Upprepningstvånget

Jag har grubblat mycket på upprepningstvång. Jag och terapeuten har pratat mycket om hur jag konstant i livet styrt mig till situationer där jag känner mig övergiven och inte förstådd. Att jag försökt styra min vardag till igenkännliga känslor från barndomen. Lyckliga Hon har med sin distans och sedermera oförutsägbarhet och slutenhet och lögner utvecklats till en partner som försatt mig i igenkännliga känslor. Övergiven och ensam.

Det vill säga: Jag har lyckats skapa en situation där jag känner mig hemma. Samma känsla som mellan tio och arton år. Bra jobbat, mitt undermedvetna!

Det hände nåt i tioårsåldern. En kuvösartad trygghet med familj och vänner bara på gatan förvandlades till ett hem av irritation, en förvirrad relation till Storebror och föräldrar som plötsligt inte kändes som ett stöd utan istället var irriterade. Och en jag som var omogen och inte hängde med i det sociala spelet i skolan. Otrygghet och övergivenhet. Ingen förstod mig och jag förstod inte vad som hände. Behandlad under min ålder hemma. Brådmogen i kunskaperna. Ensam.

Jag ser hur jag inte bara valde en partner som var mer avmätt än jag hade velat, jag trodde dessutom att hon var mer bekräftande än hon var. Trodde det fanns mer trygg kärlek att vila i än det fanns. Projicering av önskedrömmar är ett farligt fenomen. Jag valde också en partner där kommunikation inte skedde så öppet och tydligt som jag ville. Hennes "feghet" eller rädsla eller vad man vill kalla den, har lett till tystnad, flykt och sedermera lögner. Det skapade hela tiden osäkerheter om vad som gällde. Inget kunde läggas bakom eftersom vi aldrig nådde fram.

Effekten blir att relationen med Lyckliga Hon utvecklades till att mitt känslotillstånd mer och mer liknat den övergivenhet jag levde i under tio-plus-åldern. Jag kan se hur mitt eget agerande har drivit på och förändrat relationen och förändrat Lyckliga Hon. Jag har gjort henne illa och fått henne att mer och mer göra mig illa. Jag fick henne att bli ännu mer som de sämsta sidorna hos min mamma - kombinationen av att vara frånvarande i där jag vill bli sedd, att inte vara nyfiken på vem jag är utan "veta", och att samtidigt vara utåtagerande irriterad. Hon som var så lugn blev lynnigt lättirriterad. Bra jobbat! Not.

Mitt undermedvetna försatte mig där jag känner igen mig i mänskliga relationer. Ratad av dottern, ratad av min partner. Ah, otrygga barndom. Åh, underbart hemska känsla av övergivenhet. Jag hittade hem till en känsla jag trivdes i.

Terapeuten: Har du lärt dig något av all denna övergivenhet du ständigt sett till att utsätta dig för?
Jag: Jag sitter ju i alla fall här och är medveten om den. Därför är jag förhoppningsvis bättre på att se det i förväg nästa gång.
Inte fan har jag lärt mig att hantera det, eller lyckats vända det. Men jag har i alla fall lyckats se det. Jag går klokare framåt.

Bilden: Perpetum mobile. Evighetsmaskin.

Spräng och bygg nytt.