Försenad ärlighet och gamla hundar

De två månader som gått sen Lyckliga Hon ville oss igen, har hon sagt att hon ska berätta om vad det var som hände med Barista. Varför hon hamnade i säng med en vän, och varför han inte var någon Hon ville relation med, men ändå längtade relation med. Och vad som fick Henne att gå från att vilja ett liv med honom till ett liv med mig på några dagar där runt jul.

Lyckliga Hon har gjort en grej av att hon är ärlig och ren och vill berätta allt som hände. Hon har sagt att det är skönt att vara ärlig. Men efter två månader av fläckvisa påminnelser av mig har tillfället fortfarande inte dykt upp. Hon har sagt att rätt läge inte dykt upp, att vi skulle behöva lugn och ro. Det har skavt, och jag har känt en ovilja hos henne att berätta. Tyvärr var farhågan sann.

Idag berättade hon att hon åter har kontakt med Barista. Jag tänkte att dom haft lite ytligt mejlande. Men nej nej. Vänskapen gick istå när han kände sig dåligt behandlad. Med rätta, ska sägas. Men nu hade dom kontakt och det var fin vänskap och bra prat om sina relationer och sex. (Det hon sagt sig ha lärt att hon ofta gjorde sig till runkobjekt för manliga vänner.)

Jag kände att det var lite märkligt att dom har så nära kontakt, eftersom det är en vecka när hon målat och jobbat och knappt hunnit svara på mejl med mig. Jag frågade hur länge dom haft kontakt, och hon svarade en vecka.

En vecka? När skulle jag få veta? Varför hon inte berättat?

Inte vet jag.

Nu har det framkommit att hon dessutom ljugit om hur det var med Barista. Dom träffades fler gånger än hon förut sagt. Lögner lögner.

Men varför ljuga, Lyckliga Hon?
Var blev den nya du av? Hon som skulle vara öppen och ärlig?
Varför utmana vårt fina med att fortsätta ljuga?

Jag kan inte lägga mig i vad Hon gjorde med Barista i höstas. Det var slut mellan oss. Sen är det trist att hon var inne i något hon inte mådde bra av. Men hon uppförde sig rätt svinigt mot mig till och från i höstas. Det kan jag ha en åsikt om.

Och jag kan definitivt ha en åsikt om att hon inte berättar att dom åter har kontakt. Ex är något som ska hanteras försiktigt i en relation. Lyckliga Hon har gjort en stor grej av ärlighet och öppenhet. Att hon lärt sig att slutenhet skapar onödig rädsla. Istället visar hon sedvanlig slutenhet och flyr först från att vilja berätta om Barista. Och i en vecka går hon och håller på att dom åter har nära kontakt.

Det luktar obehagligt upprepningstvång och inte alls något nytt. Det luktar en person som har svårt med öppenhet och ärlighet. Och det är oavsett hennes känslor för honom, då och nu. Det handlar om hennes syn på kommunikation i ett förhållande. Och det känns inte bra.

Kompromiss eller ultimatum

En relation innebär dagliga förhandlingar och eftergifter. En relation bör inte innehålla order och ultimatum. Det blir sällan bra. Därför ska man akta sig för Maud Olofsson.

Jag ska erkänna att jag inte tycker om Maud Olofsson. Hennes bjäbbiga stil är outhärdlig. Hon pratar utan att tänka. Och någon har tydligen direktinjicerat bjäbbiga hund-gener i henne. Jag trodde sånt var kriminellt, men någon sitter i sin stol och ler åt att det saknas bevis.

(Ja, jag vet att det riskerar att sätta mig i män-som-föraktar-alla-kvinnor-tom-tar-plats-stereotypen, han som säger sig vara jämställd men inte är det. Men nej, det är faktiskt inte så.)

Nu har regeringen pratar energi med oppositionen, och Maud står och säger att förhandlingarna brutit samman. "De ville inte kompromissa", säger Maud. Men nu ska vi granska vad som framkommit och inte.

Att Maud själv fått kompromissa är en sanning. Centern fick en vindkraftssatsning som moderaterna säkert är skeptiska till, mot att man gick med på att bygga nya kärnkraftverk. KD fick göra samma, men från en mer försiktig position.

Men Maud har väldigt väldigt fel. Med kompromiss menade hon ultimatum. Det handlade inte om en förhandling om HUR kärnkraften skulle byggas ut eller behållas, utan om att S, V och Mp skulle acceptera den kompromiss de borgerliga kommit fram till. Jag tycker det är viktigt att vi har journalister som ställer viktiga frågor till en person som får sitt och babbla skit i Aktuelltstudion. Men att prata om att man ställt ultimatum är inte så lätt att marknadsföra i Aktuellt. Då får faktiskt journalisterna göra sitt jobb bättre.

Kompromiss: Överenskommelse som kommer till stånd efter ömsesidiga eftergifter.

Ultimatum: Oeftergivligt, hotfullt krav (från en part) som motparten inom (viss) tid slutgiltigt måste ta ställning tid (vid risk att hotet etc. eljest verkställs; särsk. i pol. sammanhang.

Kamelåså

En av mina humorfavoriter och ett säkert sätt att få mig att skratta. Norsk satir om danska språket. Jag skickade den till en kompis som bor i Danmark, och hans svar. "Det stämmer."

Några fina citat:

"The danish language has evolved into meaningless guttural phrases. We don't even understand each other."

"To talk norwegian is pathetic, I know. But we're desperate."

Det brinner...

Köksutrustningen i min lägenhet låter.
Första gången tjöt spisen så vi trodde det var en brandvarnare som gått igång.
Det var det inte.
Det var plattan på-varnaren.
Och äggklockan.
Sen tjöt det från frysen.
Den stod öppen.
Det var en för varm-varnare även där.
Jag tryckte.
Det tjöt.
Jag tryckte igen.
Jag stängde av ljudet och lät frysen kyla ner sig igen.
Teknikens under är högljudda.
Kontrollsystemen är viktiga.
Men svåra att förstå.
Jag har lärt mig nu.
Tror jag.

Redan nu

För att jag aldrig lämnat känslan av självklarhet.
Där befann du dig ensam.
För att livet utan dig känns så mycket tommare.
För stråket av stolthet i din röst när du fått mig att skratta.
För ditt hjärtliga skratt.
För jeansens rundning.
För klädsmaken.
För samtalet där bägge närvarar.
För självklarheten i beröringen.
För nyfikenheten varje dag.
För livet.

För din skull gör jag allt... eller, nästan då

Alla (de flesta i alla fall) gör ibland saker som är helt och hållet för någon annans skull. Ovillkorligheten i att göra för andra får både älskande och föräldrar att göra saker enbart för någon annan.

Alla föräldrar kan berätta om hatsysselsättningar, dataspel, sällskapsspel eller lekar på sängkanten som får dem att le och leka eller ibland säga "Ja det är ju inte min favorit, men om du verkligen vill så...". Det är jävligt viktigt att inte ständigt bestämma åt barnet. Jag hittar mer och mer uppskattning i ja-sägandet.

I förhållanden kan det ibland få väldigt destruktiva konsekvenser, där jag och Lyckliga Hon har en historik av att vara så snälla att vi blivit destruktiva för vår integritet. Det är inte alls bra.

Nu till ett aktuellt men mindre allvarligt exempel. Jag sitter här vid mitt köksbord och jobbar, men hämmas rejält av... kattkonserv. Sötaste lilla honkattens favoritkattmat - fisken - ligger och stinker. Och jag är inte säker på att avvägningen är den rätta. Hon kan få världens godaste torrfoder men leva utan stinkande men goda konserver.

Jag har svårt att koncentrera mig men vill samtidigt vara en bra husse. Jag vet ju att katter inte svälter ihjäl. Nån jävla stans går gränsen. Pussi och Whiskas kan lukta lite illa, men inte så...

Melodifestivalspandexchock

Jag har försökt samla tankarna om Christer Björkmans surrealistiska jippo. Det är skoj, det är meningslöst och det är ironiska tolkningar upp till hårfästet. Vi ser det varje år, men vi sörjer inte ett skvatt om vi missar det.

Lotten har gjort ambitiösa reflektioner om det hele, och jag ska göra några. Eller, jag borde göra en. Att första omgångens avancemang av Emilia och Af Ugglas är kul tycker jag. Folket har tydligen lite klokhet i sig. Men det är litet.

Nu till det stora. Året höjdpunkt och lågvattenmärke är förstås H E A T.

Hårdrock är en speciell genre. 70-talets hårdrock var innovativ och musikaliskt komplex. Flummig till förbannelse. Åttiotalets explosion av spandex och smaklöshet var förstås hiskelig men lättillgänglig. Både bra och dåligt fanns. Sen dess har det blivit så komplicerat och genreuppdelat att ingen hänger med i death och black och doom och irony och wet och allt vad det heter. Post-rock finns tydligen. Sweden rock festival fungerar som hjärt- lungmaskin för gamla egentligen avlidna band.

För en som under ett år tyckte Europe var bra (första skivan, nån trovärdighet har jag), är det känsliga frågor det här. Själv föredrar jag Sabbath och tidiga Metallica men har kul även åt Maiden. Annars går hårdrock mig förbi. Så, nu var det sagt.

Åter till H E A T. Vi var alla överens om att låten var usel trots en bra sångare. Övertydligt och förutsägbart som en Max Martin-låt. Alla var överens om att sångaren hade bredbildsmorfats. Så kort och bred kan ingen vara. Men sjunga kunde han. Alla tyckte synd om basisten som inte fick gå fram på scenen (Slitz gamla rockskola hade så rätt så rätt). Då visste vi inte att de hade artistnamn. Halleluja i hårdrockshimlen för Dave Dalone, Jona Tee och Kenny Leckremo!

(Kenny Leckremo? Heter han Pär Johansson och valde artistnamnet Kenny Leckremo? Jag vet inte. Eller är han inhyrd så sent att han inte hann välja artistnamn?)

Det snurrar i huvet av alla reflektioner här. För mycket. Tillbaka till huvudhändelsen igen. Men han som stal showen var trummisen. Den fluffiga hockeyfrillan överträffade det mesta. Som den perfekta blandningen av Noicefluff och åttiotalshockey och pudel. Bar överkropp, såklart. Hans snurr med trumpinnen och blink in i kameran var så fånig att jag baxnade. Men det var på segerintervjun han stal showen på ett så flagrant sätt att det måste ha varit medvetet.

Det här med spandex. Jag tror inte det är en tillfällighet att spandexbyxor ofta hängt ihop med nånting som i alla fall är tunikalångt. Det blir snabbt indiskret med tajts. Det är för att undvika camel toe som kvinnor (okej, i delar av befolkningen är tajts utan kjol eller tunika hippt) har kjol utanpå. Men trummisen i HEAT (Crash) hade VITA spandexbyxor. Och bar överkropp.

Där stod han. Segerintervjun genomfördes, och han hälsade till mamma på nåt sätt. "Titta mamma. Ser du min snopp?" Jag hittar tyvärr inga bilder från detta fantastiska.

Hur tänkte han? Dom? Tänkte dom att. "Ställ dig längst fram och visa snoppen, Crash". (Tilltalar dom varandra med artistnamn? Får bara de närmsta vännerna använda det vanliga namnet? Var det någon som drev med honom och puttade honom längst fram? Eller trängde han sig förbi? Basisten stod längst bak, väl?)

När det framkommer att trummisen är hårmodell blir jag inte förvånad. Manlig strippalooken och movesen känns nästan löjligt tydliga. Undrar om inte hårmodell är en omskrivning? Jag gissar att han jobbar som strippa. Tvångsraka honom och sätt på ett par baggy jeans.

Presstopp. Nej, jag kommer inte att lägga upp bilden. Men läs det här. Det är bättre än jag visste. Crash kommenterar sina byxor.

Att Sweden rock-publiken har mobiler och att dom lojalt stöttar sina hårdrockare är uppenbart. Själv ler jag och inser att jag själv har rätt tajta jeans. Och att jag gärna står framför en kamera. Jag är säkert bara avis.

Skuggan ser ju likadan ut

Skuggfigurer kan locka till både skratt och skrämsel och bli imponerad.

Vi ser en bild, det rör sig, och vi tolkar vad det är.
Som rorschachbilder.
Se ovan.
Vi ser och tolkar.
Och har vi en fått en tolkning av en Rorchaschbild så kan vi inte fria oss från den tolkningen.

Kommunikation i ett par är svårt.
Skuggfiguren ser ju likadan ut.
Känslorna bakom.
Syftet.
Kan vara olika.
Men beteendet så likt.
Lättirriterat, fjärt, ointresserat.
Hur tolkar man om?
Prata är bra.
Och lyssnande.

Rorschachbilderna...
De fyra bilderna.
1) Två djur som skäller på varandra lite bjäbbigt. Lite komiskt.
2) (Övre höger) En rätt läskig figur.
3) Två personer lutar sig mot varandra och tänker klokt tillsammans.
4) Familjen fladdermus hänger och sover.

Magnus Härenstam

En man, runt sextio, på en tågperrong. Nästan två meter lång. Ganska tajta, väl uppdragna jeans som slutade nästan tio centimeter ovanför skorna.

Han var inte ett barn som vuxit ur byxorna.
Han var inte i ett barnprogram på TV.
Han stod inte på en barnteaterscen.
Han var på riktigt.

Frågor frågor frågor.

Ville han se lång ut?
Hade han fått kräks på byxorna och fått låna ett par?
Har vi bara olika smak i hur långa byxor vi vill ha?
Eller var det ett par lagom långa jeans som gjorde revolt mot att ha häng i arslet?

Mycket tankar.

Det stinker av män och gamla grisar

När det hänt någon incident inom flyget är man helt ointresserade av om en individ begått ett fel. Istället söker man förklaringarna till det som hände i bristande utbildning och bristande rutiner. Hur ska det kunna undvikas i framtiden? En stor fördel är att man undviker den syndabockskultur som gör att ingen vågar anmäla av rädsla för att hänga ut en kollega eller bli sedd som skvallerbytta. Jämför sjukvården eller polisen, som har just dessa problem.

Ah, denna polis i Skåne. I TV härom veckan satt polischefen och mumlade när frågan om han inte sett indikationer på detta innan de rasistiska orden sades av piketpoliserna. Det har tydligen funnits gott om indikationer på att polisen i Skåne har värderingsproblem som går utöver att enskilda individer är rasister. Nu har Sydsvenskan grävt fram att polisen i Skåne på kurser har använt fiktiva namn som Neger Niggersson och Oskar Neger. Nåt slags anmälan gjordes tydligen men inget går att hitta i rullorna. Det är riktigt obehagligt. (Under EU-toppmötet 2001 kallades tonårsflickor för horor och hotades med våldtäkt. Jag vet inte varifrån poliserna var.)

Borgerliga ministrar går ut och kommenterar att det är individer som uppfört sig illa. Det är samma förklaring de brukar ta till om män som slår kvinnor. Det faktum att nästan bara män slår och begår grova brott förbises som en ren slump av det alltid är dessa individer - rötägg - som bestämmer sig för att vara dumma.

Allt ansvar läggs på enskilda individer, som ändå alltid slipper straff. Visst är det märkligt?

De stora strukturella frågorna undviker man. Varför kommer det ständigt upp exempel på rasism inom polisen i Skåne? Inom polisen i allmänhet. Varför är det nästan bara män som begår grova våldsbrott?

Vi gör någonting fel, vi borde göra något annorlunda. Först när du börjar göra som flyget kan vi förändra värderingar på lång sikt. Det fråntar inte individen ansvaret för att ha misshandlat eller våldtagit eller som polis talat rasistiskt.

Tänk om någon sa så här. "Jo, jag våldtog henne, men jag är ju man." Javisst ja, den typen av försvar används ju, av både talibaner och svenskar. Korta kjolar och så vidare. Ojdå. Vid undanflykterna kan strukturen få vara förklaring. Rötägget använder strukturen som undanflykt. Inget förändras.

Samtidigt läser jag att en femtonåring åtalas för att ha sagt "Nöff nöff" till två poliser. Några poliser bestämde sig alltså för att gå till åklagaren och anmäla en femtonåring som redan hade bett om ursäkt.

Nåt är ruttet i staten Sverige.

Bilden: Är inte från SÄPO:s bevakning av skånska nynazister. Och den har inget med polisen att göra.

Som att läsa ståupp-poesi

Mikrobloggande är den nya skiten tydligen. 140 tecken är maxlängd. Kort är det nya svart. Eller nåt.

Jag läste tipset om Annika Lantz. Tipset hade rätt.

Vardagsreflektioner.
Ironier.
Gravallvar.
Humor.
Som små haiku.
Nästan.

Två extra roliga:

Gillade också Reinfeldts: "Alliansen levererar". Tidigare snodde man slagord från arbetarrörelsen, idag inspireras man av fiskbilen.

Tunnelbanan. Hade överklätt mig. Svetten och blötsnön möts på ett sinnligt sätt i mittenlagret på min parkas.

Små små meningar med livet som är stora

Att ha varit uppe en lördagmorgon och krypa ner i sängen och Lyckliga Hon kryper nära nära i sked med sin varma nakenhet.

Om det finns stress eller obehag inuti så försvinner det.

Polis polis potatismos

Jag bor granne med någon som har ett snutnamn. Jag älskar ordet snutnamn, det gjorde allting så himla begripligt. Ni vet Jarnebrink, Eldeskog och andra namn som är tagna ganska sent i tid av folk som vill ha individuella namn och därför får hitta på sånt som är ledigt. Inte artonhundratalets Lund och Berg och Skog och landsbygdsromantik i dubbelkombo. Nänä, nu är det sånt som är ledigt men ligger bra i mun. 2+1 stavelser.

Enligt bloggen Snutnamn (samma person har bloggen Alla heter Glenn) är snutnamn vanligare bland poliser och militärer.

Att rasism är mer utbredd bland poliser och militärer är något jag länge anat. Då och då dyker det upp bevis. "Negern"-incidenten i Skåne för några år sen är ett exempel. Nu är det åter skånska poliser som sagt saker som är så jävla obehagligt rasistiska att jag inte blir förvånad, men förbannad. Förbannad för att polisers övergrepp i ord och handling så sällan leder till straff. Och än mindre till eftertanke.

Sen blir jag besviken över att jag inte förvånas över att det är i Skåne. Skåne har med allt från Sjöbopartiet till Sverigedemokratiska framgångar på senare visat mindre trevliga sidor. Jag vet inte varför, men rasism verkar vanligare i Skåne.

Och bekymrad för att jag anar att Sverigedemokraterna kommer att komma in på betydligt fler ställen än de mestadels skånska fullmäktigeförsamlingar de sitter i idag.

Nästa gång du träffar en Portelbäck, eller Hagenfjord som pratar skånska. Det kan vara en polis. Beware.

Hugh Grant

Dottern hade sjungit en ny sång i skolan. "Love is all around me". Vi försökte komma ihåg texten och gnabbades lite om vem som kom ihåg rätt.

Jag blev lite tårögt nostalgisk av sången, i sin Wet Wet Wet-version med i "Fyra bröllop och en begravning". Romantiska komedier gör mig lätt både optimistisk och tårögd. Så ofta jag känt som att jag levt mitt i en Romkom. Eftersom vi fick varandra stämmer det rätt bra.

"Fyra bröllop" är en bra romkom eftersom den innehåller även svärta. Diktläsningen W.H. Audens dikt vid begravningen är fantastisk. Den har inget med Hugh Grant att göra, men "Fuck fuck, fucketifuck" är en klassisk replik av honom.

Dagarna innan jul såg jag/vi "Love actually", en annan av de romkoms som innehåller svärta. I min längtan efter Lyckliga Hon kändes den stackars killens Bob Dylanslängda papperslappar med alla ord framför Kiera Knightley nästan löjligt igenkännliga. Jag som ville, Lyckliga Hon som ville någon annan. Några dagar senare hade allt förändrats.

Snacka om att allt gick sådär fort som det går i romantiska komedier. Allt är uppgivet men slutar fint. Alltså ett ännu bättre läge nu för romantiska komedier och deras musik. Eftersom "Love is all around me" är med även i "Love actually" väljer jag att lägga in en kompromiss. Ingen av versionerna.

Som soundtrack. För oss, mig, för min älskadeste, finaste, vackraste Lyckliga Hon. För livet. Kanske har du hört den, kanske inte.

Och likväl vet jag

Under min och Lyckliga Hons relation tillsammans utvecklade vi en trist interaktion. Vi har så ofta varit dåliga på kommunikation. Hon har haft svårt med öppenhet och jag har tolkat tecken och blivit kritisk och ifrågasättande om hennes kärlek. Negativ spiral.

Som de flesta läsare vet fanns det i högsta grad fog för att tolka bristande sexlust eller att vända sig in mot väggen och tiga när det började bränna till som tecken på brist på kärlek. Hennes kärlek minskade över många år, men mitt sätt att bemöta alla tecken bidrog också till det. Negativ spiral.

Nu är Lyckliga Hon, citat "Tokkär" i mig. Jag tror på henne, men det är ändå något som tvivlar. Om jag tar beteende som grund avtog det tokkära någon vecka efter nyår. Det är en oändlig skillnad på Nu-Hon och den Lyckliga Hon som veckorna efter jul var tokgenerös i att visa sin kärlek för mig, och vars lust fullkomligt exploderade av mina självklara beröringar. Vi pratade och samtalen ledde till slut i balans. Bägge avbröt.

Inte riktigt nu. Visst kommer ord, men de är färre och mindre sprudlande än förut. Visst finns bra prat och vilja att prata klart. Men också samma gamla mejltrådar som inte besvaras. Samma gamla påslängda lurar och tigande mitt i samtal. Visst finns lust. Men också samma gamla nej i sexlivet som tar bort all självklarhet och trygghet och bara skapar lustlöshet.

Nej, det är ingen panik, det är inget uppmärksamhetssökande. I grund är det ganska lugnt, mitt i bägges kompakta stress. Min skalle ser och säger att det är stress. Hon har det väldigt stressigt med sitt Stora Projekt på jobbet. Hon stressas av att hinna med barnen och jobbet sin ensamma vecka. Och hon stressas av att Hon har svårt, tror jag, att lita på min kärlek. Min hjärna ser och vågar tro. Vågar älska.

Men ändå. Mitt minne har upplevt situationerna förut. Been there, varit oälskad. Förändringen på en månad är stor, och den är inte positiv för en stark kärlek. När Lyckliga Hon dessutom pratat om att hon "skyddar sig" och givet hennes och vår historik, är det svårt att bara säga "Hon är stressad" och sedan inte göra mer.

Att våga älska utan att känna sig svag är riktigt svårt. I allt famlande stressande mellan flyttkartonger, Ikeabesök och avlyssnad och betittad sex i vardagsrum känner jag och Lyckliga Hon lär oss sakta men säkert. Att älska lugnt och fint. Som det ska vara.

En önskan i livet? En semestervecka med Lyckliga Hon.

Tid, stress och kräsen som fan

Tid, all denna tid som inte finns
Jag satt igår på ett möte och skrev en attgöralista för hemmafixande. Sak på sak skrevs till. En sida i blocket räckte inte, utan sida två började fyllas. Då hade jag ändå glömt en hel del saker. Listan på jobbet är nästan lika lång. Jag har börjat inse nu, vänja mig och därmed komma över stressen det inneburit.

Det tar sån tid att flytta isär.

Det tar tid att flytta. Det tar tid att flytta ihop. Men allting finns ju ändå. Visst kan det saknas möbler till ett rum som måste köpas. Men att flytta isär innebär att allt från vispar till mikrovågsugnar till TV-bänk till vattenkokare till fan och hennes pryttlar inte finns. Det måste skaffas. Eller inte finnas. Jag var förberedd på att det tar tid att flytta och packa upp. Men inte på hur mycket tid det tar att flytta isär.

Mycket ärenden blir det. Och att ta sig till olika ställen innebär att det tar tid. Tid som inte finns när Det Stora Projektet på jobbet hela tiden kräver både tid och tankar och sova borta, och när vara med dottern och Lyckliga Hon är livets största meningar. Alla prioriteringar gör självklart inte ont, men ickegjorda saker lämnar inte listan.

Samtidigt föder stressen på jobbet behov av vila och lugn. Inte packa flyttlådor och åka mellan affärer och göra ärende efter ärende.

Fan vad jag gnäller.

Kräsen, moi? You bet
Jag inser att jag med medelåldern har fått höga krav. Jag vill ha det fint, vill ha rätt möbler, fint och ordning och trivas hemma. Och när möbler inte kommit, hyllor inte finns, stressas jag av oordningen, av det gamla lånade köksbordet och de slitna pinnstolarna. Men främst av ouppackade lådor och påsar som bara aldrig tar slut. Jag längtar efter mitt nyköpta, min nya soffa och mina nya köksstolar. Efter bokhyllan som ska komma.

Det är inge vidare att gnälla på saker man faktiskt kan påverka. Jag skapar mitt eget elände och mina egna höga krav.

Oavsett vilket sätter sig den stressen på viljan att jobba och träna. Kraven driver på en negativ spiral.

Ja, jag är gnällig. Jag har stora delar av ödet i mina egna händer. Idag ska de sista flyttlådorna ner i källaren, hyllplan beställas, dammsugare inhandlas och en löptur ska fanimej bli av. Nånting säger mig att jag inte kommer att göra allt jag ska, men att jag med en kopp te i fåtöljen framför ett avsnitt av West wing, kommer att känna en lugn, behaglig längtan efter Lyckliga Hon och dottern.

Stress i nuet. Lugn i livet. Lätt val. Då och då har det varit tvärtom. Lätt val.

Hjälp mig, vad är klockan?

Det har sina egenheter att sova ensam. Jag vaknar oftare än när vi sover tillsammans, tittar mig omkring, tittar på klockradion och hjärnan börjar analysera om och när jag ska gå upp. "Uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen" skriver Tranströmer, och jag känner igen den känslan av fritt fall som jag kan känna även när jag sover borta.

"Det bästa med att vara singel är att man får fatta alla beslut själv. Det sämsta med att vara singel är att man måste fatta alla beslut själv." Bloggvännen sa det kärnfullt. Jag trivs med ensamheten hemma, men jag märker av min ovana vid att klara vardagssaker helt själv. När det gäller handla, städa, välja tyg och annat är det både negativt och positivt. Det blir en blandning av dådakraft och apati i beslut och in köp. Kanske klokare, men framför allt eget.

Men det är ett faktum är att jag sover sämre ensam. Vi sover sämre bägge. Somnar gör jag lätt, men vaknar ofta, sover otåligt. Än så länge, mellan förälskad längtan, flyttlådor, möbelaffärer och järnaffärer, har jag tillbringat två tredjedel av mina nätter ensam i sängen, borta från Lyckliga Hon. Jag saknar, vi längtar.

Jag vaknar oftare och tittar ängsligt på klockan för att se att jag inte har försovit mig. Morgonrutinerna sitter inte riktigt ännu, utan jag går runt och tittar på klockan och kan inte riktigt slappna av. Ovana eller oansvar?

Har grubblat på vad det beror på, och kom på något. Det blir att vi har agerat klocka åt varandra. Jag känner igen det från morgnar när jag skullat iväg på något tidigt. Samma vakna tidigt och titta ängsligt på klockan. Samma oroliga sömn. Samma sak när jag sover borta. Varje ovana, varje förändring tar bort en självklarhet i uppvaknandet. En partner bredvid väcker den självklarheten inuti.

Har jag lullat omkring för att väckas och få min tid passad av Lyckliga Hon? Nej, absolut inte, Lyckliga Hon är en av morgontrötthetens ivriga fanbärare. Lyckliga Hon säger att Hon också sover dåligt nu.

Istället är det så att man bara genom sin blotta existens bredvid den andre signalerar att ”Jag har ännu inte vaknat, därför behöver du inte ens titta på klockan för att veta att det ännu inte är tid att gå upp.” Jag behöver inte titta på klockradion, utan kan somna om utan att ens titta på klockan. Gäsp.

Det är skönt att ha hjälp och stöd i att titta, höra, tänka. Det är fint det. Tänka själv är stort, tänka tillsammans är större.

Jag längtar efter hudnärheten bredvid Lyckliga Hon. I den närheten får livet en finare mening.