Förberedd

Jag är förberedd nu och jag hoppas såklart att det inte ens ska hända.

Jag har kramat och stöttat och gett råd och vridit och vänt och kramat och pratat med ledsna Exfrun. Hon har sökt och velat. Jag ser på mig och vet att jag inte kan göra annat om jag vill kalla mig vän. Jag vet allt om symbios och övergivenhet och obesvarat och längtan och inte jag. Jag vet att råden haglar om att inte göra det. Att låta henne ta sina smällar. Vet. Att jag säkert sårar mig igen när hon visar sin distans och stänger av. Men jag kan inte annat. Vän. Pålitlighet. Stötta. Viktiga ord för mig. Jag läser Dalai Lama och vet att jag gör rätt. Hittar mitt inuti.

Vet att varje gång jag stöttar och är bra, förlåter jag mig själv för det jag gjort förut. Så sent som i nyss. Det är min egen belöning.

Men jag är förberedd på det som kommer. Efter närhet kommer alltid en distans som är tydlig. Den har kommit varje gång förut och den har gjort ont varje gång. Därför är jag förberedd nu. Och att jag kan hitta utvecklingen i det, om den kommer. Vad jag vill vet jag inte ens.

Upprepningstvången haglar. Det är så ombytta roller att det är nästan spöklikt. Det jag en gång utsatt henne för och som hon under så lång tid utsatt mig för ser jag henne utsätta sig själv för. Och utsätta mig för än idag. Mitt råd är för hennes och inte min skull. Hon vet. Min önskan är för min skull. Att se likheterna. Motsatserna. Fundera.

Jag ligger och känner kylan mitt i värmen. Känner hur det liksom tar emot av sådant som inte kommer ut. Känner att en person är i nuet men inte den andre. Att jag satt mig där jag vill vara av många olika skäl. Spår som sårar gång på gång. Spår som lär och gör rätt. Också.

Men jag vore en tragisk person om jag inte trodde på att det går att skapa en positiv spiral. Jag vore tragisk om jag bara tittade kallt på en gråtande vän. Jag har själv ansvar för det jag sätter mig i. Därför förlåter jag mig själv genom känslan av att inte göra om mina egna misstag. Men förberedd är jag. Ändå.