Nu jävlar

Så jävla trött på allting.
Trött på missförstånden jag tolkar in.
Trött på missförstånden hon tolkar in.
Trött på att inte få ha känslor.
Ifred.
Trött på att min blogg blir recenserad och missförstådd av henne.
Trött på att inte få ha ord, känslor ifred.
Trött på att få höra att jag recenserar och missförstår.
Trött på att inte lämna ifred.
Trött på hur jobbig jag blir.
Trött på att få höra hur jobbig jag är.
Överhuvudtaget trött på jobbigt.
Trött på tomhet.
Trött på att varje avvikelse från det vi vill ha bestraffas så.
Hårt.
Av bägge.
Trött på att inte få vara trött utan att petimetergranskas.
Trött på att inte låta henne vara trött utan att petimetergranskas.
Trött på "Men du..."
Att höra.
Att säga.
Trött på rädsla.
Trött på att veta.
Trött på att tro.
Trött på irritation.
Trött på spiraler.
Trött på Nej.
Trött på gräl.
Det finns bara en enda sak som kan vända detta.
Nolla skuldräkneverket.
Hälften är mitt fel.
Hälften är Lyckliga Hons fel.
Exakt.
Nollställt.
Nu kör vi.
Brum brum på en resa mot mot evigheten.
Typ.
MFEO eller vad vi tyckte en gång.
Yeah, right.
Men det är vi ju.
Så!
Lite jävlaranamma gör susen!
Nåt annat finns inte.
För mig.
Bara att vara och hoppas.
På två.
Då.

Alla kan ha en dålig dag

En lite låg dag idag. Mycket på jobbet, och sovit för lite. Funderingar. Försöker hitta ljus.

"Jag borde inte lämnat dig", säger Lyckliga Hon att hon förstått om i höstas. Barista borde aldrig blivit något mer än en vän. Han är en parentes*.

* Parentesmetaforen är konstig. Jag insåg vilken helt metafor det kan bli, en parentes finns på bägge sidor om något. Oj vad fel det blev. Jag ska undvika den

Jag antar att det ska kännas bra att hon tycker så.

Men ändå är min känsla så lik som i september. Vi har det struligt (trots en fin helg, så HAR vi det). Jag får ofta höra hur jobbig jag är. Låsta diskussioner. Krig. Han är hennes förstastöd för att få bekräftelse om detta.

Mina vänner reser varningstecken om att hon har samme man hon lämnade mig till förmån för som stöd när hon diskuterar vår relation. Stora varningstecken. Att det är exakt som det var i september, här hon gick direkt från mig till honom. Någon säger att många inte skulle acceptera att någon hade ett ex som så viktig vän. Att jag ska ta hand om mig. Jag svarar att man inte kan reglera vänskaper. Så gjorde Lyckliga Hon med mig för länge sen, förbjöd mig att ha kontakt med mitt ex.

Och över allt - denna bila - denna eviga vetskap om att Lyckliga Hon berättar saker först när det är för sent. Att "Jag älskar dig" och "Jag vill det här" och "Jag ger inte upp" sägs ända fram till "Jag vill inte mer" eller "Jag har varit otrogen". Taskig förvarning, liksom.

Bara att bita ihop och se ljust på tillvaron. Återvänder till i lördags kväll. Då ler jag. Fint. Var det. Fin. Är hon. Bara att hålla tummarna för att hon inte sluter ögonen så som hon gjorde hela förra året och slutar se att jag är fin. Mitt i allt mitt jobbiga är jag också fin. Ett mänskligt kap liksom. Kap med dålig dag.

Att gå med hjärtat

Jag hade så många bloggtankar i huvudet, men de ville inte tänkas färdigt till något värt att skriva.

Om att jag nog inte är ensam om att tycka det är jobbigt när Frun har ett ex som sin första person att diskutera vår relation. Eller om att det var just så det var i höstas med honom, innan hon lämnade och var med honom istället. Att det är jobbigt.

Eller om oförmågan att vilja men inte kunna, och sitta i hjulspår där skyddandet av det egna gör att jag just skadar mig. Och sårar. Det viktigaste.

Men det var bara en sak som dök upp i huvudet.

Kyssen
närvaron
händerna

Att Hon verkligen var där.
Det var lite för sent när vi gick och lade oss i lördags kväll.
En fråga av mig.
En kyss
En till
En magisk mun som rörde och ville röra.
Helt utan tvekan.
Jag som pratade
Jag som skapade
Öron som hörde.
Ögon som log.
Länge
länge
länge
Och sen hennes ord
Ord som berättade
Ord som fantiserade
Och jag lyssnade
Och jag där
Och hon där
just där
just då
just så.
Just vi

Vackert som en tavla.
Och lite till.

En fråga betyder så mycket

När man träffar någon ny potentiell partner eller ny vän, är det ofta en känsla folk beskriver för det som känns bra. Man är nyfiken. Det finns en sån vilja att höra alla berättelser och veta mer om personen. Ni vet hur nyförälskade kan tappa proportionerna med berättelser om småsaker.

Men samtidigt är nyfikenheten mest smärtande om den inte är besvarad. Den som bara vill berätta men aldrig frågar, sårar. Frågor som vill veta, instick som vill hjälpa att förstå, det är själva essensen av ett bra samtal. Ömsesidig nyfikenhet, gemensam förståelse, i viss mån delad subjektiv upplevelse.

Jag har saknat frågor. Om vardag, om jobb och mående och stress. Men ännu mer om det som smärtat mest.

I lördags var första gången jag fick frågan av Lyckliga Hon hur JAG kände i höstas. Ja, första gången. Nåt "Jag förstår att det var jobbigt" i julas, men inte mer sen. Det har inte känts bra. Som om hon inte brytt sig. Det vill säga precis själva upplevelsen.

Vad som hände? Det bara bubblade ur mig. En befrielse över en fråga som äntligen kom. Tårögda berättelser om ensamheten, om hur jobbigt det var att hon var så arg på mig, om insikter om det dumma jag gjort, om hur jobbigt att alltid få höra att allt är mitt fel, om alla gånger jag förstod att hon ljög, om vilken ointresserad vän hon var, om att det var en dålig separation även för henne att göra som hon gjorde, om fåniga saker med min sexualitet, och lite om att för mycket av ointresset lever kvar nu.

Men hela tiden om det vackra. Om ron jag kände i hennes närhet. Att ligga sked med hennes arm runt mig, om att en enkel beröring av hennes hand var det som fick mig att orka, det som fick mig att aldrig sluta älska. Det som fick mig att inse att jag aldrig skulle sluta fråga om henne, oavsett om hon aldrig frågar. Och om vissheten i att alltid vilja ligga bredvid just henne.

På slutet grät vi tillsammans eftersom så mycket vällde ur även henne.

Och nånstans mitt i började jag sjunga med i Sofia Karlssons "Stjärnor över Asahikawa". Det var tvunget, eftersom det sa samma sak. Vackert.

Stjärnor över Asahikawa

Jag ger mig nu
jag ger upp allt
jag ska ligga under himlen
och vila i natten
om du ger dig nu
så finns jag här
vi kan sitta under månen
och spela för stjärnorna

Det är så mycket som vi tror vi är
men som vi bara fått
av nånting gammalt
som vi tror är vårt
Men det måste finnas ett annat sätt
att leva än det jag lärt mig
jag vill leva utan galler
älska utan skyddsnät

Så jag ger mig nu
jag ger dig allt
jag vill ligga under himlen
och vila i natten
om du ger dig nu
så finns jag här
vi kan sitta under månen
och spela för stjärnorna

Om du älskar det bästa i mig
om jag älskar det bästa i dig
dina ord och våra toner
dina ögon och mörkret som du
bär i ditt hjärta
gamla sorger som du har med dig
det är dags att börja om nu
det är dags att börja leva

Så jag ger mig nu
jag ger upp allt
jag ska ligga under himlen
och vila i natten
om du ger dig nu
så finns jag här
vi kan sitta under månen
och spela för stjärnorna

(Sofia Karlsson)

Sofia Karlssonkänsla och allsång med dottern

Solokväll med dottern och tidig hämtning på fritis. Makaroner med pesto och kalla köttbullar. Läxa, fixa disk, och sen bara fråga vad hon vill. Idag blev det inget Tjuv och Polis eller Försvunna diamanten, utan TV-spel för hela slanten. Kul.

Men kvällens höjdpunkt (förutom den nya GB sandwich Stracciatella), var Sofia Karlsson. Hennes nya skiva stod på i bakgrunden hela kvällen. Jag sjöng inuti, och njöt av de positiva vibbar som skivan väcker i mig om mig och Lyckliga Hon (och jag hoppas det väcks även i Lyckliga Hon). Nåt slags romantisk allvarskänsla av att det är fint men att vi bägge har i vår makt att slarva bort det.

Men tillbaka till TV-spelandet. Dottern sjöng med i Sofia Karlsson då och då. Jag gjorde det också. Hon frågade mig efter låtar och jag fick försöka minnas textrader och leta. Det märktes på henne hur glad hon blev av att höra Sofia Karlsson. Hon kommenterade vackra rader, och vi delade, verkligen delade upplevelsen i hjärtat.

Det är en magisk upplevelse att dela musikupplevelse med sitt barn.

Katolsk forskning?

Jag hörde en nyhet som lät som om den var på låtsas. Som en satir i en Monty Pythonsketch.

Jag tyckte den lät som att pojkar som onanerat mycket löpte större risk att få prostatacancer.

Jag måste ha hört fel.

Annars är det verkligen konservativa kristnas dröm.

Jag undrar, vad tänkte dessa läkare i sitt forskningsprojekt?

John: Shall we ask about masturbation in the questions?
Clarice: Lots of catholic medical research, has implied statistically significant masturbation effect. But I think it was about hair growth on the palms.
John: We'll try and see what happens.

It happened, om jag hörde rätt. Om jag hörde rätt har vi tonårsonanister större risk att få prostatacancer.

Hur är det med de som knullat?

Och hade jag hört rätt?

Söndagsmiddag av Mamman i mig

Jag är en som vuxit upp med potatis alla veckans dagar, sedan levt på pasta och ris i oändligt många år (mest pasta), och prövar mig nu fram med de många kolhydrater som finns i en modern affär. Senaste tillskottet i den kulinariska paletten är matvete. Gott.

Men när jag hittade en hel fläskkarrébit i affären, var det som om något vaknade i mig. Troligtvis barndomsminnen förstärkt av en massa "klart jag kan". Troligen ville jag leka min Mamma en liten liten stund. Aldrig gjort fläskkarré i ugn. Så jag lånade ihop den delade stektermometern från Lyckliga Hon i väntan på att köpa en egen.

Så när tånnispojkarna skulle komma hem till mig och dottern blev det hel fläskkarré, äpplen, kokt potatis, trattkantarellsås, morötter och äppelmos. Så väldigt mycket uppväxt på 70-talet, fast utan katrinplommon. Jag kände mig. Duktig. Bra. Pojkarna åt så det sprutade ur öronen.

Allt var väldigt trevligt. Väldigt. Och våfflor sprutade också ur öronen. Sen.

Fläskkarré igen! Det är ju inte ens så dåligt för miljön. Vinnvinnvinn.

Öga mot öga

Lyckliga Hon har en hangup på att jag skapar drama i vår relation och är oförutsägbar i att jag plötsligt kan ha grubblat och vara ledsen och vilja prata. Det ligger mycket sanning i det, men det märkliga är att jag känner och lever i exakt samma oförutsägbarhet.

Plötsligt sådär, kan något fint och stabilt och romantiskt självklart som ligger i luften bara vara ersatt av iskyla och gränssättande utan att jag gjort nånting mer än varit Jag. Ibland på grund av jobbstress och ibland på grund av fan vet vad. Normalt är temat att jag gjort ett fel jag inte vet om och som inte berättats för mig. Jag bestraffas med kyla och tystnad. Så känner jag, i alla fall. Lilla jag som tror på att man ska säga saker när det känns fel.

Eller också dyker en blogg upp av henne som ärligt skriver om hennes känslor, ofta att jag gjort något fel. Det kan vara en händelse som jag tror är utredd, eller som jag inte uppfattat som problematisk, och så plötsligt kommer något som jag inte fått höra på bloggen. Det kan vara allt från hårig muff till vad som helst. (Muff? Inget problem alls, men för några år sen var jag hiskeligt grinig. Vi är överens om att jag är jätteannorlunda. Tydligen behövde jag ett klagomål på bloggen ändå. Enligt mig har hon raljerat mer än jag om det, och skämdes till och med en gång när jag skulle närma mig, så att säga. No problem för mig, i grund, det är annat som avgör och är större problem. Enligt mig alltså. Jag har ju bara min subjektiva sanning att gå på.)

Jaja. Vi har tydligen extremt stora problem med vår kommunikation öga mot öga. Och antagligen är det otroligt korkat att blogga så att partnern vet om det. Vi kanske ska inse det. Eller också berättar man saker öga mot öga först. Det låter klokt.

Fan vad svårt livet är.

Kanske dags att sluta blogga. Å andra sidan lär jag inte kunna övertala henne att sluta, och att hålla sig från att läsa... Nej, det är inte lätt det här. Älska och älskas är svårt.

Hur dansar en katt samba?

Jag och dottern hade förstakväll i lägenheten. Första kvällen min vecka är alltid speciell. Alltid utan Lyckliga Hon, alltid totalt fokus på dottern.

Vi lyssnade på Melodifestivalskiva. Pappa är populist när det gäller musik. Måns Zelmerlövs låt spelades. Och eftersom dottern älskar Let's dance sa jag att jag visste att han vann Let's dance för några år sedan.

Vi pratade och associerade till Elake Måns i Pelle Svanslös och om han skulle dansa. Julkalenderns Christer Fant-Måns och tecknade filmens Ernst Hugo-Måns blandades när dottern kröp ner på alla fyra på golvet och började pröva sig fram.

- Hur ser det ut om en katt ska dansa?

Jag önskar jag kan förmedla lite av den hjärtlighet som bubblade hur mig när dottern stod på händer och fötter, gick fram och tillbaka i köket och försökte vicka på rumpan. Sen kom:

- Och om det är samba, så skulle det se ut nåt sånt här...

Och jävlar vilket utspel, vilken fysisk charm och vilket hjärtligt skratt från pappa.

Livet är rätt underbart!

Familjerådgivning

Vi ska åter gå i familjerådgivning. Vi har fått papperen och ska skriva våra respektive frågor och se vad vi är överens om.

Familjerådgivning är inte direkt förknippat med positiva minnen. Förra våren var det ett ständigt förhör av mig för att jag spammade henne. Nästan två tredjedelar av tiden ägnades åt det. Väldigt lite prat av min känsla att hon kände för starkt för Rocky och ännu mindre om Lyckliga Hons avstängdhet i sina känslor och annat.

Veckan efter sista rådgivningen var hon otrogen.

I höstas gick vi bara två gånger eftersom Lyckliga Hon aldrig kunde. Även där ljögs det. Jag ville gå där för att först försöka sära på oss i trohet och hitta vår relation igen. Det ville inte Lyckliga Hon, vilket inte var så konstigt eftersom hon redan var inne i nåt slags relation med Barista. Det var verkligen helt omöjligt att prata med Lyckliga Hon i höstas, eftersom det inte fanns något intresse eller frågor om mig och hur jag tänkte och mådde.

Inte så konstigt att vi pratade förbi varandra.

Nu pratar Lyckliga Hon om att hon ska vara "brutalt ärlig". Tyvärr har den frasen inte direkt positiva kopplingar, utan har när allt var jobbigt inneburit långa kravlistor på saker jag måste ändra om hon ska stå ut. Men användandet av ett ord i det förflutna ska ju inte påverka nuet. Jag hoppas att hon helt enkelt tänker vara ärlig. Alla är värda en extra chans, och jag hoppas att jag kan lägga tråkiga minnen från Då bakom mig, och att Lyckliga Hon har lärt sig något om ärlighet.

En sak till. Jag ska inte spela starkare än jag är den här gången.

Håll tummarna för att det kan bli kloka samtal om hjulspår, kloka frågor om grunden till beteenden och kloka reflektioner utifrån våra egna terapisessioner. Jag hoppas vi kommer ut på andra sidan med ett gemensamt ansvar för vårt Vi. Oss. Relationen.

Det vore fint. Det vore lycka.

Bra

Bra, känns det. Vi har haft några fina dagar, med lugn byggt på det fina självklara, men också på medvetenhet om bägges hjulspår och problem, men framför allt med tid. Tid, är en viktig del av mänsklig gemenskap för att skapa självklarhet, just den självklarhet som gör Isär så mycket tryggare och lugnare. Jag tror att en orsak att det känns fint mellan mig och Lyckliga Hon är att vi träffats. Efter veckor av försök och vilja att hitta en vardagstrygghet och träffas, är vi nu där och bägge vill. Det har varit både större delen av helgen med alla barn och vi och även komma förbi och bara sova och komma förbi redan till kvällsmat. Att träffas oftare är att träffas lugnare. Det har varit väldigt vanligt.

Visst skolkade vi och tillbringade större delen av en arbetsdag hemma hos mig också. Det var väldigt mysigt att sitta i varsitt rum och jobba. Sen åt vi, knullade lite lugnt och mysigt och sen skolkade vi oss ut i solen och strosade på loppisar och andra affärer. Supermysigt och väldigt väldigt mycket min definition av lycka. Det är just precis den fest i vardagen som visad kärlek skapar. Inget svulstigt, bara ett stort jävla självklart Lugn.

Sånt bygger trygghet och positiva spiraler. Sånt bygger framtid.

Somt skaver, somt återstår att reda ut. Jag ska fika med Mumindalen och hennes barn alldeles strax och Lyckliga Hon tycker att det skaver lite. Hon känner att jag ska tycka Mumindalen är roligare och gladare, och projicerar sin egen rädsla för trumpenhet i den rädslan. Nåja, det finns inget hot i Mumindalen i alla fall. Hon är en vän, och dessutom en vän även med Lyckliga Hon. Fint känns det. Våra hot kommer inifrån, med vår egen odräglighet mot varandra. För mig finns skav kvar om ärlighet och hösten och vad som hände. Det kommer med tiden hoppas jag, och jag ger Lyckliga Hon chansen att berätta när hon tänkt klart.

Det vackraste jag nånsin känt är att Lyckliga Hon är den finaste, roligaste, klokaste och sötaste människa jag träffat. Hon kan få mitt inre att både koka av glädje och rinna sävligt som en sävlig flod. Det faktum att jag hellre träffar min älskade Lyckliga Hon glad och sprallig än lättirriterad och anklagande är ju inget direkt kontroversiellt. Hon känner samma med mig, och bägge bör tycka så. Allt annat vore destruktivt. Men det jobbiga ska kramas, och inte bestraffas.

Som sagt. Vi har bägge i vår makt att förstöra relationen. Men det är bara om vi hjälps åt som den kan bli bra. Det är vi verkligen värda.

Bortom önskedrömmarna

Det är dags att konstatera fakta. Jul och nyår var inget klokt resonerande att med sunda ögon dra lärdom av tio års relation. Jul och nyår var istället samma gamla nyförälskelse som vanligt, där vi trodde vi fick något nytt, en ny improved version. Vi lyssnade med sådan lycka på vackra ord om insikter och såg vår underbara partner vara sådär precis som vi vill.

Eller inte så improved då. Nån av oss. Back to basics alltså, tillbaka till att reflektera över vad jag projicerade och vad som var på riktigt i julas.

Eller... På riktigt var det ju. När Lyckliga Hon sa att hon lärt sig att kärlek ska visas, var det på riktigt. Och när hon sa att hon skulle vara tåligare och inte lika snabbt ge upp. Och jag kände ju mitt lugn så intensivt. Men vi gjorde väl bägge lite väl optimistiska prognoser om hur lätt det skulle vara. Mitt lugn var uppenbarligen villkorat mot att känna mig älskad. Och så vidare i dödsdansens negativa spiraler. Gamla spår. Förändring sker sällan i hopp. Bara båg bägge två. I alla fall ett litet tag.

För att känna efter vad jag projicerat av mina drömmar, återvänder jag till känslan av nyförälskelse i julas. Vad var det som fick mig att våga? Vad minns jag varmast? Jag återvänder till den Lyckliga Hon som fick mig att våga lita på att förändringen var på riktigt. Och det som dyker upp är inte det forsande flödet av visad kärlek som fick mig att känna mig fantastisk. Inte den elektriska fysiska närhet och laddning som fanns mellan oss. Inte ens alla leenden och blickar.

Nej, det som står där och utmärker sig tydligaste var öppenheten. Att hon kunde erkänna att hon haft fel. Då tänker ni att det drevs av maktkänsla, att få komma en upp. "Ja, jag hade rätt. Där fick du!". Men det hade kunnat stämma förr, men inte då, inte nu. Jag ser inte mig som vinnare i det som hände. Den stora vinnaren var ju Lyckliga Hon. Jag minns henne inte som en svag förlorare, utan som så stark, en som kunde göra bland det finaste som finns. Erkänna att man gjort fel. Och därmed lära sig. Och bli förlåten.

Det är den styrkan jag saknar mest. Och jag tror verkligen inte att den var en projicering av mina önskedrömmar. Jag tror den var sann. Jag vet.

Nästan för nära

Ibland kryper musik så nära att gråt, lycka och grubbel flyter ihop till något nästan förtrollande.

oolo med katt i Grubblande lägenheten. Jag tar det lugnt och städar sävligt. Jag lyssnar på en av Lyckliga Hons absoluta favoriter, Sofia Karlsson. Hennes nya skiva Söder om kärleken bränner in i mitt hjärta med känslor och formuleringar som får mig att känna allt som är fast starkare. Jag kan inte värja mig för textrader som är enkla och rakt på när skivan verkar skriven för mig och Lyckliga Hon.

För er som inte hört, lyssna, och jag försökte välja en text att skriva om på bloggen.

Jag kunde valt "Smält mig till glöd" om den intensiva känsla som kärleken väcker inuti, "Dina händer (Göteborg)" som är så försvinnande vacker om längtan efter närheten och känslan av det där fina, fantastiska under en kväll och natt som vände allt och gjorde att våren kom i hjärtat, eller "Regn över Årsta" om det ömsesidiga i att åter hitta modet att våga.

Men den jag absolut inte kan värja mig mot är "Stjärnor över Ashikawa" om att svälja stolthet och istället älska, att ge sig i gemenskap och älska även de jobbiga sidorna genom att förstå dem. Precis så här känner jag nu, med en tårögd längtan efter Lyckliga Hon och en otroligt stark längtan efter att för alltid, nu, hjälpas åt.

Stjärnor över Asahikawa

Jag ger mig nu
jag ger upp allt
jag ska ligga under himlen
och vila i natten
om du ger dig nu
så finns jag här
vi kan sitta under månen
och spela för stjärnorna

Det är så mycket som vi tror vi är
men som vi bara fått
av nånting gammalt
som vi tror är vårt
Men det måste finnas ett annat sätt
att leva än det jag lärt mig
jag vill leva utan galler
älska utan skyddsnät

Så jag ger mig nu
jag ger dig allt
jag vill ligga under himlen
och vila i natten
om du ger dig nu
så finns jag här
vi kan sitta under månen
och spela för stjärnorna

Om du älskar det bästa i mig
om jag älskar det bästa i dig
dina ord och våra toner
dina ögon och mörkret som du
bär i ditt hjärta
gamla sorger som du har med dig
det är dags att börja om nu
det är dags att börja leva

Så jag ger mig nu
jag ger upp allt
jag ska ligga under himlen
och vila i natten
om du ger dig nu
så finns jag här
vi kan sitta under månen
och spela för stjärnorna'

(Sofia Karlsson)

Bara en sak krävs. Nej. Två.

Jag och Lyckliga Hon gav - äntligen - oss och familjen tid. Det innebär att jag tog lite extra kläder, flyttade in några ombyten i Hennes garderob och vi umgicks och var under samma tak från fredag kväll till söndag morgon.

Effekten? Mestadels självklarhet och precis den lugna vardag vi bägge vill leva i. Trött fredagkväll med en Hon som däckade i sängen trött som en långvandrad gnu. Lördag med det lågmälda mys som bara sysselsättnings- och fixartrötthet kan skapa. Vi och dottern och de två gossarna i en vardag vi älskar.

Några dippar från oss bägge, men vi styrde undan grälen med en annorlunda attityd. Inte minst att hela tiden se att det som bubblar ur mig av rädsla och ledsenhet inte händer då. Det som är mitt skydd. Och att Lyckliga Hons avstängdhet och kyla inte är något hon vill.

Post-operavinnare blev det ett samtal i soffan som började rätt illa. Det var sedvanligt två personer som satt och skyllde allt på den andre, men något, troligen minnen av Vardag, fick oss att lugna och landa i ett Samtal. Ni vet ett sånt där bägge lyssnar.

Då insåg vi det vi självklart vet. Att vi bägge har ett ansvar för att göra detta bra. Sluta med skydd. Sluta med kyla och ointresse för henne, sluta med kritiken mot detta ointresse för mig.

Kort sagt, den torra insikten om att vi bägge skapar den andres sämsta sida. Vi får det vi förtjänar.

Därmed landar vi i det vi bägge vetat sen länge. Att det krävs att vi bägge tar ansvar.

Vi somnade i den känsla som bara naken hud och ord som väcker upphetsning kan ge. Och vaknade till den känsla som bara söndagströtthet, naken hud och ord som väcker upphetsning kan ge. Se min blogg om varför jag längtar.

När jag promenerade hemåt från ett föreningsmöte i eftermiddags var jag trygg och lugn i min känsla att jag kan ta ansvar, jag kan vara så bra som jag kan. Sen dök bilden upp av Lyckliga Hon, avstängd, lättirriterad, och med ännu okända hemligheter som sårar mig. Och då känns det inte lika enkelt. Då känns det osäkert om detta är rätt. Om hon ens vill.

Jag sköt bort tvivlet och lugnade mig. Men ändå står två frågor där, utifrån att vi bägge Vet.

Kommer Hon att försöka?

Kommer jag?

Vem skulle inte längta då?

Varför sån längtan?
Därför.
Efter pirrig värme i min hand när jag rör henne.
Resonansen i mitt inre när vi kysser.
Frid och studsbollar när hon rör mig.
Total harmoni i den känslan.
Livets mening när hon skrattar.
Den totala närvaron när Hon överraskar.
När vi kan.
När det blir.
Blir.
Är vi.
Efter ljudet, ljuden, svetten.
Efter delad njutning när jag viskar historier.
Förtrollad närvaro.
Samspel.
Förtroende.
Längtan.
Nu.
Så vardagligt och så underbart.
Efter hud som sällan rörs men måste röras då och då.
Efter leendet.
Alltid detta leende.
Meningen, livet, lyckan.
Efter något så roligt
så vackert
att hälften hade varit nog.
Men ännu mer desto bättre.
För att det alltid är så närvarande.
Så fantastiskt.
Och för efteråtet.
Det hudlösa pratet.
Kärleken.
Därför.

Alla sätt är bra

Städa städa. Flyttstäda. Efterstäda. Anmärkning.

En ugn.
Ajax.
Jag.
Ingen svamp.
Vad gör man?
Lånar en såg och skrapar bort skiten från ugnsluckan!
Filéar bort det sista med en lånad kniv.

Det gick bra.

Tårar och längtan efter att vara omtyckt

Jag sitter vid mitt köksbord och plockar undan dagens jobbpapper och äter kvällsmat. Jobbpapper är skuffade åt sidan. Jag tittar ut på snö och längtar till Lyckliga Hon.

Jag ska åka dit. Sen, när dottern nattats, för att låta dem få en mysig kväll utan föräldrar som pratar med varandra. Det pirrar i mig av förhoppning om att vi bägge kan. Och vill.

När jag läste Suziluz blogg där hon nämnde mig och Lyckliga Hon blev jag så ledsen. Ledsen för att det aldrig blir enkelt. För att allt vi har gemensamt, all åtrå, alla möjligheter, bara slarvas bort.

Ledsen för att vi bägge återupprepar det vi vet sårar, att ljuga, att prata som vi vet sårar, att anklaga för det vi vet gör ont. Ledsen för att det är ett sånt evigt klagande. Ledsen för att vi är så missnöjda med varandra. Bägge. Inte bara jag.

Kanske är det för att vi har en så otroligt positiv och högaktande syn på varandra, att vi blir jätteledsna när vi får kritik av den andre. Vi beundrar varandra på ett positivt sätt och vet så jävla väl hur underbar den andre Kan vara. Vi vet vad vi kan. Men inte är. Vi gör något fel som inte lyckas få denna ömsesidiga beundran att bli till en lugn kärlek. Istället kritiserar vi för att göra den vi beundrar och tycker om sämre, för att kritiken mot oss ska kännas mindre.

Om hon inte är så bra, så viktig, svider hennes kritik mindre. Eller min. Kanske är det så?

När jag ser på Lyckliga Hon lite på avstånd ser jag en människa jag verkligen blir varm av. Det finns en sån otrolig längtan efter att få leva vår dröm och bara vara, bara göra, bara njuta, bara ha tid. alltid denna tid. Längtan är inte mer än en lång förmiddag i sängen och en lång promenad.

Och all denna längtan efter att hon ska tycka om mig som jag är. Jag är ju sån jag är, liksom. Nej, jag står inte och faller med henne, jag trivs med mig och med mina vänner, men jag vill leva med att vi verkligen tycker om varandra. T y c k e r O m. Bara så.

Jag vill att min charmiga generositet och idérikedom ska vara positiv, inte irriterande, att mitt kreativa pratande inte ska tolkas som integritetskränknigar eller respektlösa byten av samtalsämnen utan som klokhet och intressanta perspektivskiften, och framför allt att hon ska se på mig med den där blicken.

Den som är allt.

Det är den blicken, det leendet, som jag saknar. Inget har någonsin fått mig att känna sån värme.

Jo, en sak. När jag inte är med Lyckliga Hon och vet att Hon tänker på mig och har den blicken, det leendet inom sig. Det är ännu bättre. Att veta det.

Ett problem. Att veta det kräver att minnas det. Att minnas kräver att det är.

Längtar mitt i försiktiga tårar.

Vackrast på avstånd

Det är snö i min stad. Med datorn i skrivläge och kreativiteten på högtryck har jag skrivit och tittat på snöflingor.

Snöflingorna var både stora och vackra och jag kunde se sol gnistra i dem. Jag ser vit snö på träden. Det är vackert som ett vykort.

Men om jag tittar upp ser jag en annan verklighet. Det är moln, det känns som regn i luften. På marken har snön börjat slaska under människors fotspår.

Jag vänder tittar på trädkronorna. Utan dotter gör sig vintern bäst på avstånd.

Intressanta skyltar och vild fantasi

Jag var ute på stan och gjorde lite ärenden och passerade en frisersalong. Jag såg två skyltar, och uppenbarligen var jag i en kreativ fas.

Harborttagning

Pungerbjudande

Harborttagningen var förstås frisersalongens slarvigt skrivna skylt, med en så liten ring över att man lätt tänkte att nån jägare från en tecknad film erbjöd villaägarna att rensa upp i grannskapet. Eller kaninernas hämnd?

Pungerbjudandet var mer kreativ felläsning. Jag tror det var en klädaffär faktiskt, men jag fick i min vilda fantasi för mig att det var frisören som hade rabatt på selektiv hårborttagning.

Man har verkligen inte roligare än man gör sig.

Och apropå kickar med Lyckliga Hon. Att skratta så tårarna rinner är inte helt fel.

Dejtingkremlologi

Det här är ett så vanligt tema på singelbloggar, men det finns ju även i förhållanden, det där med obalanser i vilja, och om man ska ringa eller inte ringa, hur länge ska man vänta innan man svara på ett SMS. Kort sagt, dejtingkremlologi! (Ni vet när man tolkade hälsan hos sovjetiska ledare på deras minspel vid parader.)

Alltså ibland undrar jag. Efter en jul och en inledande tid av balans hamnade jag och Lyckliga Hon så fort hon flyttat in i våra gamla trista roller av fråga - svar. Jag frågar, hon säger ja eller nej. Ni som följt oss vet. Under lång tid satt vi i att jag visade intresse, frågade om att göra saker, om jobbet, om att göra saker och om sex. Lyckliga Hon hamnade i rollen att säga ja eller nej. Rätt ofta nej. Jag visar vad jag vill, hon tiger. Jag känner mig ratad. Hon kan ta mig för given och hon känner sig både tråkig och förföljd. Destruktivt för bägge.

Både förut och när vi var isär i höstas, sa alla mina vänner att jag skulle sluta vara så övertydlig med vad jag vill, att jag skulle ta steget tillbaka eftersom jag satte mig i ett underläge att ständigt ge henne chansen att säga nej. Börja spela spelet, sa dom faktiskt. "Det är så trist, men det är ett spel." Dom tyckte jag skulle skydda mig mot att behöva känna mig konstant ratad.

Jag har försvarat mig med att jag inte vill spela spel, att jag tycker att man ska visa sin vilja och sina positiva känslor. Säga att man vill träffas. Säga att man vill knulla. Fråga om man vill se film. Fråga om jobbet. Men när vi nu sitter i samma gamla roller vet jag inte. Jag frågar och frågar om Lyckliga Hon vill sova här även vardagar. Svaret alltid nej. De gånger vi träffats har det varit för att jag kommit hem till henne. Som igår.

Samma roller. Jag frågar. Hon säger nej. Jag känner mig ratad. Jag vantrivs.

När vi blev tillsammans igen och Laptop fick veta om min nätflirt med Mumindalen, såg han direkt sambandet att Lyckliga Hon blev rädd och ville ha mig när hon inte längre kunde ta mig för given, och sa torrt. "Jag trodde vi hade kommit längre än till tonåren, men det har vi uppenbarligen inte."

Vad gör jag? Börjar spela ointresserad för att väcka hennes intresse? Börjar vara sån jag inte vill? Börjar vara sån som jag tycker dödar kärlek och lust och värme? Jag har börjat med att försöka prata om frågan.

En och en halv timmes som ett steg framåt

Springnota från jobbet.
Bussresa.
Inköp av två semlor.
En cykeltur.
Ringa på en dörr.
Kramar.
Kaffe.
Kyssar.
Mer kyssar.
Ner på knä.
En säng.
Mer kyssar.
En rynkad panna.
En ömsint fråga.
En ond mage.
Mer kyssar.
Självklarhet
Gemenskap
Kärlek
Njutning
Vi
Vi
Nu
Nyss
Framtid
Självklarhet

Vad var det som hände?

Lyckliga Hon har varit, och är, förtegen om sina känslor under sin höst. Hon har antytt att hon insett att hon inte hade behövt lämna mig. Det är intressant och jag väntar på fortsättningen.

Hon har svårt att svara på varför hon separerade på ett sätt som hon själv inte skulle vilja att jag gjorde, byggd på slutenhet, lögner, ilska och dålig vänskap. Hon säger ständigt att hon inte riktigt förstår varför hon gjorde som hon gjorde. Varför hon var en så ointresserad, arg ”vän” mot mig under separationen, varför hon flydde till något med Barista, trots att massor av känslor fattades, varför hon inte vågade vara ärlig, varför vårt aldrig fick chansen.

Jag har ställt frågor till henne om detta. Kloka, genomtänkta frågor som jag tycker siktar framåt för oss, för vår framtid byggd på tillit och inte misstänksamhet. Få eller inga svar.

”Jag förstår lite, men inte allt”, säger hon. Jag väntar på fortsättningen.

Med tanke på att hon konsekvent varit förtegen, och med tanke på att hon inte vet, känns det inte bra. Jag förbjuder henne inte att träffa Barista, men jag vill i första hand höra henne berätta om vad som hände och varför, för att kunna lita bättre på att det inte händer igen. Det gäller både vår vänskap, vår kärlek, hennes syn på vår relation. Det gäller vår framtid.

Mycket, för mycket, alldeles för mycket mellan oss, är ju så igenkännligt från i höstas. Och då vet vi hur det gick. Att prata om sånt här är att hjälpas åt för att undvika att förstöra vårt.

Ett liv

Jag känner så väl igen där vi är.
Rollerna,
maskerna
det destruktiva spel som nu spelas på två scener.
Samma repliker.
Samma beteenden
Samma missförstånd
Men två lägenheter.
Samma skit, olika avstånd

Bägge spelar rollen av förfördelad.
"Du bryr dig inte om mig".
Alltså krigar bägge stenhårt
destruktivt
för sitt perspektiv
sina känslor
sin beskrivning.

Jag spelar rollen av uppsökande
initiativtagare
Lyckliga Hon rollen som avmätt, tveksam nejsägare.
Trivs någon av oss?
Nej, jag tror inte det.

Jag ges rollen som kicksökare
vilket inte ens stämmer.
Jag ser och vet att jag hamnar där
men bilden på hennes blogg är så mycket värre än verkligheten
jag vill ju leva i samma lugn som Lyckliga Hon.
Jag vill sitta bredvid eller i varsin lägenhet
och bara veta att vi finns.
Att vi älskar.
Bägge.
Älskar.
Visar
Tillit
Lugn
Förlåtande
Klokhet
Skratt

Att inget är bråttom, men att vi ändå
just för att vi inte har bråttom
gör varje dag till den fest
som den ömsesidiga kärleken faktiskt är.

Det är det liv jag vill
med den mest underbara jag träffat

Rätt sätt. Och fel sätt.

Jag skriver ofta om att man måste hjälpas åt när någon sårats. Inte minst om man gjort fel, måste man ta ansvar för konsekvenserna av detta. Göra bra, som man säger på dagis.

Varför blev Mumindalen så enkel plötsligt? Från oresonlig ilska och falska anklagelser av Lyckliga Hon till att vi bägge fått en vän som vi träffade i lördags och konstaterade att vi ser fram emot att träffa mer.

Kan det ha att göra med att jag efter att först ha valt att överfokusera på att skydda mig mot anklagelser fokuserade på att lyssna på och ta hänsyn till Lyckliga Hons rädsla? Jag var rak och ärlig med mina kontakter med Mumindalen, och uppmuntrade att de tog kontakt.

Varför blev Barista så jobbig? Visst, han var ett ex, medan Mumindalen var en flirt som aldrig ens blev. Visst hoppade hon direkt från honom till mig. Visst, men det verkar finnas annat.

Kan det ha att göra med att Hon ljög om att hon åter kontakt med honom?

Kan det bero på att Hon inte insåg att ett väldigt färskt ex, kopplat till att man sårat partnern, är känsligt och aldrig helt ofarligt?

Jag kanske är spårbunden om min lösning. Men jag tror väldigt mycket på att en krisande relation, oavsett vilken kris det handlar om, kräver att man hjälps åt.

Jag känner starkt för att det väldigt viktiga att ta ansvar för sig själv, är väldigt mycket lättare om man får hjälp.

Jag känner att jag hjälpte Lyckliga Hon genom hennes rädsla. Den hjälpen känner jag inte att jag får.

Så jävla trött på mig själv och alltihop

Lessna killen skrev något klokt på Hennes blogg, om att det subtila är så viktigt i ett samtal om saker som är jobbiga. Det kan räcka med rätt tonfall för att ett samtal ska ta rätt vändning och bygga trygghet och framtid, och fel tonfall för att en ledsenhet ska känna sig övergiven och gå ut i ett futilt sökande efter den ledsenhetens bekräftelse.

Ledsenheter och rädslor är som små barn och måste klappas och kramas försiktigt för att våga se sig i spegeln utan ledsenhet och rädsla. Den som sårat har en viktig roll i detta klappande och kramande.

Jag tappade min kontroll när hon diskuterade sin resa till Baristas, Genus och Rockys hemstad idag. Jag lät min ledsenhet bli till pikar, ilska och ifrågasättanden. Det är väldigt dumt. Ledsenhet gör sig bäst tyst och som en längtan efter en kram som ger den som gjort ledset möjlighet att visa att hon förstår.

Men nånstans är min ledsenhet och rädsla jävligt begriplig. Lyckliga Hon har ljugit mig blå så det räcker och blir över. Svek som att ha varit otrogen en vecka efter vår sista familjerådgivning och att ha ljugit även i höstas under familjerådgivningen, är inte helt lätt att glömma. Att återuppta kontakten med sitt ex Barista och inte förstå att det var lite jobbigt för mig och att välja att inte berätta det, spädde på min rädsla. Det sista skedde för två veckor sen, inte i ett avlägset förflutet.

Det är mycket rädsla för att det är sån hon är mot mig. Att det bara är en tidsfråga innan nästa lögn, nästa svek. Självklart är inte förvandlingen här enbart hos mig, den är även hos henne. Den som blir sårad ska inte vänja sig vid att såras. När beteenden som förut sårat är en del av nuet slits såren upp. Både hennes ilska och hennes slutenhet är tyvärr en del av nuet. När empatin och ärligheten råder läker såren istället. Det krävs Hjälpas åt för att komma förbi stora sår i en relation.

Historien gör mig överkänslig för vissa tonfall. I det här fallet räckte det med en tendens till ett sånt tonfall. Hon sa att hon inte tänkt på att träffa Barista.

Mitt inre reagerade direkt. Jag trodde inte på henne. Och jag tror det var ett missförstånd som vi inte lyckades reda ut. Mina frågor missförstods, och hon gick i försvar och bägge blev irriterade. Hon tycker att hon sa att hon bara syftade på DEN resan. Men det var inte vad hon sa. Och den slutenhet jag då uppfattade stämde. Hon hade visst tänkt att hon vill träffa honom. Men inte då. Så, mitt missförstånd var alldeles korrekt. Fast helt fel. Om ni förstår.

Det är tamejfan inte lätt att leva. Ett missförstånd, en fråga om ärlighet och sen lite fel tonfall, och så ännu mer fel tonfall. Helvete vad jag hatar mig själv. Och så trist det är när det blir så här.

Just nu sitter jag här, ensam, och minns när hon smällde igen dörren och gick. Hjulspår på jävla hjulspår, bland annat i form av att hon tystnar och smäller igen dörrar, och jag söker kontakt. Jag blir körd på porten hemma hos henne med "Ta på dig kläderna och gå, och kom aldrig mer tillbaka."

Nej, det är fan inte ens fel att två kommunicerar uselt. Skärpning för helvete. Det krävs två som hjälps åt om det här ska gå.

Det jag kan göra är att berätta, och ge henne goda möjligheter att bemöta min ledsenhet, och slippa bli arg på min ilska.

Orkar liksom inte riktigt

Sitter i en skön fåtölj och orkar inte riktigt skriva om känslan.

Det finns både hastiga ord och välsorterade tankar som vill ut men inte orkar.
Tröttheten efter allt bärande och städande sitter i kroppen.
Sitter i tanken.
Den mysiga fredagkvällen med min mamma, dottern och Hon.
Somna bredvid.
Somna bredvid
Sova bredvid.
Vakna varm och fin.
Vakna med sånt som gör livet värt att leva.
Lördagens bärande, packande, fixande.
Fika på vardagsrumsgolvet med Lyckliga Hon.
Lördagkväll med Mumindalen och hennes barn.
Jämnåriga.
Blyga barn och lite nervösa vuxna.
Och sen, barn framför en TV.
Och vuxna som bara pratade.
Och kunde fortsatt ännu.
Somna bredvid.
Somna lycklig.
Vakna varm och fin.
Vakna med sånt som skapar leende minnen.
En hel söndag av bära fixa städa.
Köra bil.
Bära.
Packa.
Köra bil.
Energibrist.
Bära mer.
Klart.
Dottern som är så mogen, så stor, så generös.
En trött pappa som gråter av glädje.
En trött pappa som somnade i soffan.
En glad pappa som läste saga.
En lycklig pappa som är där han vill.
En Lycklig Han med en varm mage.

Trött

Mitt i ett panikartat att göra-kaos, med tjugo eftersatta små punkter (mellan fem minuter och en timme styck) och en stor (Typ en veckas arbete, ska vara klar på måndag) sitter jag här och bara är trött. Jag känner inte alls för att jobba, jag känner för att prata med och träffa Lyckliga Hon och få veta att vi kan skapa det fina tillsammans. Det är inte svårt.

Längtar efter samtal som inte bara påbörjas utan avslutas.
Längtar efter att få säga allt fint jag känner.
Längtar efter att få höra om de nya tankarna hon hade om att det inte hade behövt bli slut.
Längtar efter att höra henne berätta om sig.
Längtar efter ord om varför.
Längtar efter att somna bredvid och vakna till ett leende.
Längtar efter gemensam vilja.
Längtar efter tiden att göra något med den viljan.

Uschianemej vad trist det här blir. Nu jävlar ska jag beta av minst tio punkter och skriva klart det stora. Sen ska jag flyttstäda en lägenhet.

Sånt som bara kan finnas på nätet

Det pratas nedladdning och spotify och att streamat är framtiden. Det är ju sant, och streamad musik (och film) är bara ett nätfenomen. Snart kanske domarna hjälper skivindustrin att stoppa världens största blandbandsbytande, så alternativen är välkomna. Vi har ju vant oss vid lättillgänglig musik.

Annat är helt lagligt. Att snabbt kolla upp saker på Myspace underbara men också oöverskådliga och osökbara möjlighet att snabbt få en känsla för ett nytt band.

Titta gärna igenom de här hastigt inspelade akustiska minikonserterna på Black cab sessions. Trevligt som tusan.

Nuet mellan Då och Sen

Alla har så mycket åsikter och så få lyssnar. Det florerar så mycket missförstånd om känslor och tankar om problemen i vår relation. Många, inklusive Lyckliga Hon, tycker att jag reagerar som om hon var otrogen i höstas. Vi var ändå isär. Men det skjuter vid sidan av målet om min ledsenhet och min oro.

Men det som skaver skaver skaver, är lögner, är förtroende, är brist på ärlighet. Och framför allt känslan att Nuet är ett tillstånd mittemellan Då och Sen. Det går inte att se en människa som helt oberoende av forna dumheter, men det gäller att styra sig till att tro på det bra ändå.

Jag är rädd att hon ljuger om att hon var i hans famn så snabbt. Det är lätt att tro att hon hade honom klar innan hon vågade göra slut. Då närmar man sig den otrohet hon redan visat sig kapabel till. Hon säger att det inte är så, och då får jag väl tro henne, trots hennes historik. Jag ska försöka lägga den dumma känslan bakom mig. Verkligen.

Värre är att hon inte berättade i julas. Hon kom tillbaka på falska grunder. Det skaver dels att hon var så feg i höstas och inte mot mig vågade stå för att hon var ett "par" med honom hela hösten. Förutom hennes allmänna dumhet i beteende mot mig i höstas (inte själva separationen, utan hur hon separerade och var mot mig, vilket hon är medveten om). Men framför allt att hon inte berättade i julas när hon kom tillbaka. Det skaver rejält att hon väntade i över två månader innan jag fick veta att hon var "ihop" med honom under hela tiden vi var isär. Att hon aldrig var ensam. Jag ser det som viktigt att berätta, som relevant information för om jag skulle vilja ha henne igen. Kanske är inte alla så, men jag är sån. (Och Lyckliga Hon.)

Hon har erkänt att hon inte skulle velat bli behandlad så som hon var mot mig. Och Hon har nu sagt att hon var för feg i höstas. Hon borde varit öppnare om det jag ändå anade. Och framför allt borde hon berättat i julas. Igår bad hon rakt och tydligt om ursäkt om detta för första gången, utan att gömma sig bakom "jag var så rädd för hur du skulle reagera". Mitt ansvar för det sista ska vi prata om, separat, men att stå för att man gjort fel måste man göra oavsett den andres roll.

Med den insikten hos henne och med förhoppningen att hon verkligen tycker så, känner jag mig tryggare i att gå vidare.

Ställningstagandet till en relation eller en människa kan inte göras oberoende av Dået. Att leva, och jobba och vara bra i Nuet är viktigast, men Nuet befinner sig alltid mittemellan Då och Sen. Att hitta den perfekta balansen mellan de tre är nog själva essensen av ett bra liv. Mindre Då, mest Nu, och inte gömma sig bakom ett Sen är en bra tumregel. Såklart. Utan att ta ansvar för Nuet lär det aldrig bli bra.

Jag, jag och inget annat än jag

Bara att inse att vi är hemska just nu, jag och den där underbara, irriterande kvinnan som går under namnet Lyckliga Hon. Hon som trots alla sätt hon kan göra mig illa på, kan fylla mig med både frid och bubblig lycka.

Jag bär med mig ett citat från en bok av Tomas Böhm.

ställa högre krav både på sig själv och sin relation.

Jag börjar med relationen. Som alla vet och även säger (och som jag råder mina vänner, gubevars, vi kan ge varandra alla de råd vi gör fel själva), kan man inte förändra någon annan än sig själv. Men man har också nåt slags jävla plikt mot sig själv att skydda sig för att må bra. Som den buddhistiska tesen att öka det som skapar lycka och minska det som skapar lidande. Lever man med en människa som sårar, kanske man inte ska leva med henne.

Men nu säger mitt hjärta att Lyckliga Hon är så självklar och kan vara så underbar att jag vill.

Det innebär att det är rimligt att säga till sin partner vad man accepterar och inte accepterar. En relation där anything goes låter ganska oengagerat. Men det jag och Lyckliga Hon bägge gör, är att vi så jävla lätt landar i att kraven är omskrivningar av att den andre ska tillfredsställa våra behov. Vi ställer "krav" på helt fel sätt. Inte minst när vi själva inte ens försöker. Det är så fel tänkt. Partern kan bara var en bonus av lycka till den egna tryggheten och får aldrig, så som vi ibland hamnat i, bli allt. Aldrig aldrig på en person hänga upp hela den positiva spegling av självbilden som alla människor mår bra av.

Vi måste bli bättre på att hålla gränsen mellan oss när det blir fel. Ditt är ditt och mitt är mitt. Mera mitt, vore bra. Vi skulle troligen helt sluta bråka om vi bara i varje enskild situation pratade om oss själva och vad Jag gjort fel. Och då är det viktigt att se vilka systematiska fel vi gör och varför. Därför är ansvaret för sig själv absolut allt just nu.

Jag tror nämligen att både jag och Lyckliga Hon landat i att vi glömmer insikterna från soloterapin eftersom det är enklare att förvänta sig att den andre ska få oss att må bra. Vi glömmer oss själva. Vi glömmer att ta ansvar. Det innebär alltså att den enda vägen framåt är att vi börjar ställa högre krav på oss själva.

När jag tittar på mig själv ser jag en hel mängd tvångsmässiga beteenden som jag åter är inne i. Egentligen är det märkligt, eftersom jag både är mer medveten och mycket lugnare i min ensamhet och med mina vänner. Det är Lyckliga Hon som skapar oron i mitt inre. Och eftersom jag ändå känner självklarheten att jag vill leva med henne krävs det att jag tar tag i mina upprepningstvång nu. Jag ser hur jag konstant sätter mig i situationer där jag vill må dåligt.

1) Jag vill känna mig älskad, men har valt en ganska tystlåten partner, och agerar dessutom så att jag skapar situationer och känslor hos Lyckliga Hon där hon tröttnar på mig och blir avstängd och får mig att känna mig ratad och oälskad.

2) Jag vill ha kontinuerlig kommunikation och veta och vara förberedd när saker händer, och ser till att befinna mig i situationer där det är dåligt med öppenhet och där jag inte kan få veta. Då får jag chockas av sanningar som plötsligt dyker upp. Och detta försöker jag kompensera genom att söka information. (FYI. Oj oj oj vad mycket lindrigare min svartsjuka är nu jämfört med förut).

3) Jag avskyr att vara en som gör de jag tycker om ledsna och ser därför till att göra det, så att jag får känna mig riktigt rutten.

4) Jag söker mig till människor som inte är att lita på eftersom jag hatar opålitlighet.

Det är är några tydliga exempel. Lyckliga hon har andra upprepningstvång som jag tycker Hon borde se, inte minst för sin egen skull. Men för min också. Att det inte är en tillfällighet att vi gör vissa saker om och om igen, samtidigt som vi skyller det på den andre. Och att vi på många sätt valt världens sämsta partner. Dags att älska den vi valt och sluta skylla ifrån oss.

Jävlar vilket psyko jag är. Och ändå är jag helt normal. Jag är inte ensam i världen om att vara kass på att maximera det som skapar lycka och minimera det som skapar lidande.

Jag tror minsann jag ska ta och skärpa mig.

Det är märkligt. Alla råd och tips som kommer i bloggkommentarer skulle jag kunnat ge till en vän. Glappet mellan tanke och handling är en av världens stora tristheter.

Tänk om

Tänk om såren hon skapat är för stora.
Att min frid i mig själv är så lätt att bara göra till ett adjö.
Tänk om bara dotterns sorg är hindret.
Tänk om det är så.
Tänk om.

Tänk om mina sår är för stora.
Att jag ännu älskar mig för dåligt.
Trots min egen frid inuti.
Tänk om det får mig att vilja för mycket.
Tänk om.

Tänk om hennes sår är för stora.
Att jag är så låst i det som sårar.
Tänk om Hon plötsligt säger Adjö.
Utan att riktigt ge det chansen med ärlighet.
Tänk om.

Tänk om även hon hatar sig.
Att hon inte kan säga "Jag vet".
Tänk om hon inte kan se sig i spegeln och veta.
Tänk om det är för sent.
Tänk om.

Tänk om vi förstört det här.
Tänk om vi inte ens försöker älska.
Inte försöker vara den vi vill.
Utan gömmer oss och skäms över oss själva.
Och just därför höjer rösten.
Tänk om.

Tänk om.
Tänk om.

Tänk om den mest underbara bara blir mor till min dotter.
Tänk om skrattet försvinner från mig.
Tänk om värmen försvinner.
Tänk om vi förstör det.

Tänk om.
Tänk om.
Tänk om.
Tänk om.

Ett kort öppet brev:
Älskade Lyckliga Hon. Vill du tänka om med mig?

Vill få leva ut förälskelsen. Tillsammans

Det är så tragiskt det här. Jag och Lyckliga Hon hade ett jullov och nyår som var helt fantastiskt. Mitt i min rädsla levde vi ut drömmen med en ny-nyfikenhet på varandra som bara kan kallas nyförälskelse.

Sen dess har det varit rädsla, irritation, missförstånd och betydligt både mindre och sämre sex. Inte så mycket nyförälskat.

Men med ett enormt stort MEN vill jag säga. Jag är nyförälskad i Lyckliga Hon. När allt är lugnt och fint och det finns tid ser jag på henne med längtan. Jag längtar verkligen efter tid tillsammans med henne. Att bara göra saker tillsammans. När vi verkligen gör det bra känner jag bara längtan och självklarhet om vår tid tillsammans. Ge oss timmar utan barn och det kan aldrig bli tråkigt. Att sen denna längtan ibland förstörs av att hon är frånvarande, stressad eller arg, är tragiskt. Jag är nämligen säker på att Hon ser på mig med samma nyförälskade blick och tankar och ser mig fjär och ledsen eller arg.

Hur kan något vara tråkigt när jag tänker på att se film, prata, fråga varandra om vad vi vill och vilka vi är, knulla, knulla mer, se sån film, bada, surfa tillsammans, berätta historier, prata jobb. Och sånt sex som igår. Sånt sex kan få vem som helst att missköta sitt jobb. Allt är en stor nyfikenhet och trygghet i blandning.

Så, till er som säger att vi ska bryta upp. Nej. Men vi ska öka det som är bra. Ta oss tid. Vi har slarvat jättemycket med det.

Problemet är självklart tid. Söner och dottern lägger sig allt senare. Mamma och pappa har behov av att jobba på kvällarna. Mamma och pappa bråkar.

Jag tror vi ska boka en eftermiddag i veckan. Om det nu inte fungerar med barnvakter och annat just nu får vi göra det på andra sätt. Vi kan kompa och jobba lite på kvällarna sen. Den där eftermiddagen tror jag kan rädda vår relation. Det behöver bara vara en timme eller två. Att träffas och vara i det underbara vi kan skapa.

Jag tror på det. Det kräver tre saker. 1) Någon frågar. 2) Någon svarar ja. 3) Det blir av. Igår blev det av, och det var fantastiskt fint. Frågor har inte saknats, men i engagemanget att svara ja har något fattats.

Dags att ändra på det. Tillsammans. Mer ja-sägande. Mer leva ut vår förälskelse tillsammans. Den finns ju där. Men har bara för sällan funnits tillsammans.

Öppenhet och definition av ett Ex

Lyckliga Hon måste ha varit både glömsk och fått nån form av felslut i den empatiska delen av hjärnan. När det "tog slut" med Barista innan jul, tappade dom kontakten. Lyckliga Hon förstod i julas att det var jobbigt för mig att hon hoppade rätt in i min famn från hans. Ni som läst minns. Hon drömde om honom bara några dagar innan jul, planerade att träffa honom över jul- och mellandagar och träffade honom samma dag som hon åter föll i min famn. Bara det var självklart jobbigt.

För att möta mig sa hon i januari när dom tappade kontakten, att hon skulle vara helt öppen och ärlig om han skulle ta kontakt igen. Berätta direkt och vara helt öppen. Så gjorde hon när hon åter sökte kontakt med Rocky i höstas. Det gick bra.

Allt blev ännu knepigare plötsligt, när vidden av deras relation gradvis klarnade. När det kom fram att hon var i hans famn och säng redan två veckor efter att det tog slut i september. För mig framträder inte en bild av en vän som blev ett tillfälligt knull som kanske kunde blivit mer. Utan istället en relation som varade i nästan tre månader. Hon var i praktiken i nåt slags relation med honom hela tiden hon och jag var isär. Han blev plötsligt inte ett one night stand utan ett Ex.

Jag tror att alla tycker att Ex ska behandlas med försiktighet. I alla fall tycker jag det. Och eftersom det är mig Lyckliga Hon är gift med och vill leva med, måste hon faktiskt vara lite mer försiktig. Jag har på goda grunder, svårt att lita på henne.

Hon inser att hon borde berättat. Hon inser att det blev väldigt fel när hon tänkte att han var ofarlig, att det blev väldigt lite försöka förstå mig.

Fan också, om allting. Fan också all skit. Fan också allt som hela tiden blir fel. Svårt, svårt, svårare blev det eftersom hon började med att vara obehagligt fördold om honom. Det var illa nog.

Jag försöker lita.

Jag luktar av min älskling

Min älskling kom till mig på andra sidan bloggarna.
Mitt i ledsenheten grät vi.
Mitt i ledsenheten låg vi nära.
På andra sidan ledsenheten möttes vi.
Där möttes vi med ord som var klokare.
Där kom ett ord, ett fräckt, ett tydligt.
En önskan om något som inte blev.
Där kom en äkta kyss.
En som ville mer än annars.
Där knäpptes upp och trycktes hårt.
Där mådde inget dåligt.
Där var allting möjligheter.
Och allting blev.
Det som inte hänt hände.
Och som det blev.
Där, i det omöjliga blev allt möjligt.
Närhet att minnas länge.
Busigt att njuta som ömhet.
Och inget var som innan Hon kom.
Allt var glömt.
Allt var nuet.
Allt var ett steg framåt.

Fjärilar i regn flyger darrigt

Vart tog det vägen?

Var är de ord som strömmade när vi blev Vi igen?
Orden som älskade.
Orden jag älskade.
Närvaron som brann.

De ord som fick mig att våga.
Fick mig att tro att du nu kan älska.
Fick mig att tro att du var annorlunda.

Varför kom det hårda frånvarande tillbaka?

Var är insikten om hur bra och viktigt det är att visa sin kärlek?
Den kärlek som flödade som nu inte flödar.

Var är de händer som alltid ville röra?
Som nu ligger stilla.

Var är den mun som ville kyssa?
Du som gillar kyssar.

Var är den du som sa att ärlighet och öppenhet är så viktigt?
Att du förstått. Vilket du inte hade.

Var är de ögon som ville titta hela tiden?
Som nu i vår närhet är slutna och verkar drömma om någon annan.

Var är den fnittrande du?
Som sa "Jag bara tittar på dig. Jag tycker om det."

Var är den du som kan röra mig så underbart?
Som nu pratar om oförmåga.
Men får mig att darra när du rör.

Var är den du som ville och visade det?
Nu verkar inget spela någon roll.

Var är den du som vågade säga "Jag har gjort fel"?
Med sån stolthet att jag darrade av förlåtande kärlek.

Var är den du som vet hur fin du är?
Var är den jag som vet att jag är bra?
Du bra.
Jag bra.
Vi.

Du säger att kärleken finns.
Men nånting är annorlunda.

Och jag skyddar mig.
Blir hård för att skydda mig från den som sårat så.
Blir hård och säger det som är dåligt.
Och allt går i hjulspår vi känner väl.

Jag saknar mig själv.
Jag saknar dig.

Om barnalstrande

Jag har inte kommenterat Silvias innantilläsande för att välkomna svärsonen till familjen. Som ett nervöst bröllopstal från helvetet. Stackars honom. Stackars allihop. Hoppas hon kan formulera sig annorlunda utan kamera framför.

Men det roligaste är ändå den journalist (ingen länk) som skrev att det var bra att tronföljden nu var säkrad. Hmmm. Dels är den väl säkrad eftersom Vickan redan finns, och med två ersättare bakom.

Men om jag nu går på barnaalstrandelogiken, så skulle det alltså försäkras att det blir prinsar eller prinsessor bara för att de förlovat sig? Jag önskar jag hade mejladressen så jag fick veta logiken. Jag är genuint nyfiken. Vet han/hon något som vi inte vet?

Vad gör man med retroaktiv ilska?

Den här gamla bloggen är intressant. Den är skriven en vecka innan Lyckliga Hon träffar och går i säng med Barista för sista gången. Jag anar att hon har något med honom, och anar att hon har för avsikt att förverkliga det genom att hoppa i säng med honom. Allt sånt förnekade hon ju då.

Vad jag inte visste när jag skrev den var att den kunde skrivits redan en och en halv månad tidigare. Att det bara var två veckor efter att Lyckliga Hon gjorde slut i mitten av september som hon hoppade i säng med Barista. Så mycket lyckades hon lura mig.

Vad hade hänt om hon hade haft modet att berätta att hon på det sättet hoppade direkt från mig till honom? Jag återvänder i tankarna och försöker hitta vad jag känner. Jag känner mig arg, fast i efterhand. Om jag redan i början av oktober hade vetat att Lyckliga Hon varit i säng med och resonerade relation med Barista, hade allting varit blivit otroligt annorlunda. Hon hade på ett helt annat sätt fått ta konsekvensen av sitt handlande.

- Jag hade inte gått på hennes ord om att hon ville rädda vår relation. Det var ju bara lögn.
- Jag hade inte slagit knut på mig för att försöka rädda vår vänskap. Jag hade mått bättre av att bara bryta rent och iskallt.
- Jag hade krävt att vi direkt skulle berätta för barnen att vi skulle separera. Det dröjde ytterligare några veckor till det. Det hade varit helt otänkbart att gå bredvid henne om jag hade vetat.
- Jag hade velat berätta för barnen att mamma tycker om någon annan nu. Definitivt, eftersom det skulle varit en förklaring till varför jag mådde dåligt. (Därmed inte sagt att det hade varit bra.)

Och jag hade framför allt varit arg. Riktigt jävla integritetsstarkt förbannad på ett hälsosamt sätt. Jag hade stått upp för mig och klart och tydligt, och utan att ständigt försöka förstå Lyckliga Hon och vara till lags, försvarat mig själv mot Lyckliga Hon. Jag hade gjort som Storasyster och Humlan sade åt mig att göra. Bryta rent och klart med Lyckliga Hon. "Hon är inte bra för dig." Jag hade, rent krasst, bett henne dra åt helvete. Att hitta nånstans för den ene av oss att bo så jag slapp se henne.

Nu gick jag istället igenom en höst av falska förhoppningar om att hon ville rädda oss. Jag hade sluppit dras genom förhoppningar om en liten lägenhet, och sluppit gå bredvid henne i all denna känsla av avsky mot mig. Kanske var det så att hon ville rädda oss, men då hade hon ett konstigt sätt att agera på. Väldigt konstigt.

Självklart kan jag se att det kom ut något gott av detta, inte minst att barnen slapp dras in. Och jag kan se att jag själv kan stå för mitt agerande för en klok separation. Och det kanske aldrig hade blivit så att vi fann varandra om jag hade fått ur mig all den ilskan då. Eller också tvärtom, att jag fått ur mig den och därför kunnat förlåta. Men det gör ont inuti nu när det sjunker in hur mycket jobbigare min höst gjordes på grund av hennes feghet.

Jag har en del grubbel nu om vad jag gör med den här retroaktiva ilskan. Det, tror jag, beror på hur Lyckliga Hon ser på det hon gjorde. Jag ställer ännu obesvarad frågor till Lyckliga Hon:
- Hade du tagit tillbaka mig om jag gjort så?
- Skulle du velat att jag ljög på det sättet om jag skulle lämna dig?

Återupplev dået i en parallell verklighet

Jag ligger trött i min soffa. Ännu inte frisk efter nästan två veckors influensa av olika slag. Med risk att känna mig som huvudpersonen i Tre män och en båt, har jag haft alla influenssymptom vid något tillfälle, inklusive magont. Dock inte skurknän.

Jag och Lyckliga Hon har det inte bra nu. Men ändå, när bara självklarheten sätter in, jättebra. Om ni förstår. Allt gick åt helvete när vi skulle prata om varför hon mörkade om Baristas återkomst bland hennes vänner, och när jag blev varse hur snabbt efter det var slut mellan oss som hon hoppade i säng med honom i höstas. Alla mina aningar i höstas var sanna men hon ljög för mig. Många ledsna minnen dök upp, och mycket nya insikter som inte bemöttes på ett klokt sätt. Och jag var riktigt pestig, eftersom det är nya ledsenheter som inte är pratade om.

Pratandet blev riktigt åt helvete och gamla hjulspår djupa och tydliga som om en grävmaskin kört genom en nationalpark. Samma som pratet om vårt nuvarande sexliv. Samtal på bottennivå och betydligt mer fly från ansvar än viktigt ta ansvar och komma vidare.

Och sen plötsligt, tårar, kramar och ömsesidig ledsenhet, och så plötsligt känns det sådär lugnt och längtande igen. Mejl som är kloka, kramar som värmer, och ord som bemöter. Vi ser åter fram mot varandra, även om hennes tiotal "Ta dina kläder och stick" är lite jobbiga.

Jag måste fundera lite högt om vad som hänt utifrån jag fått veta. Lyckliga Hon har, alldeles för sent, äntligen börjat vara ärlig om vad hon gjorde och när med Barista i höstas. Den trista insikten är hur snabbt hon hoppade i säng med honom och hur hon mitt i allt bråk lyckades få mig att tro att hon ville rädda vår relation. Innan ens barnen visste och långt innan vi gjorde våra korta sessioner i familjerådgivning, hade hon redan varit i säng med honom.

Och allt detta under en tid när hon behandlade mig som kvalificerad skit. Nej, det är ingen bra separation att göra så. Det är ganska smutsigt, och nu, äntligen, börjar det återkomma ett tydligt tonfall där Lyckliga Hon står för och inser det. Som inte bara vill bli begripen, utan också stå för hur illa hon behandlade mig.

Och vilka dumheter jag sagt. Jag har fallit tillbaka i ett snäsande anklagande gnälligt pratande som jag varit borta från länge. Inte bra. Dags att bli frisk och skärpa sig i att stå för vem jag är med stolthet.

Dags att älska. Jag gör ju det.

(Nej, jag skulle själv aldrig säga "Stick och kom aldrig tillbaka." Annat dumt kan jag säga, men inte så.)