Svar till en rejält ensidig

Vissa bloggkommentarer är utmaningar att kommentera. Robert skrev:

Ditt kontrollbehov är vad som drev bort henne. Om hon inte redovisar exakt vad hon tänker och känner, varför hon gör det och hur hon gör det så blir du "ledsen" och fantiserar ihop en halmgubbe om att hon gjorde allt med flit för att såra dig. I ditt sinne är Du alltid i centrum och allt Hon gör och tänker är relaterat till dig.

Till slut orkade inte Hon med att leva under en sådan övervakning (en annan form av svartsjuka) och nu bryts förhållandet helt.

Jag är fullt medveten om att jag låter som ett riktigt praktarsle, men så framstår det för mig av att ha följt era bloggar.

Maken till ensidig ansvarsfördelning har jag sällan skådat på den här bloggen.

Robert, Praktarsle får stå för dig, men du sällar dig till de mest ensidiga. Du tycks tro att Lyckliga hon är en harmonisk och allt igenom god person som är drabbad av mig. Tror du verkligen det? Jag gör några reflektioner.

- Att jag varit otrygg inuti som fått konsekvenser i ett kontrollbehov är sant. Svårt att lyssna, vilja att veta och kontrollera. Jag förstår mycket om varför och är därför bättre på att hantera. En del är kvar, men min terapi har gjort mycket med mitt inre.

- Att Hon gjort saker med flit för att såra mig har jag aldrig trott. Däremot att Hon vissa tider helt struntat i hur jag mådde och bara brytt sig om sig och sina önskemål och behov. Det är inte samma sak. Det är inte ett trevligt drag, dock. Egocentrismen är bägges röda tråd. Egoismen har varit för vanlig hos bägge. Oj vad omogen jag var i början: Jag ler pinsamt över den litenhet som drev mig då, och vad jag gjorde. Men ser också hur vi bägge agerat utifrån vårt bagage och skapat obalanser och sårat varandra. Lyckliga Hon har sina skamfläckar. Vår karma är närmare ekorre än ko.

- Ja, Hon lämnar. Att jag valde att inte lämna Lyckliga Hon i våras är också sant. Jag borde gjort det såklart. Ingen ska stanna när man behandlas så. Rädd för ensamhet? En naiv tro på att det skulle gå att vända? Skuld? Troligen en blandning. Genom att vara oss själva har vi fått varandra att reta oss.

- Att Lyckliga Hon varit otrygg inuti, vilket drivit henne till både slutenhet och lögner och till en svårighet att visa positiva känslor är också en del av det som hänt. Det gäller i hela relationen. Det har yttrat sig på olika sätt vid olika tillfällen. Men fegheten och svårigheten att vara rak är en röd tråd.

- Att Lyckliga Hon visat kontrollbehov, men på andra sätt och i andra frågor, är också en del av sanningen.

- Att vi nästan utstuderat lyckades välja en partner som hade en personlighet som riskerade att utsätta oss får våra barndomsjobbigheter är också en del av det som hänt. En tydlig och tragisk del.

- Att vi trots detta byggt in oss i ett ömsesidigt beroende av varandra där vi fört över ansvaret för att tillfredsställa våra behov till den andre, är också en del av sanningen.

Men om du vill göra allt till mitt fel. Varsågod. Själv föredrar jag att ha det samtalet med Lyckliga Hon. Vi försöker förstå, och det går nu rätt bra. Hon är en just nu en fin, klok människa där vi börjar förstå ungefär det jag skrivit här. Genom hela relationen går ett möte av från bägge skapad dålig kommunikation och krockar i vardagslivet. Ingen av oss har haft förmågan att bryta våra egna spår och ingen har haft förmågan att lära oss att hantera den andres. Vi har ökat obalanser och vi har sårat varandra. Omoget och omedvetet av bägge. Men sällan eller aldrig elakt.

Snart kan vi förstå. Och då kan vi förlåta. Varandra. Och oss själva.

Lyckliga Hon fick läsa det här svaret:
Den är ju faktiskt så bra att den kunde få bli en egen blogg. Du ser mig. Gör mig glad. Att mitt bagage är en förklaring och och inte en ursäkt, liksom ditt.