Vän

Plötsligt strömmade tårarna ur mina ögon. Jag har för mig att jag satt och pratade om att jag har svårt att tro på att Lyckliga Hon kan komma att bli en bra vän för mig. Att prognosen är väldigt dålig. Jag berättade och insåg min ledsenhet att det är så otroligt få gånger nu som hon frågar hur jag känner, och hur otroligt få gånger de senaste åren hon frågat hur jag har det på jobbet eller hur jag mår. Tårar flödade i uppgivenhet.

Jag lämnade rummet och la mig i sängen och grät. Lyckliga Hon kom efter och klappade min rygg. För en gångs skull fanns inga undanflykter utan bara ett rakt erkännande om den egna oförmågan som vän. Ointresset, bristen på empati, manifesterat i brist på frågor om sånt som mående och jobbet. Hon satt och förstod att det inte var en nu-fråga, inte en separationsfråga. Utan att det varit så i många år. Inte rakt av, det har funnits bra, klok, varm vänskap också. Vi pratade kort om att hon kanske måste fundera på varför, om det nånsin ska kunna bli annorlunda.

Var det första gången? Nej. Under tiden vi var i relationen gick den frågan alltid i lås bakom "Du försöker förändra mig", och liknande. Men för en av få gånger, kanske den första, verkade en aha-upplevelse födas i Lyckliga Hons huvud.

Vill man kalla sig vän måste man vara en.

Tavlan: En tidig kubistisk tavla av Picasso från 1908. "Vänskap".