Att ge andra chansen är nödvändigt

Jag känner igen mig i matadoren i Ferdinand. Han vill bara få chansen att visa hur tapper han är med sin cape och sitt svärd. Bortse från de destruktiva drivkrafterna och låt oss fokusera på chansen. Han får den inte. Och blir ledsen.

Det är ju så att vi inte alltid kan ta våra chanser - vi måste få dem. De som pratar om ansvar för sig själv och liknande har ibland fel. Det är svårare än så. Vänskap är, som jag sagt förut, en relationell företeelse. Två personer måste vara överens om vänskapen. Ömsesidig tillit ger chansen att själv vara en bra vän. Utan inbjudan, ingen dans.

Jag fick till slut en riktig chans med vän som inte vågat lita. Inte i de omöjliga lägen som förut presenterats för mig. Vi pratade på mejl och MSN om en viktig och jobbig sak för henne. Om rädsla och ensamhet och framtida beslut. Andra vänner citerades och jag instämde. Motiverade, resonerade, vred och vände. Och jag fick. Jag fick till och med skriva att det där tidigare beslutet kanske fick effekter. Det jag sa då, och blev så misstrodd.

En effekt av misstro mellan människor är att vi missförstår varandra. Vi gör i huvudet uppmålade pessimistiska kalkyler att vi inte tror att en annan människa kommer att lyssna och bemöta oss med empati och nyfikenhet. Vi lever i vår misstänksamma bubbla. Det blir en självuppfyllande profetia. Vi sitter där, uppfyllda av våra egna missförstånd och vår nästa replik och lyssnar inte ett skvatt.

Och när det blir fel, skyller vi det på den förmente vännen. Som är en dålig vän. Som inte stöttade. Och vågar inte fråga igen. Slutar lita. Ömsesidig misstro, förtvinad vänskap.

Någon vågade fråga. Och jag var var en vän. Responsen "tack. verkligen tack!" får mig att känna inre glädje över att jag fick chansen.

Jag var ju säker på mig och mitt. Allt annat var ju bara projiceringar och missförstånd.