Ännu en reflektion om språkbruk

Det pratas nu och pratas framtid. Om vänskap, föräldraskap och göra saker tillsammans. Om klokhet, ansvarstagande och ett begynnande förlåt som växer fram. Det ger större möjligheter att lösa problem i framtiden. Klokt.

Jag berättar om acceptans för hennes personlighetsdrag jag förut retat mig på, där det varit jag, inte hon, som spökat. Mest. Om lugn och harmoni i åtrå, och om det frustrerande att det just då tar slut. Om vilja, och att våga lita och att våga förlåta fullt ut. Att våga lita på att Hon lärt sig, och att hennes inre inte längre kommer att få henne att såra så som Hon sårat mig förut. Om vilja att pröva men jag vet att det inte är så. Det är mitt sätt att börja förlåta. Accepterat det, det är annat som grämer. Där värmer hennes tydliga ord om våren. Associera via julskinka och ni har svaret.

Vi särar. Punkt. Men jag försöker förstå Lyckliga Hons syn på framtiden. När paniken minskat finns viljan till vänskap. Jag känner mig inte längre avskydd. Framtiden är en känslig fråga. Den har väckt irritation ibland, men inte nu. Lyckliga Hon pendlar i språkbruk och jag funderar.

Hon ibland: Jag hoppas ingenting. Men jag tror att det kan bli så om vi bara får avståndet emellan oss.

Hon några dagar senare: Jag hoppas att det kan bli så. Inte så att jag tror något, det kan man aldrig veta.

(Hoppas: önska och i viss mån tro på en gynnsam utveckling
Tro: det att hålla något för sannolikt)

Önskan eller inte? Sannolikt eller inte? Jag har frågat, och trots förvirringen mellan hoppas och tror blir det lätt irriterat.

Jag vet knappt vad jag själv tycker. Det enda jag egentligen hoppas på är att vad som händer så händer det ömsesidigt. Att vi blir två tryggare individer som slutar göra varandra illa och istället på något sätt är bra för varandra. Vi kan. Oj vad vi kan. Om det är en beautiful friendship eller ett nytt, starkare förhållande, kan ingen veta. Det ömsesidiga hoppas jag på, och i övrigt går jag till mitt liv och tänker inte vare sig smälla igen eller lämna vidöppna dörrar.

Det är skönt att slippa henne och jag kommer att sakna henne.