditt leende signalerar den där nöjdheten av att du vet att jag är nära men inte stör dina tankar just nu. Jag tittar och känner en intensiv värme inuti av att se harmonin i ditt ansikte. Jag motstår frestelsen att sträcka fram en hand och smeka ditt hår eller dra handen över din rygg. Det är ju en dröm och jag kan röra dig genom fönstret.

Jag försöker styra om blicken till jobbandet, men blicken fastnar på den där fina fina bilden av dig från semestern, med lite öppen mun och gulröd kvällssol som får hela dig att glöda. Den satt kvar även under hösten, om än dold bakom en bild på dottern. Som ett hopp om framtid med dig.

Det var rätt att låta den bilden sitta då. Liksom det är rätt att låta tankebilden av dig utanför fönstret vara kvar. Du är i mig, då som nu.

Jag saknar dig med en stor, intensiv värme inuti och vill, vill så gärna låta hur jag är mot dig nästa gång vi träffas bli som känslan av sol i ditt vackra röda hår.

Jag älskar dig, och känner att det här går. Om vi bara kommunicerar klokt och kärleksfullt. Alltid kärlek först. Att jag kan. Att du kan. Att vi vill. Men sluta vara så stolta måste vi. Se oss i spegeln och tänka "Bra". Måste vi.

Hoppas din dag blir fin.

Jag älskar dig.
"

tisdag 14 april 2009

Storebror

Den där frågan för länge sen i tonårens inledning som fick mig att säga "Nej" och gå iväg.
Göra mitt för mig själv.
Ingen gemenskap där.
Absolut inte.
Frågan som ville träda över gränser.

Den som fick terapeuten att säga "Sånt händer".

Men mellan mig och storebror.
Det första steget mot obalansen.

Mitt ointresse.
Sen hans.

Hur kall blev jag?
Vet han än idag?
Är det därför han är så stängd mot mig?
Och jag mot honom?
Nog har tanken slagit mig.
Tyvärr går det inte att prata om.

Men jag vet.
Vad gör det med mig?

Jag saknar min familj

Jag pratade just med min Storebror, och så har vi slarvat med vår relation att han inte ens visste att jag och Lyckliga Hon är ett par. Han missförstod helt. Hans fru Kattöga visste, så det är inte vad jag sagt som gått fel. Allt i livet flyter inte enkelt, och alla samtal i nära relationer öppnar sig inte självklart.

Jag är ensam hemma och sjuk. Det som kunde varit en fikadag eller träningsdag är en sova, vakna, svettas frysa-dag.

Och jag saknar min familj. Jag saknar vardagslivet hemma hos Lyckliga Hon. Jag skulle vilja ligga där, för mig själv, mitt i allting. Men där är jag inte, trots min vilja. Under helgens resa var inte Äldstakillen med, så honom saknar jag mest. Verkligen. Jag har sett honom på håll eftersom jag såg honom utöva idrottsaktivitet.

Saknar att få ge Lyckliga Hon den där långa kramen och visa all kärlek.
Saknar att ligga småkrasslig i en säng och läsa bok och få te av någon som tycker om mig.
Saknar den stora, ömsinta kramen som Dottern ger. Inte minst när jag är sjuk.
Saknar grabbigt prat och kramar med Mellanpojken.
Saknar att få prata med Äldstapojken om det jag såg.
Saknar att vara en familj.
Saknar att vara välkommen.

Men den familjen är jag inte en del av idag. Trots att jag vill. Trots att jag saknar.

Det märkliga är att vad en familj är har alltid varit laddat mellan mig och Lyckliga Hon. Det har varit MASSOR av konflikter om främst Äldstapojken. Massor av ovilja att engagera mig från mig. Massor av bråk om att jag inte fått påverka. Massor av fel av oss bägge. Befriad från alla gräl är det lugnare än på länge. Det är fint i familjen. Jag känner varm kärlek för alla.

Därför sitter jag här och saknar min familj. Vill det vore annorlunda.

måndag 13 april 2009

Lära om

Jag är nog en väldigt gammal hund som har svårt att lära mig sitta stående.

Jag är fast i gammalt som att visa kärlek är sånt som klappa kinden, säga "Du är fin", krama länge eller säga "Jag får darrningar av njutning av nåt så enkelt som en kyss och ännu mer när vi har sex" eller ställa frågor om hur det känns.

Men nu är det inte visa kärlek. Nu ger det panik.

Nu är visa kärlek visa ointresse. Hålla tyst, inte höra av sig, vara ointresserad. Då kan kärlek komma. Då kan intresse visas.

Det är inte lätt när man är en gammal hund med en personlighet som visar känslor, säger snällt. Inte lätt alls att vara Jag.

Inte lätt att vara Vi. Men om vi hjälps åt kanske det går. Frågan är hur.

Grötrim

Den kärleken den kärleken är inte särskilt lätt
den längtar och den vill och väldigt sällan blir det rätt
Den äter upp vår tanke och gör att vi tänker fel
i väntan på magin som gör två hela till en hel

torsdag 9 april 2009

Terapi och påskglädje

Jag är just hemma från en terapi där hon började med "Du verkar må mycket bättre. Vad har hänt?"

Ja, mycket har hänt. Lyckliga Hon har valt och väljer att ta min förtvivlan på allvar och tar paus i sin kontakt med Barista. Moraliskt rätt eller inte rätt går inte att diskutera, det enda vi vet är att denna maktkamp mellan ledsenhet och stolthet har varit på väg att köra slut på i alla fall min vilja.

Jag hoppas att detta kan skapa det lugn vi så väl behöver för att känna förlåtande, överseende kärlek igen.

Jag pratade massor om förtvivlan och maktlöshet på terapin. Vad som händer när man känner sig förtvivlad och maktlös. Vad händer med mig inuti? Vad händer när jag har gammal ilska som inte kommer ut? Varför det så lätt blir ilska när det är ledsen och rädd jag känner. För att motsatsen - förtvivlad ensamhet mot någon som inte tröstar - är värre.

Nu finns det äntligen ett läge att bära den där brickan med kristallglas tillsammans. Nu finns det äntligen möjlighet att ta ansvar för sig själv, tillsammans. Utan att kriga om den andres vilja.

Äntligen känner jag både hopp och tro på att jag kan ta ansvar för hur jag är och känna att det tas emot. Inte blockeras. Äntligen vågar jag känna att det finns en ömsesidig vilja. Det var nämligen en annan sak vi pratade om på terapin. Människans förmåga till förvandling. Ensam, och i en relation. Tack för det! Vi pratade en hel del om att "man ska bara ta ansvar för sig själv" är en trubbig ändpunkt på en gradskala av samma slag som "man ska bry sig om andra". Jävligt klokt, men man ska aldrig övertolka någonting.

Min terapeut såg min gladare magkänsla direkt. Duktigt av henne. Nånting säger mig att Lyckliga Hon kommer att märka det ännu mer.

Med detta önskar jag glad påsk.

Magiskt kan vara så lite

En magisk kväll kan vara så lite.

Varmare inuti idag. Frestelsen att ge upp är bortskjuten av en kvälls möte med lugn, självklarhet, mäta på väggar, somna tillsammans i soffan och sedan läppar, själar, ord, kroppar som ville och trollade. En magisk kväll av just inget annat än sånt som varje kväll vi träffas borde innehålla. Det vill säga ingenting, men med bägge närvarande i varje sekund.

Som det så sällan varit. Där gränser i förväg skapat osäkerhet, och där förhoppningar i förväg skapat låsningar. Avmätt tassande och utåtagerad ledsenhet.

Jag har varit nära att ge upp. En kall, renande frestelse av att slippa det jobbiga har vandrat runt i tankarna på sistone. Att skyddda mig. Slippa rädsla och ledsenhet och slippa all denna kyla och all denna irritation och ilska mot min ledsenhet. Och att slippa se mig själv uppföra mig som jag inte vill uppföra mig.

Riktigt nära i tid har jag aldrig varit. Men i känsla. Jag har alltid velat avvakta familjerådgivning (få in våra papper först, liksom...) och soloresa och sommar och tiden att hoppas att det fina ska bli mer och det jobbiga få läka tillsammans. Det är värt tid.

Nu blir det en kompromiss. Kriget mellan rädsla och stolthet tajmoutar ett tag. Jag hoppas den kompromissen, en månad eller hur lång den blir, är sluten i kärlekens självklara enighet. Att den inte skapar frustration utan lugn.

Jag ser fram emot nästa vanliga kväll, och nästa. Och kvällar utan kontakt, och kvällar med barn och utan barn.

Jag ser fram.

tisdag 7 april 2009

Djurrikets bästa partytrick

Ett prat med dottern som efter en titt på kattens lystna slickande av ansiktet undrade hur det skulle vara att ha en kattunga.

Vi kom fram till att helt plötsligt kunna slicka sig på ögonlockat var ett coolt partytrick. Lite samma som sicksackad tunga, glosögon eller andra småäckligheter. Att sätta sig som Puss in boots i Shrek och slicka rumpan, ett mindre coolt.

Sen började vi droppa partytrick och fick intressanta idéer.

- Girafftungan. Inte minst när du tar hela glassen när man får smaka på någons pinnglass. Schluurpp!

- Apsvansen som kittlar någon på halsen och får personen att titta dit så du kan ta deras godisbit. Eller nåt annat.

- Kattsvans som överraskande dyker upp när man lägger sig sked med någon, och mjukt och fint lägger sig runt personens mage.

- Elefantsnabel var intressant. Men den är lite svår att dölja. Det måste nog vara maskerad.

Ligger. Tänker. Känner. Lever.

Morgon. Tidigare än nödvändigt

Jag fokuserar
släppa tanken.
styra scenen.
styra tankar

Jag hade drömt om höst.
Höst när den jag älskade inte älskade.
Höst jag inte unnar någon.
Höst av gråt
Höst av att våga gråta och just därför sluta gråta
Höst av att lära mig mycket.

Jag fokuserar
släppa tanken.
styra scenen.
styra tankar

se Nu.
lära.
att inte övertolka ord.
att bortse från likheter
att styra bort rädslan
att bortse från alla inte.
från allt som inte vill.
se det som vill.
se det som är.

Jag ligger här och är jag.
Jag ligger här och finns.
Jag kan bestämma mig.
Är jag så är jag
och då ska jag leva utan undanflykter

Men efterlängtad fattas mig.

Jag fokuserar.
släppa tanken
styra scenen
styra tankar

måndag 6 april 2009

70-talet och barnens hygien

På 70-talet hade man bidé i mexitegelvillorna. På den bidéns kalla porslin fick små barn sätta sig och frysa baksidan av låren av sig för att tvätta rumpan. Till detta tvättande användes en tvättlapp i frotté.

Bidén är sedan länge på utdöende. Saknad bara av?

Frottetvättlappen är för de flesta ersatt av varianter i papper eller andra material. Det går att diskutera detta ur hållbarhetssynpunkt. Antagligen borde alla småbarnsföräldrar ha en stor uppsättning i frotté. Men det går att ställa ännu fler relevanta frågor om hur ofta min snåla mamma tvättade den där frottétvättlappen. Jämför med snytnäsdukar i bomull som troligen var samma bakteriehärd.

Det låter väldigt väldigt äckligt.

Men det som fick mig att tänka på tvättlappar idag var att jag ett tag trodde att det hette tvättKlapp.

Klapp?

Gjorde mamma nåt daskande när hon tvättade rumpan? Skämtade pappa något om klapp? Jag vet inte. Och jag minns inte hur länge jag trodde det hette tvättklapp. För länge? Eller var det bara en ordlek av mig? Språknörd redan då?

söndag 5 april 2009

Efterlyser en tidskriftshylla, röd

Senast sedd i en vision jag fick när jag satt i soffan och vegeterade.

Jag fick en idé till den perfekta heminredningsdetaljen, men inser att den säkert inte finns. Jag såg plötsligt framför mig en tidskriftshylla i färgad grov tråd som hänger på kanten på min soffas armstöd. Tidskrifterna ska ligga vinklade uppåt på sedvanligt manér. Soffkanten är ju tyvärr exakt antal centimeter, så det är klart att en sån hylla inte finns.

Vad gör jag när jag inser att en sån hylla garanterat inte finns? Skolar om mig till inredningsdesigner och får den i produktion? Springer runt i ännu fler möbelaffärer? Blir smed och smider den själv och målar den i rätt färg?

Det är kreativt kul att ha tänkt ut en hylla som antagligen inte finns. Men det är ännu mer frustrerande att se en vision som aldrig kommer att bli av.

Det får bli en tur förbi Designtorget och fråga lite. Vem vet.

Midsommarafton. Barndom.

Barndomsminne
Mormors och morfars stuga
Midsommar
Äggstafett
Ett ägg ska bäras i en sked.
Jag är orolig för hur det ska gå
Skeden så stor
Munnen så liten
Skedens tyngd mellan tänderna.
Men jag kunde
Jag kunde!

Dröm inatt
En bricka med kristallglas ska bäras
Vi bär tillsammans
En vänsterhand på varsin kant av brickan
Relationen bärs framåt som en vinglig bricka
Vi försöker bära brickan till ett bord
Runt midsommar en resa
Bröllopsjubileum
Ingen får tappa sin hand
Så kan vi dricka i fina glas
Brickan är tung
Två händer är svaga
Eller starka

Kunde
kan
kanske

lördag 4 april 2009

Arg eller ledsen?

Att bli arg när det är ledsen och rädd jag är.

För att ledsenheten som bemöts med ilska är det värsta?
För att ett uteblivet möte av det ledsna är det som smärtar mest?
För att ilskan innehåller stolthet?
Även om den sårar.

Jag tror inte jag är ensam om det.

fredag 3 april 2009

Jag är ju ingen slarver. Längre...

Jag är en slarver. Jag har fruktansvärt dålig ordning på saker och behöver skapa tydliga rutiner för att hålla ordning på saker och ting. Inte minst en sån basal sak som räkningar. Därför har jag nu är jag är själv skapat riktigt tydliga rutiner för att hålla ordning på räkningarna. Alla räkningar samlas på ett ställe, och jag samlar ihop och betalar någon av de sista dagarna i månaden. Däremellan sorterar jag bara posten till rätt hög.

När så min terapeut två gånger ringt och sagt att jag inte betalt räkningen har jag nästan blivit irriterad. Jag vet ju att jag har ordning.

Nu är problemet löst. Räkningen hade ett sånt där irriterande förfallodatum den 20:e, som gör att den betalas mer än en vecka försent en normal månad. Problemet löst, nu ska det vara den siste i månaden istället.

Jag är ju ingen slarver. Längre. (Jag letar efter ett Pettsoncitat från "Pannkakstårtan", men har inte boken här.)

Slutar med grubbelbloggandet nu

Varje blogg har sin tid och sitt syfte. Jag har skrivit här sen förra hösten och har fått ur mig mycket viktigt, mycket roligt och haft mycket lustfyllt skrivande. Jag älskar att skriva och samlar tankarna genom skrivande, så jag kommer att fortsätta någonstans.

Men just nu går det inte att fortsätta med skrivandet om relationen. Min blogg, liksom Lyckliga Hons, blir ett enda stort missförstånd och konfliktskapare. Vi skriver om våra känslor men överkänsliga ögon läser och två paranoida hjärnor vantolkar och får stöd i dessa vantolkningar i våra tidigare försyndelser.

Därför blir det paus om det grubblande. Det fnittriga eller de gulliga vardagsreflektionerna fortsätter nog.

Jag avbryter relationsskrivandet i samma känsla som rådde våren 2008 och i höstas. Allt förändrades från en mysig onsdag kväll till fullständig panik och tystnad mot allt gulligt jag skriver till Lyckliga Hon. Samma känsla av att "Det är slut" kan komma vilken dag som helst. Och att allt handlar om en lång lång kravlista som jag ska uppfylla för att hon inte ska lämna mig.

Och jag vet att hon tolkar mig ungefär likadant. Vi gömmer oss bakom den andres otillräckligheter och skyller ifrån oss på det pinsammaste sätt.

Ska vi vända detta, vilket jag tror går, krävs 100%-igt eget ansvarstagande för det man vet sårar. Och 100% ansvarstagande för att åtminstone älska den andres positiva sidor och se med kärlekens gulliga överseende på de baksidor bägges personlighet har.

Att försvara sin integritet mot kränkningar får inte förkläs till lathet för det egna åtagandet att vara en bra vän och partner. När jag skrev om att "nolla räkneverket" menade jag att se och inse att vi har precis lika stort ansvar för det dåliga i nuet bägge två. Tomhet och tystnad driver oro och klängighet, klängighet driver på tomhet och tystnad. Bägge börjar, bägge driver på.

Det förflutna har hänt och kastar sina smärtsamma skuggor över nuet när man lever i en situation som alldeles för mycket liknar det som en gång hänt och gjorde väldigt väldigt ont. Det betyder inte att man, vi, jag, får gå ut i vantolkningar om det som är nu. Därför klargör jag att jag inte tror att Lyckliga Hon planerar något otillåtet med någon. Däremot skaver det att hon har så lätt att bli uppgiven. Det föder känslan att hon inte har bägge benen i den här relationen. Hon känner garanterat samma om mig.

Jag vill tacka för alla peppande kommentarer, för alla kloka kritiska inlägg och rent allmänt för alla som varit med mig så länge i den här relationens förvirrade senaste år. Lärorikt, är underdriften för dagen.

Med detta avbryter jag Grubbelbloggandet men tror att jag fortsätter med små vardagsreflektioner om annat i vardagen. Det finns ju både jobb och barn och alla de saker i vardagen som man kan skratta eller skaka på huvudet eller tänka raljanta tankar om. Eller poesi. Ja, gärna poesi. Sluta med ordbabbel och bli kort. Och det positiva i relationen kan jag fortsätta skriva om.

Adjö, säger Grubblande Han. Jag ska byta namn till något annat. Jag säger mitt adjö med åtagandet att kunna se mig i spegeln och säga "Du är allt en bra Han". Ansvar och klokhet.

Men vad ska jag kalla mig...

torsdag 2 april 2009

Bakåtframåtinåtutåt

Trött på gräl via bloggar. Trött på att bli anklagad för att tycka sånt som bloggkommentatorer skrivit. Trött på bittra kommentarer. Trött på att definieras så fel så fel.

Jag tänker inte förbjuda Lyckliga Hon att ha kontakt med Barista. Vad vänner än säger. Vad bloggläsare än skriver. Det skaver och känns inte bra att allt är exakt som i september. Vi har det skit och hon pratar om vår relation med honom. ,Hellre det skavet än att förbjuda.

Men jag tänker fortsätta berätta om vad som skaver.

Och jag tänker fortsätta stå upp för att om partnern är ledsen av någon anledning, då frågar man. Resonerar och ser om det går att nå fram till vad det beror på. Inte bli irriterad. Inte skälla. Det är inte kärlek. Tänker jag stå för.

Det gäller mig också.

Mycket talar för att jag slutar blogga med den här bloggen. Det finns en relation att rädda. Just nu är det mycket uppgivenhet. Mycket panik. Septemberkänsla. Same shit, different year. Och två personer som borde veta hur de bidrar till fördärvet, men trivs så med att gömma sig bakom att det är den andres fel.

Ledsenhet. I hjärtat ledsenhet.

Ännu mera ledset för att det finns fina FÄRSKA minnen av den bra Lyckliga Hon. Minnet av en klappande hand och varma läppar och fina ord. Fint som en tavla. Mer sånt, så löser vi det här i ett nafs.

Det är det mest ledsna av allt. Att det egentligen är så lätt.

Gränser och rimlighet

Terapi idag. Vi pratade om såna enkla saker som gränsen mellan att skydda sig mot orättvist påförande av skuld från partnern (”Det var ditt fel att jag gjorde fel” och sånt), och att man inte får blanda ihop det med att inte själv ta ansvar men ändå ska stå immun mot det. Enkel fråga...

Sen pratade vi om gränsen mellan att skydda sin integritet och att kräva för mycket, för orättfärdigt och destruktivt av sin partner. Det blev mycket prat om Lyckliga Hons vänskapsrelation med mannen hon lämnade mig för i höstas. Om jag orkar. Fast, precis som mina vänner, också om varför jag orkar.

Jag har frågat alla vänner jag har vad de tycker.

Skulle du acceptera att hon som nära vän att dryfta vår relation och söka stöd när jag varit jobbig, hade den man hon lämnade dig för i höstas och var med i tre månader?

Nej nej nej nej. Inget ja. Inte ens i närheten. Nyfikna frågor men inga ja. Ingen skulle orka det. Förutom Lyckliga Hon då, som försöker hävda att hon skulle orkat motsvarande. En vän la till att ”nästan hela befolkningen” skulle tycka att det var helt orimligt. ”Det låter väldigt olämpligt. Är inte han väldigt bitter och hämndlysten på dig?” sa en annan vän. ”Blir det inte lätt att han bara öser ur sig den bitterheten på dig?

Jag vet inte, men vet att jag var rätt grinig själv i höstas. Och att jag pratat med gott om vänner som varit griniga mot den de blivit lämnad för. Om man säger så.

Så, var landar jag? Mina vänner är entydiga. De tror väldigt få skulle orka det. Att rätt få skulle acceptera det. Och att ingen skulle kräva att få ha den relationen med ett ex, inte minst om partnern tycker det är jobbigt. Alla förstår hur jobbigt jag tycker det är.

Jag vet att kommentarerna inte brukar hagla, men finns det läsare som skulle ta det med lugn om er partner hade en sån relation med det ex han/hon lämnade er för?

Själv vet jag inte. Jag vet verkligen inte.

Eftersom både Lyckliga Hon och Barista läser här är det väl risk att ösa-skit-verksamheten tar fart nu. Att den här bloggen blir en anledning att måla upp mig som den svartsjuke som vill reglera och styra vem och hur hon har kontakt med. Så ofta Lyckliga Hon sagt sånt till mig, (och så sällan hon verkligen haft rätt).

Det visar på problemet. Sluta blogga närmar sig, när ett resonemang om det ärliga, rimliga i en viktig fråga, riskerar att bli det som får min relation att ta slut. Så känner jag. Och det känns inte bra. Men jag behöver mer synpunkter i den här frågan.

Ord utan möte

När ord som sa
Fint
Mysigt
Lugnt
Skönt

När ord berättade om Orden av mig
Om orden av henne
Om de ord som trollade med upphetsning
När ord inte möts

När ord skrevs om kärlek
När ord skrevs om vilja
När ord skrevs om barnlös kväll
När ord skrevs om intensiv längtan
När ord skrevs om att jag ser panik
När ord skrevs om att inse att det kan vara för sent

När allt skrevs lugnt
När allt bemöts med tystnad
En gång
till

Är svårt att tänka lugn
Är lätt att tänka
Var förberedd
Är lätt att tänka
Skydda mig

Är lätt att tänka
Vara först?

Är svårare att tänka
Tro på det senast sagda
Svårare att tänka
Likheterna med förr är en tillfällighet

onsdag 1 april 2009

Ironiskt leende

Eller sardoniskt.
Möjligen.
Eller alldeles äkta.
En tanke jag inte släppt fram.
Jag vann.
Tänker inte så.
Smakar på tanken.
Den känns rätt bra.
Mer som jag var förr.
Kan vara värt ett försök.