Det är något särskilt med julen. Ingen högtid väcker sån känsla av ensamhet. Att fira jul utan sitt barn. Eller att inte ha en varm släkt att fira med. Där är jag lyckligt lottad. Även utan dotter kommer jag att ha syskon och barn att fira med. Men inte Hon. Hon har en sargad relation med sin mamma och ett syskon utan värme. Och sina tre fina barn förstås. Jul är jobbigt.
Det känns som om en av oss blir ledsen eller utåtagerande varje dag. Vi sårar utan att vilja det. Frigörelse för bägge. Övergivenhet för bägge. Märkligt. Vi bryr oss om utan att landa på riktigt.
Idag har Hon en jobbig dag. Vad det beror på vet jag inte, men kan det finns en rädsla för framtiden och en känsla av ensamhet i nuet är klart. Jag kramar. Att jag är involverad är ganska klart. Bloggar spelar in, och dåliga samtal. Frigörelse gör ont åt bägge håll. Det har sagts mycket symbiosord från både Hon och Jag senaste dagarna. Ord om ledsenhet och viljan att slippa undan. Svartsjukereaktioner, ifrågasättanden och massor massor av rädsla för ensamhet.
Julen är starka känslor. Ensam jul om ett år eller två väcker längtan efter det trygga. Vi är två.
Jag: Är du ensam vet du att jag finns. Det är bara att ringa.
Hon: Så säger du nu. Men du kommer snart att ha hittat någon och då gäller inte det längre.
Så sa vi idag. Så sa jag för elva år sen till mitt Ex. Då dog kontakten av svartsjuka och ointresse. Det finns en axel för Lyckliga Hon att vila på just nu, jag tycker om och vill väl. Sen? Vet inte. Kanske finns det en tankeperiod efter separationen där vi bägge grubblar över "tror" och "hoppas" och tänker efter vilka vi är var och en för sig och vilka vi är och vill vara tillsammans. Att hitta varandra med mindre symbios. Eller också bryter vi mer totalt, som så många vänner råder oss att göra. Inte hitta annat, men distansera, lämna symbiosen. Eller hitta annat, leka, prata, knulla, lämna. Hitta.
Svårt. Svårt. För bägge. Ont. Ont.
Magkänsla är bra. Och livsfarligt. Magkänslan har både långt och kort minne och skapar förvirring.
Jag tror att både jag och Hon är rädda för att inte ha någon att fira jul med. Men det är nästan som om vi är rädda för att vi inte ska hitta varandra på andra sidan. Vi. Där. På Brooklynbron. Som om bägge är rädda för att det inte ska bli. Som om vi trott det.
Denna ensamhet. Jag är livrädd. Jag saknar. Jag längtar.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar