Nice, najs

Nice är ett kul ord. Underteckad har använt det som ung om "Nice ass" och "Nice tits" eller liknande. En air av brötiga tonårskomedier ligger möjligen över såna uttryck.

Sen började jag använda det igen, för några år sen när alla sa nice. Precis som cool, häftigt, läckert eller liknande kommer orden och går.

Najs dök någon gång upp som försvenskad stavning av ordet. Vissa människor använder det i skrift, kanske med en liten ironisk touch.

Jag vet inte hur många som använder ordet nice idag, det känns inte som hetaste modeordet. Jag vet inte ens vilka som är modeord för snarlika ord idag.

Om någon läsare är piggare och mer lyhörd kan ni väl skriva om vilka ord som används idag. Jag är blank som en zenmeditation.

Jag blev nominerad som Nice blog, av Visa vägen. Trevligt!

Jag önskar er alla läsare en fin, med och god mat och kloka ord, så ni får skåla in det nya året i känslan av att världen ligger öppen för er och vakna imorgon och börja göra det.

Vi ska fira med Storasyster och några vi inte känner, gömma vår vackra kärlek för både vuxna och barn, och njuta av att vi åter delar drömmen om resten av livet tillsammans. Sämre kan man ha det.

Eller, alternativt uttryckt: Najs som fan!

Gott nytt år!

Mera jag, bättre vi

Det är så skönt att känna skillnad på mig själv. Att känna inuti att jag reagerar olika i samma situationer.

Främst handlar det om situationer där jag förut varit uppmärksamhetssökande, klängig, tjatig. Velat fortsätta prata, inte hört ett nej.

Nu backar jag undan. Det är jag som bryter. Det är jag som inte använder stora ord, utan backar från mig själv, varnar för mig själv, för hjulspår, tänker efter. Tar det lugnt. Backar till mig själv och trivs.

Känner att jag står för min ensamhet, min sysselsättning, mitt mående.

Eller är det bara för att jag är bekräftad, för att kärlek strömmar och känns? Har jag stått och stampat och får så mycket bekräftelse att lugnet inuti är busenkelt? Tänk om det är så. I så fall kanske jag backar bakåt till mina hjulspår och hamnar i ett ännu djupare träsk sen.

Jag tror inte det. Men nuet är alltid Nu, och det är svårt att veta.

Bra känns det i alla fall. Bra i mig. Bra emellan. Bra nu. Bra sen.

Det som inte kan spelas

Idag är en lite tvivlande dag. Inget stort, inget fly, inget sånt. Men en massa frågor som kräver fler svar om hur Lyckliga Hon kunde driva allting så här långt, inte ta alla chanser som fanns att ta ansvar och fokusera på oss, mig, sig också. Istället all denna tvärsäkra otålighet. Alltid denna tvärsäkerhet som skrämt så.

Jag andas och dricker och njuter av närhet och kärlek. Stort och fint och efterlängtat. En familj som skrattar och spelar TV-spel och njuter av sina sista veckor tillsammans. Vi njuter och vi planerar flytt. Det är varmt och skrattigt och fint.

När något i mig väcker skydd, väcker tvivel, väcker tankar om att det inte kan gå så fort, kommer två tankar upp i mig.

Den första: Vi är där vi borde varit i juli. Det var då, efter att otroheten berättats, som det gemensamma ansvarstagandet för att respektera, vända, resonera, hitta ett sätt att leva som bägge trivs med, skulle kommit. Det här är en andra chans. Det vore väldigt dumt att inte ta den. Lyckliga Hon säger ord som inte sagts, gråter ledsna gråtar som hållits inne. Fint, även det.

Den andra: Kärlekens alla små tecken Det som inte kan spelas. De tecken i vardagen som signalerar intresse, kärlek, ömsinthet, nyfikenhet, lust. Allt det som Lyckliga Hon varit så länge, är Hon inte längre. Eller, felformulerat. Allt Hon inte varit är Hon. Hon rör, kryper nära i sömnen, spinner, frågar, skriver, gråter, söker kontakt. Så många saker kan inte spelas eller tvingas fram. Hela vardagen vibrerar av vackert.

Livets hastighet

När favoritdikter från den tidiga vuxentidens emo-tid (Nej, det var inte EMO, det var ganska förträngt, men jag lekte med mina öppna känslor utan att stoppa undan för första gången i livet) ska man säkert dra några slutsatser.

Exakt vet jag inte, men den här dikten dök upp för några veckor sen och passar ganska bra i det inre lugn jag lever i nu. I mig. De hastiga ryck jag kastats igenom senaste åren har varit lärorika. Jag antar att den anarkistiska tonen fångar känslan av att inte låta sig beröras av förändringarna, men leta efter sitt i alla lägen.

Livet vandrar lugnt och nuet är verkligen Nu. Sen är en förvirring av särboende och barn som inte ska veta eftersom vi inte vet säkert än. Eller det vet vi. Det är lätt att vara aktiv förälder och sexuellt upphetsat nyförälskad i samma lägenhet. Svårare att bjuda hem folk på fest eller gå på after work och inte kunna träffas.

Jag ser Hon framför ögonen och ser oss där på Machu Pichu eller på ett museum i London eller med varsin bok. Det går inte, har aldrig gått, att se annat när jag slutit ögonen.

Livets hastighet

Krossar klockan
med mina tankar
- jag lever endast
med livets hastighet

Skiftar snabbt
till ny förklädnad
- jag behöver förändringar
med livets hastighet

Skapar kontrast
behöver inget kamouflage
- död och trött på
att inte vara mig själv

Skiftar färg
anarkistisk kamelont
- kastar masken
ändrar livsform

Mitt sinne
växer ur mitt huvud
- skiftande sinne
efter att ha varit död

Äntligen
det ser ut som om jag vet nu
- att jag inte har
ett oförgängligt själv

Vem vet
vad ens själv är likt
- jag är liknöjd
skapar själv mitt själv

Skiftar hastighet
jag behöver det
- jag ändrar mitt liv
innan det ändrar mig

(Michael Strunge, 1978)

Rätt sätt

Det finns rätt och fel sätt att säga saker. Jag har ofta återkommit till att jag hör ord från Lyckliga Hon som jag hört förut, ord om att inte vilja såra, ord om att nu är det på riktigt, att hon lärt. Sånt.

Säkert har orden ofta menats när hon sa dem. Säkert. Men jag tror inte alltid.

Ibland sitter en människa framför dig och säger saker som bränner så in i själen av äkthet att det nästan är som om orden inte sades, utan lästes direkt ur själen. Som om personen pratade med sig själv om dig och du lyssnar.

Lyckliga Hon och jag befann oss i sängen. Vi satt nära. Hon började prata om rädslan för att det är för sent, att det kanske är för sent för att jag ska våga lita på henne och därmed älska. Hon började prata om den rädslan. Hon satt och tittade på mig och sa: "Jag älskar dig så och jag vill verkligen aldrig mer såra dig igen." Det blev en kort betänketid. Sen började hon gråta stora ärliga tårar rakt ut och la sen ner huvudet på min axel och fortsatte gråta. Jag förstod direkt, jag har ju gråtit i samma läge.

"Är det ångesten över att du vet att du sagt det förut men inte kunnat leva upp till det som kommer ut?", frågade jag. Det kom inget svar mer än alla tårar som fortsatte flöda.

Fina, renande tårar. Ingen människa kan spela sånt. Det var tårar som bygger tillit.

Älskar. Gör jag också.

Nervösa igen

Det Åter Lyckliga Men Försiktiga Paret borstade tänder och skulle efter en mysig kväll med paketer, TV-spel, familjegemenskap och lite lugnt klokt prat och lite tårar gå till sängs. Yllefiltsmyskänslan var påtaglig. Det borstades tänder och händer och Paret skulle äntligen i riktig säng och förverkliga längtet från när vi var bortresta, där barn och släktingar både kunde höra och se i den öppna planlösningens säng. Sex Paaa Ricktigt.

Han: Jag är nervös.
Hon (nervöst fnitter): Jag också.

Som två tonåringar som inte visste. Det gick bra såklart. Det var tungor som aldrig ville lämna munnar och och kramar så mjuka och hetsiga att pulsar både sänktes och steg. Det var både gammalt och nytt.

Det är nyttigt att lämna sina ritualer och vara lite nervös.

Heltenkelt

Hon vill. Ja, hon vill.

Det är bara att gå med självklarheten och tycka att när hon gått igenom lägenhetsförsäljningar och köp och nåt slags hastig vänskapssexkontaktkanskeinteriktigtmenrelation med någon annan, och dan innan julafton inser att jag ska ha en dejt på andra sidan nyår, så börjar hon älska plötsligt. Sådär på två dagar byter man helt.

Det sker ju i romantiska komedier. Tänk på det.

Lever jag i nuet ser jag Lyckliga Hon vara den mest underbara människan i världen. Närvarande, gullig, rolig, charmig, busig och ändå självständig. Och fullständigt elektrisk för min beröring. Klok i pratandet, reflekterande, ömsint, tänkande, lyssnande. Och jag är kritisk, varnar för mig själv och säger. Tänk dig för. Tänk på vem du var för fyra dagar sen.

Hon är annat. Annan. Eftertankenskrankablekhetig. Allt jag någonsin velat och längtat efter.

Hon är också rädd. Det märks hur rädd hon är. Rädd att jag ska säga nej. Och en skavande känsla i mig säger: Hon söker åter sitt upprepningstvång att älska mest. Hon är i det.

Ska jag uppfylla det?

Jag tänker. Från Honom till Mig på två dagar är en osannolik historia. Men den händer i romantiska komedier. Ju. Jag känner med hjärtat, närvaron, huden, hjärtat och är lycklig, skrattande, fnittrig, busig och glad.

Men jag hör ord som jag hört förut, exakt. Förra hösten, i våras, i somras. Äntligen mig själv. Förstått så mycket. Flytt. Lugn. Det är INTE lätt att lita igen. Verkligen inte. Jag vill. Hjärtat vill. Men jag vill inte avstängd, jag vill våga all in, utan filter. Så som det ska kännas.

Men min mage, hjärtat, känslan, vill lita, vill ju leva med den kvinna jag i elva år känt som framtiden med alla samtal vi ännu inte haft.

Vi måste ta det lugnt. Det innebär att vi just nu har det mysigt hemma med alla barn och spel och TV-spel och gemenskap. Hon och jag ler och rör och rör mer och tar det lugnt. Vi vet bägge förutsättningarna. Självklarheten är en lycka och en trygghet. Separera ska vi och inga barn ska få veta förrän vi vet 100% säkert. Och 100% säkert kräver avstånd och lugn och ro. Två lägenheter, två liv och en gemenskap när tillfället ges. Håll barnen utanför tills vi vet.

Jag längtar. Till läggdags ikväll. Till imorgon. Till om en vecka. Tills jag ska flytta. Tills jag ska bjuda hem nya människor. Till en fika med Tonträff.

Men varmast är nuet. Och en pirrande studsbollig längtan efter en lycklig och trygg Lycklig Hon i min säng i nya lägenheten. Det bästa av nytt och gammalt.

I närheten självklarheten

Under den stora längtans tid kom en insikt. I hennes fysiska närhet när vi skulle sova, i sked, i närhet, fanns en frid. När jag sökte ord hittade jag något som närmade sig.

Där, bortanför gräl, bortanför hennes med Barista, fanns lugnet, de vackra minnena. Där fanns ansamlat, destillerat elva års fina minnen och inga negativa. Det har jag legat och känt. Ensam.

Känslan har alltid varit starkare när jag rört hennes nakna hud. Ännu starkare ju mer hud. Ännu mer ju närmare hon krupit. Starkast i den nakna hudlöshet som funnits i nakenheten efter sex. När inga tröjor, trosor ska på, när min närhet varit den värme hon sökt.

Det vackraste, mest självklara jag någonsin känt

Som jag jagat den känslan. De som tror mäns längtan är att bli sams med sex. Kanske är det tröttpigg nakenhet och frid efteråt alla söker. Inte sexet. Kanske.

Jag har velat den fysiska närheten ensam så länge. Ofarligt att släppa loss känslan, den har varit min, inte hennes.

Nu vill Hon. Längtar, vill, känner lust. Älskar, vill, plötsligt. Jag också. Självklarheten är nära, kommer direkt, allt har varit underbart. Men jag har inte haft tid att känna rädslan än. Inte behövt gömma för barn som inte ska veta förrän vi är helt säkra.

Jag har hört varje ord hon säger förut.

Hur kommer det att kännas?
Tänk om rädslan minskar min lust?
Tänk om jag inte känner samma vackra minnen i närheten?
Tänk om rädslan för nästa lögn och svek lägger sordin. Nu när allt är på riktigt.
Eller också inte.

Rädd. Varm. Två vackra dagar har lagts till de minnen som kan genomsyra min kropp.

Jag hoppas. I rädslan hoppas jag slippa rädslan.

Är Han för Hon

Jag är Han i mig
Nu är jag åter Han för Henne
En efterlängtad känsla
ett halvår sent
Känslan av nu
av lust
av närhet
delat ansvar
insikt
Så som jag längtat efter
Så som det borde blivit i somras
Då var allt rätt för det
Inte nu
Jag är åter Han
Det finns alltid en Han
En i våras höstas nu
Är jag Han
Känns det så?
Tillfälligt på den platsen
I trygghet närhet lust
I rädslan för att åter glömmas
Varför blev jag Han så fort?
Så Nu?
Så fort så fel?
Så rätt så vackert!
Om inte...
Om inte ord som låter nytt
Ord som väller ut
Ord som vill förstå
Ord av mig som säger
Akta dig för mig
Akta för handen som väcker lust nu
Som väckte obehag för tre dagar sen
Förtroendet exploderade
Glöm inte

Om inte lärdom av sår
Av år
Av MFEO
År av längtan och fint
År av klokt och fint
År av lust och fint
Som i vi förstört
Inte redo för oss
Inte redo för oss själva
Som i hoppet om Oss
Fast redo
Utan rädsla
Som i omättlig lust och Vi
Som i tystnad och lugn
Som i lärt oss något

Minnen framtid nu

Så oväntat väntat
En ensam vän.
Tårar av rädsla i förväg.
En hand
En näsa
En puss
En öppen
Några veckors känsla exploderade
Orden
Antydningar som hade pyst ut
En tunga prövade
Helt utan försiktighet
kastades inret ut i självklart då
men så mycker nu att allt försvann
Plötsligt.ett nu som var mera då än nånsin
Och mera nu än möjligt
Lust
Möte
Närhet
Lust
Händer
Barn
Släktingar
Leenden
Allt var så nära
Nästan för nära
Men aldrig nog
Aldrig nära nog
Bara ännu mer
Och igen
Och igen
Och precis som måttet på lycka
sjönk allt in i nu
Konstig
Hon är fin
Fin som i omättlig
Fin som i avstånd
Fin som i tur i otur
Fin som i rädd
Jag ler
Tankar
Minns
Oavsett vilket
Det nu som var då
Var känslan av allt vackert
Minnet av nu

Julefrid 2

Om allt vore enkelt skulle det vara lätt.
Fattar ni?.

Fan också.
Underbart.
Så fel.
Så rätt.
Så fel läge.
Så fantastiskt.
Så helvetes dumt.
Så fel.
Så jävla korkat.
Så fel i tid.
Så fint inuti
Så efterlängtat.
Så självklart.
Så ont
Så svårt att veta
Så helt fantastis.kt
Så jävla fel.
Så blixt från en julgran
Så när kommer nästa blixt
Den som gör ondast
Har jag gjort detta förr?

Äh. Jag återkommer.
Jag frossar godis så länge.
Inget är bråttom
Ni skulle ändå inte fatta.
Äh, ni fattar nog mer än jag.



Krossar klockan
med mina tankar
Jag lever endast
med livets hastighet

(Michael Strunge)

Julefrid

Friden att veta att jag tycker om och är omtyckt.
En konstig start på julen.
Jag hade aldrig kunnat gissa.

Mycket är konstigt.
Och chockerande vanligt.
Jag var ett bra ex.
En bra vän.
När alla masker, spelat, hårt rasade.
Finare än tusen förlåt.
Nu delar två sorgsna själar julfrid.
Nu delar två sorgsna själar minnen.
Nu delar två glada själar minnen.
Något i inret ler och vet.
Två människor kommer att lämna i frid.
Det är så det blir när det blir konstigt.
Det är så det blir när då.
Det är så det blir när sen.
Det var så det blev när nu.
Nu är julfrid inuti.
Och blicken framåt.

.

Oas

I jul kommer jag att leva i nuet med släkt och barn. Det ska bli underbart.

Men också minnas en bild, en röst, fina ord och annat fint. Det kommer att kännas bra. Som en extra julklapp. Ler åt allt fint som känns. Det tar bort annat som är jobbigare. Längtar. Men till vad?

Julreflektion

Att vara en fin människa är en bra devis för julen. Att ge andra sitt bästa är en ständigt bra devis.

Inte Längre Så Lyckliga Paret låg i sin säng och småpratade en morgon. Vi pratade om det lite sorgliga i att vi inte funkar tillsammans trots att så mycket är bra. Att vi sårat varandra. Att det tar slut.

Hon (Ledset): Det är så ledset i mig för att jag vet att någon annan kommer att få det fina du har. Du kommer att träffa någon annan kvinna och ge henne allt det fina du kommit fram till i terapin, men där vårt tråkiga bagage saknas. Det är sorgligt att det blivit så.

Han (sorgset): Ja, det är sorgligt i mig också att jag gjort dumma saker mot dig, även om jag känner att jag kan annorlunda nu. Och jag har i flera år känt en sorg över att andra har fått det finaste du har men att det inte nått mig. Som nu där du så tydligt visar sidor av charm och uppmärksamhet som jag längtade efter i flera år och som nu når en annan.
Det är tragiskt att vi gjort det så här.

En stunds tystnad infann sig, nåt slags paketutdelningen till de hemlösa i Karl-Bertil Jonsson-känsla. Samtalet vandrade vidare en stund. Det finns nog en jullärdom här.

Ge de människor ni tycker om mest ert allra bästa.
Om ni inte ger ert allra bästa till någon ni tycker om är det något att ta på allvar.

Var snälla mot alla i jul! Förlåt och krama och lek. Själv ska jag vara en juligt underbart snäll pappa och farbror och morbror och son och Ex.

God jul från Grubblande han!

Steg för steg för steg

Tonträff och jag har fortsatt mejla. Det är ord som fortfarande skuttar över skärmar och hoppar och skrattar och berättar och hoppar in i magar och huvuden och vill bli tänkta på. Mycket är berättat och massor är oberättat. Vi pratar på samma sätt, vi kommer ihåg lagom och glömmer lagom. Saker skrivs och roar och överraskar. Ordlekar. Språket leks med. Känna sedd. Koms ihåg.

Lugnt och varmt. Vänskap och brysigom. Men inte mer. Något mer. Något mer.

Och ett telefonsamtal. Snabbt sådär, mellan saker. Prat och lät rösten sån, och vad fort hon pratade och det gör nog jag också vill du verkligen höra det och jag ska fira jul med mitt ex men det vill väl inte du veta jaså du också. Och sen sänktes tempot och det blev uppbrott och separation och resa bort. Och barnen, julen, barnen. Jobbigt att inte ha barn på jul pratade vi om. Vi var en konstig mix av artiga kollegor och nervösa tonåringar på dejt. Förvirrade avbrytningar och spontana skratt. Det kändes som två timmar på tio minuter.

Intressant. Nyfiken. Trevlig person. "Kan man längta efter någon man inte har träffat?" Ja, Tonträff, det kan man väl. Någon gång kommer vi att träffas. Sen. Någon gång ett annat år, ett annat liv. Någon gång ska vi sitta där och prata och inte ha bråttom. Det är vi överens om. Då kommer jag att veta hur det känns. Då kommer jag att veta om jag fått en intressant vän eller om att inte ha bråttom kan bli krångligare än så.

Vi har lovat att hjälpas åt att inte ha bråttom. Om det nu är så.

Eftertanke

En kollega,
en nära,
en som vet om mitt
har varit nära att dö.
Ett hjärta stod stilla.
Ingen visste hur länge.
Barnen upptäckte.
Ett hjärta ficks igång igen.
Jag kramar via telefon.
Jag känner att mitt är oviktigt.
Jag har hälsa, vänner, barn, framtid.
God jul, kära kollega!
Riktigt god jul.
Eftertankar är klokt.
Vänskap är viktigt.
Framtiden är redan här.

Känsla längtan

Att vara den som ger.
Som får.

Att vara den som får.
Som ger.

Att vara den som därför vilar.
Som inte behöver.

Vill jag leva.

Förberedd

Jag är förberedd nu och jag hoppas såklart att det inte ens ska hända.

Jag har kramat och stöttat och gett råd och vridit och vänt och kramat och pratat med ledsna Exfrun. Hon har sökt och velat. Jag ser på mig och vet att jag inte kan göra annat om jag vill kalla mig vän. Jag vet allt om symbios och övergivenhet och obesvarat och längtan och inte jag. Jag vet att råden haglar om att inte göra det. Att låta henne ta sina smällar. Vet. Att jag säkert sårar mig igen när hon visar sin distans och stänger av. Men jag kan inte annat. Vän. Pålitlighet. Stötta. Viktiga ord för mig. Jag läser Dalai Lama och vet att jag gör rätt. Hittar mitt inuti.

Vet att varje gång jag stöttar och är bra, förlåter jag mig själv för det jag gjort förut. Så sent som i nyss. Det är min egen belöning.

Men jag är förberedd på det som kommer. Efter närhet kommer alltid en distans som är tydlig. Den har kommit varje gång förut och den har gjort ont varje gång. Därför är jag förberedd nu. Och att jag kan hitta utvecklingen i det, om den kommer. Vad jag vill vet jag inte ens.

Upprepningstvången haglar. Det är så ombytta roller att det är nästan spöklikt. Det jag en gång utsatt henne för och som hon under så lång tid utsatt mig för ser jag henne utsätta sig själv för. Och utsätta mig för än idag. Mitt råd är för hennes och inte min skull. Hon vet. Min önskan är för min skull. Att se likheterna. Motsatserna. Fundera.

Jag ligger och känner kylan mitt i värmen. Känner hur det liksom tar emot av sådant som inte kommer ut. Känner att en person är i nuet men inte den andre. Att jag satt mig där jag vill vara av många olika skäl. Spår som sårar gång på gång. Spår som lär och gör rätt. Också.

Men jag vore en tragisk person om jag inte trodde på att det går att skapa en positiv spiral. Jag vore tragisk om jag bara tittade kallt på en gråtande vän. Jag har själv ansvar för det jag sätter mig i. Därför förlåter jag mig själv genom känslan av att inte göra om mina egna misstag. Men förberedd är jag. Ändå.

Rädslan för jul som metafor för annat

Det är något särskilt med julen. Ingen högtid väcker sån känsla av ensamhet. Att fira jul utan sitt barn. Eller att inte ha en varm släkt att fira med. Där är jag lyckligt lottad. Även utan dotter kommer jag att ha syskon och barn att fira med. Men inte Hon. Hon har en sargad relation med sin mamma och ett syskon utan värme. Och sina tre fina barn förstås. Jul är jobbigt.

Det känns som om en av oss blir ledsen eller utåtagerande varje dag. Vi sårar utan att vilja det. Frigörelse för bägge. Övergivenhet för bägge. Märkligt. Vi bryr oss om utan att landa på riktigt.

Idag har Hon en jobbig dag. Vad det beror på vet jag inte, men kan det finns en rädsla för framtiden och en känsla av ensamhet i nuet är klart. Jag kramar. Att jag är involverad är ganska klart. Bloggar spelar in, och dåliga samtal. Frigörelse gör ont åt bägge håll. Det har sagts mycket symbiosord från både Hon och Jag senaste dagarna. Ord om ledsenhet och viljan att slippa undan. Svartsjukereaktioner, ifrågasättanden och massor massor av rädsla för ensamhet.

Julen är starka känslor. Ensam jul om ett år eller två väcker längtan efter det trygga. Vi är två.

Jag: Är du ensam vet du att jag finns. Det är bara att ringa.
Hon: Så säger du nu. Men du kommer snart att ha hittat någon och då gäller inte det längre.

Så sa vi idag. Så sa jag för elva år sen till mitt Ex. Då dog kontakten av svartsjuka och ointresse. Det finns en axel för Lyckliga Hon att vila på just nu, jag tycker om och vill väl. Sen? Vet inte. Kanske finns det en tankeperiod efter separationen där vi bägge grubblar över "tror" och "hoppas" och tänker efter vilka vi är var och en för sig och vilka vi är och vill vara tillsammans. Att hitta varandra med mindre symbios. Eller också bryter vi mer totalt, som så många vänner råder oss att göra. Inte hitta annat, men distansera, lämna symbiosen. Eller hitta annat, leka, prata, knulla, lämna. Hitta.

Svårt. Svårt. För bägge. Ont. Ont.

Magkänsla är bra. Och livsfarligt. Magkänslan har både långt och kort minne och skapar förvirring.

Jag tror att både jag och Hon är rädda för att inte ha någon att fira jul med. Men det är nästan som om vi är rädda för att vi inte ska hitta varandra på andra sidan. Vi. Där. På Brooklynbron. Som om bägge är rädda för att det inte ska bli. Som om vi trott det.

Denna ensamhet. Jag är livrädd. Jag saknar. Jag längtar.

Singel, ensam, rädd?

Kan man tänka så här?

En viktig del med att bli singel är att göra vad man kan för att undvika att sitta ensam hemma en lördagkväll.

Men att ha klarat sin examen i att vara singel om man sitter ensam en lördagkväll utan att känna sig övergiven.

Frågor som vill vadå?

Jag är på Spraydate. Där jag en gång hittade Humlan som vän. Jag har bara tittat på de som besökt min profil och sedan mejlat de som verkat ha liknande intressen och prioriteringar. Ibland får jag svar. Ibland kommer någon till MSN för prat. Där har hamnat några där det faktiskt inte blev så intressanta samtal. Men tidsfördrivet har varit skönt att ha, inte minst om Hon suttit där med Barista på MSN.

På MSN har jag också pratat med Författarinnan, som jag dessutom träffade i fredags. En vänskapligt pratig dejt över fika. Om den dejten kände jag inte för att berätta för Lyckliga Hon, men berättade efter att jag bloggat om den. Hon blev sur och anklagande. Men jag har en hel del kassa minnen av hur Hon bemött mig när jag berättat om nya vänner. Minnen av respektlöshet.

På Spraydate kom plötsligt en tonträff. Ett mejl till mig. Någon där orden verkligen möts när mejlen kommer fram och tillbaka. Där vänskapliga och nyfikna ord studsar över skärmen och inte kan läsas nog många gånger. Där ord vill in i mejlen så snabbt och så intensivt att mejlen blir långa. Det är inget mer. Det är inget alls. Det är inte bråttom. Det kan vara så att ett svar plötsligt uteblir. Och det som inte ens är något kan vara inget redan imorgon.

Det jag har nu av nya vänner är min Tonträffsvän, några bloggvänner som är kul att chatta med och Författarinnan, och en helt ny träff som snabbt kom in på sex, men där vi inte pratat igen efteråt. Nåt slags chatt-one night stand?

Jag är öppen. Jag är relationell till förbannelse och njuter av mötet med nya människor. Lyckliga Hon anklagar och tror inte på mig. Hon tror jag flirtar och jagar andra. Jag förstår inte hennes drivkraft och det kommer inga svar.

Jag ska inte ha någon relation. Självklart inte. Men jag vet att många och nya vänner är en av livets poänger. Det är det jag främst gör. Jag söker människor med andra yrken, intressen och vinklar på livet.

Och att jag inte tänker titta bort om jag ser ett par ögon att drunka i. Eller en rumpa att vissla åt. Sen. Ska jag det. När jag flyttat tänker jag leva ett nytt liv. Hur det blir har jag inte en aning om.

Tonträff

Jag har en tonträff.
Ingen mycket.
Ingen säkert.
Ingen i verkligheten.

Men jag läser mejl med ord som studsar.
Ord som möter.
Ord som svarar.
Ord som frågar.

Det är inte mycket.
Att känna känslan.
Att någon pratar likadant.
Att någon är ny.

Vackert som en tavla

Vackert som en tavla

En öppen dörr som förut varit låst
och en ömhet som stiger in

Vatten skvätter i korta sekunder
och en blick ser stilla på

Under vattnet står självklarheten
Vacker som en tavla

Fint som ett kramat barn
att åter få känna så

Någon stiger in genom en öppen dörr
och somnar fridfullt nära

En axel finns och möts av gammalt
Det nya somnar stilla

Två före detta som sover gott
Vackert som en tavla även det

Möte, mötte, mött

Ett möte
En blogg
En blogg till
Prat
Samtal
Skrivande

Att lyssna på något nytt
Värmen i att prata utan att bli avbruten
Värmen i att prata utan att bli avbruten
Värmen i att lyssna till en röst som vill berätta
Inte definiera
Alltid denna njutning av ett bra samtal
Där engagemang är engagemang
Inte ilska
Njuter av att inte bli avbruten
Jag inser min ovana och häpnar

Prat förbi
Två som vill för mycket
Två som inte alltid frågade
Men lyssnade
Inte lätt att hänga med
Det blir så när bägge vill

Prat om frihet
Prat om själv
Tvärsäkert prat om ensamhetens njutning
Om skriva och läsa
Skiljs med en längtan till det egna
Bort
Till

Ibland brister det

Det finns tillfällen då Grubblande Han tappar sin någorlunda kontrollerade mask och sårar någon han tycker om. Rejält. Idag var ett sådant tillfälle. Post-terapi är farligt.

Jag sa inte så som Lyckliga Hon skrev. Men jag sa saker som ville två saker. Verkligen höra henne berätta hur hon ser på sig själv. Och få henne att känna skuld. Dumt. Jag undrar verkligen hur hon ser på sig själv efter allt hon gjorde. Nu när hon kan ta ansvar och inte bara gömmer sig. Jag sa också att jag själv skämdes i flera år efteråt. Och jag sa att det får mig att känna att hon under hela tiden det höll på inte älskade mig.

Mycket äkta. Mycket sårande.

Hon blev ledsen. Och arg.

Och jag blev ledsen. Besviken på mig själv. Dumt, Grubblande Han. Dumt.

Och besviken på någon som grälade via bloggen. Dumt. Det också.

Det var rent allmänt pinsamt av oss.

Att vi bägge sagt förlåt och nu sitter här ganska trötta är däremot ganska vuxet.

Känslor

Ömhet
kyssar
lust
ömhet
kåthet
läppar
tunga
Ta för sig
Ta för dig
Åhhhh
Mmmm
Tunga
fingrar
Tar för mig
Handgrepp
Kunna
Tar för mig
Nej inte sånt
Mjukt
Åh gärna mera sånt
Hårdare
Åhhh
Vet
Kan
Känner
Tar för mig
Mjukare
Väntar
Tar för mig
Njuter
Njutning

Harmoni.

Saknad
Längtan
Avundsjuka
Ensamhet
Längtan

Lycka och Lidande

Edward Hopper: Sunday 1926

Livet har länge varit ledsigt, stressigt, konfliktfyllt och frustrerat. Självklart är det inte tiden att känna sig lycklig. Så när jag läste om en buddhistisk metod att man skulle tänka igenom vilka faktorer i livet som skapar lycka och vilka som skapar lidande, för att kunna styra levandet mot lyckan från lidandet, lockade utmaningen.

Ni kan gissa i vilken kolumn Lyckliga Hon mestadels hamnade i. Mycket lidande blir det. Hon har svikit och sårat som fan, och jag hjälper henne fortfarande att såra. Tyvärr. Mycket av det lidandet måste jag bli bättre på att själv minimera. Styra tankarna, sätta gränser mot henne och helt enkelt göra mig friare från henne. Inse fakta. Vet. Har vetat länge. Försöker.

Men hon hamnar i andra kolumnen också. Inte minst för att hon äntligen tar ansvar och inte skyller allt på mig. Det är sisådär ett, två år för sent, förstås, men men, personlighetsutveckling är en tidskrävande verksamhet som kräver sina offer. Det är bra för henne själv i första hand, det måste göra ont att ha sett sig själv hålla på så utan att kunna inse det. Det nya leder till att hon börjar visa sig som vän, klok och resonerande och med mindre höjd röst än förut. Försiktigt, försiktigt, och med färre höjda röstlägen. Hon är en fin människa, och det är därför en grundkärlek och längtan lever kvar i mig. Men hon är för sällan fin mot mig.

Men framför allt hamnar hon i den kolumnen för min känsla av när jag mår bra utan henne, gör mitt och skiter i henne, och tycker det är väldigt skönt att slippa en människa som sedan länge tappat det som jag definierar som kärlek och vänskap mot mig. Saker har sagts som jag inte tror på, och det är bara att inse det.

I Lycka-kolumnen hamnar alla de människor som ser och vill väl och det vi gör tillsammans. Syskonen, föräldrarna, Humlan, Laptop, Ibook och andra jag känt länge och ett tag. Och nya kloka, intressanta människor: den kloka och roliga bloggvännen med de fina bloggarna och hon den andra med det korta användarnamnet, Författarinnan och några till. Några intressanta möten och tankar. Det finns mänskliga möten med såna som vill väl.

I Lycka-kolumnen hamnar också en stolthet över mina egna varma känslor och känslor av äkta vänskap även mot sådana som motarbetar. Jag vill verkligen undvika hämndbegär och småsinthet. Jag vill stå upp för saker och försvara att bry sig om den som är ledsen och ensam. Även om känslan inte är besvarad. Det är som att hjälpa någon som skadat sig på gatan.

Under Lycka hamnar det inre som blivit till i höst i terapin, med mer balans och trygghet inuti, och mindre rädsla för ensamheten. Kris är utveckling må vara en klyscha, men den är sann.

Och framför allt dottern, underbara dottern med kramar och småprat med sin trötta pappa. Mammig men pirrig i att se fram mot flytten. Mammigheten skrämmer mig inte. Julen ska bli mysig. Livet sedan ska bli härligt hed henne. Mer lek, mer fikor, fler vänner, mer kompisar, fler simhallsbesök och fler pannkakor.

Det är fler under Lycka än under Lidande. Dock inte viktigare för måendet just nu.

Jag vet att ett av de viktigaste steg jag har att ta är att bli bättre på att styra bort tankarna från Lyckliga Hon. Lidandets huvudfaktor. Undvika, alltså. Enkelt. Det ska nog vara klart innan nyår. ;-)

Rätt tonfall

Jag satt på en buss hem från jobbet och var påloggad på MSN. En ny bloggvän dök upp på MSN och vi tävlade om att hälsa snabbt. En av de kvinnor som flamsade några kvällar innan.

Jag vet inte vad det var, men nånting i hennes sätt att skriva fick mig på så bra humör just då. Dråplig formuleringsglädje och sprilliga kommentarer. Och längtan efter att ligga sked med någon. Öppenhet och flams om vartannat.

Vi pratade inte särskilt länge. Vi pratade inte särskilt allvarligt. Vi vet nästan ingenting om varandra, förutom via bloggarna. Vänner är vi inte än. Men kul är hon, liksom hennes andra bloggkompis.

Hon gick för att byta om. Och jag satt där glad och sedd av att ha pratat med någon som hade precis rätt tonfall för mig just då. Vi önskade varandra trevlig kväll och på återseende.

Ekelöf - Blommorna sover i fönstret

blommorna sover i fönstret och lampan stirrar ljus
och fönstret stirrar tanklöst ut i mörkret utanför
tavlorna visar själlöst sitt anförtrodda innehåll
och flugorna står stilla på väggarna och tänker

blommorna lutar sig mot natten och lampan spinner ljus
i hörnet spinner katten yllegarn att sova med
på spisen snarkar kaffepannan då och då med välbehag
och barnena leker tyst med ord på golvet

det vita dukade bordet väntar på någon
vars steg aldrig kommer uppför trappan

ett tåg som genomborrar tystnaden i fjärran
avslöjar inte tingenas hemlighet
men ödet räknar klockans slag med decimaler


Jag älskar förstarader. Jag borde skriva en hel serie med bloggar om förstarader i dikter och böcker. Ni som läst mig förut vet att jag skrivit om flera Tranströmerdikter som kan få min puls att omedelbart sjunka. Ekelöf fungerar också.

Flams är bättre än nattvak

Jag kom till mitt hotellrum efter ett julbord med jobbet. Jag satte mig med laptopen en stund och tänkte kanske gå ner till kollegorna och ta en öl till.

Lyckliga Hon dök upp med lite vettigt och betydligt mer gamla förutsägbara ord och att precis lyckas styra bort från den sedvanliga irritationen, och sen dök en bloggvän upp.

Vi pratade om längtan efter att ligga sked och saknad efter barn och lite annat. Sen bjöd hon plötsligt in en annan kvinnlig bloggvän till chatten.

Vi var plötsligt tre i samtalet och jag vet inte vad som hände. Det flamsades, skrattades och pratades. Det var allvarligt och ironiskt och skämtsamt. Presentationer, jag som lite utanför lyssnade till deras samtal och interna referenser, det var folk som försvann för att hämta dricka, det var prat om sprit och annat. Som en efterfest där tröttheten lockar fram barnsliga fnitter och tårögda skratt om precis vad som helst.

Jag lämnade och somnade. Tyvärr vaknade jag sen. Det var definitivt inte chatten som gjorde att jag senare låg vaken länge på natten. Det är inte bra att ligga vaken länge på natten. Det gör allt så sårbart att vara trött. Vargtimmen lämpar sig inte för klokhet.

En dag för glömskepiller

Ge mig gift att dö eller drömmar att leva

Fråga 1. A eller B?

Den fantastiska TV-serien "Offer och gärningsmän" återkommer ofta i minnet. Bäst minns jag avsnittet där Gösta Ekman försökte glömma Estoniakatastrofen där alla hans vänner dog. Jag tror han missade färjan. Han övertalades att köpa piller som fick honom att glömma. Eller förtränga det jobbiga. Jag minns inte hur företaget hittade honom. Jag tror det hette Hypnos.

Historien innehöll fler skruvar som gjorde att det enkla alltid var komplicerat. En fantastisk novellhistoria med många bottnar. Den aktuella debatten om psykofarmaka och lyckopiller låg i bakgrunden till historien, men också synen på människans ansvar att hantera lidandet och inte stoppa undan det. Att alltid vilja lära sig och gå framåt.

Jag skulle behöva glömskepiller idag. Det är en helvetisk dag inuti. Trött och ledsen och obalanserad och har sedan jag kom hem varit allmänt skitjobbig. Tankarna är i både nu och i det förflutna och jag mår dåligt av att återuppleva allt jag utsatts för. Nu, som i NU, finns det insikter hos Lyckliga Hon där hon kan stå för det dumma. De orden värmer. Lite. Men varför den insikten inte fanns i januari eller april eller juli, det är något för en Vän att berätta. Inte minst för sin egen skull.

Det är där glömskepillren kommer in. Från januari till idag känns ofta som ett förlorat år. Jag bladade i min dagbok från juli till oktober, och slängde den till slut på golvet. Jag valde att inte lämna relationen på grund av vad? Ett korkat löfte och massa skuld. Jag vill bara glömma.

Det är verkligen dags att glömma. Jag önskar att jag kunde käka tabletter som bara trollade bort alla minnen av att ha låtit mig kränkas.

Men... Tänk efter nu. Lärdomarna vill jag ha kvar. Att ha lärt mig att jag borde lämnat det helvetiska någon gång mellan januari och september. Att ha lärt mig massor om mig själv och varför jag gör som jag gör. Att stå stadigare nu än någonsin. Men den lärdomen har jag ju ändå. Därför skulle jag gärna ta ett piller och glömma skiten.

Nej du, Grubblande Han, glömmandet får du ta att göra om till hanterandet. Ut ur grottan. Sköt din nattsömn istället.

På Ekelöfs fråga svarar jag B. Leva med jobbiga minnen är rätt lärorikt.

Jag vill se Titanic

Jag har inte sett filmen Titanic. Jag är en av de få personer som inte gjort det. Lyckliga Hon är ännu en. Jag känner inget större intresse för att se den. Jag kanske skulle tycka jätteilla om den, jag har problem med svulstighet. Men den är säkert välgjord och okej, men det finns hundra filmer jag hellre skulle se och säkert njuta mer av. Utan att veta, förstås.

Jag pratade med en bloggvän som just i denna stund ser Titanic, och då slår det mig. Jag vill se Titanic. Eller, rättare sagt. Jag har inte den minsta lust att se Titanic nu. Min längtan efter att se den är lika liten som nyss.

Men jag vill att ett par ögon ska titta på mig med sådan självklar värme och en mun prata med så självklara argument att jag säger:

Jag vill jättegärna se Titanic!

Jag vill vara i den känsla där livet och smaken omformas och inget är självklart mer än det ömsesidiga lyssnandet.

Länge sen.

Istället för beslut förvirring

Lägenhet är köpt och såld. Läget gillat. Många beslut återstår, soffa, köksbord, mattor, relationer som ska förstås och tolkas, människor, dejter, massor, vänskaper. Men mest räntor och lån och möbler just nu. Jag nätshoppar och tänker och räknar och mäter. Bestämmer, ångrar, förvirrar.

Tänk er att ni frågar era vänner:

Ge mig en kort, bra tumregel för hur man fattar kloka beslut.

Jag gräver ur minnet vad människor sagt om att fatta beslut. Osystematiska råd.

- Säll är den som har till rättesnöre, att man bör noga tänka efter före. (Tage Danielsson)
- Att det ska kännas rätt.
- Att tänka efter noga vad man vill så man vet VAD man SKA fatta beslut om.
- Gå på magkänslan.
- Ju fler råd du frågar efter, desto fler råd får du. (Min terapaut)
- Kolla upp fakta noga i förväg så du inte gör fel. (Storasyster)
- Bättre att besluta mycket och snabbt, så får vi rätta till efteråt om något blev fel. (Mitt gamla hatobjekt Per Unckel)
- Du vinner inget på att ångra dig. Stå för det du gjort.
- Först pratar vi, sen beslutar vi, och sen gör vi så. Nån jävla ordning får det vara i ett parti. (CH Hermansson)
- När du bestämt dig, ta några extra dagars betänketid innan du verkligen beslutar.
- Jag ångrar mig alltid direkt efteråt, men vänjer mig sen och accepterar.
- Fatta aldrig hastiga beslut.
- Gör aldrig slut upphetsad, ledsen eller arg. (vår förra familjeterapeut)

Jag läser, tänker, och försöker sortera. Ordningen.

Före
Den urgamla dualismen från filosofin återkommer. Fakta eller känsla?

Råden är en förvirrad blandning mellan fakta och logik contra ren magkänsla.
Men: Är magkänsla i motsats till fakta? Det går väldigt lätt att ha korkad magkänsla. Ju.

Under
Här är det mindre förvirrat. Rådet att inte fatta beslut upprörd återkommer.

Efteråt
Här är det också motsägelsefullt. En visdom som ofta återkommer är att man vänjer sig och står för sina beslut. Jag tycker vissa rådgivare om beslut romantiserar efterarbetet. Vissa beslut går inte att ändra. Eller, är inte möjliga. Det är klart att det bara är att köpa ny soffa eller nya köksluckor, men det är faktiskt väldigt dyrt.

Mitt största problem har alltid varit rädslan för att fatta beslut. Då har det underlättat att inte göra ett bra förarbete för att begränsa alternativen, och att gärna få någon annan att besluta så jag kunnat vara missnöjd efteråt. Och samtidigt har jag ibland skjutit från höften illa förberedd. Ingendera har varit ansvarigt. Jag har blivit bättre. Och ännu bättre. Många kloka beslut har jag fattat. Mycket saker har blivit bra.

Annat dumt.

Den genomtänkta magkänslan gör sällan fel.

Jag har andra runt mig som har större problem än jag med att fatta beslut. Släktingar, mammor, expartners, barn, vänner. Alla har vi våra problem med vårt beslutsfattande.

Och alla ger vi råd till varandra om sånt vi själva inte är bra på. Livet är härligt!

Saknad som något positivt

Alltid dessa ord som inte sägs.
Att även ord som skulle kunna värma, stötta, se och stötta.
Vara ärliga.
Inte sägs.
Som skydd.
Distans.
Ingen bra grund.
Skydd är aldrig bra.

Jag skyddar.
Öppnar.
Ger.
Ångrar.
Skyddar mig efteråt.
Försöker.
Hoppas.

Jag kommer att sakna dig såklart

Jag är rädd för att säga att jag kommer att sakna dig

För att jag inte ska tro något.
För att inte riskera att såra.
Hur kan jag såras av att vara omtyckt?
Varför skulle jag tro?
Att vara Någon.
Vad håller jag på med?
Om det som är förstört.
Jag skyddas på fel sätt.

Hade det varit en annan vän hade jag ställt frågan:
Kan det vara så att du inte vågat ställa frågan om att sakna till dig själv?
Sagt: Att stänga av känslor stänger av.

Ledsna.
Men ensamma.

Vad är en ledsenhet?
Och vad är ett personlighetsdrag?

Inför framtiden:
Vara med människor som kan älska.
Tydlighet.
Ord eller handling.

Kärlek föder kärlek.
Vänskap föder vänskap.
Med känslor.
Inte med skydd.

Framsteg eller bakslag?

Kramar till min vän.
Jag är den osynlige.
Men du är ledsen.

Att ge andra chansen är nödvändigt

Jag känner igen mig i matadoren i Ferdinand. Han vill bara få chansen att visa hur tapper han är med sin cape och sitt svärd. Bortse från de destruktiva drivkrafterna och låt oss fokusera på chansen. Han får den inte. Och blir ledsen.

Det är ju så att vi inte alltid kan ta våra chanser - vi måste få dem. De som pratar om ansvar för sig själv och liknande har ibland fel. Det är svårare än så. Vänskap är, som jag sagt förut, en relationell företeelse. Två personer måste vara överens om vänskapen. Ömsesidig tillit ger chansen att själv vara en bra vän. Utan inbjudan, ingen dans.

Jag fick till slut en riktig chans med vän som inte vågat lita. Inte i de omöjliga lägen som förut presenterats för mig. Vi pratade på mejl och MSN om en viktig och jobbig sak för henne. Om rädsla och ensamhet och framtida beslut. Andra vänner citerades och jag instämde. Motiverade, resonerade, vred och vände. Och jag fick. Jag fick till och med skriva att det där tidigare beslutet kanske fick effekter. Det jag sa då, och blev så misstrodd.

En effekt av misstro mellan människor är att vi missförstår varandra. Vi gör i huvudet uppmålade pessimistiska kalkyler att vi inte tror att en annan människa kommer att lyssna och bemöta oss med empati och nyfikenhet. Vi lever i vår misstänksamma bubbla. Det blir en självuppfyllande profetia. Vi sitter där, uppfyllda av våra egna missförstånd och vår nästa replik och lyssnar inte ett skvatt.

Och när det blir fel, skyller vi det på den förmente vännen. Som är en dålig vän. Som inte stöttade. Och vågar inte fråga igen. Slutar lita. Ömsesidig misstro, förtvinad vänskap.

Någon vågade fråga. Och jag var var en vän. Responsen "tack. verkligen tack!" får mig att känna inre glädje över att jag fick chansen.

Jag var ju säker på mig och mitt. Allt annat var ju bara projiceringar och missförstånd.

Dagens

Dagens längtan: Ömhet och omtanke
Dagens pinsamma: När Frun blev irriterad helt utan anledning
Dagens effekt: Att skratta och skaka på huvudet
Dagens snällaste: Fotmassagen
Dagens lär aldrig ske: Massage
Dagens fundering: Att välja bland fyra nyanser av grått
Dagens förvirrade kuddval: Guld eller grönt eller grönguld eller runt eller randigt?
Dagens effekt: Ingen soffa beställd
Dagens färg jag inte ska ha i mitt vardagsrum: Lila
Dagens färg till dotterns rum: Lila?
Dagens måste: Avsnitt 4 av Riket
Dagens jobbiga: Det finns
Dagens längtan 2: Lite mer än en månad
Dagens fixa: Finkläder

När jag blir stor vill jag...

...njuta av det lilla och drömma om det stora

...aldrig fly från frågan vad jag vill bli när jag blir stor

...aldrig gömma mig bakom framtiden och glömma nuet

...våga njuta av att jag lärt mig både gråta och älska

...inte bli för stor, utan behålla naiva drömmar och en viss brist på mogenhet

...leva mitt liv tystare

...tänka efter före och inte gräma mig efteråt

...styra bort tankarna från ilska, förakt, hat och misstänksamhet

...prata lugnt och lyssna nyfiket

...lyssna på magkänslan

Tavlan: Piet Mondrian. "Komposition med gult, blått och rött". 1921

Gäster och vänner

En trevlig lördagkväll är bakom och den blev... annorlunda. Eftersom Frun skulle iväg på fest hos en kompis hade jag till mig och dottern bjudit hem Laptop och Fredagsmejlarn med dotter. Det blev ytterligare två personer på festen. Dotterns kompis och Frun. Jag hade sagt att Exfrun var välkommen eftersom jag såg hennes trötthet inför ännu en dag med fest. Det ligger inte för mig att köra iväg människor.

Matkassarna var överfulla, alla verkade trivas med prat och glögg och pepparkakor och mat och dricka. Mycket prat om jobb, och Laptop och Fredagsmejlarn kom bra överens.

Jag funderar på om kvällen hade varit trevligare om Frun inte varit hemma. Det hade blivit relationsprat. Det är bra eftersom mycket behöver pysa ut och eftersom jag och Fredagsmejlarn ännu bara har en spirande vänskap. Men våra erfarenheter om tillit, lögn och otrohet gör att vi har mycket oberättat om hur man lär sig lita igen. Det kommer fler chanser.

Samtidigt var det skönt att slippa prata relation. Jag är ganska trött på att ständigt prata om relationen. Hellre umgås först alla, och sedan bara jag och Frun och Laptop. Tre personer som ska flytta till nya, lite för trånga lägenheter hade mycket möblering och möbler att prata om.

I sinnet flyttar jag ännu snabbare till min nya lägenhet och äter sushi och dricker te.

Mattor

Tina, här får du din blogg om mattor.

Det var nog nåt med alla trasmattor hemma som skapade en viss aversion. Trasmattor fanns i mängder hemma. De låg i långa hallar och i nästan alla rum. Och en ryamatta i vardagsrummet. I klädkammare låg det högavis med trasmattor som inte användes. Fler ärvdes från mormor.

När jag flyttade hemifrån fick jag med mig några trasmattor. Några användes. Mamma tyckte ju att man måste ha mattor. Liksom gardiner. Någon trasmatta köpte jag och exet själv. Men gradvis slutade jag använda mattor. Svårdammsuget, mattor måste tvättas, tröttnat på dom. Många orsaker.

Mattorna har fått en designmässig renässans i mitt liv. När jag väl tittat mig omkring har jag upptäckt fina ullmattor både när vänner köpt eller på Ikea. En av dessa färgglada kvadratiska skapelser samlar katthår här hemma. Den tar plats med alla färger, den värmer fötter, och den har alltid varit en sitta, ligga, mysa-matta. Inte minst ett liggunderlag för alla barn som fått ryggmassage. En matta inbjuder till något så underbart som att välta! Och hoppa. Det är den enda matta vi använder i Olyckliga lägenheten just nu. Den mattan och jag ska gå skilda vägar nu.

I min nya lägenhet ska jag ha en stor fin ullmatta i vardagsrummet som lockar till allt roligt som en matta gör med barn. Själv ska jag dammsuga och pyssla om den och njuta av balansen eller energin den tillför. Förutom att den ska inte-kyla mina fötter. Den ska vara antingen färgglatt stöddig eller stram svarttonad. Det beror på vad som känns rätt. Jag tror att mattan köps sist av allt. Den blir det sista klockrena som gör lägenheten färdig.

Min reflektion om min vandring i mattyckandet är att jag var tvungen att lära mig älska mattor själv. Bort från barndomens självklarheter och mammas påflugna. Jag var tvungen att lämna Carl Larsson- och storbonderomantiken bakom mig även när det gäller mattorna. När det väl var gjort är det enkelt. Bara att bestämma budgeten och leta.

Som livet. Det fanns något viktigt i en matta.

To see a World in a Grain of Sand
And a Heaven in a Wild Flower,
Hold Infinity in the palm of your hand
And Eternity in an hour...

(William Blake)

Bilden: Dots, från Svenssons i Lammhult. Mattor, liksom allt annat, handlar om prioriteringar. Och njutning.

Tystnad

Lägenheten är tyst och stilla. En tvättmaskin har just slutat pipa. Frun är hos en väninna och dottern ska ännu inte hämtas.

För första gången i livet har jag ätit sushi en fredagkväll. Bara jag, fem tända ljus, ett glas vin och en nyköpt inredningstidning. Sushi har alltid prioriterats bort i stressen och barnbehoven och att det som äts ska passa bägge. Stillhet och koncentration (jag är inte bra på pinnätande) och njutning. Smak av soja och fisk i munnen.

Jag njuter i min ensamhet och skickar en inte det minsta skamsen önskan om att dottern inte ens skulle behöva hämtas och Frun inte komma hem i natt.

Strofer dras till minne i min skalle som vill fram. Det är nåt med pluntan. Jag läser och känner omedelbart igen mig.

Sen är närmare än ni läsare vet.

Eufori

Du sitter i trädgården ensam med anteckningsboken, en
smörgås, pluntan och pipan.
Det är natt men så lugnt att ljuset brinner utan att fladdra
sprider ett återsken över bordet av skrovliga plankor
och glänser i flaska och glas.

Du tar dig en klunk, en bit, du stoppar och tänder din pipa.
Du skriver en rad eller två och tar dig en paus och begrundar
strimman av aftonrodnad som skrider mot morgonrodnad,
havet av hundlokor, skummande grönvitt i sommarnatts-
dunklet,
inte en fjäril kring ljuset men körer av myggor i eken,
löven så stilla mot himlen . . . Och aspen som prasslar i
stiltjen:
Hela naturen stark av kärlek och död omkring dig.

Som vore det sista kvällen före en lång, lång resa:
Man har biljetten i fickan och äntligen allting packat.
Och man kan sitta och känna de fjärran ländernas närhet,
känna hur allt är i allt, på en gång sitt slut och sin början,
känna att här och nu är både ens avfärd och hemkomst,
känna hur död och liv är starka som vin inom en!

Ja, vara ett med natten, ett med mig själv, med ljusets låga
som ser mig i ögonen stilla, outgrundligt och stilla,
ett med aspen som darrar och viskar,
ett med blommornas flockar som lutar sig ut ur dunklet och
lyssnar
till något jag hade på tungan att säga men aldrig fick utsagt,
något jag inte ville förråda ens om jag kunde.
Och att det porlar inom mig av renaste lycka!

Och lågan stiger . . . Det är som om blommorna trängde sig
närmre,
närmre och närmre ljuset i skimrande regnbågspunkter.
Aspen skälver och spelar, aftonrodnaden skrider
och allt som var outsägligt och fjärran är outsägligt och nära.
______________________________

Jag sjunger om det enda som försonar,
det enda praktiska, för alla lika.

(Gunnar Ekelöf)

Symbol

Jag fick ett hjärta
Och ett lock stängde in det
Ännu odrucket

Haikudikter ska skrivas i ögonblicket. Det har hänt förut någon gång att stavelserna dykt upp i huvudet som en ögonblicksbild. Där och då. Vissa händelsers symbolik skapar så tydlig poesi av det bokstavliga att orden fanns där direkt. Då och där. Bara att skriva.

Färskvara

- Vill du se Riket?
- Gärna.

Vilken fantastisk TV-serie det är!

Samla tomtar

Jag fick en utmaning av en bloggare.

då vill jag ha en reflektion över vad det är för sorts människor som samlar på porslinstomtar

Det här är ett horn att greppa.

Jag har träffat en enda person som samlat på porslinstomtar. En pensionerade kvinna och boende på landet. Jag tror att hon samlat på porslinstomtar i hela sitt liv. Berättelserna från hennes dotter antyder det. Jag har anat att det köpts tomtar till jul varenda år för en viss summa pengar som till slut blir väldigt mycket pengar. Kvaliteten på hennes tomtar har därmed höjts med åren. Och antalet. Under de år jag träffat henne är det Rolf Berg-tomtar som gällt. De är fantastiskt fina. Men även vackra Rolf Berg-tomtar kan bli lite överväldigande och obalanserat i flock. Fem är bra, femton är för många.

Huset var lika fullt med tomtar till jul som med reseminnen och andra prydnadssaker resten av året. Jag är rätt säker på att det i lådar nånstans står horder av såna tomtar med rakade överläppar som jag själv växte upp med på 70-talet. Då tyckte jag att de var fula, men nu... har jag förlikat mig med deras mix av bebisliknande kerubutseende och fiskargubbe. Även om de ser lite hotfulla ut.

Men samlandet. Jag försöker förstå samlandet och återvänder till min egen barndom och till litteraturen. Ur min egen barndom lärde jag att bilen var en viktig statussymbol för arbetarklassen i småstäder. Bilen var symbolen för det som Ronny Ambjörnsson kallar den skötsamma arbetarklassen. De som inte drack och misskötte sig, utan skötte ekonomi och som trots hemmafru och mexitegelhus hade råd med bilen. Och prydnadssakerna. (Precis som medelklassen beroende på geografisk belägenhet samlar på statusklädmärken, möbler och resor.)

Från Ronny Ambjörnsson drar jag mig till minnes från "Mitt förnamn är Ronny" att prydnadssakerna fyllde samma funktion som bilen, fast för kvinnorna. Att ha råd att köpa prydnadssaker visade att familjen hade en ekonomisk buffert. Att samla prydnadssaker visar rimligen även på ordningssinne och stabilitet. Således motparten till det icke-skötsamma, förknippat med alkohol och allmän vanskötsel.

Det spelar ingen roll om jag går till Ronny Ambjörnsson eller till den egna erfarenheten. Jag ser äldre kvinnor på landet som den typiska tomtesamlaren. Samlande är förvisso vanligare bland män, men tomtesamlande framstår som en genuint kvinnlig verksamhet.

Jag slänger ur mig en hypotes att en typisk tomtesamlare är en kvinna som i sitt levande förkroppsligar just skötsamhet och ordning. Åldern är ofta pensionär, dukarna är både många och små, och tomtarna både många och söta. Och huset är väldammsuget. Det är hemtrevligt och luktar tända ljus.

För övrigt blir det lite tomt i julpyntslådan nu. Kanske dags att samla lite Rolf Berg-tomtar. Tack för påminnelsen!

Om någon annan bloggläsare är sugen på att ge mig ett ämne. Välkommen. Jag backar inte...

Ut ut grottan

Livet summeras:

- Dumma ord
- Köpare som strular
- Att jag är lat och inte tränar
+ Försäljning som är nära nära
+ Utsikten från lägenhetens höga läge över stadsljuset
+ Dotterns och mitt småprat när vi cyklade förbi den lägenhet som kanske snart är vår!
+ Dottern som vill flytta snabbt!
+ Möjligheten att flytta redan efter nyår
- Kostnaden för en snabb flytt
+ Nuvarande ränteläge
+ Pratet med svågern Ibook och Storasyster
- Arbetsmoralen
+ Att acceptera dålig arbetsmoral
+ Den färdigskrivna texten idag
+ Terapi och terapeut!
+ Magkänslan om vad jag gör just nu
+ Min välkomnande familj som lyssnar och tar på allvar
+ Magkänslan igen

Hastigt skrivet. Många plus. Få minus. Härlig känsla.

Jag vill dricka te och titta ut. Snart.

En kopp te

Jag dagdrömde nyss om framtiden.
Till lägenheten jag vill.
Snart.

Köpa.
Flytta till.
Sen.
Senare.
Alldeles för sen.

Inuti mig spreds inte en otålig längtan.
Inte bort från Lyckliga Hons överkänslighet och hårda ord.
Inte bort från anklagelser om slängar.
Inte bort från att gå bredvid.

Inte heller en längtan till det självklara nya.
möten med människor
mat
sällskapsspel
hångel

Inte det heller.

Inte till jag och dottern i Nya Rummet
Fondvägg och stjärnor.

Istället såg jag en kopp te vid köksbordet.
Bara jag.
Tekoppen.
Morgontidningen.
Dagboken.
Ögonen drömskt ut genom två fönster jag vill titta ut genom.
Lugn och varm.
Min önskedröm.

Jag vill ha.
Snart.
Nu.
Sen.
Jag håller tummarna.

Viktiga lärdomar

Ett av mina viktigaste steg i livet tog jag tidigt i höstas. I min terapi insåg jag mer och mer vilka obalanser jag kände med min mamma och Storebror. Det fanns hål av brist på bekräftelse och uppmärksamhet i de två relationerna som jag insåg gjorde mig otrygg inuti och fick mig att bli negativt uppmärksamhetssökande mot både Lyckliga Hon och dottern.

Jag grubblade och pratade i terapin om mitt eget inre, och sedan tog jag mod till mig och vågade berätta om jobbiga minnen från barndom och tonår. Om att inte känna mig älskad och känna mig osynlig.

Effekten blev underbar. Det blev lite inledande negativa reaktioner från bägge, som kände sig anklagade, men eftersom min kontakt också visade kärleken till dem, bättre och säkrare än förut, fanns det en så tydlig väg framåt för våra relationer. Det ledde till kloka samtal om vem vi var och varit. Till ärlighet och öppenhet och mer kärlek och tätare kontakter.

Jag har idag en tryggare och varmare relation med bägge, även om det fortfarande är lite avvaktande med Storebror. Vi prövar oss fram. Jag sitter inte längre och retar mig på mamma och Storebrors later, utan accepterar att de är som de är. Och, lika viktigt, mina later mot dem har minskat, och deras later mot mig har minskat. Det sista är en stor poäng. Vi är alla klokare.

Jag kunde gjort det förlåtandet och den resan helt ensam. Jag kunde i terapi och på andra sätt kommit fram till att jag accepterade dem så som de är, men inte sökt upp dem och berättat om det jobbiga. Då hade jag suttit lugn och stilla, och de hade fortfarande reagerat och agerat på sätt som hade gjort att jag blev tvungen att anpassa mig eller överfungera för att komma ur situationer på ett bra sätt.

Eller också hade de reagerat negativt. Det kunde blivit bara laddat och en Grubblande Han som var sämre omtyckt än förut. Som var besvärlig och kom med anklagelser och ställde till scener.

Men det blev inte så. Det blev väldigt mycket bättre.

Den lärdomen, att vara tydlig med både värmen och kärleken och med det som varit jobbigt, är viktig för mig.

Den driver mig när jag vill separera klokt från Lyckliga Hon. Jag vill nå känslan där vi lägger de laddade sakerna bakom oss. Därav mina initiativ om kloka samtal för att förstå och min önskan om vänskap. Och av de önskemålen och initiativen har jag och Lyckliga Hon fått en betydligt fredligare och trevligare vardag, och jag känner mig väldigt mycket klokare idag än för några veckor sen.

Det vill säga. Jag känner just nu att vi separerar klokt. För en månad sen kände jag inte det. Jag känner mig mycket mer omtyckt och inte alls lika missförstådd och avskydd av Lyckliga Hon. Jag har varit den som drivit på och tagit initiativ, men Lyckliga Hon har sett mitt ärliga uppsåt och större lugn, och varit klok tillbaka. Det vinner vi bägge på. Därmed minskar risken att vi blir ett sånt par som går vidare utan insikter och bägge upprepar våra misstag.

Pålitlighet

Lyckliga Hon berättade en gång om ett tips hon hört om hur man blir sedd och synlig på jobbet.

- Man bokar inte av något man tackat ja till.

Den typen av pålitlighet är bra som kollega och vi har enats om att pålitlighet är en otroligt viktig vänegenskap.

Jag och Hon och Mellan såg på Riket, två avsnitt. Senaste dryga veckan har jag flera gånger frågat Lyckliga Hon om hon vill fortsätta titta på Riket. Vi var helt överens om att det var kul och bra. Några gånger har hon sagt "Ja" tidigt på kvällen, och en gång "Kanske". Sen har något annat (någon annan) dykt upp på datorn eller MSN och det har aldrig blivit något mer Riket efter avsnitt två.

Detta är ett upprepat beteende under våra senare år ihop. Alla ord som inte blir.

Förut hade jag skuldbelagt och suckat, och kanske också med dessa metoder lyckats få Lyckliga Hon att sätta sig framför TV:n. Jag gör det inte längre, jag tänker inte truga och tjata. Jag säger till någon gång mer men tjatar inte och trugar inte. Jag har någon stolthet kvar.

Men i mig mal frågor om Varför.

Varför fortsätter jag fråga? Det spär ju bara på obalansen och regisserar upp övergivenheten hos mig. Jag känner mig klängig trots att jag inte frågar speciellt ofta. Jag borde väl skita i att fråga i fortsättningen. Eller bara sätta på den jäkla TV-serien och strunta i henne.

Varför gör hon det? Varför säger hon så himla ofta Ja och agerar sedan nej. Jag vet faktiskt inte. Hon hänvisar till att hon glömmer. Men det här är ett beteende under så många år att det inte är tillfälligheter. Jag har väldigt svårt att tro att hon gör det med sina vänner. Men visst, det kanske hon gör.

Jag tycker att pålitlighet är en bra vänegenskap. För mig handlar det om att inte säga sånt man inte menar och stå för det man lovar. Och i alla fall stå för det man gör och inte skylla ifrån sig. Systematisk slump är sällan slump.

Jag ska försöka sluta fråga. Jag ifrågasätter om något blir bättre av att jag gör det. Å andra sidan. Jag tycker vänner som frågar och tar initiativ är bra vänner. Jag får möjlighet att säga nej. Det ger tydlig kommunikation om att göra saker tillsammans. Och jag vill vara en bra vän. Jag vill vara pålitlig och jag visa mitt intresse för vännen.

Samma gamla krock som alltid. Stoltheten säger en sak och hjärtat en annan.

Jag sitter fast.

Hur ska jag veta nästa gång?

Hjärnan kokar över av tankar om varför jag lät Lyckliga Hon vara ett sånt svin mot mig förra våren. Jag tillät henne att ge upp på vår relation, jag tillät henne att vara otrogen och ljuga för mig. Jag lät henne föra över all skuld till mig.

Jag kanske till och med ville det. Jag fick känna mig drabbad och övergiven. Ett offer.

Jag vill inte göra om misstaget. Jag vill veta om mina gränser. Jag vill veta vad i mig som fick mig att göra så. Och jag vill veta vilka tecken och beteenden i en annan vän eller partner jag ska akta mig för i framtiden. Vem är en sån som kan göra så utan att skämmas? Jag behöver lära mig mer om den gränsen för att våga lita igen. Min egen gräns kan jag tänka fram, men jag behöver känna igen högriskmänniskor som riskerar att såra mig.

Jag vill förstå tillsammans med Lyckliga Hon, lära mig mer om vad som drev henne.

Humlan, underbara kloka Humlan ödslar inte ord:

Du vet att du vill ha värme o intresse. Det räcker. Du vet att du behöver vara respektfull för gränser. Det behöver inte vara mer komplicerat än så.

Acceptera känslan av maj 2008

Återvänder till jobbiga tillfällen.
De ställen där jag sårades mest.
De gånger jag lät mig såras.

Tanken.
Tecknet försvarar mig som krucifixet i skräckfilmer.
All besvikelse och ilska inuti.
Alla lögner.
All tomhet.
All skuld jag tog på mig.

Jag tänker efter.
Otrogen en vecka efter familjerådgivningen.
Ska jag vara bitter?
Föraktfull?
Men.
Det är väl mest pinsamt.
Varför vill jag vara med en som gör så?

Vad är jag för en som vill vara med en som gör så?

Det är jag som är pinsam.

Jag fångar den småsinta viljan att hämnas.
Ge igen!
Den smärtsamma insikten att hon inte var bra.
Att jag ville såra mig själv.
Att jag var för feg.
För dum.
För ensam.
Jag sa "Det är okej att du gör mig illa.
Det är mitt fel, precis som du säger."
Så rädd för ensamhet att jag hellre var kvar.

Att hon var immun för vad jag gjorde.
Att jag inget betydde.
Jag kunde inte såra.
Alltid någon annan.
Inte jag.

Vem är jag som gör så?
Som sårar mig själv.
Som hjälper henne att såra mig.

Det gör ont att inte ha vågat.
Jag borde valt
Bort.
Borde vågat.
Tålmodig?
Självplågare kan hålla ut länge om de får känna smärta.

Jag greppar känslan.
Ser henne.
Hon vill ha något jag har.
Ser mig själv säga det jag borde sagt då.
"Varför ska jag ge dig det?
Varför ska jag ens vara med dig?
Varför?
Varför?
Du är inte bra.
Varför ska jag vara bra?
Förklara för mig.
Gör det.
Säg varför jag ska!

Förklara för mig själv istället.
Sluta gömma dig!
Sluta gömma mig!

Vad händer när jag säger det i tanken?
Mäktigt.
Stort.
Och väldigt litet.

En greppad känsla är en känsla att inte göra något med.
Viljan att såra finns.
Och den sårar mig mer.
Som känslomässigt självmord.
Bättre att inte.

Ännu en reflektion om språkbruk

Det pratas nu och pratas framtid. Om vänskap, föräldraskap och göra saker tillsammans. Om klokhet, ansvarstagande och ett begynnande förlåt som växer fram. Det ger större möjligheter att lösa problem i framtiden. Klokt.

Jag berättar om acceptans för hennes personlighetsdrag jag förut retat mig på, där det varit jag, inte hon, som spökat. Mest. Om lugn och harmoni i åtrå, och om det frustrerande att det just då tar slut. Om vilja, och att våga lita och att våga förlåta fullt ut. Att våga lita på att Hon lärt sig, och att hennes inre inte längre kommer att få henne att såra så som Hon sårat mig förut. Om vilja att pröva men jag vet att det inte är så. Det är mitt sätt att börja förlåta. Accepterat det, det är annat som grämer. Där värmer hennes tydliga ord om våren. Associera via julskinka och ni har svaret.

Vi särar. Punkt. Men jag försöker förstå Lyckliga Hons syn på framtiden. När paniken minskat finns viljan till vänskap. Jag känner mig inte längre avskydd. Framtiden är en känslig fråga. Den har väckt irritation ibland, men inte nu. Lyckliga Hon pendlar i språkbruk och jag funderar.

Hon ibland: Jag hoppas ingenting. Men jag tror att det kan bli så om vi bara får avståndet emellan oss.

Hon några dagar senare: Jag hoppas att det kan bli så. Inte så att jag tror något, det kan man aldrig veta.

(Hoppas: önska och i viss mån tro på en gynnsam utveckling
Tro: det att hålla något för sannolikt)

Önskan eller inte? Sannolikt eller inte? Jag har frågat, och trots förvirringen mellan hoppas och tror blir det lätt irriterat.

Jag vet knappt vad jag själv tycker. Det enda jag egentligen hoppas på är att vad som händer så händer det ömsesidigt. Att vi blir två tryggare individer som slutar göra varandra illa och istället på något sätt är bra för varandra. Vi kan. Oj vad vi kan. Om det är en beautiful friendship eller ett nytt, starkare förhållande, kan ingen veta. Det ömsesidiga hoppas jag på, och i övrigt går jag till mitt liv och tänker inte vare sig smälla igen eller lämna vidöppna dörrar.

Det är skönt att slippa henne och jag kommer att sakna henne.

Svar till en rejält ensidig

Vissa bloggkommentarer är utmaningar att kommentera. Robert skrev:

Ditt kontrollbehov är vad som drev bort henne. Om hon inte redovisar exakt vad hon tänker och känner, varför hon gör det och hur hon gör det så blir du "ledsen" och fantiserar ihop en halmgubbe om att hon gjorde allt med flit för att såra dig. I ditt sinne är Du alltid i centrum och allt Hon gör och tänker är relaterat till dig.

Till slut orkade inte Hon med att leva under en sådan övervakning (en annan form av svartsjuka) och nu bryts förhållandet helt.

Jag är fullt medveten om att jag låter som ett riktigt praktarsle, men så framstår det för mig av att ha följt era bloggar.

Maken till ensidig ansvarsfördelning har jag sällan skådat på den här bloggen.

Robert, Praktarsle får stå för dig, men du sällar dig till de mest ensidiga. Du tycks tro att Lyckliga hon är en harmonisk och allt igenom god person som är drabbad av mig. Tror du verkligen det? Jag gör några reflektioner.

- Att jag varit otrygg inuti som fått konsekvenser i ett kontrollbehov är sant. Svårt att lyssna, vilja att veta och kontrollera. Jag förstår mycket om varför och är därför bättre på att hantera. En del är kvar, men min terapi har gjort mycket med mitt inre.

- Att Hon gjort saker med flit för att såra mig har jag aldrig trott. Däremot att Hon vissa tider helt struntat i hur jag mådde och bara brytt sig om sig och sina önskemål och behov. Det är inte samma sak. Det är inte ett trevligt drag, dock. Egocentrismen är bägges röda tråd. Egoismen har varit för vanlig hos bägge. Oj vad omogen jag var i början: Jag ler pinsamt över den litenhet som drev mig då, och vad jag gjorde. Men ser också hur vi bägge agerat utifrån vårt bagage och skapat obalanser och sårat varandra. Lyckliga Hon har sina skamfläckar. Vår karma är närmare ekorre än ko.

- Ja, Hon lämnar. Att jag valde att inte lämna Lyckliga Hon i våras är också sant. Jag borde gjort det såklart. Ingen ska stanna när man behandlas så. Rädd för ensamhet? En naiv tro på att det skulle gå att vända? Skuld? Troligen en blandning. Genom att vara oss själva har vi fått varandra att reta oss.

- Att Lyckliga Hon varit otrygg inuti, vilket drivit henne till både slutenhet och lögner och till en svårighet att visa positiva känslor är också en del av det som hänt. Det gäller i hela relationen. Det har yttrat sig på olika sätt vid olika tillfällen. Men fegheten och svårigheten att vara rak är en röd tråd.

- Att Lyckliga Hon visat kontrollbehov, men på andra sätt och i andra frågor, är också en del av sanningen.

- Att vi nästan utstuderat lyckades välja en partner som hade en personlighet som riskerade att utsätta oss får våra barndomsjobbigheter är också en del av det som hänt. En tydlig och tragisk del.

- Att vi trots detta byggt in oss i ett ömsesidigt beroende av varandra där vi fört över ansvaret för att tillfredsställa våra behov till den andre, är också en del av sanningen.

Men om du vill göra allt till mitt fel. Varsågod. Själv föredrar jag att ha det samtalet med Lyckliga Hon. Vi försöker förstå, och det går nu rätt bra. Hon är en just nu en fin, klok människa där vi börjar förstå ungefär det jag skrivit här. Genom hela relationen går ett möte av från bägge skapad dålig kommunikation och krockar i vardagslivet. Ingen av oss har haft förmågan att bryta våra egna spår och ingen har haft förmågan att lära oss att hantera den andres. Vi har ökat obalanser och vi har sårat varandra. Omoget och omedvetet av bägge. Men sällan eller aldrig elakt.

Snart kan vi förstå. Och då kan vi förlåta. Varandra. Och oss själva.

Lyckliga Hon fick läsa det här svaret:
Den är ju faktiskt så bra att den kunde få bli en egen blogg. Du ser mig. Gör mig glad. Att mitt bagage är en förklaring och och inte en ursäkt, liksom ditt.

Skäl till optimism

Sälja till köpare.
Chansen finns.
Vänskap och klokhet.
Tänk vad luftburen ömhet kan göra mycket.
Särskilt när den ställs mot det nej för nejets skull.
Det kan bli en klok separation det här.
Fler intressenter.
Ekonomiska kalkyler som håller.
Prata med mäklare och säga.
Jag vill.
Det priset.
Och all längtan efter bråttom och att ha ett datum.
Allt har sitt pris. Även det.
Det är det värt.

Lite privata nu-saker

Visa vägen hade plockat en sån här intressant lista från någon. Kul.

1. Nämn något som gjorde dig glad igår.

Att få höra att jag är ett bra stöd som vän av Humlan när hon har det lite jobbigt. Och att somna bredvid Lyckliga Hon med positiv energi mellan oss.

2. Vad gjorde du kl 08 i morse?

Skrev en blogg.

3. Vad gjorde du för 15 min sedan?

Skrev ett mejl på jobbet.

4. Det sista du sa högt?

”Jag kan” eller nåt liknande.

5. Det senaste någon sa till dig?

"Kan du imorgon den tiden?"

6. Vad var det senaste du åt?

Sushi.

7. Vad var det senaste du köpte?

En portion thaimat åt Lyckliga Hon.

8. Vad är det för väder hos dig nu?

Rätt okej höstväder.

9. Tror du på kärlek vid första ögonkastet?

Ja, jag måste alltid vara öppen i stunden, annars känner jag att jag inte vågar älska. Sannolikheten att en blick ska fångas och fånga är lika stor som inte.

10. Favoritklädsel?

Jeans och tröja.

11. Favoritlåt just nu?

”Brännö serenad”, Håkan Hellström.

12. Vad ser du om du tittar till höger?

En bokhylla med alla mina bra böcker. Och några lånade av Lyckliga Hon.

13. Vad gör dig glad just nu?

Att vi ska skriva säljkontrakt på lägenheten.

14. Humör just nu?

Lugnt inuti men pirrigt inför att snart köpa lägenhet.

15. Favoritgodis?

Fazer blå choklad.

16. Kläder just nu?

Jeans och blå ribbstickad tröja och en lånad tshirt.

17. Sommarplaner?

Umgänge, och kanske en varmresa med dottern.

18. Morgon- eller nattmänniska?

Mer och mer morgonmänniska. Jag tycker ljuset tillför mer än mörkret.

19. Längtar du mest efter just nu?

Kärlek, och ett möte som överraskar mig och får mig att se något nytt.

Värme

En cykeltur.
Sushi, thai.
Två skulle äta.
Det gamla vanliga köksbordet.
De gamla vanliga.

Möter en gående kvinna.
Mörkt hår, svarta kläder.
Vacker.
Tre sekunder av blick.
Varmt.
Mitt inre kände värme.
Att det finns någon som kommer att ge värme.
Det som en gång fanns.
Det jag jagat förgäves.
Utan det kalla.
Utan det hårda.
Utan det jag vant mig vid.
Att någon har en blick som vill se.
Att ord vill veta.
Att ord vill berätta.
Att en kropp vill känna.
Att i mig känna att värmen kan vara äkta.
Att den inte försvinner med ett upprepat "Inget känns annorlunda inuti".
I några korta sekunder faller mitt inre fritt i tillit.

Väntan på thaimat.
Sushi i sin påse.
Med det inre löftet att värdera även motstånd.
Men alltid söka värme.

Avsändare okänd

Jag vågade verkligen lita på dig. Jag kände sån tillit, men du svek mig. Du har gjort det svårare för mig att lita på andra människor igen.

Som om vem som sa det spelar roll.

Det borde inte ens behöva sägas nu.

Meningar borde strömma ur munnar om "Jag svek dig. Förlåt."

Och sen tankar om varför.

Det är högrisk för andra i framtiden om det inte är så.

Jag går inte på den lätte igen II

Jag försöker resonera mig igenom vad jag lärt mig av förhållandet med Lyckliga Hon. Inte minst försöker jag lära mig av hur genom min överkänslighet för att ta på mig skuld har lurats att vika mig platt för att försöka vara till lags.

1) Säger man kärlek måste det finnas något bakom också
Jag började med att stå upp för att kärlek faktiskt ska vara ett verb. Om man säger "kärlek" ska det finnas en äkthet, en handling, bakom. Samma med vänskap. En relation ska inte vara uppmärksamhetsjagande men i sunda doser positivt bekräftande. Ömsesidig välvilja måste finnas.

Nu har tiden kommit för att skrapa lite på mod och ärlighet. Min princip:

2) Jag tänker fortsätta agera som att vuxna människor i grund säger vad de tycker
Du borde förstått", "Det var mot min vilja", "Ja, jag sa att vi var överens om det och sen gjorde jag tvärtom", "Men du...". Jag har hört den här typen av offerformuleringar i massor. Jag har tagit på mig skuld som en pushig förtryckare som varit jobbig i kommunikationen, lyssnat dåligt och suckat och skuldbelagt även jag. Allt det är sant. Men det finns gränser för var en människa lämnar sitt personliga ansvar och skyller ifrån sig för att man inte sagt ifrån. Jag tar den kritiken på allvar. Även Lyckliga Hon skulle säga att jag är en mer lyhörd och försiktig lyssnare idag.

För sent är bättre än inte alls. Eller nåt.

Kommunikation är svårt, och jag vet att man ibland av rädsla inte vågar säga det ärliga. Men principen att de jag umgås med ska, bör göra det, står jag för. Det är mitt ansvar att ta emot ärligheter på rätt sätt och inte upprepa dåligheter jag själv gjort. Stå upp för rakt och enkelt och inte förljuget och nedtystat. Nej, det är inte så att varje klädesplagg ska sågas, varje frisyr eller barnteckning kritiseras, men i det viktiga, om känslor, relationer, vänskap - ärlighet. Annars blir mänsklig samvaro ohållbar och förljugen. Tycker jag.

Jag som förut var cyniker och försvarade mig med misstänksamhet, har blivit så mycket bättre på att lita och bättre på att våga säga själv vad jag tycker. Jag har i grund lärt mig agera efter att de ord som kommer ur en mun är raka och ärliga. Vill inte behöva ägna en massa kraft åt att tolka och anpassa med vuxna människor.

Trött på det.

Som jag fått det bevisat för mig att det inte är så. Lyckliga Hon har så ofta varit feg med att säga vad hon tycker. Det har tagit sig olika uttryckssätt under vår relation. Lögnerna och otroheten var sista aktens mest sårande beteenden. Innan dess, massor av annat, och Lyckliga Hon har sårat sig själv genom att göra så. Det är tragiskt för oss bägge.

Jag hoppas att min tilltro till andra människor inte är allt för sargad av allt som hänt. Jag inser att jag känner mig för noga innan jag vågar lita. Jag försvarar mig och gör åter cyniska tolkningar. Jag vågar inte känna riktigt eftersom jag blir så sårbar. Främst med Lyckliga Hon. Men även med andra. Jag har svårt att tro att löften och ord är något värda. Jag blir allt för lik den jag var förut.

Jag försöker och vill. Jag tänker fortsätta vara och bli en bättre lyssnare. Men jag tänker inte gå på att det är mitt uppdrag att få ur människor vad de verkligen menar. Det enda jag kan göra är att våga och inte själv försvåra eller motverka öppenhet. Men ansvaret att säga vad man menar ligger på en vuxen människa. Faktiskt. Alltså måste jag försöka umgås med människor som vågar det.

Tavlan: Picasso. Dröm.

Orimliga krav?

Vänner som stöttar för ovillkorligt är farliga. Det har både jag och Lyckliga Hon haft vår del av. Vi har gått och pratat med våra vänner och sen kommit hem, uppumpade om vår egen förträfflighet och fått stöd för dumma saker. Som otrohet. Eller annat.

Min Storasyster vet allt jag gjort och vi gjort, utom vårt korkade sexuella projekt. Hon vet att jag nästan var otrogen för sex år sen. Vet att jag gjorde Lyckliga Hon illa då. Vet att Lyckliga Hon ljög och var otrogen i våras. Vet att jag granskat och snokat. Vet att jag skäms för det. Vet också att Hon ljugit för mig även i höst om lägenhet och annat. Vet om Något med Någon annan.

Storasyster förstår mycket och frågar och stöttar. Hon tycker att jag borde bryta helt med Lyckliga Hon, eftersom hon ser mitt upprepningstvång att göra mig övergiven. Storasyster ser också två individer som skjuter över ansvaret för varandras mående till varandra och gör varandra illa. Hon tycker att jag tar för stort ansvar för Lyckliga Hon och blir en överfungerare i relationen. Varför skyddar jag Henne så? Bryt för din egen skull, säger Storasyster. Gör dig oberoende. Sluta bry dig om henne som gjort dig så illa. Sluta för din och hennes skull.

Lyckliga Hon har alltid varit omtyckt och välkommen i min släkt. De senaste åren har både jag och Hon varit disharmoniska och upp i oss, och därmed har hennes självklarhet med min släkt sargats lite.

Jag försvarar min före detta Älskade Hon mot min släkt när jag tycker de har missförstått. De tycker inte illa om Hon, men skyddar mig när Hon behandlat mig dåligt. Men jag försvarar viljan att vara vän, för att elva år av intellektuella och intressanta och berörande samtal inte är något att bara slänga på soptippen.

Därför vill jag fira jul med Lyckliga Hon och min släkt. Och jag firar gärna nyår tillsammans. Att visa att jag och Hon kan umgås vänskapligt framför dottern och söner, känns väldigt viktigt för mig inför barnen.

Därför tar jag en liten dos upprepningstvång för att vinna andra saker i livet. Det står jag för.

sömn längtan ord

tröttheten varat så länge nu så få tillfällen utan tung panna så sällan avslappnad sälja är ett tungt ok köpa blir alltid fel jag blir alltid lurad jag blir alltid lurad lurar du mig så lögn tänker lögn tänker rocky tänker sälja låt mig sälja så jag kan få ett datum låt mig veta låt mig lägga mig låt mig lägga mig till osäkerheten att det finns ömhet eller inte ömhet låt mig sova mer än sex timmar låt mig vakna sist

Skydda dig Grubblande Han!

Ungefär så säger både Storasyster och Humlan. Dom undrar varför jag strävar efter så mycket gemenskap med Lyckliga Hon. Varför försvarar jag henne? Varför vill jag ha med henne? Bryt upp.

Goda argument utifrån mitt upprepningstvång. Kanske borde jag distansera mig för att slippa känna övergivenheten. Hon vill ju så mycket mindre än jag. Initiativen till vänskap, förlåtande och annat nästan bara från mig. Särskilt som hon har Något med Någon annan. Oklart vad. Sår i mig. Ratad. Hon har fortsatt med gamla sårande beteenden. Fortsätter. Ändå väljer jag att tro på något annorlunda. Ser tecken, hoppas, vill. Vänskap. Det finns tecken. Bra såna.

Naiv? Regisserar jag som så ofta upp min övergivenhet? Rädd för ensamhet?

Jag ser att det kan vara, kanske till och med Är, mitt upprepningstvång. Hon kan ta mig för given och spela med mig, jag vill mer gemenskap än hon, så att det blir nej eller nja och jag kan känna mig ännu mer övergiven och ratad.

Inre och yttre röster. Tror du verkligen att Hon kan förändras? Säg bara "Varför då?" till henne. Lämna henne. Ge upp. Sluta hoppas. Låt henne vara ensam. Bjud inte med. Säg åt henne att flytta till sin andrahandstrea. Sluta hänga kvar, du gör dig bara illa. Varför är du ett sånt våp? Varför behöver du henne?

Svåra frågor. Hårda frågor som bryr sig om mig och vill mig väl. Vill hjälpa mig att kasta loss. Jag svarar, förklarar, står upp för hur jag tänker.

Jag vill inte göra fel själv
Jag vill inte drivas av mitt lilla inre till hämndlystnad och göra likadant tillbaka som Hon gjort mot mig. Inte bli likadan.
Jag vill inte hämnas, inte hata mig loss, inte bli en som gör henne illa tillbaka bara för att Hon gjort mig så illa. Som jag förr. Vad Hon nu än är, liten, rädd, obalanserad eller konfliktomogen, men hon är inte elak.
Jag vill se mig i spegeln och vara nöjd. Den som försöker göra Lyckliga Hon till en demon har fel.
Vi har inte mått bra.
Jag förklarar hur jag och Hon förstört. Hjälpts åt.
Inget är enkelt.

Jag vill separera i fred och klokhet, och absolut inte i bitterhet.
Jag vill inte gå emot magkänslan om barnens mående.
Bärs av tanken att de mår bra av att vi är vänner och inte ovänner.
För dotterns och pojkarnas skull och för min och Lyckliga Hons önskan om att ha kvar vår vänskap.
För det fina vi haft.
Jag vill att vi tids nog ska kunna berätta för barnen hur vi sårat varandra men att vänskapen ändå finns kvar.
Jag vill att vi ska kunna dela den klokhet vi har.
Jag vill att vi ska vara i fas i önskningar. Sen. Sen.
Bortanför sår.
När vi bägge landat och lärt oss.
För oss själva, barnen och andra framtida relationer.
Det är klokt.
Inget är enkelt.

Jag vill henne väl
Jag ser trots all ilska inuti, på Lyckliga Hon som en person jag vill ska må bra.
Jag vill inte stå tom om Hon känner sig ledsen.
Det är inte jag.
Jag förklarar för de som säger annat.
Vi.
Har förstört.
Inget är enkelt.

Tids nog är vi helt isär i rummet.
På andra sidan sälj och köp.
Hur tillsammans vi är i ord och prat.
Säg det.
Jag vet bara en sak.
Inget är enkelt.