Fragment en trött söndag

Korta ögonblick av öppenhet. Ett litet steg framåt. Värmen av att inte bara mötas av hårda ord utan av något rakt, något som ville berätta, ville resonera. Ville visa öppenhet och rädda vänskap. Ett första steg förbi slutenheten och lögnerna och gåpåigheten och trampainandet. Ett läge att läka istället för att såra.

Bägge sa. Bägge lyssnade. Det är inte svårare. Ett litet steg för mänskligheten.

* * *

Kanske. Och sen några fler ord.

Öppenheten var förväntad. Jobbig. Manlig intuition. Om det som hänt i andra städer, om det som känts för vänner verkar jag ha haft mer rätt än fel. Förvirrat, visserligen, men jag kanske ska söka jobb som medium. Nånting fattar jag tydligen. Nu också.

Jag väljer att värdera öppenheten.

* * *

Väntan.

Livet bortanför den stajlade lägenheten är nåbart med ett förutsägbart datum. Det saknas besked och några signaturer på ett papper för att kunna komma bort. Pengar in, pengar ut. Nytt liv. Ge mig nu.

Två månader kvar. Kanske mindre. Eller mer.

* * *

En grovskiss av möbler delade och mätta, hittade på nätet, kollade i verkligheten.

Mätta väggar, häftmassa på klippta papper skala 1:100. Det går.

Om det blir.

* * *

Odrägliga Han är ibland ett passande ord på mig. Det är inget jag är stolt över.

Ingen av oss ska vara stolt.

Men jag är snäll också. Som en arg ko. Kan en ko vara elak?

* * *

Ryktet om min odräglighet är överdrivet. Kommentatorer på annan blogg kanske vet mer än jag tror. Stor ironi. Tänk om det är min terapeut som skriver av sig om mig anonymt? Alla dessa ironier som försvar.

* * *

TV-tittande och skratt. Riget håller. Avsnitt ett betittat igår och det rådde enighet i Exparet om att det är bra på riktigt. Det manliga ledarskapet byggt på otrygghet är så klockrent gestaltat. Och Von Triers "det gode med det onde" på slutet är roande. Kanske fler avsnitt ikväll.

* * *

Vad har jag att göra med? Vad har jag inte att göra med?

Vad har man att göra med mer än det man enats om?

Om man öppnar med ett tvärsäkert inte. Måste man i så fall stå för det och säga att eller inte?

* * *

Jag har letat och hittat saker borttappade i städningen. Dottern är glad.

Jag hittade Michael Strunge.

Bloggaren och hans Jag

Lena Cronqvist: Målaren och hennes modell

Vem är vem i tavlan? Det är många ögon som tittar, målare, modell, spegel, pensel, tvivel, lugn. Varför målar hon? För vem?

Jag har själv grubblat mycket på vem jag är i mitt skrivande här på bloggen. Jag är ju Jaget Namnet, men jag är också mitt bloggande jag Grubblande Han. Både en rollfigur och en som (pretentiöst uttryckt) skapar litterärt. Jag har få i-verkliga-livet-vänner, egentligen bara Trädgårdsdags, som läser bloggen, så min gräns mellan blogg-Jag och verkligt Jag är ganska tydlig. Jag har mejlkontakt med några (väldigt glädjespridande) bloggläsare som jag mejlar med också.

Jag tittar på tavlan och tänker på mitt skrivande. Bloggaren och hans verkliga jag. Vem är Jag och vem är Grubblande Han? Vems röst hörs på bloggen och varför? Vem är målare och vem är modell?

Jag skriver för att sortera mina tankar. Inte minst i stressen nu är tangentbordet något fast att greppa som fångar tankarna som inte det handskrivna i dagboken kan göra. Det gör mig mer strukturerad och tvingar fram ett slut och ett sammanhang och inte bara kaotiska återberättelser av de inre motsägelserna. I dagboken blir det ofta fragment och tankar. Det är i terapi och bloggande jag tänker färdigt tankar. Som jag fångar det jag förstått men inte fångat. Det skrivandet är ganska introvert.

Men jag skriver också för kärleken till att skriva. Och det faktum att det finns en målgrupp gör skrivandet roligare. Det bor en skribent i mig som är förklaringen till att jag valt att blogga. Livet har gjort att jag skriver i jobbet, men kanske inte om just det mitt skapande jag skulel vilja. Det skrivandet är mer extrovert, men inte lika mycket som på förra bloggen.

Lyckliga Hon skrev för ett tag sen att Hon hade problem med att förhålla sig till mig när hon skriver. Hon tänker på att jag är målgrupp. Själv känner jag inga såna problem. Jag skriver så som orden kommer, men är också medveten om att orden läses av Lyckliga Hon. Jag har inga problem med det. Men att ha en partner som läsare ställer krav. Därför lever jag efter principen att inte berätta saker via bloggen. Saker som berör min och Lyckliga Hons relation tar jag med henne. Det är en viktig princip, och jag känner ingen förljugenhet i mig själv för det.

Jag skriver massor som inte blir publicerat. Precis som en tavla talar till mig eller är tyst, talar bloggtexten till mig vid genomläsningen och säger "Klokt" eller "Spretigt". Jag känner efter om jag är klokare efter att ha skrivit. Om jag fångat en tanke eller gestaltat vem Jag är just nu. Då publicerar jag.

Lite rädd inuti

Min terapeut talar ofta om rädslan. Att den övergivenhet jag kände under delar av barndomen finns där inuti och styr både kontrollbehov och övergivenhetskänslor. Jag är så rädd för att åter drabbas av samma känslor att jag tyvärr regisserar upp situationer där de händer igen.

Jag hade lämnat dotter till kompis och satt signaturer på papper och promenerade hemåt. Då kom jag på mig med att känna rädsla. Ren rädsla. Lyckliga Hon kommer snart hem och jag är rädd. För henne? Ja, och nej. Mer för oss, för de stämningar vi brukar lyckas skapa. Som jag hatar så.

Det är ingen rolig känsla och jag sitter här nu och försöker hitta mig själv mitt i all stress och oro. Men jag är rädd att jag bara kommer att mötas av frånvaro och lättirritation. Jag är så fruktansvärt trött på gräl, bråk och missförstånd, men jag är rädd för att det är så det kommer att bli. Ju mer vi är ifrån varandra, desto grinigare brukar bli.Det är ju så mycket som kan gå fel. Vi är två personer som kan börja. Och vi har gott om invanda hjulspår av missförstånd och kränkningar att köra på i.

Jag andas lugnt och härmar en som ser lugnt på världen. Och håller tummarna för att vi är två som reciterar Tranströmer.

Det blir säkert bra.

Jag längtar till efteråt. Först fred och klokhet och ärlighet. Och sedan efteråt. Jag håller tummarna.

Tavlan: Vermeer. Flicka med pärlörhänge. En fredstavla.

Svår fråga om konst

Ett dilemma så här en fredagkväll.

Du får en äkta Francis Bacon-tavla. Låt säga den här. "Påven Innocentius V (efter Velazquez)".

Du kan älska eller hata Bacon, men de flesta är nog överens om att det är obehagliga tavlor.

Men du får den. Den är säkert värd en rejäl summa pengar.

Det är bara en hake. Du får inte sälja den. Aldrig sälja den. Den måste hänga hemma hos dig på väl synlig plats mitt i vardagsrummet. I samma stund du stoppar undan den tas den ifrån dig.

Skulle du ta emot den?

Anger management

Som ung hade jag ganska lätt att lära mig rimmade dikter utantill. Det rimmade språket sätter sig ju på hjärnan med sin form som gör det lättare att skarva och minnas när det direkta minnet sviker.

Jag associerade utifrån ilskan och insåg att jag i den förvirring som nu råder, med oklarheter åt många håll och mycket sår inuti, måste ha ett fokus för att inte pysa ut ilska och misstro. Och jag har ju mitt fokus. Den här dikten. Igen. För vilken gång i ordningen?

Tranströmers Allegro kan jag i princip utantill. Förstaraden sänker min puls bara jag tänker på den, men det är i fjärde och femte stycket jag finner ron att vara tystare än inret vill. Där finns integritet och vilja till fred samlad i fyra rader. Precis det jag vill göra med min ilska.

Allegro

Jag spelar Haydn efter en svart dag
och känner en enkel värme i händerna.

Tangenterna vill. Milda hammare slår.
Klangen är grön, livlig och stilla.

Klangen säger att friheten finns
och att någon inte ger kejsaren skatt.

Jag kör ner händerna i mina haydnfickor
och härmar en som ser lugnt på världen.

Jag hissar haydnflaggan - det betyder:
"Vi ger oss inte, men vill fred."

Musiken är ett glashus på sluttningen
där stenarna flyger, stenarna rullar.

Och stenarna rullar tvärs igenom
men varje ruta förblir hel.

(Tomas Tranströmer)

Ilska

Det är inte enkelt att vara fridfull och vänlig när det är argt inuti. Det är ganska mycket ilska mot Lyckliga Hon som jag bär i mig, där mittemellan kärlek och sorg. Den pyser ut i smådoser, men mest bakom hennes rygg, i form av tankar och tecken. I fantasin är jag ingen god människa.

Jag har funderat på hur jag långsiktigt ska hantera och vad jag ska göra med ilskan över hennes svek i våras. Jag är förbannad för att hon under familjerådgivningen satt och ljög om sitt smutsiga och därmed gav upp på vår relation. Istället alla anklagelser mot mig (varav många var relevanta).

Bakom det som hände ligger en krock i kommunikation genom hela vår relation som är bägges ansvar, som kanske kan beskrivas som feghet i krock med plump tydlighet. Där måste bägge ta ansvar, och det återstår en del där.

Vad gör man med ilska?
Den finns ju där. Jag pratar mycket om det med Humlan och Storasyster. Den vill ju ut på något sätt, och då ska den ut klokt och inte såra ännu mer. Jag tar lite ord som hjälp, för att inte använda fel begrepp.

Ilska: stark negativ känsla av att någon annan gjort något fel, eller att något inte skett som önskat; känslan när man är arg
Arg: som känner ilska och/eller på ett närapå aggressivt sätt anser att något är väldigt fel
Hat: stark känsla av ogillande eller avsky
Förakt: stark känsla av ogillande och hat

Det stämmer ju rätt bra. Men jag försöker undvika hat och förakt. Usch vilka hemska ord.

Det finns några tankar om min ilska.

- Jag vill inte att den ska ligga och pyra i vår föräldrarelation. För dotterns skull. Och vår. Men där ligger den nu, som en tyngd på min tillit, intryckt där den inte ska vara av allt ljugande.

- Jag vill rensa ut det arga hos bägge så att vi kan vårda det som kan vårdas av vår vänskap. Vilket borde vara ganska mycket. Vi är fina människor och den vänskapen ska inte kastas ut enkelt. Där är vi överens, om än med olika engagemang.

- För att nå det vill jag bearbeta min ledsenhet och ilska tillsammans med Lyckliga Hon. Dels för att den inte ska drabba henne destruktivt, dels för att jag måste fullt ut få nåt slags upprättelse för det sveket. Det tror jag kommer om vi når en berättelse där min ledsenhet och ilska är sedd och begripen av henne. Liksom hennes av mig. Men det går inte att göra det var för sig.

Vi är inte där ännu. Vi är betydligt närmare än i våras, men vissa sår skapas på nytt även nu.

Jag sätter nu mitt hopp till vår gamla familjerådgivare. I väntan på den kollektiva processen får jag bita ihop och komma igen. Eller nåt.

Tavlan: Francis Bacon. Jag gjorde den liten eftersom den är så fruktansvärd. Det renar att titta på en sådan tavla. Som ett iskallt bad, skrubbad med en hård borste. Som skapar ro inuti.

Är sakna lättare än älska?

Så här en kväll med jobbiga tankar på skav om oärlighet och lögner, är tankar här och i lägenheter och ibland i en annan stad och ifrågasätter ord men vill inte det. Mer tankar på vad som händer sen, på lägenheter och på terapi.

I huvudet en tanke som inte lämnar.

Jag och pojkarna pratade om separation och saknad och boende. Bägge var öppenhjärtiga och ärliga med tankar, och sa att mamma inte berättat nånting. Det fanns enighet om att vi pratat för lite. Tre könsstereotyper runt ett bord. Vi satt där, tre män och sa att vi kommer att sakna. Och varför.

Men älska har ofta varit så svårt att säga. Och varför.

Samma som Lyckliga Hon mot mig. Sakna är lättare än älska.

Det är något som inte är bra när "Älska" uppenbarligen sägs för sällan.

Säga mer bra. Klok idé. Det värmer. Jag tänker fortsätta vara bra på att säga bra saker om människor, även de som inte svarar.

Det är lättare att bli lämnad om man lämnar...

Det är alltid lättare att lämna än att bli lämnad. Därför jobbar jag i mitt inre att hjälpa mig själv att ännu bättre lämna av egen kraft.

Scen: Hejdå till Lyckliga Hon, dryft om lägenhetsförsäljning. Hon på väg till Genus, Rockys och Baristas hemstad. Nervöst, och laddat och jobbigt. Jag blev ledsen och mindes både otrohet, lura mig blå och lögner och irritation. Oklarheterna nu. Allt som har med den staden att göra. Jag bad henne hälsa till Genus, och minnet for iväg till vårens otrohet och alla lögner. En tanke att Genus aldrig hälsat tillbaka till mig. Tom blick och en Hon som insåg och både förstod och blev besvärad. Inga "Men du då...".

Det är lättare att lämna. Det är ännu lättare att lämna med goda argument. Till goda argument räknas att en människa inte är bra för dig. Till exempel en människa som ljuger, sviker, höjer rösten, och sällan frågar hur du har det. En som definierar dig på sätt som gör illa.

Det är ännu lättare att lämna genom att hata. Det är jättelätt att gå ut i en vanföreställning om den onda partnern som gjort dig illa och som det bara är så otroligt skönt att slippa. Befrielsen desto större i jämförelse.

Men vad händer med en människa som hatar? Hur förtvinad blir man inuti när tankarna går ut på att se illasinnat på och vantolka en annan eller flera människor? När raljanta beskrivningar om partnern till andra besvaras med "X är verkligen inte riktigt klok". Nej, jag trivs inte med att vara sådan. Jag vill inte få andra människor att säga så hemska saker om Lyckliga Hon. Hon är värd bättre än så. Våra elva är värda en bättre historieskrivning än så.

Det är små människor som gör så. Jag vill inte vara liten inuti.

Därför kämpar jag för rätten till en klok historieskrivning om vad som hände. Jag är arg men jag vill vara arg och stor. Mitt sätt att få ut ilskan är att vi ska prata oss fram till förståelse om vad som hände. Vi är nära men en stor bit är kvar.

Därför vill jag gå en annan balansgång än hatandets. Jag vet hur dålig Lyckliga Hon varit för och mot mig, och jag vet hur dålig jag låtit henne vara genom att ta åt mig och genom att inte våga lämna. Jag borde lämnat henne i våras, i uppgivenhetens tid när allt var mitt fel. Jag borde skyddat mig och gett upp där. Men jag vågade inte. Därför försöker jag lämna klokt nu.

(Ja, jag vet hur dålig jag varit också, men det är inte frågan här.)

Därför fortsätter jag stå upp för att vår vänskap ska gå att rädda. Jag kan inte se mig i spegeln om jag med illaomtyckandets enkla befrielse ger upp på den bästa vän och klokaste människa jag någonsin känt. Jag vill inte göra mig fri genom ilska. Det kanske inte går, hon kanske inte vill, jag kanske inte kan, och jag kanske fortsätter göra mig illa genom att visa nyfikenhet och vänskap i monolog, men jag gör det ändå. Det är nog därför jag hälsar till Genus även om hon inte hälsar tillbaka.

The Shins: "A comet appears". Tiden står stilla i den här versionen, och jag blir en lugnare och klokare jag.

Tes, antites, syntes

Det måste till en motgång för att skapa något nytt. Det är upplyftande att se det så när man ofta är illa omtyckt.

I stajlingen och rensandet av hemmet har mycket fått maka på sig, till exempel nätsladdar och strömsladdar. Lägenheten har varit internetlös och hänvisad till snålsurfande. Tånniskillar gillar inte nätlöst.

Lyckliga Hon är borta, och Äldsten satt i en soffa med de vuxnas laptop, där han suttit i fyra timmar. Jag hade just hämtat några lådor i förrådet och skulle dra sladdar. Dottern ville låna datorn och spela lite, och Äldsten kom aldrig loss. Sen, sen, snart. Istället började han gnälla och klaga om att det inte var hans fel att internet var borta.

Ursäkta, men till en stressad, trött, ledsen extrapappa som just tänkte använda sin tid till att koppla in sladdarna för pojkarnas skull, gick gränsen nånstans där. Jag blev störtförbannad och skällde åt honom (Rejält) att för h-e sluta klaga. Dottern blev besvärad.

Det lugnade sig, nätet kom igång, och där på andra sidan hårda ord hade jag och Äldsten ett samtal vi för sällan haft. Om trötthet, stress och att det är jobbigt för alla. Om att det är jobbigt med separationen även för Äldsten och Mellan även om de inget säger. Om att vi absolut inte kan klaga nu när allting är så jobbigt och stressigt. Om tårar. Om att vi måste hjälpas åt. Där fanns närhet och klokhet i nåt slags utmattning efter våra stressade hårda ord.

Sen pratade vi om möbler. Jodå, han visste vilken Sjuanstolen var, och den var snygg. Ja, självklart är det dyrt, men man kan ju lägga mycket för en soffa: Fyra köksstolar används väl lika mycket som en soffa? Mer?

Jag går till sängs med en skön känsla att även pojkarna kommer att vara en del av mitt liv. Sitta i den soffa och de stolar jag valt, äta på mitt köksbord, titta på min TV och spela spel på min dator. Välkomna.

Förverkliga drömmar i något nytt

Det är mycket fokus på boende nu. Sälja och köpa lägenhet är en hysteriskt tidskrävande och mentalt ansträngande verksamhet.

Då är det roligare att låtsasshoppa möbler på nätet.

Lägenheter förvirrar ju bara fram och tillbaka. En vunnen budgivning fortsätter på morgonen efter och en rimlig bokostnad och en vunnen budgivning är plötsligt för dyr och chansen borta. Två rum, tre rum, nära och lite längre bort.Och samtidigt all denna räkning.

Drömmar flyger enklare iväg till köksbord, soffa som inte får vara för stor, som ska passa till fåtöljerna och soffbordet, till TV-bänk och bokhylleplaner.

Jag vet inte var jag kommer att bo. Det kommer att bli kompromisser beroende på läge, balkong eller storlek och rum eller hur köket är. Men jag har massor av drömmar kvar att förverkliga med boendet. Inom en vecka tror jag att jag vet var. Då har vi sålt och jag har köpt. Hoppas jag. Då ska jag börja räkna noggrannare och inte bara låta siffror flyga omkring och använda en del sparat och en del lyckosamt och skamset vunnet till att förverkliga drömmar och få det precis så fint som jag alltid velat ha det.

Det känns pirrigt och underbart att bli glad av att tänka på mitt kommande hem. Jag ser fram emot att lära mig ensamhetens lockelser i en snygg stol. Eller flera.

Bilden: Sjuan av Arne Jacobsen. 1955. Inte bara en stol utan att konstverk. En form och en enkelhet som gör mig harmonisk. Och skön att sitta i.

Vänskap

Vän: Person som (viss) annan person känner väl och känner tillgivenhet för och tillit till.

Jag och Humlan pratade om vänskap. Jag läste ur ordboken. Sen pratade vi vidare. Vi kom in på situationer som känns konstiga runt vänskap.
Om människor som kallar "vän" det andra kallar "bekant" eller "kollega". Att det är lite pinsamt med såna människor.

Om när någon säger "Vi är så bra vänner du och jag" och man inte känner igen sig. Att det är jobbigt på många sätt. Svårt att hantera. Säger man "Jaså"? Det beror väl på om det är en förlorad vänskap eller en som ännu inte är. Det är lätt att göra någon ledsen.

Om när en vän sviker och inte längre visar vare sig tillgivenhet eller tillit. Som inte frågar, inte verkar bry sig och inte visar tilliten genom att våga vara öppen med sig själv. Att det kan bero på många saker. Man kan ha mycket i livet just nu, vara ledsen, stressad eller något annat. Det går att förstå. Eller också kan det vara något annat, en välvilja, en kärlek, som försvunnit. Då kommer frågan upp:

Vad händer om man kallar sig vän och det inte är besvarat?

Jag och Humlan pratade om det och kom fram till att Ömsesidigt fattades i ordbokens definition. Allt som innehåller två måste involvera fråga och svar. Vänskap är en delad upplevelse. Självklart kan man säga att man är vän till någon om man mår bra av det, men det är lite... söker ordet... dåligt omdöme kanske?

Där står jag just nu, åt bägge håll. Jag bryr mig verkligen om Lyckliga Hon och frågar hur det går, hur Hon mår, men uppfattas som att jag lägger mig i och trampar över. Tillgivenheten finns men bristen på tillit blockerar, och allt blir ofta fel. Lyckliga Hon har länge sagt sig se på mig som vän, vilja mig väl och säger att hon vill vara vänner. Men något fattas. Det är för mycket som sårar och för lite som bryr sig om för att vara "vän". Så länge har "fiende" legat nästan lika nära. Mindre nu, men ändå.

Allt är inte elände och gräl. Snarare mestadels lugnt och stillsamt och lite filmtittning. Två trötta och utmattade, en Lycklig och en Grubblande, Hon och Han, har slitit som djur och oroat oss om att sälja och köpa. Det dryftar vi vänskapligt och klokt. Vi pratar soffor och fåtöljer och lägenheter. Där är vi både kloka och gemensamma. Och igår blixtrade en kort klok kommunikation förbi om vad vi vill ha nu och Nu för att inte äta upp varandras mående. Vänskap, avstånd och respekt. Sänkt röstläge och slut på hårda ord. Förhandling och tydliga bud. Då kom något som lovar gott från Henne.

"Jag vet att jag inte är nån bra vän nu men jag vill vara det."

Ett litet steg för mänskligheten men ett stort för en vänskapsrelation? Jag tror "Vän" är ett så positivt värdeladdat ord att vi alla vill vara och ha många och nära. Alla vill vi vara "vän" och alla vill vi vara eniga med andra om att bägge är "vänner", både i ord, men ännu mer i handling. Vi mår bra av att känna oss som vän, och då håller vi envist fast vid det när vi borde inse att vi inte längre uppfyller kraven. "Vän" är en känsla inombords som bägge delar. Det känns viktigt att inte kalla sig vän i onödan. Precis lika viktigt som att inte vara naiv och tro någon om vän som inte är det, eftersom man lätt blir ledsen då. I alla fall jag.

Vänskap är en ömsesidig tillit och tillgivenhet. Det är möjligheten att falla och bli fångad. Ring Norstedts ordbok och be dem revidera.

Något av det vackraste jag läst om vänskap och avsked är skrivet av Ulf Stark i "Lille Asmodeus". Asmodeus ska tillbaka till helvetet och säger adjö till den enda vän han nånsin haft.

Asmodeus stod vid sista porten av Det Svarta Berget och såg efter Kristina som vandrade ner mot byn. Hennes hår glänste i det första gryningsljuset. Hon hade bråttom, för hon var ivrig att komma hem till sin bror.
Hoppas hon vänder sig om, bara en gång till, tänkte Asmodeus.
Och så gjorde hon det.

Tack internet

Varför kom jag att tänka på den här? Jag vet inte, men rolig är den.

För några år sen hade jag försökt minnas och kanske återberättat.

Ersätter Youtube och liknande den muntliga återberättelsen? Är det bra eller dåligt?

Förhandlingar

Förhandlingar

instängd på natten för nära händer för nära
avstånd behov avstånd
mina behov
dina
du
i själva verket du.
ointresse överkänslighet ilska irritation.
orden gör ont när rösten höjs
vänskap
men det beror på händer avstånd behov
i själva verket du.
förhandlaren sitter ensam på sin sida av bordet
motståndaren på andra sidan
dokumentet skjuts över bordet
vänds
strama blickar läser
ändrar
ännu ett papper skrivs under
in i högen av kommunikation
arton miljoner bokstäver
och så lite
den här signaturen är på riktigt
min också
den här sanningen är sann
frågor frågor samtal avstånd
ska bli
den här handen är till salu
ska bli

Igen och igen och igen

The Postal service, "Nothing better"

Dags för separationsmusik med retroblippljud och spretiga rytmer. Låten har funnits i min MP3 sen dag 1. Jag föll direkt för några år sen när jag hörde detta efter att först hört "Death cab for cutie" (samma sångare). Under en lycklig tid hade jag säkert inte fallit lika pladask.

"The Postal service" dök upp lite överraskande upp i filmen "Garden state" som vi såg i lördags, av och med Zack Braff från "Scrubs". En bra film.



Repeat.

Nothing better (The Postal service)

Will someone please call a surgeon
Who can crack my ribs and repair this broken heart
That your're deserting for better company?
I can't accept that it's over...
I will block the door like a goalie tending the net
In the third quarter of a tied-game rivalry

So just say how to make it right
And i swear i'll do my best to comply

Tell me am i right to think that there could be nothing better
Than making you my bride and slowly growing old together

I feel must interject here you're getting carried away feeling sorry for yourself
With these revisions and gaps in history
So let me help you remember.
I've made charts and graphs that should finally make it clear.
I've prepared a lecture on why i have to leave

So please back away and let me go
I can't my darling i love you so...

Tell me am i right to think that there could be nothing better
Than making you my bride and slowly growing old together
Don't you feed me lines about some idealistic future
Your heart won't heal right if you keep tearing out the sutures

I admit that i have made mistakes and i swear
I'll never wrong you again
You've got a lure i can't deny,
But you've had your chance so say goodbye
Say goodbye

Fångar tanken mitt i

Bussresa genom frostigt höstute och datorn närmar sig kommunikationsskugga. Skriv fort!

Jag ögnar igenom halvskrivna bloggar och känner efter hur färdiga det flöde av ord jag fått ur mig är. Ganska ofärdigt och jag undrar vad syftet är. Varför skriver jag alla dessa bloggar som aldrig publiceras? Varför försöker jag sortera mina tankar där, så, och varför så lite med andra vänner än Humlan? Dagbokens korta fragment blir sidolånga bloggar.

Jag gäckar mig själv om drivkrafterna.

Jag har ett antal obesvarade mejl från rätt nya men möjligt framtida vänner som det bara inte blir av att jag svarar på. Borde jag inte skriva till dem istället? Visst, det är mycket med sälja och köpa lägenhet, och en massa kraft går åt att upprätthålla en civiliserat vänskaplig vardag med Lyckliga Hon, men framför allt behöver jag tänka. Tror jag.

Det är ju en upplyftande tanke att det är tänkandet och stressen. Det finns tråkigare tolkningar än så att göra som har med asocial och spammande att göra. Jag lämnar den tanken mitt i.

Tavlan: En geometriskt harmonisk Edward Hopper som säkert plockar upp mina tankar och drömmar om ostörd öppenhet från min kommande balkong och att äntligen skapa ett vackert hem så som jag vill ha det.

Tåren tittar ut

Den hade suttit där länge den där tåren.
I några veckor hade den suttit och velat ut.
Tittat ibland och känt om det var läge.
Plötsligt satt jag vid köksbordet efter spagettin.
Då såg den sin chans.
Det känns alltid skönt när tårar vill ut.
Märkligt nog.

Den höll sig inne när jag skrev om det jobbiga att lämnas.
Den höll sig inne när dottern bara pratade med mamma.
Den höll sig inne när Laptop sa att han kanske får jobb i en annan stad.
Den höll sig inne under prat om möbler och lägenheter.
Allt var ensamhet i tanken redan då.
Allt var en dålig dag redan då.
En dålig dag helt utan gräl.
Trots allt.
Men ingen tår kom ut av det.

Istället tanken på ett halvt kilo köttfärs.
Prat om att laga mindre portioner.
Att nämna Laptop.
Dagar av kontrollerat tänkande blev en tår.
En tyst stilla tår kom ut, inga ord.
Utan att göra en stor grej av sig.
Inget hulkande.
Bara jag och tåren.
Jag och tåren framför den familj som snart inte är.

Dotterns blick.
Hur hon kröp upp i mitt knä.
Kramen.
Där mammigheten försvann.
Det korta pratet om kärlek och längtan till sen.
Sån tid som stannar upp och lägger sig till ro i minnet.
Lyckliga Hons klappande hand på kinden.
Där var jag förstådd.
Där fanns vänskap.
Det kom en tår till lite senare.

Tåren kunde inte berätta om nästa gång.
Jag tänker låta alla komma.
Då och då.

Att bli lämnad kan vara olika jobbigt

Det är alltid jobbigt att bli lämnad. Men jag tror det finns olika saker som gör det jobbigare. Jag försöker samla tankarna.

1) Tystnad
Det blir värre om den som lämnar inte vill reda ut och förklara varför.

Det kunde varit värre förstås. När vi anstränger oss kan vi prata klokt. Ibland finns vänskapen och välviljan i pratet. Min önskan är nåt slags ömsesidig förståelse. Det som familjerådgivningen skulle ge oss chansen till. Tyvärr har två familjerådgivningar bokats av Hon, med välgrundade hänvisningar till jobbet. Men ingen förra gången. Jag tänker: Slump eller ovilja? Hon blir arg då.

Vi borde ta på allvar att vi sårat varandra och försöka lära oss av misstagen och inte göra om dem mot oss själva eller andra. Jag vill bli begripen och inte vara missförstådd. Jag vill förstå henne. Jag vill inte göra om mina och jag vill hjälpa henne att inte göra om sina kränkningar. Vill bli stark och se henne stark.

2) Oärlighet
Allt annat lika så gör oärlighet en separation jobbigare för den som drabbas. Varje lögn och oärlighet sårar, liksom all dålig kommunikation gör.

Det är jobbigt för mig att det inte slutat med oärligheter. Lögnen om lägenhetsskaffande var värst. Den berörde även barnen eftersom hon utan att prata med mig planerade en hastig flytt med barnen varannan vecka. Tilliten skadades även runt föräldraskapet. För mig är det viktigt att vi hittar till den tilliten och kan resonera ärligt om hur vi vill vara föräldrar och vänner tillsammans. Hur hanterar vi nya relationer? Jular, semestrar, högtider? Vill vi ha kvar en gemenskap med fika med barnen, bio, picknicka? Vill Hon vara min vän (trots att Hon inte orkar eller vill det nu)? Jag vågar inte lita på orden som sägs, vågar inte ta in och lugna inuti, eftersom jag är rädd att hoppas på något som inte blir. Jag försöker, verkligen, och Hon säger att hon förstår att jag har svårt att lita.

3) Krig
Det är jobbigare att lämnas och känna sig kompakt illa omtyckt, som om de positiva egenskaperna aldrig funnits.

Jag har ibland känt att Hon lämnar mig i avsky. Varje lättirritation, varje höjd röst, varje anklagelse om allmän uselhet och respektlösa kränkningar, varje definition av hur jag tänker som missar mig med själakilometer, visar på avståndet som växt, visar hur Hon ser på mig med en så negativ blick. Visar på de negativa projektionerna. Visar långt borta från bevara vänskapen, långt borta från att också minnas det bra vi haft och har. Det skapar känslan av elva års helvete som hon äntligen lämnar.

Det är möjligt att det löser sig när vi bara slipper varandra. Det är bättre nu än för en månad sen. Men det är för mycket ointresse, höjd röst och tolkningar som missförstår för att kännas bra.

4) Ratad till förmån för
Jag tror att alla är överens om att det är jobbigt om partnern redan hittat en annan redan innan. Ännu värre förstås om det sker bakom ryggen och utan att berätta. Ingen kan hindra en partner från att bli kär eller kasta sig in i något, men alla kan önska sig ärlighet om det. Det är en ärlighet som jag i efterhand vet att Lyckliga Hon inte visade mot sitt ex när hon träffade mig. Det var en ärlighet jag inte visade när jag själv bröt upp från mitt ex.

Det är den ena delen, den andra handlar om att man så tydligt kan känna den förlorade jämförelsen. Allt negativ uppbrottsprojektion hamnar på den lämnade, och all positiv förälskelseprojektion på den andra. Den negativa synen på exet ökar när man omedelbart får ovillkorligt stöd av någon som har drivkraften att distansera partnern till en demon. Alla som separerat vet hur enkelt det är att berätta för den nye hur hemsk den förre partnern är och få bekräftat att man självklart aldrig ska behöva stå ut med sånt och hur rätt det är att lämna.

Jag känner mig trött och osorterad. Det är ingen bra dag idag.

Att beskriva färger

Jag har varit färganalfabet. Jag hade svårt att hänga med när färger skulle beskrivas. Jag hade nog målat för lite som ung. Orange eller ockra? Vad är cerise? Lila eller syren? Jag var dåligt med, men har skärpt mig på äldre dagar. Jag har lärt mig att bli bättre på att se om en vit vägg är bruten i svart eller rött eller blått, och att hitta ett språk för att beskriva det jag ser.

Jag minns Bengt Grives konståkningsreferat. Det sägs om Grive att han kunde så lite om sporten när han kastades in i sitt första refererande, och det var på svartvita TV:ns tid, att han började beskriva färgerna eftersom ingen kunde säga emot honom där. Mörkvit, sängkammarrosa, spaljegrönt, svartrosa, grisskärsgrått och blåbärsrisgrönt är alla underbara beskrivningar som tillskrivs honom. Grive fick faktiskt ett språkpris av Svenska Akademien för sin formuleringskonst, främst på färgsidan.

Minnet borde erbjuda fler exempel från det egna livet men så här en lördag sviker det. Men jag minns en av de bästa. För ett tag sedan hörde jag en riktigt rolig beskrivning av en bil.

Gubbkepsmetallic.

Kommentarer är faktiskt överflödiga.

Eller den gamla klassiska läkargrodan om att "Avföringen har samma färg som väggarna på avdelningen X".

Det borde finnas en SAFL "Svenska Akademiens färglista". Alla kreativa formuleringar om färger borde samlas i ett uppslagsverk. Utan bilder, annars är det inget spännande, såklart. Det finns ju inga facit, bara upplevelser. Så som kommunikation fungerar.

Är det någon läsare som kan delge kreativa färgformuleringar så är ni välkomna.

Tavlan: En landskapstavla av William Turner. Så före sin tid i att lösa upp det detaljerade och fokusera på ljuset och känslan. Han får mig att känna landskapet, floden och solen, snarare än se det. Samma som Grive med färgerna på den svartvita TV:n

Skrivandet och speglingen

En människa jag tycker väldigt mycket om, en människa jag har stor respekt för, en människa som ofta är väldigt kritisk men också oftast klok, skrev till mig om min senaste blogg:

Vilken grymt bra blogg du skrev.

Förra veckan stod det i ett mejl:

Du har skrivit himla fint på bloggen. De senaste veckorna har jag njutit stort av att läsa där.

Den här personen gödslar absolut inte med berömmet, så det här är stort för mig.

Jag skriver för mig själv, för den glädje och klokhet skrivandet väcker. Jag älskar skrivandet i sig, skriver för lusten att skriva, skriver för lusten att tänka med ord. Skriver som språklig lek och intellektuell stimulans och känslomässig sortering.

Jag tror att skrivande är som självbild. Vi kan skriva helt för oss själva, och hävdar ofta så, men vi har ändå valt att blogga och inte skriva i Word eller dagbok. Speglingen - den positiva - av läsare eller en viktig vän gör att jag känner mig duktig. Och vem vill inte känna sig duktig. När någon bekräftar oss kan vi känna det trygga bra inuti. Att känna att man kan.

Till den personen: Kul att du gillar, och tack som fan!

Gick du på den lätte?

Så sa vi på 70-talet när någon hade lurats på något sätt. Orden har ofta dykt upp i mitt huvud senaste månaderna när jag gradvis befriat mig från stämpeln att allt var mitt fel. Gradvis har jag landat i mig själv.

Inte direkt ljuva minnen från i våras. Uppgivenhet och irriterade anklagelser mot min svartsjuka och frågor samtidigt som Hon drömde om otrohet. Pratet om instängdhet samtidigt som slutenheten var ständig. Klagomål varenda dag.

Ännu sämre minnen från september när Hon bestämt sig för att lämna, när jag trots otroheten, trots uppgivenheten, sa mina ”förlåt förlåt” om min egen skuld så intensivt att jag flådde mig levande med självförakt.

Jag glömde att mina fel inte var större än hennes. Att vi bägge manipulerade varandras skuld. Att sån litenhet från två personer förstör bägge personerna både inifrån och utifrån.

Bara för att jag inte kunde älska mig själv och känna att andra älskar mig för den jag är, lät jag hennes klagande forma min självbild till en kränkande person som inte respekterar integritet. Samtidigt som jag faktiskt bara vill att ”älska” ska betyda ”Älska”. För att jag tycker att ärlighet är viktigt. För att jag tycker att man ska ta ansvar för det man gör som sårar andra. Inte bara säga att man är sån. Nej, inte jag heller.

Jag kan se hur min litenhet fick mig att bli en ganska besvärlig person att leva med. Jag har kränkt, jag har lyssnat dåligt, jag har varit jobbig. Men jag har befriat mig från bilden av mig själv som en dålig partner och dålig vän. Det är jag inte. Jag är en människa, och som en människa har jag rätt att vara ledsen och bli begripen för det.

Där gick jag på den lätte. Men ingen är mer än människa.

Jag går på den lätte fortfarande ibland när ord kommer om mig som vän. Jag vet att jag gjort fel, men jag vet att vi är två. Jag vet att många ord bara är det hårdnackade skyddet av den egna masken. Att nästan varje användande av ”alltid” och ”aldrig” är otrygghet förklädd till motanklagelse.

Jag har lärt mig mycket. Men för en som varit både på den givande och mottagande sidan av att fly från ansvar och säga ”Men du då…”, så har jag faktiskt inte lärt mig mer än: Lyssna verkligt på vad andra säger, höj aldrig någonsin rösten i ett samtal, och att bry sig om andra människor måste vara en ömsesidig företeelse för att kallas kärlek.

Tavlan: Lena Cronqvist. En av hennes många bilder av kränkta och kränkande barn. Så hemsk att jag minskade storleken. Tänkbar titel skulle kunna vara "Jag kränker mig själv".

Han landar i sanden

Några visste och det kändes bra. Visste vidden av surret i skallen på jobbet. Men jag ville vara ärlig hemma, göra fjärheten begriplig, dela, få stöd, nya vinklar på tänkandet av den som känner mig bäst.

Därför sa jag det där mitt i fixandet hemma med färg och ordning och kaos.

- Det är jobbigt. Jag får i princip inget gjort på jobbet just nu.

Tystnad. Mer tystnad.

Senare en fråga om tystnaden. Svaret: Borde självklart frågat om det. Kände skuld.

Detta Borde.

Och jag som söker Hägringar.

Det blev bättre efter att jag ställt frågan. Skönt.

Bilden av fantastiske Christer Strömholm.

Uttryck från barndomen

Minnen från barndomen upprepas i huvudet och lämnar inte tankarna. Jag började med två och slutade med flera.

Kom och skriv mig det på näsan den som vågar (Hedvig i Från A till Ö)

Tre hörnor straff (När vi spelade fotboll)

Kan jag få slumpen? (Att tigga den sista skvätten läsk av någon)

Häck väck våt fläck (Från Trolltider)

Putt putt putt putt putt (Storpotäten i Vilse i pannkakan)

Det finns inga röster i pannkakan
Ät så du blir stor
Säger far och mor (Mera Vilse i Pannkakan)

Galaxer i mina braxer, sa Kapten Zoom (Kapten Zoom dök upp i Vintergatan härom året. Nostalgi)

Ninaninaninanaa (Stefan Mälqvist i Boktipset, som för övrigt bidrog till mitt bokintresse)

Ögonbryn

Jag hade just lagt ett lågt bud på en lägenhet och var på väg till banken, den bank jag tänker byta till, och när jag såg jag mig i spegeln förvånades jag.

Jag var trött och hade lite huvudvärk. Men mina ögonbryn var riktade uppåt.

Vill jag veta hur jag mår finns det enkla fysiska signaler att ta på allvar. Mage, spända axlar, bita ihop tänder och om jag spänner pannan och drar ner ögonbrynen.

Ner ja. När jag är stressad, anspänd, ledsen eller bekymrad trycker jag mina ögonbryn neråt.

Men uppåt? En vilt stirrande rynkad panna istället för de sänkta, grubblande ögonbrynen? Ville jag ha in mer ljus? Nej, jag förstod inte riktigt. När jag kom hem från banken med positiva besked kändes det bra igen.

Ännu en bild som känns rätt idag. En fantastisk tavla.

Bilden är ett självporträtt av Sigrid Hjertén. En trötthet kännetecknar posen där hon sitter och målar, som om hon är ouppfylld i sin önskan. Som om hon inte får ihop sin önskan att måla med makens ständiga frånvaro och ansvaret för barnet. Så som jag flytt från mitt ansvar ibland.

Hjertén är en av alla kvinnliga konstnärer som aldrig uppskattades av sin samtid. För mig är hon den tidiga modernismens mest fantastiska svenska konstnär. Osynliggjord av både maken och de manliga kollegorna och sedermera driven till sinnessjukdom.

Mina ögonbryn fortsätter jag fundera på.

Jag med bok och tända ljus. Sen

Ola Billgren. Badrumsinteriör 1.

* * *

Självdisciplin kändes som bästa ordet Det gick ganska bra. Jag samlade mig och läste ikapp en del högar, men utan anteckningar om vad som bör göras. Är inte förvirrad av högarna, utan mest stressad.

Det är så nu. Det är bostadstänkande och prat med Hon.

Idag: Att-göra-lista, en surdeg och revidera en text.

* * *

Prat med Hon. Sedvanliga monologer, sedvanligt avbruten, lite för långt, lite för avbryta, lite för högljutt, lite för jag har rätt, lite för du har fel, men till slut förståelse. Visst gick det ganska bra till slut?

Förstå som i verkligen förstått?

Eller utmattning?

Bäst att vara tyst och låtsas att någon av oss förstod.

* * *

Med kvällar som igår tror jag att vänskapen går att rädda. När dottern strulat sig till sömns tittade vi på möbler på nätet, diskuterade fåtöljer, pratade lägenheter och skrattade. Vi somnade i lugn och ro.

Ett lugn gjorde mig bra på att bortse från alla signaler.

Det är som det är. B(a)ra att inte reagera.

* * *

Konsten att förstöra en vänskap. Det är enkelt. Fråga oss. Det är bara att sluta lyssna.

Ena dagen pessimist, andra optimist. Kast lika snabba som alltid.

* * *

Bud på en lägenhet, det högre lånelöftet, intresset för vår lägenhet.

Utgifter, pengar, sparat, julklappar, TV, dammsugare. Hjärnan i kaos och ändå krispig.

Efteråt närmar sig och jag längtar. Jag är trött på det är som det är.

* * *

Underbara läsare, underbar poesi. Underbara böcker och längtan efter tända ljus och tom lägenhet och jag som läser och skriver en hel kväll.

Att stänga av dator och TV är klimatsmart. Dessutom.

Tavla med dikt

Internet är ett galleri med en ny bekantskap bakom nästa klick. Bara att söka och hitta. Här ett självporträtt av norska Joronn Sitje-Mohr som finns på Göteborgs konstmuseum.

Hon ser på mig med stora ögon.
Munnen sträng men tvekande.
Som en mask med glipor.
Som en vilja att måla varmare målningar.
Hon är Joronn.
Hon är jag.

Jag tittar länge på bilden, samlar tankar som flugit runt. Jag hittar tankar på ett koncentrerat sätt. Joronns mun och ögon ger mig medvetet sökande och inte flykt.

Jag låter slumpen välja dikt. "Samlat Lugn" greppas och många kandidater passerar mina fingertoppar under en fikapaus. En dikt avfärdas men fingret hittar den på nytt. Jag läser om och skriver av.

Den här fågeln
har blivit nästan tragikomiskt
feladresserad.
Och jag vet inte vem
jag ska ge den en tillflykt hos.
Jag vet inte till vem jag ska gå
när jag inte vågar ta ett steg till
i mitt eget sällskap.

Men jag tror att ibland
när man är ledsen
hjälper det om någon som man älskar
vaggar en till sömns liksom underifrån
så att man blir varm och långsamt långsamt yllevåt
och får ett namn
som tvingar mörkret att öppna
sina viskande dörrar.

Kristina Lugn, Från Hundstunden (1989)

Rensa ut tankarna på morgonen

Först. Rensa ut natten.

Sedan. Jobbfokus.

Ordning i inret.

* * *

Fredsinvit misslyckad. En pestig kväll där somligt reddes ut rent semantiskt. "Jag förstår", sa bägge. Tids nog.

Bägge lär sitta kvar i sina missförstånd ändå. Om kritik som inte fanns om föräldraskap och känslor som inte finns. Alla ord är ju skrivna och sagda.

Fredschansen återkommer. Dikten står kvar.

Tyvärr finns överkänsligheterna kvar också.

* * *

Varför är det taggigare när vi varit isär några dagar? Hälsningen utan leende efter fyra dagar.

Som ingen ville eller vågade?

För att huvudvärken återkommer?

För att våra leenden är viktiga för lugnet?

För att sörja tillsammans gör gott?

För att vi bägge är dåliga på prat och kommunikation, men vägrar erkänna det? För att "vän" är ett hyckleri just nu. Ordbok fram.

Vän: person som (viss) annan person känner väl samt hyser tillgivenhet och tillit till

Eller är det för att för att vännerna speglar oss och bekräftar att vi ska fokusera på oss själva?
Sen söker vi hos vännerna bekräftelsen att det är den andres fel.
Så kommer vi tillbaka tvärsäkra om vår egen förträfflighet och går runt och retar oss.
Fokusera på oss själva. På den andres bekostnad.
Rimligt.

* * *

Jobbet. Alla tankar går till annat. Lägenhet och att känna hur jag mår och varför, må bra och samtidigt inte såra mer.

Alla säger om jobbet. Inse att det är så nu. Känn inte skuld. Det gör jag inte. Jag känner tomhet. Jag vill ju tänka, skriva, sortera, ta tag i saker, mejla, ringa engagera andra. Jag känner ett engagemang som inte kommer ut.

Jag känner bristen på positivt. Inte negativt.

* * *

Jobbet igen. Jag tänker att begreppet självdisciplin inte är detsamma som plikt och tvång. Ordboken.

Plikt: (känsla av) inre tvång eller drivkraft av moraliskt slag som leder en till önskvärt handlande, trots att det kan vara i strid med de egna intressena

Självdisciplin: förmåga att kontrollera egna behov och drifter

Disciplin: strängt underordnande under vissa regler

Ansvar: skyldighet att se till att se till att viss verksamhet fungerar och ta konsekvenserna om så inte sker

Skuld: Att vara orsak till något som är fel eller dåligt

Det är för likt. Vilse i ord. Jag ska bli min egen vän.

"Vän"

* * *

Allt liv är lidande. Lidandets orsak är begäret. Lidandet upphör om begäret upphör.

Mina tankar är det enda jag helt har makten över. Självdisciplin?

Jag vill längta efter och må bra av hand mot mage. Även nu. Annars lever jag inte.

* * *

Ur genomförandet av positiva handlingar föds självkänsla. Jag tror på det.

Dags att handla.

Handling: (enstaka) yttring av (målinriktad) verksamhet spec om verksamhet som bedöms som nödvändig i ett visst läge.

Nödvändig.

* * *

Jag vill må bra.

Gör det du mår bra av.

Upprepa.

En dikt och en tavla

NAMNTECKNINGAR

Jag måste kliva
över den mörka tröskeln
En sal.
Det vita dokumentet lyser.
Med många skuggor som rör sig.
Alla vill underteckna det.

Tills ljuset hann upp mig
och vek ihop tiden.

(Tomas Tranströmer)

Återigen mixar jag två favoriter till en kulturcocktail på bloggen.

Edward Hoppers "Early sunday morning" (1930). Ödslighet gestaltad i totalt harmoniskt komposition.

Och Tranströmer. Den här dikten har alltid gäckat mig. Under fyra år funnits där, vacker, nära, men aldrig prickat mina känslor. Formuleringen om "vek ihop tiden" har alltid funnits i huvudet, suttit ovanför skrivbordet på jobbet. Men diktens inledning om dokumentet och salen har ändå aldrig landat, aldrig funnit sin plats som en självklar koppling till något i nuet. Det opersonliga och det personliga i dikten har aldrig nått hjärtat.

Förrän idag. Idag hittade hela dikten in i mig och gav rätt känsla i varje ord.

Vardagsnjutning

När det stretar i livet med anklagelser och irritation är det skönt att ha små saker att njuta av. Min topp 5-lista över dagens njutningar hittills.

1) Dottern. En härlig morgonresa.

2) Känslan av att jag vet hur jag ser på Lyckliga Hon som förälder, och kan skita i vad hon hävdar

3) Att känna lugnet i att läsa Tranströmer och veta att jag verkligen vill fred med hjärtat

4) Den mentala styrkan att våga laga mina tänder utan bedövning och därmed slippa "Ööuggh"-pratet efteråt.

5) Återfå min MP3-spelare och kunna höra "Brännö serenad"

Allt sammanfattas i att dricka en kaffe latte just nu. Livet är inte så tokigt.

Peace by poetry (Tranströmer)

Till Lyckliga Hon, en fredsinvit. Jag vet att du tycker om den här dikten. Kan vi inte bägge läsa och sedan försöka lyssna istället för att fortsätta befinna oss i missförståndens slutna bubbla? Vi ska snart träffas efter några dagar isär och borde faktiskt vara vuxna nu och sedan ha den där kul kvällen vi pratat om så länge.

Allegro

Jag spelar Haydn efter en svart dag
och känner en enkel värme i händerna.

Tangenterna vill. Milda hammare slår.
Klangen är grön, livlig och stilla.

Klangen säger att friheten finns
och att någon inte ger kejsaren skatt.

Jag kör ner händerna i mina haydnfickor
och härmar en som ser lugnt på världen.

Jag hissar haydnflaggan - det betyder:
"Vi ger oss inte, men vill fred."

Musiken är ett glashus på sluttningen
där stenarna flyger, stenarna rullar.

Och stenarna rullar tvärs igenom
men varje ruta förblir hel.

(Tomas Tranströmer)

Gräling by bloggs

Lyckliga paret går in i sina sämsta beteenden från förra vintern och grälar via bloggarna. Nu en blogg där Lyckliga Hon fortsatt skriver att jag tycker hon är en dålig mamma. Vilket jag aldrig skrivit och inte gör och förklarade för henne igår. En resonemang med mig själv, en fråga ur en inre monolog om "går hon att lita på som förälder" i ett ordflöde, har feltolkats så att jag snart lägger in både citationstecken och frågetecken i den bloggtexten. Den som vill missförstå och definiera mina tankar kan fortsätta med det, men den som vill veta är välkommen att läsa vad jag skriver eller fråga mig.

Det är inte roligt att känna att jag inte vågar lita på Lyckliga Hon. Att jag måst vara förberedd på lögner för att inte bli ledsen när de kommer. En kommentator på Lyckliga Hons blogg beskrev den krypande känslan av att inte kunna lita på en annan människas ord. Att aldrig kunna slappna av. Känslan av att ständigt gå och tänka att det finns saker, även sådant jag rakt frågat om, som fått ett svar men där ett annat kan komma vilken dag som helst.

Jag vill ha ärlig kommunikation om dottern, inklusive sådant som förhållningssätt till en ny partner, vissa gemensamma saker och planer på var man ska bo och liknande. Där har jag svårt att lita på att Hon skulle våga vara ärlig om hon inser att vi inte är överens. Jag vill tro det, vill det verkligen, men det är inte lätt efter allt som varit.

Det är inte roligt att inte våga lita. Det skapar dubbla tolkningar som ständigt fyller huvudet och skapar huvudvärk och trötthet. Det skapar framför allt viljan att slippa bli ljugen för igen för att kunna lita, kunna slappna av, sluta ifrågasätta. Skapar önskan om ärlighet.

Det är tragiskt men sant att jag inte litar på henne och det är en process för oss bägge att skapa den tilliten. Ärlighet är en bra start, liksom lyhördhet.

Jag vill fred.

Vem behöver sanningar när man kan hitta på?

Jag skrev en blogg om att jag har svårt att lita på Lyckliga Hon efter alla gånger hon ljugit och varit oärlig. Jag skrev att jag har svårt att lita på att Hon ska vara rak och ärlig även i sådant som rör dottern. Att Hon behöver förklara för mig varför jag ska lita på henne där. Jag skrev ingenting om att jag tycker att Hon är en dålig mamma. Inte ett ord. Jag skrev om min rädsla.

Som svar. En blogg om att jag tydligen tycker hon är en dålig mamma. Försvarstal som inte behövdes. Och nu skriver hennes bloggkommentatorer att jag är avundsjuk. Att jag försöker trycka ner henne.

Att önska ärlighet från någon som ljugit upprepat? Är det fel?
Att önska vänlighet från den som säger sig vara vän? Är det fel?
Att ha svårt att lita på den som ljugit ofta. Är det konstigt?

Jag har anpassat mig runt hennes hoppande med boendet, hon ska fira jul med mig och min familj, jag har frågat, stöttat och kramat runt stress på jobbet och hennes mamma. Försökt vara vän.

Jag förstår inte riktigt varför det behövde bli så här.

Vermeer och Tranströmer

Vermeer (Tomas Tranströmer)

Det susar i öronen av antingen djup eller höjd.
Det är trycket från andra sidan väggen.
Det får varje faktum att sväva
och gör penseln stadig.

Det gör ont att gå genom väggar, man blir sjuk av det
men det är nödvändigt.
Världen är en. Men väggar...
Och väggen är en del av dig själv –
Man vet det eller vet det inte men det är så för alla
utom för små barn. För dem ingen vägg.

Den klara himlen har ställt sig på lut mot väggen.
Det är som en bön till det tomma.
Och det tomma vänder sitt ansikte till oss
och viskar
”Jag är inte tom, jag är öppen”.


Bra konst får mig att känna. Vermeer har förmågan att få mig att stanna upp. Hans målningar (Här "Flicka med pärlhalsband") fryser tiden och får mig att gå in i ett lugn som stannar upp nuet. Stannar upp surrandet och får mig att greppa tankarna. Ska jag skriva blogg eller dagbok är det bra att titta på en Vermeertavla först.

Inre monolog

En association från en blogg om ännu en lögn som ändå inte handlade om lögn.

Tankar mal i inrets surrande kaos..

Hur länge dröjer det innan Lyckliga Hon kommer att ljuga för mig igen finns det mer varför vill jag ha henne som vän trots det jag vill ju ha vänner jag kan lita på går Hon att lita på som förälder går hon att lita på som vän varför ljuger hon vad kan jag göra varför blir jag fortfarande anklagande vad är ett upprepningstvång varför har bägge det varför driver vi jag hon varför skakar jag på huvudet åt henne varför en rakhet i mejl om dumt och i blogg gömma sig bakom mig varför ger jag både upp och längtar vänskap som inte är pålitlig i sammma stund varför kan jag inte stänga av integritet ärlighet är bra jag har slutat ljuga stolt över det annat återstår sluta nu

Orden snurrar, driver iväg mig.

Andas, samlar tankar, lugnt inuti. Acceptera känslan. Det är inte fel att se Henne som en lögnare. Det är inte vanföreställningar. Det är min längtan efter vänner som går att lita på. Efter utveckling och nytt. Skakar på huvudet och gör mig fri. Huvudvärken är borta idag, men känslan är kvar. Känslan av glappen mellan sagt och gjort, mellan vill och får. Jag borde inte vilja men vill tro att det kan bli ömsesidig ärlighet. Att den lögnen var den sista.

Tillit är vackrare än cynism. Är hopp om möten. Eller smärta igen..

Poesitävling

Jag inspirerades av inrerum att skriva något när det utmanades till poesitävling. Följande bild gav orden skjuts.

I gränslandet ser jag mig springa
ett öppet fält och jag
irrar spikrakt och tappar riktning

I förvirringen tappar jag bort mig
och vakenheten når mig
som en överraskning i telefon

I ivern att komma framåt
väljer jag fel riktning
Jag ser mig i drömmen fly från mig

I drömmen regnar det
men kölden finns inuti
Regnet är bara en estetisk upplevelse

I molnen syns hotet
Jag springer mot den möjligheten
och vet att allt är flykt

In i hjärtat bara rätt in

Jag sökte efter annat och fann det här. Jag är inte besviken.

Vardagligheter

"Se det snöar, det var väl roligt hurra."

Höstvinter förverkligar sig som begrepp. Blöt snö faller i november. Flickor på en balkong i bara ben och mössa. Drömmar och livslust.

* * *

Hos Storebror och alla barn trivs och sysselsätter sig. Den underbara känslan av att dottern är trygg med andra. Vissheten att vara älskad men inte ständigt behövd.

Vi är föräldrar som älskade känslan av att dottern trivdes på dagis. Aldrig skuld om dagis contra jobb. Andra var tvärtom. Min mamma till exempel.

Som jag fjättrades till hems och till mams på grund av det. Surrad och glömdes ombord.

* * *

Lägenhetsförsäljning. Siffror snurrar. Rum, kvadratmeter, räntor, pris, avstånd till skola. Pengar som är på låtsas.

I slutändan en månadskostnad som säger vilka kläder, vilken mat och vilken semester det blir.

Plats och rum som säger bra eller inte.

Avvägningar.

* * *

Pratet med Humlan om tidshorisont. Vad är bra för mig på kort och lång sikt?

Den avvägningen är för existentiell just nu. Andas, tänk, vad händer, acceptera tanken, inget är utom kontroll. Nej, det är rätt mindful, trots allt.

* * *

Vad vill jag på kort och lång sikt? Den är enklare. Just nu är inret på alla ställen samtidigt. Jag är idag och om några dagar och om några månader när jag flyttat och i sommaren med prat om semester.

Däremellan jul. Tänka julklappar med överfull hjärna.

* * *

Motsatser. Ett underfyllt hjärta. Kan man skriva så?

* * *

Den konstanta tröttheten och antydan till huvudvärk. Jag som trott på sömnbrist.

Borta från Lyckliga Hon är den tunga pannan borta.

Och jag saknar. Vill säga att hon varit duktig som fixat så mycket.

Lever är något man gör ensam

Ingen kommer att göra det åt dig.

Minus
Plus
Nu

Här, nu, i denna stund är livet vänner, släktingar, dotter och många plus. Långt borta från alla minus med människor som vill mig väl är jag lycklig.

Eller Lycklig?

Ledsen är något man är ensam

Höst och vår ett år sen och framåt. Ledsen. Oälskad, svartsjuk, ensam. Hon irriterad, frånvarande, anklagade mig för det dåliga. Jag frågade om Rocky och fick motanklagelser som svar. Efteråt vet jag att jag hade rätt.

Fick inte vara ledsen som delad upplevelse. Ingen förståelse. Det förvärrade bara om jag sa.

Nu finns en möjlighet att säga:

Du gjorde mig jätteledsen då. Jag är väldigt besviken på dig för hur du gjorde.

Är det så konstigt att jag har behov av att säga det nu när jag inte får skäll som svar? Att jag vill prata klokt. Det är för sent, men inte för klokhet. Ett förlåt efteråt, en förståelse efteråt, är ändå värd något.

* * *

Till sist ett tyst Förlåt. Jag förstår. Förstår du?

Ja, jag har förstått länge. Varför fråga?

Det närmar sig.

* * *

Lyckliga Hon berättade att Rocky hade mejlat. Jag frågade om hon skulle kontakta honom, ge honom bekräftelsen. Jag sa att jag skulle bli besviken om hon sökte kontakt med honom, eftersom han är symbolen för det obehagliga Hon gjorde som förstörde så mycket.

Mitt dumma är mitt. Inte glömt.

Har du svarat honom, frågat. Nej, har hon sagt, inte. Men idag sa Hon att hon har kontaktat honom. Bara vänskap, bara prat. Men så länge nej som svar trots.

Det är förutsägbart det här.

Jag pratade med min terapeut om det. Att jag inte trott på henne. För tvärsäker röst i svaren. Och att jag inte kan lägga mig i om hon har kontakt med honom. Men jag kan säga att jag blir besviken om hon har det. Särskilt som vi inte har rett ut.

Och att jag kan önska mig sanning.

* * *

Jultomten. Notera min önskan om sanning. Jag har ätit min spenat var dag.

Blickar som möts

Cyklar i regnet, på väg till ett möte. En kvinna kommer gående, går där lång i kjol och kort kappa och en lite dysterstressad uppsyn. Jag cyklar på trottoaren med cykeln, tittar mot henne och får ögonkontakt. Jag ler försiktigt, hon ler tillbaka med hela ansiktet, jag ler med hela ansiktet. Bägges huvud vrids runt för att förlänga blickar, leende med hela ansiktet som möts.

Jag cyklar förbi henne, tittar bakåt, ser att hon går med andra steg, och vet att hon fortfarande ler.

Jag cyklar vidare och ler inuti i regnet, känner mig upplyft, glad, fri.

Sen undrar jag om jag borde våga stanna, säga något, säga att ögonen gjorde mig glad, fråga om hon är singel, fråga om fika, säga adjö du är vacker ville bara säga det.

Livet börjar om.

Du är så hård mot dig själv

Ja, jag är så hård mot mig själv. Humlan säger det, min terapeut säger det varje gång.

Det händer något inuti mig. Sakta sakta förlikar jag mig med att jag har dåliga dagar, att uppbrott och lägenhetsköpochsälj tar tid och kraft, att jag inte kan vara klockren och trevlig på alla sätt nu, att jag är trött. Det är en balansgång mellan att förlika sig med att inret sörjer medvetet och undermedvetet och veta att det tar kraft, och samtidigt inte åter blir en som skyller ifrån mig för vare sig odräglighet eller att missköta jobbet.

Min terapeut ser min sorg, ser att två månader sedan Lyckliga Hon gav upp är kort tid att bearbeta, inte minst när det kommer färre svar än jag vill, hon ser stressen av att ligga där natt efter natt och längta efter det jag inte kan få.

Terapeuten: Du sörjer. Ha inte så höga krav. Du kan inte känna skam för att du jobbar sämre nu. Det är mycket som bearbetas i ditt inre.
Jag: Jag vet. Men det finns mycket glädjande också. Jag känner mina stressreaktioner rätt väl. Jag vet hur ångestklump i magen känns, jag vet hur kramp i låren känns, jag vet hur andnöd känns. Inget sånt. Inget alls. Det är ett tecken på att jag är medveten om mina känslor. Att jag bearbetar min sorg i öppet tänkande och med Lyckliga Hon.
Terapeuten: (Händer ihop och stort leende.) Det är ju jättebra.

Summan av plus och minus är ändå alltid nu. Så sant, så rätt, så klokt.

Humlan och jag pratar skuld

Jag och Humlan konsumerade kultur igår. Vi gick och tittade och var tysta och vi pratade och gick var för sig och tillsammans. Samtalet vindlade om var vi befinner oss nu. Jobbigt för bägge. Skönt inuti för bägge. Vindlingarna ledde oss till prat om skuld och stränghet. Om föräldrar som skuldbelade oss. Om läxor och prestation och för höga krav och skulden när kraven inte uppfylls och apatin när kraven blir för tunga. Om tvångsmässiga beteenden och behovet av att få höra "Du är bra".

Fungerar det någonsin att vara sträng mot sig själv?
Kan man strängt övertala sig själv till arbetsmoral eller disciplin för att slippa känna sig dålig efteråt?
För att slippa straffa sig själv?
Eller blir syftet alltid förfelat?
Att det handlar om att acceptera slappheten på jobbet vissa dagar, ta bekräftelsen från andra på allvar och sluta sänka sig själv, inse att man just nu har de dåliga sidorna som sårar andra och de sätt man gör sig själv illa.
Att först när man accepterat att man är bra trots de dåliga sidorna kan man göra något åt dem.
Att strängheten och tvånget gör att man tvångsmässigt upprepar beteenden som är destruktiva.

Det var ett sånt där samtal som fick oss bägge att efteråt gå med en wow-känsla. Klokare, peppade, och med ett fint minne av den där kulturen.

Mer sånt i livet!

Dagen så långt

Hemnet
lägenhet
titta
skriva
fundera
jobba lite
sortera
obesvarade samtal
banken
missförstånd
lånelöfte
inget lånelöfte
reviderat lånelöfte
visning
resa
banken igen
titta
mejla
sortera
mäklare
klausuler
jobba lite
inför möte
visning
lånelöfte
klausul
ingen dammsugare
köpa dammsugare?
luncha med Lyckliga Hon
resa bort!
den kändes bra
Jippi!

Om Gud som jag inte tror på

Jag tror inte på Gud. Jag tror inte ens på att det finns "något". Men jag är intresserad av förhållningssättet till det okända, inte minst hur människan genom tiderna hanterat denna osäkerhet om varifrån man kommer och vart man är på väg genom både vetenskap och religion. Det är intressant att ställa frågor som "Varför ska vi inte tro på att det finns en Gud?" och "Varför ska vi tro att det finns en Gud?"

Som ateist satte jag upp Richard Dawkins bok om Gud på villhalistan, och när den intellektuelle i mig andas morgonluft blir jag sugen på Richard Rortys bok på snarlikt tema. Det är intressant att läsa böcker som ställer sådana frågor. Jag hittade en intressant kampanj på det temat om en ateistbuss som ska åka runt och argumentera för humanistiskt tänkande och mot religiös fanatism.

Sen associerade jag från bussen till Michael Moores sodomobil. Politisk satir på högsta nivå.

Nånting lånat

Alla som levt i ett förhållande vet att lånade kläder är en mysig och självklar del av vardagsromantik. Stora lånar normalt till små. När stora lånar av små får man ofta goda skratt. Huttrande barn och partners värms av för stora tröjor. Den vita skjortan en söndagmorgon är en del av många romcoms jag sett. Julia Roberts iklädd vit skjorta är lätt att frammana ur minnet. Frusenhet och morgnar lockar fram ett behov av varma, lite för stora kläder. Jag njuter stort.

Det är nog därför det blir så mycket låna på hösten. Lyckliga Hon har alltid lånat kläder av mig. Hon har sovit i mina tshirts, lånat mjukisbyxor, munktröjor, varma sockar och fått ärva krympta ylletröjor. Jag blir lika glad varje gång jag ser henne nöjd och varm i något mitt. Närhet.

Senaste veckan har Lyckliga Hon lånat en del kläder av mig. Den gamla ylletröjan från Wales och den svarta mjuka ylletröjan som krympt ifrån mig av illvillig tvättvärme ligger på hennes sida av klädhyllan. Gårdagens långärmade tshirt upplockad från golvet för att äta frukost i var ett typiskt frusen-morgon-lån.

När hon använt mina kläder sista dagarna har jag tänkt på uppdelningen av kläder som stundar. Jag såg de två högarna med kläder framför mig. Jag undrade om Lyckliga Hon ens vill ha de två ylletröjorna eller ge tillbaka dem. Jag berättade att jag vill att hon ska behålla dem och hoppas att en framtida partner för henne tycker att det är okej. Jag vet att svaret ”Den är mitt ex” kan väcka massor av jobbiga reaktioner. Hon log sitt underbara leende och ville självklart behålla dem.

Jag blir glad av att min tjugo år gamla ylletröja ska fortsätta värma henne. Jag hör dotterns röst framför mig: ”Är den pappas?”, och det värmer att tänka så. Hoppas tröjorna kan fortsätta värma i några år till. I brist på någon bättre att ge krympta tröjor till lämnar jag säkert fler i framtiden.

Tre dygn

Tre dygn utan att gräla.
Tre dygn av städa bära slita flytta putsa feja måla.
Tre dygn av somna sent och vakna tidigt.
Tre dygn av klapp.
Tre dygn av otroligt fint hemma.
Tre dygn av minnen av all energi som gått till gräl och konflikt.
Tre dygn av minnen av allt andfått ovidkommande.
Tre dygn av minnas att inte haft energi till fint hemma.
Tre dygn av mer närhet.
Tre dygn av större avstånd.
Tre dygn av mer händer på rätt ställe.
Tre dygn av ord och handling och glapp och inte.
Tre dygn av stress.
Tre dygn av att inte veta vad stress stoppar undan.

En hobbybuddhist sedan 25 år mediterar

Jag hittade en opublicerad blogg om att jag levde i en zenbuddhistisk gåta. En omöjlighet som utmanar sinnet till meditation. Lyckliga Hon var lättirriterad och om jag sa det till henne blev hon ännu mer irriterad och jag visste inte vad jag skulle göra. Att komma ur spiralen kändes som att söka svaret på "Hur låter ljudet av en hand som klappar". Lösningen, om en sån fanns, var väl att inte bry sig om att den du älskar sårar dig. Men hur lätt är det när integriteten säger till dig att försvara dig? Försöka duger, och vinsterna är uppenbara.

Vissa formuleringar från skoltiden sitter kvar i minnet men med större insikter och klokheter påfyllda och tänkta under åren. "Allt liv är lidande" lärde jag mig för länge sen som en grundsten för buddhismen. Det var en bra EMO-fras att använda av samma stuk som t-shirten med "Kafka hade inte heller så roligt". Inte så mycket fattat då, men meningen har alltid funnits inuti mig som något jag försökt förstå. Främst zenbuddhismen har alltid fascinerat. Jag har lärt mig mer om innebörden att lidandets orsak är begäret och att lidandet upphör genom att begäret utplånas. *Åh, om jag kunde.* Jag har tilltalats av denna buddhismens mindfulness, att fokusera på sitt eget inre och öppna sig för det yttre genom lugnet inuti.

Vi kokar alla vår livsfilosofi på de ingredienser som passar oss. Kombon av kontroll i det inre och öppenhet för det yttre fångar bilden av vad jag vill känna. Inte stänga av, inte resignerat nöja mig, men inte heller tråna efter det som verkligen inte går att nå. Personer som lever sina liv på det sättet är beundransvärda. Det kan vara den manlige huvudpersonen i Crouching tiger hidden dragon, Nelson Mandela eller starka kvinnor i en bok av Sara Lidman. Alla med denna obändiga förmåga att hantera det som uppkommer. Livet ska levas och levs först om du gör det bästa med det du är i.

Upplevelsen bakom den zenbuddhistiska gåtan gör sin återkomst ibland, och jag blir fortfarande sugen på att få veta varför. Det finns gränser för allting. Minus läggs till minus och ett och annat plus. Oavsett vilket. Summan av plus och minus är ändå alltid Nu. Jag har fortfarande begär efter sådant jag inte kan få, även om begäret är mindre och mer avgränsat. Jag hanterar och fjärmar mig gradvis. Vill inte trängta, men vill inte heller stänga av.

Inget är enkelt men om jag gör det omöjligt är jag en tragisk figur. Då är jag kvar i gymnasietidens inre omedvetenhet där jag inte ens förstod vad jag ville men visste att jag inte hade det. Utanför ett fönster ser jag grått väder och återkommer till att summan av plus och minus alltid blir Nu att leva i. Det är en bra känsla.

Bridget Jones-siffror

Längd på "Brännö Serenad": 3.00
Jobbresans längd: 66 minuter
Promenad till kontoret: 6 minuter
Antal lyssningar: 24

Tendenser:
Tårar: Färre
Plikt: Kraftig ökning
Träning: Fortfarande noll
Ord i dagboken: Färre
Prat med Lyckliga Hon: Mer
Skratt: Mindre
Medelavstånd på natten: Ökar efter en minskning
Ömhet: Svag ökning
Plumpheter: Svag ökning
Tid för avslappning: För lite
Bostadspriser: Oförutsägbart
Armbågar: Fler
Händer: Fler
Hud: Mer
Skuld: Ingen

Återupplevelser

Minnen av ett övergivet barn.
Minnen av att inte förstå.

Mardrömsnätter tolv år.
Bilen körde körde körde.
Råttfällor i köket.
Skuld.
De som inte ville.
De som ville men inte jag.
Jag som inte vågade.
Skoldanser.
Jag som kramar kudden på natten.
Frågor för sällan.
Svaret nej.
Övergiven utan att förstå.

Mamma.
Pappa.
Den verkliga jag en osynlig jag.
Exet som inte vågade älska.
Ensam.
Jag som kramar kudden på natten.
Lyckliga Hon som kanske inte kan.
Jag som kramar kudden på natten.
Jag som förstår mer men inte allt.
Inget.

Återupplever.
Vågar.
Men ändå.
Står.
Ligger och återupplever.
Jag som kramar kudden på natten.
Jag som kryper nära och väcker.
Jag som återupplever.
Som landar i att återuppleva.

Jag måste sluta vara bra på fel saker.

Vill just nu äkta falskt

Öppnar mig med varje svar som vill stänger långsamt stänger fort stänger helt sitter stilla återhållen gråt alla böcker som blev fel som råkade som bara blev för mycket för många för gråtigt för argt förlåt förhastat för lite prat.

Bära packa bagage säng böcker hyllor "Nu är det" nu är det nu bär jag bort mitt delade liv men bara bara inte nu några månader tills någon har något permanent tårar kommer ibland och förvirrad dotter och tills dess händer inget händer massor händer som vill som inte kan hålla som frustrerar händer som njuter händer som borde annat.

Prata när det är lugnt bubblar ur mig ledset om vad jag känt pratar sakta lugnt men gör ledset med att säga det men det måste ut för att jag äntligen får säga det utan att få skäll få motanklagelser få den låsningen få det svar som förstört mig som tagit bort alla chanser att ge tagit bort chansen till oss.

Vill vill prata fram och tillbaka jag har gjort dumt jag också gjort dumt och inte känna skuld bara titta på varandra och bägge förstå att inget blir bättre av att fly från ansvar inget blir bättre av att veta att man sårat och försöka säga att jag är inte sån mot andra alltså är jag inte sån du var sån mot mig inget kan förnekas allt kan bara stås för inte fly.

Vem mår bra av att såra vem mår bra av att försvara sig säga så var det inte när det var så säga du måste förstå när det inre skäms för det man gjort och vem mår bra av att ha ett yttre som låtsas må bra som är arg mot den man sårat när det inre är överens med den som är ledsen ingen mår bra av att ljuga för sig själv av att såra igen av att inte bli sig själv.

Att övertyga sig själv vänner vänner säger det är begripligt det är okej stötta ljuga otrohet snokande vänner säger det är begripligt du är bra min vän du ska inte ta på dig men mitt inre hennes inre är överens med att vårt yttre och stödet är fel vi har gjort fel vi ska inte låtsas för oss själva vi ska möta det är inte klokt att stötta allt.

Prat längtar prat längtar lugna samtal med ljus och tid och blickar som är vänskap och medvetenhet och ord som sagts för sällan och ord som ännu inte sagts och ännu mer varma blickar och tårar och en lång kram och förstå och få berätta hur ledsen man varit utan all denna skuld som ska väckas utan all denna skuld som får det yttre att försvara allt trots att det inre skäms.

Längtar orden som säger tack för att du stod på dig jag vill ju inte utsätta någon annan för samma nej det är ju det jag säger du har verkligen ett problem som du flytt från som sårat mig liksom jag dig vi måste bli vuxna nu och bli starka genom att ta ansvar och säga vad vi gjort till oss själva sluta ljuga för oss för varandra.

Börja nu börja klokt börja i sked och ingen kan bråka där ingen kan bli arg i ömhet och ingen ska höja röst ingen ska anklaga ingen ska fly gå göra något som inte vill göras och egentligen borde vi för länge sen och sorgligt sorgligt med två inre som velat vara bra men haft yttre som låtsats och skapat falskt och gjort det omöjligt för det äkta att nå fram att mötas att inte bli jag bli du bli vi.

Manlig blick av olika slag

Min blick på kvinnor har sett olika ut genom åren. Ofta har det avspeglat något i mitt inre. Jag tittar efter vad jag söker. Detta gäller vid hastiga anblickar, när jag väl börjar prata med någon pratar jag för att jag vill prata med personen, människan.

Är hon sexig?
Från tonåren och framåt har den manliga objektifierade blicken varit där och försökt ana vad som finns innanför. En både trevlig och lite patetisk sysselsättning.

Aspbergerblicken
Ibland när sexlivet med Lyckliga Hon var som mest explosivt var att titta sexuellt på andra ganska ointressant. Däremot kunde jag tänka detaljerade tankar om bh och hur axlarna såg ut eller vilka trosor eller något annat.

En mer asexuell Aspbergerblick har istället undrar över vad någon jobbar med, vad dom tränar, lyssnar på för musik eller liknande.

Inte är hon väl lika sexig som Lyckliga Hon!
Det fanns en lång tid när jag tittade på andra kvinnor och såg den som sexobjekt, men helt utan egen åtrå. Åtrån var helt och fullt riktad till Lyckliga Hon, och alla jag såg jämfördes. Åh, alla jämförelser Lyckliga Hon vunnit på ben, mage, bröst, axlar, hals, hår eller leende. Om hon visste. Nej, jämförelserna har inte varit objektiva, Lyckliga Hon har varit skamligt gynnad av all varm blick på henne.

Verkar hon intressant?
Idag upptäckte jag att jag hade en blick jag saknat under lång tid. Att titta på en kvinna och undra över vem hon kan vara. Vilken musik hon kan gilla, vad hon kan jobba med, gilla att prata om. Om hon är singel eller upptagen. Idag såg jag en snyggt och coolt klädd kvinna på gatan som fick mig att tänka: Jäklars, henne skulle jag vilja prata med.

Vid kontakter via nätet har gör bristen på bild att vänskapskontakten blir helt dominerande.

Visst har jag tänkt så ofta förr, och ofta allt i kombo, men idag tittade jag med nya ögon. Som om jag letade igen. Det kändes bra.