Ilska

Jag har blivit bättre på att notera mina känslor och inte förneka dem. Men i mig finns mycket ledsenhet. Ledsenheten blir till ilska och ilska blir till en vilja att såra Lyckliga Hon. Jag har tänkt mycket på vad jag gör med all ilska jag känner inuti.

Men jag som så ofta haft humörproblem har min ilska mot Lyckliga Hon under bra kontroll. Faktiskt.

Jag erkänner att det ibland dyker upp en inre längtan efter att få såra Lyckliga Hon genom att ta ifrån henne något Hon vill ha. Jag vill utsätta henne för samma känsla som hon så upprepat utsatt mig för. Känslan. Finns. Där. Viljan. Att. Såra.

Jag skulle nog vilja säga att jag sällan lever ut den ilskan. Jag snäser, skäller eller höjer rösten väldigt sällan nu för tiden. Jag gör sällan hårda verbala påhopp. Gör inte miner eller tecken. Det blir höjd röst när jag verkligen blir avbruten, sårad eller påhoppad. Men mest ledsenhet.

En orsak till att jag hanterar min ilska bättre är att jag inte förnekar den. Jag har mina små KBT-knep för att pysa ut den. En och annan tyst sak görs bakom Lyckliga Hons rygg för att inte göra det när hon ser. Inre ord och fraser tänks som inte bör sägas högt. Det som sägs högt sägs oftast som ledsenhet och inte som ilska.

Dessutom har jag lärt mig att jag inte mår bättre av att ta ut min ilska på någon annan. Jag mår själv dåligt av att såra, så som jag så ofta sårat förut. Viktigt att stå för det. Vi blir mer och mer två som tänker så.

Det är också värt att ställa frågan om jag ens kan såra Lyckliga Hon. Hon älskar inte och har en mer avmätt inställning till vänskapen mellan oss. Skulle jag ens kunna? Eftersom hon inte älskar eller har någon större längtan efter vänskap med mig, dyker tillfällena inte upp speciellt ofta. Men det har funnits tillfällen. Som jag inte gripit.

Det tydligaste exemplet handlar om min släkt. Min Storebror, mamma, pappa och Storasyster och alla dotterns kusiner är min underbara släkt att se fram emot. Alla vet att Lyckliga Hon gjort mig ledsen, alla vet om otroheten, och alla vet att jag gjort Lyckliga Hon ledsen. Min släkt har visat sig skygga bort från mig och Lyckliga Hon som för att undvika ett Noréndrama. Tvivlet märks.

Lyckliga Hon blir ledsen och känner sig övergiven. Ett sätt att reagera för mig vore förstås att såra. "Du får vad du förtjänar". Jag berättade för Hon att tanken fanns. Men när jag uppfattade en nyårsinbjudan som riktad till mig, valde jag att fråga om Lyckliga Hon var välkommen. Lyckliga Hon är på mitt initiativ medbjuden till julfirandet.

Det kan bli katastrof. Det är viktigt att jag och Lyckliga Hon vårdar vår vänskap och undviker gräl på vägen. Och det är nog en bra idé att jag gör det jag och Hon lever i nu begripligt för min släkt.

Det ska jag nog klara av. Jag vill ju inte såra. Egentligen. Jag vill vara en fin människa. Och jag vill att Hon ska vara fin mot mig.