Steg för steg för steg

Tonträff och jag har fortsatt mejla. Det är ord som fortfarande skuttar över skärmar och hoppar och skrattar och berättar och hoppar in i magar och huvuden och vill bli tänkta på. Mycket är berättat och massor är oberättat. Vi pratar på samma sätt, vi kommer ihåg lagom och glömmer lagom. Saker skrivs och roar och överraskar. Ordlekar. Språket leks med. Känna sedd. Koms ihåg.

Lugnt och varmt. Vänskap och brysigom. Men inte mer. Något mer. Något mer.

Och ett telefonsamtal. Snabbt sådär, mellan saker. Prat och lät rösten sån, och vad fort hon pratade och det gör nog jag också vill du verkligen höra det och jag ska fira jul med mitt ex men det vill väl inte du veta jaså du också. Och sen sänktes tempot och det blev uppbrott och separation och resa bort. Och barnen, julen, barnen. Jobbigt att inte ha barn på jul pratade vi om. Vi var en konstig mix av artiga kollegor och nervösa tonåringar på dejt. Förvirrade avbrytningar och spontana skratt. Det kändes som två timmar på tio minuter.

Intressant. Nyfiken. Trevlig person. "Kan man längta efter någon man inte har träffat?" Ja, Tonträff, det kan man väl. Någon gång kommer vi att träffas. Sen. Någon gång ett annat år, ett annat liv. Någon gång ska vi sitta där och prata och inte ha bråttom. Det är vi överens om. Då kommer jag att veta hur det känns. Då kommer jag att veta om jag fått en intressant vän eller om att inte ha bråttom kan bli krångligare än så.

Vi har lovat att hjälpas åt att inte ha bråttom. Om det nu är så.