Det som inte kan spelas

Idag är en lite tvivlande dag. Inget stort, inget fly, inget sånt. Men en massa frågor som kräver fler svar om hur Lyckliga Hon kunde driva allting så här långt, inte ta alla chanser som fanns att ta ansvar och fokusera på oss, mig, sig också. Istället all denna tvärsäkra otålighet. Alltid denna tvärsäkerhet som skrämt så.

Jag andas och dricker och njuter av närhet och kärlek. Stort och fint och efterlängtat. En familj som skrattar och spelar TV-spel och njuter av sina sista veckor tillsammans. Vi njuter och vi planerar flytt. Det är varmt och skrattigt och fint.

När något i mig väcker skydd, väcker tvivel, väcker tankar om att det inte kan gå så fort, kommer två tankar upp i mig.

Den första: Vi är där vi borde varit i juli. Det var då, efter att otroheten berättats, som det gemensamma ansvarstagandet för att respektera, vända, resonera, hitta ett sätt att leva som bägge trivs med, skulle kommit. Det här är en andra chans. Det vore väldigt dumt att inte ta den. Lyckliga Hon säger ord som inte sagts, gråter ledsna gråtar som hållits inne. Fint, även det.

Den andra: Kärlekens alla små tecken Det som inte kan spelas. De tecken i vardagen som signalerar intresse, kärlek, ömsinthet, nyfikenhet, lust. Allt det som Lyckliga Hon varit så länge, är Hon inte längre. Eller, felformulerat. Allt Hon inte varit är Hon. Hon rör, kryper nära i sömnen, spinner, frågar, skriver, gråter, söker kontakt. Så många saker kan inte spelas eller tvingas fram. Hela vardagen vibrerar av vackert.