Sexlust finns som något avstängt och ändå bubblande inuti mig. Det är märkligt att gå bredvid Lyckliga Hon ännu några veckor och att så mycket av en självklar längtan att röra och smeka finns kvar i mig. Och att Hon är helt tom. Det stänger av mer och mer och är nu ganska långt in bakom många lager.
Jag längtar efter att längta ömsesidigt med någon. Titta, suga in och med ett leende skaka på huvudet åt det harmoniska, varmkänsla i ett finger som rör, händer som klamrar sig fast, huvuden som läggs bakåt, åtrå som viskas, knän som trycker, knän som krockar, fnittret, leende få höra Nu ska du bara ligga still, svettigt, och efteråt ligga nära nära och ett huvud på en axel och armar som vill röra så mycket som möjligt och ben över ben och känna att Det där längtar jag redan till igen och ändå inte bråttom.
Längtar ännu mer efter det ärliga, sårbara prat som blir efteråt. Hudlöst.
Samtidigt finns sex eller att försöka hitta en ny kvinna ens tillfälligt inte ens nämnt i min dagbok eller på bloggen. Det är ett tecken på något.
fredag 31 oktober 2008
Trivas med sig själv
Vänskap. Självbild. Trivas med sig själv. Skydda sig själv. Det är inte lätt det där.
Gjorde jag fel mot mig själv som erbjöd mig att hjälpa Lyckliga Hon med hennes flytt? Kanske fel mot henne också? Jag kunde tigit och sen tackat ett artigt Nej, det får du klara själv. Det hade varit helt rimligt, och det hade skyddat min stolthet. Visat, liksom. Helt rimligt att inte ställa upp som vän när vår vänskap är så obalanserad i att jag vill mer. När hutlösa anklagelser om att inte älska pojkar kommer så bittert.
Men då skulle jag ju bli något jag inte vill. Då skulle jag göra Henne till inte-vän. Bara för att vår önskan om vänskap är obalanserad, att jag vill mer, frågar, erbjuder och är öppen, ska jag inte göra fel. Jag ska vara så att jag trivs med mig själv och ge henne rimlig tid att visa att Hon kan bidra till vår vänskap så vi når balans. Därför gjorde jag rätt.
Gyllene regeln om att du ska vara mot andra som du vill att de ska vara mot dig är självklart felaktig. Kanske till och med det fundamentalfel som fick vår relation att skavas sönder. Sista åren gav bägge vad vi ville ha. Det man bör göra är istället att försöka ge vad en person vill ha. Försöka förstå och sedan ge. Det är vänskap. Det är kärlek. Det är inte samma sak som gyllene regeln även om det går att hitta allmängiltiga beteenden som kännetecknar vänskap.
Jag ser på Lyckliga Hon som vän och erbjuder henne det som vänner bör göra. Nyfikenhet, stöd och hjälp mot någon som behöver det. Det är något jobbigt på hennes jobb, har jag förstått, det är oro och grubbel. Då erbjuder jag. Hon erkände att hon kände tacksamhetsskuld när jag kom med erbjudandet. Hennes problem, inte mitt.
Att vägra vänskap gör inget bättre. Kanske jagar jag en hägring, men ibland måste man jaga hägringar för att hitta oaser.
Gjorde jag fel mot mig själv som erbjöd mig att hjälpa Lyckliga Hon med hennes flytt? Kanske fel mot henne också? Jag kunde tigit och sen tackat ett artigt Nej, det får du klara själv. Det hade varit helt rimligt, och det hade skyddat min stolthet. Visat, liksom. Helt rimligt att inte ställa upp som vän när vår vänskap är så obalanserad i att jag vill mer. När hutlösa anklagelser om att inte älska pojkar kommer så bittert.
Men då skulle jag ju bli något jag inte vill. Då skulle jag göra Henne till inte-vän. Bara för att vår önskan om vänskap är obalanserad, att jag vill mer, frågar, erbjuder och är öppen, ska jag inte göra fel. Jag ska vara så att jag trivs med mig själv och ge henne rimlig tid att visa att Hon kan bidra till vår vänskap så vi når balans. Därför gjorde jag rätt.
Gyllene regeln om att du ska vara mot andra som du vill att de ska vara mot dig är självklart felaktig. Kanske till och med det fundamentalfel som fick vår relation att skavas sönder. Sista åren gav bägge vad vi ville ha. Det man bör göra är istället att försöka ge vad en person vill ha. Försöka förstå och sedan ge. Det är vänskap. Det är kärlek. Det är inte samma sak som gyllene regeln även om det går att hitta allmängiltiga beteenden som kännetecknar vänskap.
Jag ser på Lyckliga Hon som vän och erbjuder henne det som vänner bör göra. Nyfikenhet, stöd och hjälp mot någon som behöver det. Det är något jobbigt på hennes jobb, har jag förstått, det är oro och grubbel. Då erbjuder jag. Hon erkände att hon kände tacksamhetsskuld när jag kom med erbjudandet. Hennes problem, inte mitt.
Att vägra vänskap gör inget bättre. Kanske jagar jag en hägring, men ibland måste man jaga hägringar för att hitta oaser.
torsdag 30 oktober 2008
Det gick väl ganska bra
Över en fika på ett café nära hemmet gjorde vi upp om det vi grälat så om. Fördela bohag akt 2. Utan definitioner och arg röst men med lite tårar och lite tomma blickar. Nu är det mesta av bohaget uppdelat, och bägge har fått en del som de ville och inte en del annat. Somt återstår, inte minst de dyra sakerna som dator och kamera. Men vi är överens om principerna, och bägge fick lite som de ville, och lite inte. Det blir fler akter, men nu är tragedin och dramat avklarat, så det blir väl komedi och satir eller nåt.
Sen satt vi där hemma och räknade på månadens räkningar och Lyckliga Hon såg så uppgiven ut inför flytten och av brist på pengar. Lite ord av tröst av mig som också blir pank.
Hon suckade ur sig något om att hon bara känner tjejer i hemstaden. Det syntes så väl vad som skavde henne. Men hon var för stolt för att fråga.
Jag erbjöd mig att hjälpa henne med flytten. Jag hade funderat på att stolt lämna henne åt sitt öde, men där och då bestämde jag mig för att inte vara sån, trots allt ledset. Det var som om hon inte hörde det, men när jag upprepat det två gånger till sa hon ja.
Efter en tids betänketid kom det till och med ett tyst "Tack för att du hjälper mig".
Det ska nog bli bra det här.
Sen satt vi där hemma och räknade på månadens räkningar och Lyckliga Hon såg så uppgiven ut inför flytten och av brist på pengar. Lite ord av tröst av mig som också blir pank.
Hon suckade ur sig något om att hon bara känner tjejer i hemstaden. Det syntes så väl vad som skavde henne. Men hon var för stolt för att fråga.
Jag erbjöd mig att hjälpa henne med flytten. Jag hade funderat på att stolt lämna henne åt sitt öde, men där och då bestämde jag mig för att inte vara sån, trots allt ledset. Det var som om hon inte hörde det, men när jag upprepat det två gånger till sa hon ja.
Efter en tids betänketid kom det till och med ett tyst "Tack för att du hjälper mig".
Det ska nog bli bra det här.
Minminiminiminimitt
Usch. Ett bo ska delas upp, och det är sagt att Lyckliga Hon ska bo kvar några veckor för barnens skull, som ska få se oss vara sams. Inget tyder på det just nu. Tyvärr. Jag kom hem från resan med välfyllda väskor och godis till barn, det var sent och kram och en liten puss. Först.
Sen sa jag att jag hade gjort en snabbskiss över vad möbler och bohag kostar och hur det kunde fördelas. För att ha viss koll. Jag trodde klokheten från en fika häromveckan fanns kvar. Fel. Där började ett rent helvete. Vi var inte överens om nånting. I sängen, sent haglade ord om att jag inte älskar pojkarna, blandat med anklagelser om småsinthet och egoism.
Jag har inte en aning om hur man separerar med extrabarn som man delat försörjning för i alla år. Vem har det som inte gjort det själv? Det kanske är helt logiskt att den biologiska föräldern tar allt deras bohag utan att det ens vägs in i det gemensamma boet. Tar sängar, skrivbord, datorer, allting. Eller också är det inte alls självklart. Allt är köpt, allt ska delas. Jag vet inte, men Lyckliga Hon verkar tvärsäker på att det är så man gör. Jag har alltid sett det som att vi tillsammans äger och därmed delar vårt gemensamma. Hur har andra gjort?
Total oenighet gällde också om pengar vi fått av släktingar som gått till inköp av möbler. Arv från släktingar som gått till möbler ställs mot gåvor och pengar som gått till julklappar, resor, upplevelser. Vad är arv och vad är bara generositet? Varför är det ena eller andra självklart? Hur värderar man sånt som bara finns på kort? I slutändan handlar det om behov av att köpa eller inte köpa saker som behövs för ett fungerande liv. Om rättvist som bägge accepterar.
Elva år av kärlek räknas om till pengar i sorgliga kalkyler helt befriade från kärlek.
Jag trodde vi skulle kunna leva våra sista veckor i fred. Jag väljer att tro att det arga var ett undantag.
Ondast gör det när hon anklagar mig för att inte älska pojkarna. Att jag kommer att tycka att det är skönt att slippa dom. Jag vet mina känslor och vet också att det inte säger något om mig, men jag blir fortfarande ledsen.
Ge oss en ett nytt spår att följa. Förmågan att andas, lugnt och generöst.
Sen sa jag att jag hade gjort en snabbskiss över vad möbler och bohag kostar och hur det kunde fördelas. För att ha viss koll. Jag trodde klokheten från en fika häromveckan fanns kvar. Fel. Där började ett rent helvete. Vi var inte överens om nånting. I sängen, sent haglade ord om att jag inte älskar pojkarna, blandat med anklagelser om småsinthet och egoism.
Jag har inte en aning om hur man separerar med extrabarn som man delat försörjning för i alla år. Vem har det som inte gjort det själv? Det kanske är helt logiskt att den biologiska föräldern tar allt deras bohag utan att det ens vägs in i det gemensamma boet. Tar sängar, skrivbord, datorer, allting. Eller också är det inte alls självklart. Allt är köpt, allt ska delas. Jag vet inte, men Lyckliga Hon verkar tvärsäker på att det är så man gör. Jag har alltid sett det som att vi tillsammans äger och därmed delar vårt gemensamma. Hur har andra gjort?
Total oenighet gällde också om pengar vi fått av släktingar som gått till inköp av möbler. Arv från släktingar som gått till möbler ställs mot gåvor och pengar som gått till julklappar, resor, upplevelser. Vad är arv och vad är bara generositet? Varför är det ena eller andra självklart? Hur värderar man sånt som bara finns på kort? I slutändan handlar det om behov av att köpa eller inte köpa saker som behövs för ett fungerande liv. Om rättvist som bägge accepterar.
Elva år av kärlek räknas om till pengar i sorgliga kalkyler helt befriade från kärlek.
Jag trodde vi skulle kunna leva våra sista veckor i fred. Jag väljer att tro att det arga var ett undantag.
Ondast gör det när hon anklagar mig för att inte älska pojkarna. Att jag kommer att tycka att det är skönt att slippa dom. Jag vet mina känslor och vet också att det inte säger något om mig, men jag blir fortfarande ledsen.
Ge oss en ett nytt spår att följa. Förmågan att andas, lugnt och generöst.
måndag 27 oktober 2008
Trött av all kreativitet
Det gör ont att gå genom väggar, man blir sjuk av det men det är nödvändigt
Världen är en. Men väggar...
Och väggen är en del av dig själv -
man vet det eller vet det inte men det är så för alla
utom för små barn. För dem ingen vägg.
Tranströmer igen. Jag är trött utanpå men pigg och kreativ inuti. Varje sak jag pratar om, hör berättas eller läser skapar två ytterligare processer i skallen. Hur blir det när det är jag och Yngstan? Hur blir det när jag är själv? Jag försöker förstå för att se fram. Ser fram.
Det är utmattande i all öppen kreativitet. Hur mycket köttfärs, vilka kokböcker, hur nycket ska man handla, matlådor, torr ost, pannkakor, strömming, levergryta, sexlust, ömhet. Möjligheter ersätter ouppfyllda drömmar. Trygghet ersätter ensamhet.
Varje tanke rullar runt som en vinprovares sörplande. Kräver tid, hitta ord. Tänka på Förut, Nu och två olika Sen. Det blir trött somett huvud med träningsvärk. Men skönt att se igenom väggen till det som finns där och veta att inget känns skrämmande förutom ränteläget..
Världen är en. Men väggar...
Och väggen är en del av dig själv -
man vet det eller vet det inte men det är så för alla
utom för små barn. För dem ingen vägg.
Tranströmer igen. Jag är trött utanpå men pigg och kreativ inuti. Varje sak jag pratar om, hör berättas eller läser skapar två ytterligare processer i skallen. Hur blir det när det är jag och Yngstan? Hur blir det när jag är själv? Jag försöker förstå för att se fram. Ser fram.
Det är utmattande i all öppen kreativitet. Hur mycket köttfärs, vilka kokböcker, hur nycket ska man handla, matlådor, torr ost, pannkakor, strömming, levergryta, sexlust, ömhet. Möjligheter ersätter ouppfyllda drömmar. Trygghet ersätter ensamhet.
Varje tanke rullar runt som en vinprovares sörplande. Kräver tid, hitta ord. Tänka på Förut, Nu och två olika Sen. Det blir trött somett huvud med träningsvärk. Men skönt att se igenom väggen till det som finns där och veta att inget känns skrämmande förutom ränteläget..
söndag 26 oktober 2008
Långt borta
En lång dags resande till annan ort. är slut och det stundar möten, konferens och fler och fler människor som hör Separera och frågar. Om orsaken, om extrabarn och om egna erfarenheter. Relationer tar steg från yrkeskontakt till mänsklighet. Avstånd krymper och fyller tomhet från andra.
"Det märks inte på dig att du går igenom något så jobbigt.", sa en avlägsen kollega.
Nej jag står rätt stoisk i det jobbiga. Och dessutom kan jag få bjuda Hon och alla barnen på bröd som fått kallna under Hons ärvda diskhanddukar. Sån generositet hoppas jag vi fortsätter med.
"Det märks inte på dig att du går igenom något så jobbigt.", sa en avlägsen kollega.
Nej jag står rätt stoisk i det jobbiga. Och dessutom kan jag få bjuda Hon och alla barnen på bröd som fått kallna under Hons ärvda diskhanddukar. Sån generositet hoppas jag vi fortsätter med.
Längtar
Första veckan med Yngstan.
Se henne sova i nya rummet, tårögd.
Jag vet att jag kommer att gråta.
Den första ensamma kvällen i fåtöljen med the och dagbok och tänt ljus.
Insvept i en filt på den balkong jag hoppas ha.
Brännvarm i ett badkar.
Den kreativa känslan när man första gången kommer till sitt nya boende.
Det oklara Hur? som alltid behöver tid.
De första ommöbleringarna som får lägenheten att förverkligas.
Mäta och leta och hitta det som passar.
Tavlor, tyger, kuddar, krukväxter.
Sucken när sista flyttlådan är uppackad.
Böckerna i ordning.
Första månadens räkningar betalda.
Det som är kvar är mina möjligheter.
Utan anpassningen och blickarna.
Inflyttningsfest med människor som aldrig träffats.
Inflyttningsfika med Hon och barnen.
Min familj.
Köpa extrasäng.
Höstkyliga joggingturer i regn.
Spinning och styrketräning.
Matlådor.
Möbelaffärer.
Promenader.
Bjuda hem Storasyster och Ibook.
Träffa Storebror och hans större familj.
Öl med Musikern, mat med Humlan, vin med Laptop, filmkväll, läsecirkel, träffa Trädgårdsdags, fiska.
Läsa böcker.
Gå på museum.
Spela musik en hel kväll utan klagomål.
Gå på bio.
Jag och Yngstan med vår vecka av möjligheter.
Få veta om jag sover åt höger eller åt vänster egentligen.
Så mycket möjligheter och så gott om tid.
Livet.
Se henne sova i nya rummet, tårögd.
Jag vet att jag kommer att gråta.
Den första ensamma kvällen i fåtöljen med the och dagbok och tänt ljus.
Insvept i en filt på den balkong jag hoppas ha.
Brännvarm i ett badkar.
Den kreativa känslan när man första gången kommer till sitt nya boende.
Det oklara Hur? som alltid behöver tid.
De första ommöbleringarna som får lägenheten att förverkligas.
Mäta och leta och hitta det som passar.
Tavlor, tyger, kuddar, krukväxter.
Sucken när sista flyttlådan är uppackad.
Böckerna i ordning.
Första månadens räkningar betalda.
Det som är kvar är mina möjligheter.
Utan anpassningen och blickarna.
Inflyttningsfest med människor som aldrig träffats.
Inflyttningsfika med Hon och barnen.
Min familj.
Köpa extrasäng.
Höstkyliga joggingturer i regn.
Spinning och styrketräning.
Matlådor.
Möbelaffärer.
Promenader.
Bjuda hem Storasyster och Ibook.
Träffa Storebror och hans större familj.
Öl med Musikern, mat med Humlan, vin med Laptop, filmkväll, läsecirkel, träffa Trädgårdsdags, fiska.
Läsa böcker.
Gå på museum.
Spela musik en hel kväll utan klagomål.
Gå på bio.
Jag och Yngstan med vår vecka av möjligheter.
Få veta om jag sover åt höger eller åt vänster egentligen.
Så mycket möjligheter och så gott om tid.
Livet.
lördag 25 oktober 2008
Ny dagbok
Jag reser på konferens några dagar med en nästan helt ny dagbok. Den förra började 4 juli, tre dagar efter att jag fått veta att Hon varit otrogen i våras. Många ord, många sidor sen dess. Den slutade några dagar efter att separationen var slutlig och lägenhet fixad. En symbolisk resa.
I början av dagboken var jag helt övertygad om att otroheten var det som kunde vända allt och rädda relationen. Att balansen ändrades från att jag var den anklagade till att vi bägge inte trivdes och bägge hade gjort fel. Jag trodde verkligen att Lyckliga Hon skulle lämna sin uppgivenhet och komma med nåt slags nyfunnen empati och kärlek byggt på att det var Hon som så odiskutabelt hade gjort något fel den där veckan en vecka efter sista familjerådgivningen. Jag trodde vi skulle kunna resonera och mötas och förstå varför vi gjort så illa.
Det är en jobbig dagbok att titta igenom, inte minst för att den är hoppfull. Hela den där jobbiga julimånaden tror jag att det löser sig. Mitt i känslan av att vara sviken, och mitt i uppgivenhet om att Lyckliga Hon inte längre stöttar utan suckar, behåller jag tron på att det som drev henne till otroheten och mitt gradvisa förlåtande av den, skulle få oss att mötas.
Så blev det inte. Jag förlät, men mötet uteblev.
Dagboken packas ner med både mig och den som ett oskrivet blad. Jag vet inte hur jag kommer hem. Slutorden i dagboken, stafettpinnen till nästa dagbok, var från när vi berättade för Mellan och Äldsten.
"För att kanske mötas på andra sidan. Prognosen för framtiden var god i den stunden. Och jag var stark."
Så känns det. Längtan till sen. Jag reser bort för att hitta en genuin längtan till sen.
I början av dagboken var jag helt övertygad om att otroheten var det som kunde vända allt och rädda relationen. Att balansen ändrades från att jag var den anklagade till att vi bägge inte trivdes och bägge hade gjort fel. Jag trodde verkligen att Lyckliga Hon skulle lämna sin uppgivenhet och komma med nåt slags nyfunnen empati och kärlek byggt på att det var Hon som så odiskutabelt hade gjort något fel den där veckan en vecka efter sista familjerådgivningen. Jag trodde vi skulle kunna resonera och mötas och förstå varför vi gjort så illa.
Det är en jobbig dagbok att titta igenom, inte minst för att den är hoppfull. Hela den där jobbiga julimånaden tror jag att det löser sig. Mitt i känslan av att vara sviken, och mitt i uppgivenhet om att Lyckliga Hon inte längre stöttar utan suckar, behåller jag tron på att det som drev henne till otroheten och mitt gradvisa förlåtande av den, skulle få oss att mötas.
Så blev det inte. Jag förlät, men mötet uteblev.
Dagboken packas ner med både mig och den som ett oskrivet blad. Jag vet inte hur jag kommer hem. Slutorden i dagboken, stafettpinnen till nästa dagbok, var från när vi berättade för Mellan och Äldsten.
"För att kanske mötas på andra sidan. Prognosen för framtiden var god i den stunden. Och jag var stark."
Så känns det. Längtan till sen. Jag reser bort för att hitta en genuin längtan till sen.
Höstmusik med bilder till
Igår var det horisontellt regn som blåste upp under rocken på väg hem från jobbet. Hösten anfaller på alla fronter.Jag rotade i MP3:n efter höstkänslor under bussturen.
En underbar glädjespridande sorglig lista:
Teenage Fanclub
Ane Brun (& Ron Sexsmith)
Hello Saferide
Bright eyes
The Elected
Håkan Hellström
Death cab for cutie
Ulf Lundell
Citatet som högg i mina magkänslor.
It's like a book elegantly bound
But in a language that you can't read
just yet
I huvudet ackompanjerades allt av Edward Hoppers tavlor. Alla dessa tavlor som fångar dyster harmoni. Och sol på andra sidan fönstret. Tavlan här uppe är nästan löjligt mycket på pricken.
Till Francis Bacons värsta ångesttavlor är det långt kvar.
Även om vissa av hans tavlor prickar det inre ganska bra en gråtig dag som idag.
Nu reser jag iväg med jobbet och har dålig datortillgång.
Ha en underbar helg och vecka ni alla!
Familjen som inte längre är
Nu vet alla barn. Snart och fort och varannan vecka kommer Lägenheten att vara bara jag. Mest grät jag, näst mest Yngstan, sen Hon och minst Mellan och Äldsten. Hon var inte speciellt sorgsen när Mellan och Yngsten fick veta.
Vi pratade och resonerade och vred och vände. Pratade om nya lägenheter och sälja bostadsrätten och det var på många sätt en varmare närvaro i familjen än på länge. Borta var bråk och oenigheter, irritation över städning och tjat om läxor och strumpor på golvet. Jag nådde fram till Mellan och Äldsten i en enighet om saknad och att dela Ord om det som varit bra och dåligt. Jag kände en gemenskap mellan mig, Hon, Mellan och Äldsten som inte känts sen förra årets solsemester. Den sommaren är det sista ljuva minnet, innan allt började haverera hösten 2007. Rockyhelvetet.
Jag vaknade i morse med en bild i skallen. Som om vi satt och såg en spännande film där några människor är jagade av något farligt och alla kommer att bli infångade och dö. Ingen är en tapper krigare (Ingen Zeb Macahan eller Aragorn här inte) som vill offra sig för de andras skull. Man särar på sig i enighet och tänker på varandra. Gruppen delar sig i två grupper för att ena gruppen ska överleva. Förföljaren kan bara följa efter ena gruppen. Delandet sker i gemenskap.
"Om allt går väl möts vi på andra sidan."
Det var känslan igår. Att vi går till varsitt liv men att vi fortsätter att vara en familj med den självklarhet elva år ger, men utan all irritation. Lyckliga Hons gränser mot gemenskap förändrades i det samtalet. Det som förut varit varannan vecka med murar emellan blev igår prat om fika och katter på besök och högtider och annat.
Det blev lite mindre flykt från mig och lite mer positiv blick.
Jag kände att det i den stunden fanns i alla fall fyra av fem som hoppas att vi ska mötas på andra sidan och börja om utan förföljare och bittra minnen.
Sen när vi gick och la oss tog jag lite av känslan med mig och frågade Lyckliga Hon med ett leende om det som absolut inte är just nu, det som bara jag längtar efter mellan oss. Svaret blev nej, men svaret var "Inte nu i alla fall". Och jag tänkte att på andra sidan kan vad som helst hända. Och att andra sidan kan komma olika fort för olika saker.
Vi pratade och resonerade och vred och vände. Pratade om nya lägenheter och sälja bostadsrätten och det var på många sätt en varmare närvaro i familjen än på länge. Borta var bråk och oenigheter, irritation över städning och tjat om läxor och strumpor på golvet. Jag nådde fram till Mellan och Äldsten i en enighet om saknad och att dela Ord om det som varit bra och dåligt. Jag kände en gemenskap mellan mig, Hon, Mellan och Äldsten som inte känts sen förra årets solsemester. Den sommaren är det sista ljuva minnet, innan allt började haverera hösten 2007. Rockyhelvetet.
Jag vaknade i morse med en bild i skallen. Som om vi satt och såg en spännande film där några människor är jagade av något farligt och alla kommer att bli infångade och dö. Ingen är en tapper krigare (Ingen Zeb Macahan eller Aragorn här inte) som vill offra sig för de andras skull. Man särar på sig i enighet och tänker på varandra. Gruppen delar sig i två grupper för att ena gruppen ska överleva. Förföljaren kan bara följa efter ena gruppen. Delandet sker i gemenskap.
"Om allt går väl möts vi på andra sidan."
Det var känslan igår. Att vi går till varsitt liv men att vi fortsätter att vara en familj med den självklarhet elva år ger, men utan all irritation. Lyckliga Hons gränser mot gemenskap förändrades i det samtalet. Det som förut varit varannan vecka med murar emellan blev igår prat om fika och katter på besök och högtider och annat.
Det blev lite mindre flykt från mig och lite mer positiv blick.
Jag kände att det i den stunden fanns i alla fall fyra av fem som hoppas att vi ska mötas på andra sidan och börja om utan förföljare och bittra minnen.
Sen när vi gick och la oss tog jag lite av känslan med mig och frågade Lyckliga Hon med ett leende om det som absolut inte är just nu, det som bara jag längtar efter mellan oss. Svaret blev nej, men svaret var "Inte nu i alla fall". Och jag tänkte att på andra sidan kan vad som helst hända. Och att andra sidan kan komma olika fort för olika saker.
fredag 24 oktober 2008
Citat från en intensiv kväll
Hon: "Hur känner du dig?"
Jag: "Det är klart att det är jobbigt att någon som tyckt om mig inte längre gör det. Det känns i mig som om du inte ens vill ha kvar mig som vän. Det gör lite ont."
En bra fråga ledde sedermera till gräl istället för en delad förståelse om det bägge tycker är sorgligt.
"Vi kommer att sakna dig också."
Äldsten och Mellan vet nu, och tog det manligt tigande. Trötta på flyttar och säkert mer förvånade än Yngstan. Som om dom inte förstått. Det är säkert en förklaring till tystnaden. Vissa ord kom om tråkigt att flytta. Själv grät jag mer där än med Yngstan. Jag orkade inte mycket mer än stänga in huvudet i händerna och gråta. Med Yngstan ser både jag och hon fördelarna med att separera, att få ha henne ifred och slippa allt tungt, kvävande irriterat som är med Lyckliga Hon.
Men Äldsten och Mellan kommer att försvinna, precis som Lyckliga Hon försvinner. Det som blir måste skapas av ömsesidig vilja, och min önskan räcker inte. Vi har pratat lite under kvällen och utan att något är bestämt så kanske Mellan och möjligen Äldsten kan komma och bo hos mig en kväll under mina veckor. Se film eller äta godis eller nåt. Prata. Nånting som låter mig fortsätta följa deras steg mot ännu större barn. Kanske pratar vi mer än förut, tragiskt nog.
Deras vilja finns nog.
"Och när jag är där också."
Yngstan hörde pratet om att Mellan skulle kunna komma dit under mina barnfria veckor och hakade på idén.
"Skämtserietidningarna är mina. Dom måste du komma hem till mig om du vill läsa."
Extrapappan jag visar ironisk distans mot Mellan.
"Okej."
Mellan svarar med serietidning i handen på väg till toan.
"Förlåt."
Både jag och Hon. För ofta. Och för sällan.
Jag: "Det är klart att det är jobbigt att någon som tyckt om mig inte längre gör det. Det känns i mig som om du inte ens vill ha kvar mig som vän. Det gör lite ont."
En bra fråga ledde sedermera till gräl istället för en delad förståelse om det bägge tycker är sorgligt.
"Vi kommer att sakna dig också."
Äldsten och Mellan vet nu, och tog det manligt tigande. Trötta på flyttar och säkert mer förvånade än Yngstan. Som om dom inte förstått. Det är säkert en förklaring till tystnaden. Vissa ord kom om tråkigt att flytta. Själv grät jag mer där än med Yngstan. Jag orkade inte mycket mer än stänga in huvudet i händerna och gråta. Med Yngstan ser både jag och hon fördelarna med att separera, att få ha henne ifred och slippa allt tungt, kvävande irriterat som är med Lyckliga Hon.
Men Äldsten och Mellan kommer att försvinna, precis som Lyckliga Hon försvinner. Det som blir måste skapas av ömsesidig vilja, och min önskan räcker inte. Vi har pratat lite under kvällen och utan att något är bestämt så kanske Mellan och möjligen Äldsten kan komma och bo hos mig en kväll under mina veckor. Se film eller äta godis eller nåt. Prata. Nånting som låter mig fortsätta följa deras steg mot ännu större barn. Kanske pratar vi mer än förut, tragiskt nog.
Deras vilja finns nog.
"Och när jag är där också."
Yngstan hörde pratet om att Mellan skulle kunna komma dit under mina barnfria veckor och hakade på idén.
"Skämtserietidningarna är mina. Dom måste du komma hem till mig om du vill läsa."
Extrapappan jag visar ironisk distans mot Mellan.
"Okej."
Mellan svarar med serietidning i handen på väg till toan.
"Förlåt."
Både jag och Hon. För ofta. Och för sällan.
Om en pojke
Jag var på banken idag. Där satt en tvåårig pojke och byggde Lego vid ett sånt där bank-Lego-bord. Plötsligt sprider sig ett uttryck av disharmoni i pojkens ansikte, han börjar slå med legobitarna och kastar plötsligt en ganska stor Legobit rätt in i en folksamling och träffar en tant i ryggen. Han fattar nya bitar och börjar kasta, mata stora legobitar rätt mot folk som väntade.
Mamman stoppade honom efter tredje biten och lyfte bort honom med ängsliga blickar runt om, som om hon tänkte "Hur många såg?". Ingen sa nåt.
Jag satt och tänkte på vad som rörde sig i pojkens huvud. Något fick honom att göra det, något som inte kan ha känts bra. Något som inte fick ord och blev kastade legobitar. Han var för ung för trotsålder. Sen flög tanken vidare till vad han kommer att göra som äldre. Det kan ingen veta.
Legobiten kändes som en dikt vars ord man inte riktigt förstår men som känns i magen.
Mamman stoppade honom efter tredje biten och lyfte bort honom med ängsliga blickar runt om, som om hon tänkte "Hur många såg?". Ingen sa nåt.
Jag satt och tänkte på vad som rörde sig i pojkens huvud. Något fick honom att göra det, något som inte kan ha känts bra. Något som inte fick ord och blev kastade legobitar. Han var för ung för trotsålder. Sen flög tanken vidare till vad han kommer att göra som äldre. Det kan ingen veta.
Legobiten kändes som en dikt vars ord man inte riktigt förstår men som känns i magen.
Hänga med i svängarna
Det är inte lätt att hänga med i svängarna. Lyckliga Hon har fått lägenhet, med klar inflyttning sisådär två och en halv vecka efter att jag fick veta att hon ens sökte stora lägenheter.
Jag tror inte jag är unik om jag tror att separationer går lättare om man är ärliga.
Ett förlåt har jag fått och det är som det är nu. Dyrtider stundar med dubbla månadshyror. Sen ska lånelöften sökas, bostadsrätt säljas och en massa praktiskt arbete och uppdelningar göras. En del rår vi över själva men inte allt.
Med tanke på hur fort det gått står jag rätt lugn och skakar mest på huvudet. En ilska såklart, men just nu finns ännu mer lust att slippa just oärlighet och irritation. Första prio är att få sålt vår bostadsrätt och samtidigt fokusera på att köpa eller hyra nånstans där jag kommer att trivas med Yngstabarnet. Det lockar att gå in och titta på bilder och planlösningar och tänka sig möbleringar och räkna på boendekostnader. Dåliga tider för sånt, tyvärr.
Och jag går tillbaka till upplevelser i mitt förflutna och ser hur jag hanterat snabba förändringar.
Under åren före tonåren upplevde jag en tappad kontroll i livet. Jag blev mobbad i skolan, och hemma började mamma och pappa bråka mer och mer samtidigt som jag och Storebror tappade kontakten gradvis. Jag hade självbildsproblem och hanterade allt genom att sluta mig i introverta hobbies och social förvirring. Ur det tror jag min längtan efter att veta och förstå kommit.
Men främst återvänder jag till den panik jag kände för ett år sen, när jag konstant överraskades av nya nyheter om vad Lyckliga Hon ville och skulle med Rocky. Jag ställde in mig på något och sedan gällde inte det. Varje vecka innehöll överraskningar och jag fick börja bearbeta igen. Effekten: Total panik och ett utåtagerande mot Lyckliga Hon.
Det skulle kunnat vara så nu. Det skulle kunna vara spottande och fräsande och ord om lögnare och inte kunna lita på. Det har inte spottats nånting och varit väldigt mycket lugnt. Mer besvikelse än ilska.
Det är inte speciellt kul att leva med en som inte är ärlig, och det enda jag kan göra är att hoppas att Lyckliga Hon lär sig av sina misstag, och att vår kommunikation om dottern blir ärlig.
Men det återstår en del inre arbete för att lära mig styra tänkandet till att lita på det som sägs.
Jag längtar till efteråt. Längtar till sålt och köpt och inflytt och måla väggar och köpa matta och nya stolar och måla mönster på dotterns vägg och fixa ett skitbra boende tillsammans och vara aktiva, bjuda hem dotterns kompisar. Längtar efter promenader med Laptop, teprat med Humlan, träna, ta en öl med Fredagsmejlarn eller Rage. Längtar efter att få råda mig själv och släppa ut de drömmar som hållits nere. Det kommer att bli bra.
Jag tror inte jag är unik om jag tror att separationer går lättare om man är ärliga.
Ett förlåt har jag fått och det är som det är nu. Dyrtider stundar med dubbla månadshyror. Sen ska lånelöften sökas, bostadsrätt säljas och en massa praktiskt arbete och uppdelningar göras. En del rår vi över själva men inte allt.
Med tanke på hur fort det gått står jag rätt lugn och skakar mest på huvudet. En ilska såklart, men just nu finns ännu mer lust att slippa just oärlighet och irritation. Första prio är att få sålt vår bostadsrätt och samtidigt fokusera på att köpa eller hyra nånstans där jag kommer att trivas med Yngstabarnet. Det lockar att gå in och titta på bilder och planlösningar och tänka sig möbleringar och räkna på boendekostnader. Dåliga tider för sånt, tyvärr.
Och jag går tillbaka till upplevelser i mitt förflutna och ser hur jag hanterat snabba förändringar.
Under åren före tonåren upplevde jag en tappad kontroll i livet. Jag blev mobbad i skolan, och hemma började mamma och pappa bråka mer och mer samtidigt som jag och Storebror tappade kontakten gradvis. Jag hade självbildsproblem och hanterade allt genom att sluta mig i introverta hobbies och social förvirring. Ur det tror jag min längtan efter att veta och förstå kommit.
Men främst återvänder jag till den panik jag kände för ett år sen, när jag konstant överraskades av nya nyheter om vad Lyckliga Hon ville och skulle med Rocky. Jag ställde in mig på något och sedan gällde inte det. Varje vecka innehöll överraskningar och jag fick börja bearbeta igen. Effekten: Total panik och ett utåtagerande mot Lyckliga Hon.
Det skulle kunnat vara så nu. Det skulle kunna vara spottande och fräsande och ord om lögnare och inte kunna lita på. Det har inte spottats nånting och varit väldigt mycket lugnt. Mer besvikelse än ilska.
Det är inte speciellt kul att leva med en som inte är ärlig, och det enda jag kan göra är att hoppas att Lyckliga Hon lär sig av sina misstag, och att vår kommunikation om dottern blir ärlig.
Men det återstår en del inre arbete för att lära mig styra tänkandet till att lita på det som sägs.
Jag längtar till efteråt. Längtar till sålt och köpt och inflytt och måla väggar och köpa matta och nya stolar och måla mönster på dotterns vägg och fixa ett skitbra boende tillsammans och vara aktiva, bjuda hem dotterns kompisar. Längtar efter promenader med Laptop, teprat med Humlan, träna, ta en öl med Fredagsmejlarn eller Rage. Längtar efter att få råda mig själv och släppa ut de drömmar som hållits nere. Det kommer att bli bra.
torsdag 23 oktober 2008
När Yngstabarnet fick veta
tystnad, hållen hand, chokladpudding en torsdag det är något mamma och pappa vill berätta vi ska flytta isär gråt och tårar och kramar flytt till sängen gråt och tårar och jag grät och ni har lovat att aldrig göra så och jag ska ta självmord och tänk vad vi skulle sakna dig då och alla kusiner skulle sakna och och farmor och jag ska ändå ta självmord och alla tre gråter och mamma känner inte så som man ska och kan inte du och pappa pussa varandra nu så jag får se det och vi gjorde det och mamma och pappa har gjort varandra illa och vi har bråkat och frågor frågor och du har sett oss bråka och har du tänkt på att vi är trevligare när vi är själva och varannan vecka och eget rum och dela på alla saker och nära skolan och inte längre ta livet av sig och plötsligt pendla mellan möjligheter och tårar och kanske fler barn som bor på gården och ensamma helger som varma minnen och och semester tillsammans kramar tårar och jag som grät av saknad och intensivt tillsammans med Yngstabarnet och plötsligt pratade vi om katterna och kattungar och och ett skratt och att dela alla möbler och plötsligt promenerade vi runt i lägenheten och delade på allting och lägenhet ska säljas och inget lånelöfte och längtan längtan längtan efter att framtiden ska vara här och Mary Poppins tillsammans i soffan alla tre med glass och mys och småprat blandat med att pappa och Yngstabarnet grät tillsammans och och sen frågade Yngstabarnet och sen lyfte jag upp Lyckliga Hon och föll ner i sängen och sa att jag fortfarande vill äta upp henne och Lyckliga hon skrattade när jag lyfte henne och livet kändes ganska bra.
Och det första steget var taget. Så mycket frågor och svårt att somna sen.
Och det första steget var taget. Så mycket frågor och svårt att somna sen.
onsdag 22 oktober 2008
Indianer och cowboys
Som så många pojkar som växte upp på 70-talet lekte vi mycket med plastindianer och cowboys. Hemma hos mamma tittar jag ibland igenom lådan och minns favoriterna bland figurerna och minns lekarna.
Mina och Storebrors lekar gick ut på att det blev krig. Hjältarna (favoritfigurerna) var ofta emot kriget, som ofta skapades av någon makthungrig eller girigbuk som hade något att vinna på kriget. Hjältarna på både goda och onda sidan fick briljera, medan de våldsfixerade ofta dog. Men eftersom hjältarna inte fick dö hände alltid något.
För att få ihop intrigen med fred som slut krävdes en twist. En naturkatastrof var en lösning vi ibland tog till, men ibland genomskådades bluffen mitt i skjutandet av pilar och kulor och närstrid, och de goda på cowboys- och indiansidan fick försöka vara en förnuftets röst mitt i våldet.
Det slutade alltid lyckligt på något sätt, trots alla plastfigurer som låg ner döda. Indianerna fick leva ifred och livet gick vidare. Sorg och begravningar och sen inte mer.
Jag brukar ibland säga "Jag var en sådan som höll på indianerna", och får ofta som svar. "Jag också." Särskilt om personerna i fråga är miljö- eller kulturintresserade och har en dragning åt politisk vänster. Det är inte så att jag frågat alla vänner, men jag tror jag är något väsentligt om prioriteringar i livet på spåren.
Mina och Storebrors lekar gick ut på att det blev krig. Hjältarna (favoritfigurerna) var ofta emot kriget, som ofta skapades av någon makthungrig eller girigbuk som hade något att vinna på kriget. Hjältarna på både goda och onda sidan fick briljera, medan de våldsfixerade ofta dog. Men eftersom hjältarna inte fick dö hände alltid något.
För att få ihop intrigen med fred som slut krävdes en twist. En naturkatastrof var en lösning vi ibland tog till, men ibland genomskådades bluffen mitt i skjutandet av pilar och kulor och närstrid, och de goda på cowboys- och indiansidan fick försöka vara en förnuftets röst mitt i våldet.
Det slutade alltid lyckligt på något sätt, trots alla plastfigurer som låg ner döda. Indianerna fick leva ifred och livet gick vidare. Sorg och begravningar och sen inte mer.
Jag brukar ibland säga "Jag var en sådan som höll på indianerna", och får ofta som svar. "Jag också." Särskilt om personerna i fråga är miljö- eller kulturintresserade och har en dragning åt politisk vänster. Det är inte så att jag frågat alla vänner, men jag tror jag är något väsentligt om prioriteringar i livet på spåren.
Ibland blir man signifikant, ibland inte, lev med det
Sjuk men friskast och kanske blir det familjerådgivning eller inte, beroende på hur sjuk Lyckliga Hon är. Lägenheter som väntar på svar påskyndar en inre process av avsked. Självständighet. Igår var en introvert dag av bearbetning och nära till tårar. Idag är det mer landat.Jag låg igår kväll och grubblade, och när jag cyklade Yngstan till skolan idag dök ordet signifikanta andra åter upp i skallen och krävde vidare tänk. Det fångar en del av den process jag går igenom.
Jag har i mitt liv haft för få signifikanta andra, människor som är genuint viktiga för min egen spegling av mig själv. Vi blir trygga inuti av den känslan. I relationer där det finns närhet, ärlighet, där man får idéer och tankar och nya perspektiv, men framför allt ömsesidighet. Där bägge vill och visar det. Den sköna känslan av att någon tänker på dig. Jag vårdar numer mina signifikanta och återupptäcker Storebror, Storasyster, mamma, delvis pappa. Laptop finns som det han är, Humlan och Trädgårdsdags är så nya att det är svårt att veta.
Lyckliga Hon är den person som påverkat mig mest under våra elva år, under hela mitt liv, och min process nu handlar mycket om att lära mig att leva med att jag inte längre är signifikant för henne. I alla fall kan det bli så. Om vi antar att vi aldrig blir par igen finns det framtider där hon vill ha mig som en nära vän, och både dryfta jobbgrejor och känslopjunk med mig, men också där hon bara vill ha ett separerat föräldraumgänge och inte mer. Det valet är inte mitt, och det finns risk att hon är en hägring.
Jag har jagat hägringar i hela mitt liv, strävat efter ovilliga vänner, sökt efter närhet någon inte varit intresserad av att ge. Jag ska prata mer om detta utanförskap med min terapeut och kommer säkert att återkomma i senare bloggar varför jag tagit så svåra vägar. Mina vänskapsrelationer har så ofta varit med mig som velat mer, medan jag ibland slarvat bort de som velat mer än jag. Till slut har jag suttit ensam och spelat stark. Drömmen om att Lyckliga Hon ska fortsätta se mig som signifikant är kanske just ett sökande efter en hägring.
Hägring: Jag lärde mig ordet i Tintin. Dupontarna är i öknen, irrar törstiga och ser en oas. De tar sig i sitt törstiga tillstånd tid att ta av kostym och plommonstop och ta på badkläder och rusar fram. För att landa i sanden. Hägring, som sagt.
Det är bara att spotta sand och vandra vidare. Bara.
tisdag 21 oktober 2008
This one's for all you daddys out there
Jag insåg att jag nog blev lite otydlig när jag skrivit bloggen om mammighet. Jag tror verkligen inte det ska behöva vara så. Det är själva poängen. Vi har hos oss haft längre perioder med ett balanserat nästan pappigt barn. Och som jag minns det har vi då hjälpts åt och kunnat kommunicera om hur vi är som föräldrar. Fred i allmänhet och runt föräldraskapet i synnerhet.
Men jag minns också en solsemester med ett extremt mammigt Yngstabarn och en jag som rusade ner till ett kvällsblåsigt hav i ren desperation, bort från ett Yngstabarn som absolut inte ville att pappa skulle natta. Det var ett rent helvete. Jag sa dumma saker till Lyckliga Hon.
Från en pappa till alla andra pappor med mammiga barn. Låt oss skärpa oss och förtjäna våra barns trygghet och kärlek. Och låt oss jobba på att få mammor där vi kan prata öppet om mammigheten och försöka lösa problemen. Inte bara acceptera. Tyvärr har vi i Paret inte lyckats prata bra, och därmed har vi ibland förvärrat och inte löst problem. Jag har blivit väldigt ledsen av att Hon inte brytt sig om den ledsenhet jag känt över mammigheten.
Reflektion: Köpa kläder. Särskilt till flickor. Hur många pappor gör det? Jag vet att jag kom in i vår relation med dåligt självförtroende och gjorde mig till utförare under projektledare Lyckliga Hon. Jag har lärt mig.
Vi pappor tar ut 20% av föräldraledigheten. Hur många procent av engagemanget i våra barn står vi för?
Men jag minns också en solsemester med ett extremt mammigt Yngstabarn och en jag som rusade ner till ett kvällsblåsigt hav i ren desperation, bort från ett Yngstabarn som absolut inte ville att pappa skulle natta. Det var ett rent helvete. Jag sa dumma saker till Lyckliga Hon.
Från en pappa till alla andra pappor med mammiga barn. Låt oss skärpa oss och förtjäna våra barns trygghet och kärlek. Och låt oss jobba på att få mammor där vi kan prata öppet om mammigheten och försöka lösa problemen. Inte bara acceptera. Tyvärr har vi i Paret inte lyckats prata bra, och därmed har vi ibland förvärrat och inte löst problem. Jag har blivit väldigt ledsen av att Hon inte brytt sig om den ledsenhet jag känt över mammigheten.
Reflektion: Köpa kläder. Särskilt till flickor. Hur många pappor gör det? Jag vet att jag kom in i vår relation med dåligt självförtroende och gjorde mig till utförare under projektledare Lyckliga Hon. Jag har lärt mig.
Vi pappor tar ut 20% av föräldraledigheten. Hur många procent av engagemanget i våra barn står vi för?
Nej, jag vill ha mamma
Jag, Storebror och Allsvenskan satt i somras och konstaterade att alla hade mammiga barn. Yngstabarnet har ibland berättat om alla klasskamrater som bor varannan vecka, att de första kvällarna hos pappa ligger och gråter och saknar mamma. Alltid denna mammighet. Alltid denna berättelse om Mamman som trygghet och kärlek. Och pappan?
Mammasymbolen står för det omvårdande, vardagliga, den som tar tid och tröstar. Pappasymbolen står för sånt som bus, men också arbete och frånvaro. Jag tror just frånvaron är en nyckel.
Jag har med åren landat i en lite provokativ syn på mammighet. Pappor har 100% ansvar för mammigheten. Som enskild pappa är det meningslöst att gömma sig, utan att försöka bättre själv. Jag har hört många pappor, liksom jag själv, gnälla på mammigheten, förlägga dess rötter någonstans. Eller säga att bara är så. Det behöver inte vara så. Samtidigt har jag sett samma pappor sitta i sin bubbla och säga "Mmmmm", sett dem vara lättirriterade, sett dem oftare styra upp leken istället för att gå med barnens önskemål, ignorerat blöjbyten eller sätta på TV:n åt barnen. Jag vet, jag har ju gjort det. (Liksom Hon, vi har bägge gjort aktiva handlingar som förvärrat Yngstabarnets mammighet.)Inte minst har jag sett många pappor som jobbat för mycket när barnen är små, som inte varit föräldralediga. Det finns ett stort ansvar hos oss pappor i att våra barn blir mammiga.
Samtidigt finns det ett helt samhälle av symboler som driver barnen till mammighet. När dagis under fem år en enda gång ringer till mig först när något hänt Yngstabarnet, ligger det bakom en mängd meningar som "Då får mamma trösta dig när du kommer hem". Mor- och farföräldrar hjälper till med ett evigt prat om mamman. Barnböcker och filmer gör också sitt till.
Ändå. Mammorna gör något rätt som får barn som älskar dem, och papporna har uppenbarligen, givet strukturen, inte förtjänat den trygghet som barn har rätt att känna med sina föräldrar. Pappor har ett svårare utgångsläge, men kan inte annat än ta ansvar själva och försöka bättre.
För mig innebär det att jag inser mitt eget ansvar i Yngstabarnets mammighet. Dels i tid. Jag jobbade för mycket och var av andra skäl borta mycket i vissa skeden av hennes liv. För familjen, för mig, för Äldstabarnet. Jag blev den frånvarande pappan, liksom min pappa och andras. Och med mindre tid följer mindre närvaro och mindre vardag. Kvalitetstid är ett skitord.
Dels i varandet. Jag har varit för lite lyhörd, för mycket skuldbeläggande, för ofta försökt styra. För lite nöjd och lyhörd, för mycket besvärad. För lite lita på barnet.
Mycket är annorlunda nu, och jag är trygg i att jag kan hantera den mammighet som kommer att komma efter att Hon och jag separerat. Ibland är jag sån optimist att jag tror jag äntligen kan få chansen att bli fri från den.
Mammasymbolen står för det omvårdande, vardagliga, den som tar tid och tröstar. Pappasymbolen står för sånt som bus, men också arbete och frånvaro. Jag tror just frånvaron är en nyckel.
Jag har med åren landat i en lite provokativ syn på mammighet. Pappor har 100% ansvar för mammigheten. Som enskild pappa är det meningslöst att gömma sig, utan att försöka bättre själv. Jag har hört många pappor, liksom jag själv, gnälla på mammigheten, förlägga dess rötter någonstans. Eller säga att bara är så. Det behöver inte vara så. Samtidigt har jag sett samma pappor sitta i sin bubbla och säga "Mmmmm", sett dem vara lättirriterade, sett dem oftare styra upp leken istället för att gå med barnens önskemål, ignorerat blöjbyten eller sätta på TV:n åt barnen. Jag vet, jag har ju gjort det. (Liksom Hon, vi har bägge gjort aktiva handlingar som förvärrat Yngstabarnets mammighet.)Inte minst har jag sett många pappor som jobbat för mycket när barnen är små, som inte varit föräldralediga. Det finns ett stort ansvar hos oss pappor i att våra barn blir mammiga.
Samtidigt finns det ett helt samhälle av symboler som driver barnen till mammighet. När dagis under fem år en enda gång ringer till mig först när något hänt Yngstabarnet, ligger det bakom en mängd meningar som "Då får mamma trösta dig när du kommer hem". Mor- och farföräldrar hjälper till med ett evigt prat om mamman. Barnböcker och filmer gör också sitt till.
Ändå. Mammorna gör något rätt som får barn som älskar dem, och papporna har uppenbarligen, givet strukturen, inte förtjänat den trygghet som barn har rätt att känna med sina föräldrar. Pappor har ett svårare utgångsläge, men kan inte annat än ta ansvar själva och försöka bättre.
För mig innebär det att jag inser mitt eget ansvar i Yngstabarnets mammighet. Dels i tid. Jag jobbade för mycket och var av andra skäl borta mycket i vissa skeden av hennes liv. För familjen, för mig, för Äldstabarnet. Jag blev den frånvarande pappan, liksom min pappa och andras. Och med mindre tid följer mindre närvaro och mindre vardag. Kvalitetstid är ett skitord.
Dels i varandet. Jag har varit för lite lyhörd, för mycket skuldbeläggande, för ofta försökt styra. För lite nöjd och lyhörd, för mycket besvärad. För lite lita på barnet.
Mycket är annorlunda nu, och jag är trygg i att jag kan hantera den mammighet som kommer att komma efter att Hon och jag separerat. Ibland är jag sån optimist att jag tror jag äntligen kan få chansen att bli fri från den.
Tankar rakt ut
En dålig dag idag.
Fortfarande sjuk.
Prat.
Flytt som kan bli av.
Pyssla om henne i sängen igår.
Ömsint prat som fick mig att tro att vänskapen kommer att överleva.
Att vi kan undvika hårda ord.
Att någon värme finns kvar.
Idag.
Mer av tomhet.
Att den som älskade inte gör.
Att det som var inte finns.
Men att jag alltid är jag.
Fortfarande sjuk.
Prat.
Flytt som kan bli av.
Pyssla om henne i sängen igår.
Ömsint prat som fick mig att tro att vänskapen kommer att överleva.
Att vi kan undvika hårda ord.
Att någon värme finns kvar.
Idag.
Mer av tomhet.
Att den som älskade inte gör.
Att det som var inte finns.
Men att jag alltid är jag.
måndag 20 oktober 2008
Lamento (Tomas Tranströmer)
Jag läser Tranströmer, bläddrar och letar meningar att sjunka in i. Många rader känns bra men inget fastnar. Men plötsligt hittar jag ord som talar rakt till mig, känner igen sig, skapas inuti mig med varje omläsning.
Läser, läser om, sluter ögonen och läser igen. Reciterar viskande, njuter av orden och ler för att jag hittar min inre känsla.
Lamento
Han lade ifrån sig pennan
Den vilar stilla på bordet
Den vilar stilla i tomrummet
Han lade ifrån sig pennan
För mycket som varken kan skrivas eller förtigas!
Han är lamslagen av något som händer mycket långt borta
fast den underbara kappsäcken dunkar som ett hjärta.
Utanför är försommaren.
Från grönskan kommer visslingar - människor eller fåglar?
Och körsbärsträd i blom klappar om lastbilar som kommit hem.
Det går veckor.
Det blir långsamt natt.
Malarna sätter sig på rutan:
små bleka telegram från världen
Läser, läser om, sluter ögonen och läser igen. Reciterar viskande, njuter av orden och ler för att jag hittar min inre känsla.
Lamento
Han lade ifrån sig pennan
Den vilar stilla på bordet
Den vilar stilla i tomrummet
Han lade ifrån sig pennan
För mycket som varken kan skrivas eller förtigas!
Han är lamslagen av något som händer mycket långt borta
fast den underbara kappsäcken dunkar som ett hjärta.
Utanför är försommaren.
Från grönskan kommer visslingar - människor eller fåglar?
Och körsbärsträd i blom klappar om lastbilar som kommit hem.
Det går veckor.
Det blir långsamt natt.
Malarna sätter sig på rutan:
små bleka telegram från världen
Att berätta och när och hur
Ännu vet inte barnen att vi ska separera. Vi har pratat om hur och när vi ska berätta. Det har funnits chanser som vi inte tagit. Ingen av oss har något facit, och våra terapeuter avspeglar våra egna önskemål. Hon vill berätta snabbt, jag vill ge det optimala förutsättningar och ha en ledig helg med Yngstabarnet efter att vi har berättat.
Hon vill berätta ikväll. Vi har bara Yngstabarnet och jag går och känner om det känns rätt. Vi är bägge småförkylda med känslighet och tendens till både irritation och gråtmildhet, så det är inte helt optimala förutsättningar. Men det kanske blir, och sen får vi ta konsekvenserna.
Jag hoppas att Yngstabarnet inte exploderar ut i mammighet. Och biter mig i kinden för att inte projicera den oron, utan behålla mitt lugn och se mina TV-skärmar. Jag hoppas det går att nå fram till Yngstabarnet med att vi är sams och att vi varit dåliga för varandra på många sätt. Yngstabarnet har ju märkt grälen och blivit obalanserad på grund av det. Då är det viktigt att höjda röster inte slinker ut. Men att vi inte ska ljuga eller skapa låtsasberättelser.
Min högsta längtan är fred och ömsesidig välvilja med Lyckliga Hon. Att vi kan tycka om varandra för det vi är, och se till att visa det. Kan vi uppfylla det och undvika våra later, irritation och suckar respektive, kommer det att bli bra även för barnen. Problemet är att vi faktiskt måste prata om det praktiska. I krocken mellan pratvilja och integritetszon är det något vi är dåliga på just nu.
Det går inte att fly från livet även när man vet att det blir jobbigt. Hitta andningen och hoppa. Nånstans landar man.
Hon vill berätta ikväll. Vi har bara Yngstabarnet och jag går och känner om det känns rätt. Vi är bägge småförkylda med känslighet och tendens till både irritation och gråtmildhet, så det är inte helt optimala förutsättningar. Men det kanske blir, och sen får vi ta konsekvenserna.
Jag hoppas att Yngstabarnet inte exploderar ut i mammighet. Och biter mig i kinden för att inte projicera den oron, utan behålla mitt lugn och se mina TV-skärmar. Jag hoppas det går att nå fram till Yngstabarnet med att vi är sams och att vi varit dåliga för varandra på många sätt. Yngstabarnet har ju märkt grälen och blivit obalanserad på grund av det. Då är det viktigt att höjda röster inte slinker ut. Men att vi inte ska ljuga eller skapa låtsasberättelser.
Min högsta längtan är fred och ömsesidig välvilja med Lyckliga Hon. Att vi kan tycka om varandra för det vi är, och se till att visa det. Kan vi uppfylla det och undvika våra later, irritation och suckar respektive, kommer det att bli bra även för barnen. Problemet är att vi faktiskt måste prata om det praktiska. I krocken mellan pratvilja och integritetszon är det något vi är dåliga på just nu.
Det går inte att fly från livet även när man vet att det blir jobbigt. Hitta andningen och hoppa. Nånstans landar man.
söndag 19 oktober 2008
En sorglig bok
Influensaliggande har jag läst. 500 sidor Maken av Gunn-Britt Sundström. En förhållanderoman från 70-talet. Skrattat har jag, och gråtit. Tidsandan i 68-vänstern fångas klockrent, liksom giftasfixeringen.
Paret Martina och Gustav har under åtta år en i princip alltid strulig relation. Krockarna handlar om om tid och sex. Allt runt sex och tid är löjligt igenkännligt, jag rodnar åt hans omogenhet och blir arg på hennes. Ser oss.
Boken berättas ur hennes ögon, och hans lite löjeväckande uppmärksamhetssökande stress och fixering vid tvåsamhet kritiseras i lakoniska ordalag. Hon har extremt svårt med bindning, får lätt panik och cellskräck när hon inte får bestämma helt själv och blir därför lätt irriterad på honom. De har massor gemensamt, skrattar, pratar intellektuellt, men krockar i sexdrift och hur mycket de vill träffas. Hon älskar Gustav mest när dom inte träffas. Han å andra sidan kan inte få nog av henne och är aldrig nöjd. Han älskar, och hon får panik av hans kvävande kärlek. Det är ofta sorglig läsning. De (oftast hon) gör slut ett otal gånger och turas om att kalla varandra tillbaka. Hon ångrar sig lika ofta som hon varit tvärsäker. De utsätter varandra för en hel dos med kränkningar i sitt maktspel.
Det är väldigt igenkännligt, väldigt dråpligt och väldigt väldigt sorgligt.
Det är sorgligt eftersom jag känner igen så mycket, och för att det är för sent för de kloka tankar boken kan väcka. Och sorgligt för att de gör varandra så illa och inte klarar av att mötas och hitta något som fungerar när de trivs så bra ihop. Jag och Lyckliga Hon har pratat om att prata om boken men undvika gräl. Jag tror jag förstår Lyckliga Hon ännu bättre efter att ha läst boken. Men kanske inte det hon själv läser in.
Jag ser en huvudperson med ett extremt stort behov av att vara ifred, tänka, vara med sig själv. Men också en huvudperson som verkar närmast oförmögen att anpassa sig till någon annan. Hon får panik på arbeten liksom i relationen. Hon får panik av att han älskar. Hon får panik av att någon vill henne. Hon verkar vilja ha en vän i byrån, att prata med och dryfta saker med när det behövs, men som inte vill ha en vardag. Som vill ha saker när hon vill ha dem, annars inte. Och själv sköter hon sina vänrelationer dåligt och hamnar i obalanserade relationer med andra män. Jag ser en sårig person som inte vågar älska och därmed inte vågar bli älskad. Och i honom ser jag en liten rädd man som måste ha allting förutsägbart i tvåsamheten för att inte förtvina av ensamhet. Han är giftaslysten, besatt vid att binda sig och rätt fånig.
Några formuleringar etsar sig fast:
Det (en kastrull) är mitt ideal för relationer: en prydlig och blänkande rad på kastrullhyllan, som står där man har ställt den tills man tar ner dem vid behov. Veta var han har varandra, ta det som något självklart och i övrigt kunna ägna sina krafter åt väsentligare ting.
Jag tycks ha ett överdimensionerat, jag menar mer än genomsnittligt, behov av självbestämmande, suveränitet.
Kan vi inte ha en telefonrelation?
Jag är bitter på livet som skapade oss för varandra men gjorde det så klantigt att vi inte passade ihop.
Vilket är värst, att älska eller att vara älskad?
De bägge huvudpersonerna förblir iakttagna. Deras sår inuti, eventuella tankar om vad hennes rädsla för att älska och vara älskad, eller hans eviga rädsla för ensamhet och behov av tvåsamhet, förblir obesvarade, trots hennes ständiga grubblande om vem hon är och varför. Jag slipper bli skriven på nästan. Vilket är skönt. Det är en smärtsamt, lärorik och väldigt rolig bok.
Läs den i tid.
Paret Martina och Gustav har under åtta år en i princip alltid strulig relation. Krockarna handlar om om tid och sex. Allt runt sex och tid är löjligt igenkännligt, jag rodnar åt hans omogenhet och blir arg på hennes. Ser oss.
Boken berättas ur hennes ögon, och hans lite löjeväckande uppmärksamhetssökande stress och fixering vid tvåsamhet kritiseras i lakoniska ordalag. Hon har extremt svårt med bindning, får lätt panik och cellskräck när hon inte får bestämma helt själv och blir därför lätt irriterad på honom. De har massor gemensamt, skrattar, pratar intellektuellt, men krockar i sexdrift och hur mycket de vill träffas. Hon älskar Gustav mest när dom inte träffas. Han å andra sidan kan inte få nog av henne och är aldrig nöjd. Han älskar, och hon får panik av hans kvävande kärlek. Det är ofta sorglig läsning. De (oftast hon) gör slut ett otal gånger och turas om att kalla varandra tillbaka. Hon ångrar sig lika ofta som hon varit tvärsäker. De utsätter varandra för en hel dos med kränkningar i sitt maktspel.
Det är väldigt igenkännligt, väldigt dråpligt och väldigt väldigt sorgligt.
Det är sorgligt eftersom jag känner igen så mycket, och för att det är för sent för de kloka tankar boken kan väcka. Och sorgligt för att de gör varandra så illa och inte klarar av att mötas och hitta något som fungerar när de trivs så bra ihop. Jag och Lyckliga Hon har pratat om att prata om boken men undvika gräl. Jag tror jag förstår Lyckliga Hon ännu bättre efter att ha läst boken. Men kanske inte det hon själv läser in.
Jag ser en huvudperson med ett extremt stort behov av att vara ifred, tänka, vara med sig själv. Men också en huvudperson som verkar närmast oförmögen att anpassa sig till någon annan. Hon får panik på arbeten liksom i relationen. Hon får panik av att han älskar. Hon får panik av att någon vill henne. Hon verkar vilja ha en vän i byrån, att prata med och dryfta saker med när det behövs, men som inte vill ha en vardag. Som vill ha saker när hon vill ha dem, annars inte. Och själv sköter hon sina vänrelationer dåligt och hamnar i obalanserade relationer med andra män. Jag ser en sårig person som inte vågar älska och därmed inte vågar bli älskad. Och i honom ser jag en liten rädd man som måste ha allting förutsägbart i tvåsamheten för att inte förtvina av ensamhet. Han är giftaslysten, besatt vid att binda sig och rätt fånig.
Några formuleringar etsar sig fast:
Det (en kastrull) är mitt ideal för relationer: en prydlig och blänkande rad på kastrullhyllan, som står där man har ställt den tills man tar ner dem vid behov. Veta var han har varandra, ta det som något självklart och i övrigt kunna ägna sina krafter åt väsentligare ting.
Jag tycks ha ett överdimensionerat, jag menar mer än genomsnittligt, behov av självbestämmande, suveränitet.
Kan vi inte ha en telefonrelation?
Jag är bitter på livet som skapade oss för varandra men gjorde det så klantigt att vi inte passade ihop.
Vilket är värst, att älska eller att vara älskad?
De bägge huvudpersonerna förblir iakttagna. Deras sår inuti, eventuella tankar om vad hennes rädsla för att älska och vara älskad, eller hans eviga rädsla för ensamhet och behov av tvåsamhet, förblir obesvarade, trots hennes ständiga grubblande om vem hon är och varför. Jag slipper bli skriven på nästan. Vilket är skönt. Det är en smärtsamt, lärorik och väldigt rolig bok.
Läs den i tid.
lördag 18 oktober 2008
Just här just så
På besök hos Yngstabarnets farmor, min mamma. Storasyster och kusiner är här och mitt inre minns de långa, k.längiga kramar som morbror fick.
Nu ligger jag i en säng och vilar mitt influensasnurriga huvud. Alla barn är borta med min pappa och jag trivs. Inret trivs och jag vill bara vila i att jag är sedd och trygg.
Jag vill ligga här och inte prata och förklara just nu. Ja separation. Ja trist. Nej är inte speciellt ledsen. Mår bra. Ja jag tycker hon har kränkt mig rejält. Ja jag har varit omogen, jobbig. Ja längtar. Ja jobbigt med flytt. Ja ingen kan veta. Ja måste återupptäcka allt bra. Nej kan inte hoppas. Ja hoppas på fred för evigt. Ja hoppas på vänskap.Hoppas på kul. Ja glada barn är viktigt viktigt.
Det är sagt. Vill bara ligga här just nu och byta mellan bok, dagbok, diktblocket, höra Ane Brun och vara tyst. Det är min högsta dröm att Yngstabarnet är med några hon älskar och litar på. Att Lyckliga Hon är bortrest och att jag inte bryr mig vad hon gör, att korta SMS är kloka och fredliga, dryftar lite nytt. Och att vad hon gör kan få henne att må bra eller dåligt. Jag kan bara hoppas hon tar hand om sig och mår bra. Och att inget drabbar mig mer så som det gjort. Och att vi aldrig mer ska kriga ljuga,
I mitt inre växer ur tystnaden ord som vill bli en dikt, vill förstås och kännas rätt. Bloggposten är klar..
Nu ligger jag i en säng och vilar mitt influensasnurriga huvud. Alla barn är borta med min pappa och jag trivs. Inret trivs och jag vill bara vila i att jag är sedd och trygg.
Jag vill ligga här och inte prata och förklara just nu. Ja separation. Ja trist. Nej är inte speciellt ledsen. Mår bra. Ja jag tycker hon har kränkt mig rejält. Ja jag har varit omogen, jobbig. Ja längtar. Ja jobbigt med flytt. Ja ingen kan veta. Ja måste återupptäcka allt bra. Nej kan inte hoppas. Ja hoppas på fred för evigt. Ja hoppas på vänskap.Hoppas på kul. Ja glada barn är viktigt viktigt.
Det är sagt. Vill bara ligga här just nu och byta mellan bok, dagbok, diktblocket, höra Ane Brun och vara tyst. Det är min högsta dröm att Yngstabarnet är med några hon älskar och litar på. Att Lyckliga Hon är bortrest och att jag inte bryr mig vad hon gör, att korta SMS är kloka och fredliga, dryftar lite nytt. Och att vad hon gör kan få henne att må bra eller dåligt. Jag kan bara hoppas hon tar hand om sig och mår bra. Och att inget drabbar mig mer så som det gjort. Och att vi aldrig mer ska kriga ljuga,
I mitt inre växer ur tystnaden ord som vill bli en dikt, vill förstås och kännas rätt. Bloggposten är klar..
fredag 17 oktober 2008
En viss balans i ätandet känns bra
Så länge jag minns i livet har jag varit en gottegris och en stressätare. När jag haft det stressigt i livet, på jobbet eller hemma, eller när jag vantrivts i livet, har jag tröstätit. Choklad, godispåsar stora som handbollar, chipspåsar så pinsamt snabbt att jag inte vill berätta. Och mycket mat och för mycket fett. Vid uppbrott från relationer har jag gått in i allmänt onyttigt ätande och en vardag med rätt dålig kontroll över mig själv.
Eftersom jag oftast tränat blir jag aldrig speciellt tjock, så mitt ätande har väl varit i balans på något sätt. Men det senaste året med allt jobbigt som varit har jag väldigt sällan velat stressäta. Ofta inte alls. Jag äter knappt godis längre, och jag äter väldigt lite chips och andra snacks heller. Det är inte brist på aptit, utan nåt slags lugn.
Ikväll är jag ensam hemma när Lyckliga Hon rest bort igen till annan ort. Skönt. Yngstabarnet sover efter en kväll där hon hade kompis hemma, och jag är trött och småsjuk. På bordet framför mig står chips och ostbågar och ett halvdrucket glas vin. Inget smakar gott och det känns bara bra. En viss apati kännetecknar mig på väg till sängen, och jag reflekterar över att dagens godaste ikväll var ett äpple och en tallrik yoghurt och att det onyttiga smakade rätt torftigt.
Jag tänker att den nya synen på onyttigheter är bra. Jag behöver inte äta för att komma bort från de känslor jag känner inuti. Istället vågar jag känna efter och tänker och vet vad jag vill och varför. Det låter rimligt.
Jag tror att ätandet är en förstudie till att börja träna mer regelbundet igen. Om bara influensan går över. Då jävlar.
Eftersom jag oftast tränat blir jag aldrig speciellt tjock, så mitt ätande har väl varit i balans på något sätt. Men det senaste året med allt jobbigt som varit har jag väldigt sällan velat stressäta. Ofta inte alls. Jag äter knappt godis längre, och jag äter väldigt lite chips och andra snacks heller. Det är inte brist på aptit, utan nåt slags lugn.
Ikväll är jag ensam hemma när Lyckliga Hon rest bort igen till annan ort. Skönt. Yngstabarnet sover efter en kväll där hon hade kompis hemma, och jag är trött och småsjuk. På bordet framför mig står chips och ostbågar och ett halvdrucket glas vin. Inget smakar gott och det känns bara bra. En viss apati kännetecknar mig på väg till sängen, och jag reflekterar över att dagens godaste ikväll var ett äpple och en tallrik yoghurt och att det onyttiga smakade rätt torftigt.
Jag tänker att den nya synen på onyttigheter är bra. Jag behöver inte äta för att komma bort från de känslor jag känner inuti. Istället vågar jag känna efter och tänker och vet vad jag vill och varför. Det låter rimligt.
Jag tror att ätandet är en förstudie till att börja träna mer regelbundet igen. Om bara influensan går över. Då jävlar.
Han läser en bok om sig själv
Jag läser i en bok om en variant av kognitiv beteendeterapi. Eller möjligen buddhism. Den handlar om att förändra sitt tänkande för att inte skapa sig felaktigt uppbyggda bilder av verkligheten. Frågorna som ställs är hårda och kloka.
Vad tänker du om den människan? Ärligt nu.
Hur skulle det kännas att inte tänka de tankarna?
Är det sant det du tänker?
Kan det vara tvärtom?
Kan det vara tvärtom? Första exemplet berör. Det handlar om en kvinna som använder hårda ord om sin man. Säger att han gör henne galen, att hon inte längre älskar. Han väcker sån vrede. Samtalsledaren frågar, vrider, vänder och får kvinnan att vända sig till sig själv. Får henne att fundera på om hennes tankar om verkligheten inte har så mycket att göra med mannen. Får henne att gradvis se att hon sitter i ett lättretligt varande av irritation utan kontakt med verkligheten. "Jag önskar att min man kunde sluta vara så osäker" vänds till "Jag önskar att jag kunde sluta vara så osäker". Gå hem och ta hand om dig själv och tänk efter mer.
Det går inte att förändra någon annan än sig själv. Och om man mår dåligt av något måste man noga tänka på om man har fog för den känslan. Självklart har man ofta det.
Likt förälskelsen är projektioner och missförstånd i positiv riktning som sedan reds ut till verkligheter (eller ofta inte), blir krisen i relationen projektioner i motsatt riktning. Vi ser allt negativt, allt som vi inte vill. Vi skyddar oss själva genom att uppmana bilder i oss som känns bra för oss. Verkligheten görs oberoende av våra fantasier om den andre. Så som jag gjort Lyckliga Hon till skuld för mina känslor. Och Hon mig till sina.
Det är verkligen sorgligt. Vi är överens där.
Det är ganska överens nu. När vi pratat klokt i en timme och sedan en till, när vi skrattat, rört varandra, till och med pussats och när vi berört samtalsämnen som för en månad sen väckte panik, helt utan hårda ord. När det finns en frid och fred. När vi verkar överens om att vi i familjerådgivningen måste reda ut vad som hänt. Inte bara det praktiska.
Då känner jag att det är för sent för såna böcker nu.
Och det en stor del av det sorgliga.
Sen återgår jag till lugnet och att längta efter livet ensam. Dit vill jag gå utan fantasier om verkligheten.
Vad tänker du om den människan? Ärligt nu.
Hur skulle det kännas att inte tänka de tankarna?
Är det sant det du tänker?
Kan det vara tvärtom?
Kan det vara tvärtom? Första exemplet berör. Det handlar om en kvinna som använder hårda ord om sin man. Säger att han gör henne galen, att hon inte längre älskar. Han väcker sån vrede. Samtalsledaren frågar, vrider, vänder och får kvinnan att vända sig till sig själv. Får henne att fundera på om hennes tankar om verkligheten inte har så mycket att göra med mannen. Får henne att gradvis se att hon sitter i ett lättretligt varande av irritation utan kontakt med verkligheten. "Jag önskar att min man kunde sluta vara så osäker" vänds till "Jag önskar att jag kunde sluta vara så osäker". Gå hem och ta hand om dig själv och tänk efter mer.
Det går inte att förändra någon annan än sig själv. Och om man mår dåligt av något måste man noga tänka på om man har fog för den känslan. Självklart har man ofta det.
Likt förälskelsen är projektioner och missförstånd i positiv riktning som sedan reds ut till verkligheter (eller ofta inte), blir krisen i relationen projektioner i motsatt riktning. Vi ser allt negativt, allt som vi inte vill. Vi skyddar oss själva genom att uppmana bilder i oss som känns bra för oss. Verkligheten görs oberoende av våra fantasier om den andre. Så som jag gjort Lyckliga Hon till skuld för mina känslor. Och Hon mig till sina.
Det är verkligen sorgligt. Vi är överens där.
Det är ganska överens nu. När vi pratat klokt i en timme och sedan en till, när vi skrattat, rört varandra, till och med pussats och när vi berört samtalsämnen som för en månad sen väckte panik, helt utan hårda ord. När det finns en frid och fred. När vi verkar överens om att vi i familjerådgivningen måste reda ut vad som hänt. Inte bara det praktiska.
Då känner jag att det är för sent för såna böcker nu.
Och det en stor del av det sorgliga.
Sen återgår jag till lugnet och att längta efter livet ensam. Dit vill jag gå utan fantasier om verkligheten.
torsdag 16 oktober 2008
Hälften så dålig eller dubbelt så bra?
Terapeuten: När jag ser dig ser jag en person som verkar vara väldigt trevlig och charmig och nyfiken på andra människor. Jag får inte ihop det jag ser med bilden du ger. Jag ser inte en gränslös person som kränker andra. Du verkar du inte förtjäna all den kritik du riktar mot dig själv för vad du gjort. Jag tror att du inte ens är hälften så besvärlig mot Lyckliga Hon som du ger sken av att vara.
Alla säger att jag är för hård mot mig själv, inte bara terapeuten. Ja, det är säkert mycket sanning i att det är Lyckliga Hons verbala förmåga som satt sig på min självbild, precis som mina välartikulerade ord ofta satt sig på hennes. Jag har övertygats in i att mer är mitt fel än jag borde. Som det ofta varit tvärtom. Med föräldrar som gjort oss bägge till skuldmagneter är det lätt att ta på sig för mycket.
Mottagliga för den skuldbeläggandets retorik som vi bägge behärskar till fulländning.
Mitt svar till terapeuten: Ja, du har nog säkert rätt (skrattar). Men bättre det än att åter bli en som ständigt skyller ifrån mig och gömmer mig bakom strukturen. Sån har jag varit och den jag gillade jag inte.
Jag ler inuti efter kloka samtal och peppande mejl. Jag trivs bra med mig själv just nu. Vänner och släkt ser mig, frågar och bryr sig, Yngstabarnet älskar. Och från ingenstans dyker bloggkommentatorer med bloggar upp och tycker jag skriver bra. Två timmar i telefon med storasyster, en timme med storebror. En mysig pratlunch med Lyckliga Hon. Alla (utom Hon då) pratar om min rätt att må bra, att jag inte ska ta på mig själv sånt som att Lyckliga Hon ljugit och sårat, att jag inte ska ta sånt, och jag berättar, förklarar, och känner mig bra som i tar ansvar-bra, vill framåt-bra.
Inret känns lugnt. Runt mig finns människor som inte tar mig för given och utnyttjar mig. Mycket praktiskt återstår med lägenheter och köp eller sälj eller hyr. Bokhyllor som ska tömmas och delas. Ett prövande samtal om vem som tar vad visade sig vara generöst och riktigt trevligt.
Sen gråter jag plötsligt en skvätt och enas åter om ordet sorgligt med Lyckliga Hon. Vi kramas. Bägge gråter inuti och inget är enkelt.
Det blir bra det här.
Alla säger att jag är för hård mot mig själv, inte bara terapeuten. Ja, det är säkert mycket sanning i att det är Lyckliga Hons verbala förmåga som satt sig på min självbild, precis som mina välartikulerade ord ofta satt sig på hennes. Jag har övertygats in i att mer är mitt fel än jag borde. Som det ofta varit tvärtom. Med föräldrar som gjort oss bägge till skuldmagneter är det lätt att ta på sig för mycket.
Mottagliga för den skuldbeläggandets retorik som vi bägge behärskar till fulländning.
Mitt svar till terapeuten: Ja, du har nog säkert rätt (skrattar). Men bättre det än att åter bli en som ständigt skyller ifrån mig och gömmer mig bakom strukturen. Sån har jag varit och den jag gillade jag inte.
Jag ler inuti efter kloka samtal och peppande mejl. Jag trivs bra med mig själv just nu. Vänner och släkt ser mig, frågar och bryr sig, Yngstabarnet älskar. Och från ingenstans dyker bloggkommentatorer med bloggar upp och tycker jag skriver bra. Två timmar i telefon med storasyster, en timme med storebror. En mysig pratlunch med Lyckliga Hon. Alla (utom Hon då) pratar om min rätt att må bra, att jag inte ska ta på mig själv sånt som att Lyckliga Hon ljugit och sårat, att jag inte ska ta sånt, och jag berättar, förklarar, och känner mig bra som i tar ansvar-bra, vill framåt-bra.
Inret känns lugnt. Runt mig finns människor som inte tar mig för given och utnyttjar mig. Mycket praktiskt återstår med lägenheter och köp eller sälj eller hyr. Bokhyllor som ska tömmas och delas. Ett prövande samtal om vem som tar vad visade sig vara generöst och riktigt trevligt.
Sen gråter jag plötsligt en skvätt och enas åter om ordet sorgligt med Lyckliga Hon. Vi kramas. Bägge gråter inuti och inget är enkelt.
Det blir bra det här.
onsdag 15 oktober 2008
Tecken läggs till tecken
När försvinner en kärlek?
När älskar inte längre skrivs
När ordet bara blir ett svar
När rösten börjar höjas
När fler ord vill såra
När trösten inte finns
När frågorna inte ställs
När fingertoppar inte smeker
När händer inte vill massera
När obalansen växer i vem som vill vara
När feghet blir lögner utan att det säger stopp inuti
När suckar har helt andra orsaker
När saker lovas och bryts
Historiskt presens
Inga frågetecken
Det går att sätta ett år på varje
Nån gång mellan elva och nu kom tecknet
När något gradvis dog
Nån gång mellan elva och nu väcktes mer i mig
Jag visste.
Jag kan inte säga att jag inte visste.
Diagnosen ställd och fel behandling ordinerad.
Mera mera.
Se mig, rör mig, älska för helvete!
Älska!
Eller stå för att du inte älskar!
Botemedlet gjorde patienten sjukare
Men svaret kom inte
Går det att vända vägen mot fler och fler tecken när det saknas ärlighet?
Gick det?
Det blir inte lätt att lita igen
När älskar inte längre skrivs
När ordet bara blir ett svar
När rösten börjar höjas
När fler ord vill såra
När trösten inte finns
När frågorna inte ställs
När fingertoppar inte smeker
När händer inte vill massera
När obalansen växer i vem som vill vara
När feghet blir lögner utan att det säger stopp inuti
När suckar har helt andra orsaker
När saker lovas och bryts
Historiskt presens
Inga frågetecken
Det går att sätta ett år på varje
Nån gång mellan elva och nu kom tecknet
När något gradvis dog
Nån gång mellan elva och nu väcktes mer i mig
Jag visste.
Jag kan inte säga att jag inte visste.
Diagnosen ställd och fel behandling ordinerad.
Mera mera.
Se mig, rör mig, älska för helvete!
Älska!
Eller stå för att du inte älskar!
Botemedlet gjorde patienten sjukare
Men svaret kom inte
Går det att vända vägen mot fler och fler tecken när det saknas ärlighet?
Gick det?
Det blir inte lätt att lita igen
tisdag 14 oktober 2008
Det är liksom slut nu. Som isär. Om ni förstår.
Familjerådgivning. Förra sessionens ömsesidiga vilja att rädda relationen (undantaget lögnerna av Lyckliga Hon) var ersatt av stramhet och prat om isär och se på väldigt långa avstånd. Komma bort-prat. Lyckliga Hons oärlighet kan nu berättas om - hon har letat lägenheter för permanent flytt. Inte de små lägenheter vi kom överens om. Samma feghet genom hela relationen. Samma känsla att sagda ord inte kan litas på.
Vi sa mycket klokt och en del ledset. Familjerådgivaren var på bryt helt för att kanske hitta-linjen. Isär och trohet vann inget gehör. Jobba vann inget gehör. Det vi hade enats om för två veckor sen gällde inte. Vi pratade om att hon riskerar att bara känna sig stressad av en deadline.
Jag pratade om den enorma skillnaden mellan att lämnas för att jag är illa omtyckt, att hon flyr i panik och bara vill slippa, och att lämnas för att försöka rädda vårt och hitta mig.
I den andra finns jag med, i den första är jag bara något att slippa.
I den andra är jag sedd som det lugnare nu, i den första bara en projektion för bittra minnen.
För mig var den känslan essensen av sära i trohet. Inte sex, som Lyckliga Hon hävdar. Jag tror inte Lyckliga Hon förstod nånting av det.
Sen kom vi hem och det blev mer kamp om "sära i trohet". Jag ville att hon skulle svara på varför hon måste ha den friheten om det bara är sig själv hon ska hitta. Då sa Lyckliga Hon att frågan är irrelevant, att hon inte tänker så. Att det inte handlar om det. Blev aggressiv, kallade mig insinuant, kom med pinsamma anklagelser om mig och andra sexuellt. Det var väldigt trist och dumt alltihop.
Det fanns bara en väg, och nu vet jag den. Slut. Hon gjorde slut, vill skiljas, bryta helt.
Mitt krav är att hon är modig nog att inför barnen vara ärlig med att det är hon som vill bryta. Det finns en skavande känsla är att hon velat undvika det. Försökt få mig att bryta helt. Ett krav till. Om hon kallar sig vän ska hon uppföra sig som en vän.
Hon vill ha riktig paus och avstånd. Hitta sig själv. Chans att upptäcka mig igen. Där jag inte väntar. Klippta band för att kunna mötas igen. Kanske. Jag älskar nu, men tvingas stänga av nu, skydda mig.
Det är skönt att veta, skönt att slippa jaga besked som inte fanns, skönt att kunna skita i om hon ljuger mer. Lugnare än innan.
Men med det lugnet kan jag inte annat än tänka. Hur lugn hade jag inte varit om Lyckliga Hon hade sagt "Jag älskar igen. Vill du ha mig?" Fan vet, faktiskt.
Vi sa mycket klokt och en del ledset. Familjerådgivaren var på bryt helt för att kanske hitta-linjen. Isär och trohet vann inget gehör. Jobba vann inget gehör. Det vi hade enats om för två veckor sen gällde inte. Vi pratade om att hon riskerar att bara känna sig stressad av en deadline.
Jag pratade om den enorma skillnaden mellan att lämnas för att jag är illa omtyckt, att hon flyr i panik och bara vill slippa, och att lämnas för att försöka rädda vårt och hitta mig.
I den andra finns jag med, i den första är jag bara något att slippa.
I den andra är jag sedd som det lugnare nu, i den första bara en projektion för bittra minnen.
För mig var den känslan essensen av sära i trohet. Inte sex, som Lyckliga Hon hävdar. Jag tror inte Lyckliga Hon förstod nånting av det.
Sen kom vi hem och det blev mer kamp om "sära i trohet". Jag ville att hon skulle svara på varför hon måste ha den friheten om det bara är sig själv hon ska hitta. Då sa Lyckliga Hon att frågan är irrelevant, att hon inte tänker så. Att det inte handlar om det. Blev aggressiv, kallade mig insinuant, kom med pinsamma anklagelser om mig och andra sexuellt. Det var väldigt trist och dumt alltihop.
Det fanns bara en väg, och nu vet jag den. Slut. Hon gjorde slut, vill skiljas, bryta helt.
Mitt krav är att hon är modig nog att inför barnen vara ärlig med att det är hon som vill bryta. Det finns en skavande känsla är att hon velat undvika det. Försökt få mig att bryta helt. Ett krav till. Om hon kallar sig vän ska hon uppföra sig som en vän.
Hon vill ha riktig paus och avstånd. Hitta sig själv. Chans att upptäcka mig igen. Där jag inte väntar. Klippta band för att kunna mötas igen. Kanske. Jag älskar nu, men tvingas stänga av nu, skydda mig.
Det är skönt att veta, skönt att slippa jaga besked som inte fanns, skönt att kunna skita i om hon ljuger mer. Lugnare än innan.
Men med det lugnet kan jag inte annat än tänka. Hur lugn hade jag inte varit om Lyckliga Hon hade sagt "Jag älskar igen. Vill du ha mig?" Fan vet, faktiskt.
Om snällhet och glädjen i att få tacka
Jag gjorde nåt vardagligt snällt mot Lyckliga Hon. Jag gjorde henne en kopp kaffe och överraskade henne med en bit kaka och fick ett hjärtligt "Tack, vad snäll du är" som svar. Jag stod bredvid henne när hon satt på en stol, och mitt i leendet sträcktes hennes arm ut och kramade och smekte mig hastigt på rumpan, och hon sträckte fram läpparna och pussade min arm.
I några korta sekunder stod tiden stilla. Verkligen. Känslor exploderade inuti och allt kändes så vanligt. Där kändes mikroskopisk chans som det är i spännande filmer eller i romantiska komedier. Som om hon förstått och äntligen såg mig.
Jag gick därifrån, vände mig om i dörren och sa: "Vilka mysiga sekunder vi hade där. Det kändes så självklart." Pussen jag skickade genom luften förblev obesvarad.
Sen insåg jag vad jag saknar mest av allt. Jag längtar efter att oftare själv få säga "Tack för stödet. Vad snäll du är" och mena något som är viktigt. Bli sedd och se tillbaka.
I några korta sekunder stod tiden stilla. Verkligen. Känslor exploderade inuti och allt kändes så vanligt. Där kändes mikroskopisk chans som det är i spännande filmer eller i romantiska komedier. Som om hon förstått och äntligen såg mig.
Jag gick därifrån, vände mig om i dörren och sa: "Vilka mysiga sekunder vi hade där. Det kändes så självklart." Pussen jag skickade genom luften förblev obesvarad.
Sen insåg jag vad jag saknar mest av allt. Jag längtar efter att oftare själv få säga "Tack för stödet. Vad snäll du är" och mena något som är viktigt. Bli sedd och se tillbaka.
måndag 13 oktober 2008
Nya ord
Ligga fred
Den korta stund på morgonen efter att klockradion ringt och vi måste gå upp som Lyckliga Hon kan krypa upp mot mig i en sked och uppskatta det för egen del. Det är tyst, fredligt och nära. Så som mina idéer om relationen ser ut, om framtiden blir av. "Mikroskopisk chans". Slut citat.
Bibliotekarieperuk*
Vi formas alla av den tid vi växer upp. När jag växte upp hade bibliotekarier påfallande ofta pagefrisyr med lugg. Jag skrev en kommentar på Katastrofala omslag och då dök ordet upp. Frisyren är så ordnad att den signalerar peruk väldigt tydligt.
(* Tillägg: Även språklärare och historielärare.)
Alla likheter med The Ramones är rena tillfälligheter. Amerikansk punk och svenska bibliotekarier var bara en ansning från varandra.
Här kan vi allmänbildas om allt som har med långt bak, kort fram att göra.
En bild på en bibliotekarieperuk:
Den korta stund på morgonen efter att klockradion ringt och vi måste gå upp som Lyckliga Hon kan krypa upp mot mig i en sked och uppskatta det för egen del. Det är tyst, fredligt och nära. Så som mina idéer om relationen ser ut, om framtiden blir av. "Mikroskopisk chans". Slut citat.
Bibliotekarieperuk*
Vi formas alla av den tid vi växer upp. När jag växte upp hade bibliotekarier påfallande ofta pagefrisyr med lugg. Jag skrev en kommentar på Katastrofala omslag och då dök ordet upp. Frisyren är så ordnad att den signalerar peruk väldigt tydligt.
(* Tillägg: Även språklärare och historielärare.)
Alla likheter med The Ramones är rena tillfälligheter. Amerikansk punk och svenska bibliotekarier var bara en ansning från varandra.
Här kan vi allmänbildas om allt som har med långt bak, kort fram att göra.
En bild på en bibliotekarieperuk:
En ovillkorlig dag
Hur generös och ovillkorlig jag är varierar från dag till dag. I grund är jag en människa som tänker på hur folk i min omgivning år. Men vissa dagar känner jag mig egocentrerat småsint och revirskyddande, vissa känner jag mig trygg och integritetsstark på ett mer positivt sätt, och andra dagar lägger jag mig själv helt åt sidan och låter tankar och pratande helt ägnas någon annan. Idag är en sådan dag.
Lyckliga Hon messade att hon börjat skriva brevet till sin mamma. Jag känner så starkt med hennes jobbiga. Som jag tänkt på och levt mig in i hennes smärta och försökt förstå, tänka vad jag skulle gjort med en mamma där såren och avståndet var större. Tillsammans med Yngstabarnet och min inre resa är hennes såriga relation till sin mamma det jag ägnat mest tankar åt de senaste veckorna. Många tankar och grubbel har flugit till hennes smärta.
Idag går den varma empati som finns inuti mig helt till Lyckliga Hon. Idag skickar jag allt mod och all lärdom jag själv gjorde när jag tog kontakt med min egen mamma för att berätta om det jobbiga. Idag är mitt hjärta fyllt av önskan om att det går bra.
Jag hoppas hon uppnår samma dubbla mål som jag. Att landa i att det blir bättre både för sig själv och för sin mamma. Mitt eget behov av att vara ärlig och min egen nyfikenhet på min mammas ärlighet. Men främst mitt eget mod att älska henne som hon är, och mitt eget behov av att vara älskad. Jag drog många vinstlotter.
Jag håller tummarna.
Lyckliga Hon messade att hon börjat skriva brevet till sin mamma. Jag känner så starkt med hennes jobbiga. Som jag tänkt på och levt mig in i hennes smärta och försökt förstå, tänka vad jag skulle gjort med en mamma där såren och avståndet var större. Tillsammans med Yngstabarnet och min inre resa är hennes såriga relation till sin mamma det jag ägnat mest tankar åt de senaste veckorna. Många tankar och grubbel har flugit till hennes smärta.
Idag går den varma empati som finns inuti mig helt till Lyckliga Hon. Idag skickar jag allt mod och all lärdom jag själv gjorde när jag tog kontakt med min egen mamma för att berätta om det jobbiga. Idag är mitt hjärta fyllt av önskan om att det går bra.
Jag hoppas hon uppnår samma dubbla mål som jag. Att landa i att det blir bättre både för sig själv och för sin mamma. Mitt eget behov av att vara ärlig och min egen nyfikenhet på min mammas ärlighet. Men främst mitt eget mod att älska henne som hon är, och mitt eget behov av att vara älskad. Jag drog många vinstlotter.
Jag håller tummarna.
söndag 12 oktober 2008
Förändring I: Att se sig själv på TV...
...sin brist, sina svagheter.*
Jag fick en kommentar om terapi och tänkte vidare en stund på det där med handling ställt mot att rota i barndomen. Med mitt tänk, min vilja att förstå måste jag kunna se barndomens koppling till nuet, men inte gräva upp minnen utan syfte att förändra i nuet.
Det finns några stora förändringar jag genomgått de senaste månaderna. Den första i tid är att jag lärt mig att behålla lugnet mot Yngstabarnet, och behålla min inre tro på kärleken mellan henne och mig även om hårda ord haglar. Jag håller mig lugn i röstläge och i lyssnande även om det blir högljutt eller mammigt.
Vägen till handling var att först rota i barndomen. Jag satte mig och skrev upp en massa saker min mamma och pappa gjorde som gjorde och gör mig ledsen. Pappas klagande, mammas skuldbeläggande, allmänt nejsägande, feghet, att jag inte fick påverka vad som skulle göras och deras brist på nyfikenhet på vad jag kände. Lång lista.
Sen granskade jag mig själv kritiskt. Det var ju inte så kul.
Inget nytt där, mina beteenden var rätt väl kända, men nästa steg i tankekedjan tog skruv. Om det blev jobbigt, med ett mammigt eller irriterat eller jättetrött Yngstabarn såg jag två TV-skärmar framför mig. Till vänster såg jag mamma eller pappa mot mig. Till höger såg jag mig själv mot Yngstabarnet (och Äldstabarnen och i förlängningen även Lyckliga Hon).
Jag bestämde mig för att jag aldrig ville se samma bild på bägge skärmarna.
Det har gått förvånansvärt bra. Jag har tappat mig en handfull gånger på två månader. I medvind och motvind. Mitt lugn märktes först tydligt, men sen har Yngstabarnet reagerat på att mamma är bortrest så ofta, och fått sina slängar av irritation. Mammigheten har förvärrats.
Jag försöker falla tillbaka på de positiva minnena från våra ensamma dagar när allt är harmoniskt. Det betyder inte att det inte är jobbigt. Det gör ont när mitt barn inte vill veta av mig. Likt Lyckliga Hon. Men det går. Överlag är jag en människa som andas mycket lugnare än förut. Som känner en frid och icke-stress. Mot Äldstabarnen bra, mot Lyckliga Hon bättre men inte nog. Mot mig själv en lång lista av saker jag vet att jag har hela livet på mig att göra.
Frågan väcks. Hur många TV-skärmar kan ens inre hålla i luften samtidigt?
* Insåg när jag valt rubriken att den var en parafras på en Ekelöfdikt från 1961
"Att se sig själv i andra
sina villkor
sin brist
sina svagheter
sitt mänskliga:
Att vara social i hjärtat
ni andra som är sociala i huvudet!
- Och hjärtat är inte en känsla för ögonblicket
men det som varar
Hjärtat är inte en konjunktur"
Jag fick en kommentar om terapi och tänkte vidare en stund på det där med handling ställt mot att rota i barndomen. Med mitt tänk, min vilja att förstå måste jag kunna se barndomens koppling till nuet, men inte gräva upp minnen utan syfte att förändra i nuet.
Det finns några stora förändringar jag genomgått de senaste månaderna. Den första i tid är att jag lärt mig att behålla lugnet mot Yngstabarnet, och behålla min inre tro på kärleken mellan henne och mig även om hårda ord haglar. Jag håller mig lugn i röstläge och i lyssnande även om det blir högljutt eller mammigt.
Vägen till handling var att först rota i barndomen. Jag satte mig och skrev upp en massa saker min mamma och pappa gjorde som gjorde och gör mig ledsen. Pappas klagande, mammas skuldbeläggande, allmänt nejsägande, feghet, att jag inte fick påverka vad som skulle göras och deras brist på nyfikenhet på vad jag kände. Lång lista.
Sen granskade jag mig själv kritiskt. Det var ju inte så kul.
Inget nytt där, mina beteenden var rätt väl kända, men nästa steg i tankekedjan tog skruv. Om det blev jobbigt, med ett mammigt eller irriterat eller jättetrött Yngstabarn såg jag två TV-skärmar framför mig. Till vänster såg jag mamma eller pappa mot mig. Till höger såg jag mig själv mot Yngstabarnet (och Äldstabarnen och i förlängningen även Lyckliga Hon).
Jag bestämde mig för att jag aldrig ville se samma bild på bägge skärmarna.
Det har gått förvånansvärt bra. Jag har tappat mig en handfull gånger på två månader. I medvind och motvind. Mitt lugn märktes först tydligt, men sen har Yngstabarnet reagerat på att mamma är bortrest så ofta, och fått sina slängar av irritation. Mammigheten har förvärrats.
Jag försöker falla tillbaka på de positiva minnena från våra ensamma dagar när allt är harmoniskt. Det betyder inte att det inte är jobbigt. Det gör ont när mitt barn inte vill veta av mig. Likt Lyckliga Hon. Men det går. Överlag är jag en människa som andas mycket lugnare än förut. Som känner en frid och icke-stress. Mot Äldstabarnen bra, mot Lyckliga Hon bättre men inte nog. Mot mig själv en lång lista av saker jag vet att jag har hela livet på mig att göra.
Frågan väcks. Hur många TV-skärmar kan ens inre hålla i luften samtidigt?
* Insåg när jag valt rubriken att den var en parafras på en Ekelöfdikt från 1961
"Att se sig själv i andra
sina villkor
sin brist
sina svagheter
sitt mänskliga:
Att vara social i hjärtat
ni andra som är sociala i huvudet!
- Och hjärtat är inte en känsla för ögonblicket
men det som varar
Hjärtat är inte en konjunktur"
Vem var den lille pojken? Femte klass
Min terapeut: Vem var den lille pojken som fick växa upp med alla dessa spänningar mellan din mamma och pappa från din första dag i livet? Vilka upplevelser hade du? Det finns mycket att förstå där.
Det var i femte klass jag fick de där fula. Töntiga, praktiska, gummiklädda kängor när andra hade coola moonboots och snowjoggers. Jag försökte lita på mamma om att dom var praktiska. (Men allt detta jävla praktiska, all lustlöshet, allt inte lördagsgodis, allt välstädat, alla praktiska kläder. All töntstämpel och brist på livsglädje. All flykt från ansvar som blev följden.)
Det hjälpte inte att försöka tro. Barn med låg självkänsla och fula kläder blir mobbade. Som mamma själv blivit. Som Storasyster blivit. Nånstans där i femte klass började coola kläder och ett tuffare sätt att vara belönas. Jag rasade i social rangordning. Den sociala omogenheten byggd på det slutna umgänget slog igenom. Töntstämpeln kom för första gången där, den som blev en fixering att bryta senare. Bra i skolan blev allt mindre viktigt, hänga med tjejer och kläder mer. Jag kan se tillbaka på mina skolfoton och se hur jag glider längre och ner i social rangordning för varje år.
Jag ser hur jag åren efter femte klass försöker spela roller av coolhet, med för billiga kläder, fel kläder, fel gester. En karikatyr på något jag inte ens borde velat vara. Mer och mer förvirring om vem jag var. Men det började i femte klass. Fram tills dess trodde jag på mig själv, förde mig självklart i skolan.
Jag berättade inte för mamma eller pappa att jag blivit mobbad. Inte min storebror heller. Varför inte? Det enda jag vet är att det var självklart att inte berätta. Det är inte könsbundet, Storasyster teg sig genom sina tonår hon också. Jag slog tillbaka med att håna mobbarna för att jag var bättre i skolan. Som jag gjort vid andra tillfällen. Hämnas fånigt. Låtsas. Tiga. Citerade mamma om kängorna, en dag, två, men vägrade sen använda.
Jag återvänder och känner den där självklara känslan av att det skulle blivit värre av att berätta. Vara till besvikelse-känslan. Rädd att drabbas av mammas skuldbeläggande suckar om att jag var besvärlig för henne. Den ständiga känslan. Råttfällekänslan.
Rädslan för att bli sedd som svag av pappa, inte som Storebror, påbyggt av alla pappas klagomål för att jag inte hade engagemang (eller talang) för idrottandet. En riktig man är ju stark. Alltid stark.
Att jag blev mobbad är bara en utlöpare av att jag inte var sedd hemma. Inte förstådd. Elva år gammal och gradvis började jag förlora både min mamma, pappa och storebror känslomässigt. Min terapeut ser kontrollbehovet där. Viljan att hålla kvar. Viljan till symbios. Men grunden var byggd tidigare.
Jag fortsatte läsa läxorna duktigt och uppfylla mammas pliktfyllda önskemål i den frågan. Fortsatte se råttfällor och fortsatte tiga. Bra på att låtsas är en dålig talang.
Det var i femte klass jag fick de där fula. Töntiga, praktiska, gummiklädda kängor när andra hade coola moonboots och snowjoggers. Jag försökte lita på mamma om att dom var praktiska. (Men allt detta jävla praktiska, all lustlöshet, allt inte lördagsgodis, allt välstädat, alla praktiska kläder. All töntstämpel och brist på livsglädje. All flykt från ansvar som blev följden.)
Det hjälpte inte att försöka tro. Barn med låg självkänsla och fula kläder blir mobbade. Som mamma själv blivit. Som Storasyster blivit. Nånstans där i femte klass började coola kläder och ett tuffare sätt att vara belönas. Jag rasade i social rangordning. Den sociala omogenheten byggd på det slutna umgänget slog igenom. Töntstämpeln kom för första gången där, den som blev en fixering att bryta senare. Bra i skolan blev allt mindre viktigt, hänga med tjejer och kläder mer. Jag kan se tillbaka på mina skolfoton och se hur jag glider längre och ner i social rangordning för varje år.
Jag ser hur jag åren efter femte klass försöker spela roller av coolhet, med för billiga kläder, fel kläder, fel gester. En karikatyr på något jag inte ens borde velat vara. Mer och mer förvirring om vem jag var. Men det började i femte klass. Fram tills dess trodde jag på mig själv, förde mig självklart i skolan.
Jag berättade inte för mamma eller pappa att jag blivit mobbad. Inte min storebror heller. Varför inte? Det enda jag vet är att det var självklart att inte berätta. Det är inte könsbundet, Storasyster teg sig genom sina tonår hon också. Jag slog tillbaka med att håna mobbarna för att jag var bättre i skolan. Som jag gjort vid andra tillfällen. Hämnas fånigt. Låtsas. Tiga. Citerade mamma om kängorna, en dag, två, men vägrade sen använda.
Jag återvänder och känner den där självklara känslan av att det skulle blivit värre av att berätta. Vara till besvikelse-känslan. Rädd att drabbas av mammas skuldbeläggande suckar om att jag var besvärlig för henne. Den ständiga känslan. Råttfällekänslan.
Rädslan för att bli sedd som svag av pappa, inte som Storebror, påbyggt av alla pappas klagomål för att jag inte hade engagemang (eller talang) för idrottandet. En riktig man är ju stark. Alltid stark.
Att jag blev mobbad är bara en utlöpare av att jag inte var sedd hemma. Inte förstådd. Elva år gammal och gradvis började jag förlora både min mamma, pappa och storebror känslomässigt. Min terapeut ser kontrollbehovet där. Viljan att hålla kvar. Viljan till symbios. Men grunden var byggd tidigare.
Jag fortsatte läsa läxorna duktigt och uppfylla mammas pliktfyllda önskemål i den frågan. Fortsatte se råttfällor och fortsatte tiga. Bra på att låtsas är en dålig talang.
lördag 11 oktober 2008
Balans - Som det ska vara!
Vi har varit på fest hos Humlan. Jag och Yngstabarnet tog partystass på och åkte på kalas. Humlans vänner var där och några yngre barn. Yngstabarnet var glad men lite blyg bland alla vuxna, men inte det mammaklängande det brukar bli när Lyckliga Hon är med.
Jag hade hur trevligt som helst och Yngstabarnet var leenden och tårtätning och svara på frågor och le mot små barn och ville stanna längre när vi åkte hem. Så som man vill att det ska kännas. Jag njöt. Trevliga människor, intressanta samtal, nyfikenhet och den där känslan av att bara nicka när viktiga frågor kom upp, inget relationsprat men en del prat om jobb och pluggande.
Jag frågar ofta om människors jobb. Jobb tar mycket tid och jag gillar att dryfta och prata om det, nästan oavsett vad andra jobbar med. Jag befinner mig för ofta i sammanhang där ingen frågar mig, där bara jag är nyfiken. Jag grubblar mycket på varför. Igår behövde jag inte grubbla, bara lyssna, prata, fråga. De jag pratade med frågade minst lika mycket som jag. Jag njöt av pratandet, och njöt av att ibland bara prata med Yngstabarnet.
Som det ska vara. När nyfikenhet är en ömsesidig känsla av att vilja veta vem en annan människa är, tänker eller gillar eller gör. Jag kände mig intressant. Kände känslan av att ha känt dessa människor längre än jag gjort. Trivskänsla. Humlans kloka vänskap och bry-sig-om och glädje för att jag var så glad.
Så tvärtom mot min relation, där jag är den ende som är nyfiken.
Jag hade hur trevligt som helst och Yngstabarnet var leenden och tårtätning och svara på frågor och le mot små barn och ville stanna längre när vi åkte hem. Så som man vill att det ska kännas. Jag njöt. Trevliga människor, intressanta samtal, nyfikenhet och den där känslan av att bara nicka när viktiga frågor kom upp, inget relationsprat men en del prat om jobb och pluggande.
Jag frågar ofta om människors jobb. Jobb tar mycket tid och jag gillar att dryfta och prata om det, nästan oavsett vad andra jobbar med. Jag befinner mig för ofta i sammanhang där ingen frågar mig, där bara jag är nyfiken. Jag grubblar mycket på varför. Igår behövde jag inte grubbla, bara lyssna, prata, fråga. De jag pratade med frågade minst lika mycket som jag. Jag njöt av pratandet, och njöt av att ibland bara prata med Yngstabarnet.
Som det ska vara. När nyfikenhet är en ömsesidig känsla av att vilja veta vem en annan människa är, tänker eller gillar eller gör. Jag kände mig intressant. Kände känslan av att ha känt dessa människor längre än jag gjort. Trivskänsla. Humlans kloka vänskap och bry-sig-om och glädje för att jag var så glad.
Så tvärtom mot min relation, där jag är den ende som är nyfiken.
fredag 10 oktober 2008
Oärlighet, otrohet och väntan
Som svar till Emma på en kommentar:
Nej, Lyckliga Hon har inte varit otrogen som i det är inte den oärlighet jag har fått veta. Det är en sårande oärlighet, men inte det. Förlåt är inte riktigt tillräckligt, och gränsen är flyttad.
Jag vill reda ut min syn på mig själv och tillit och otrohet.
Otrohet och oärlighet
Med min syn är otrohet något man gör för att man känner sig otillfreds i förhållandet. Det är inte sex det handlar om. Snarare behovet av spegling, eller att man söker spegling istället för att ta tag i något inuti sig själv.
Oärlighet i en relation är ett försvar mot att känna sig osynlig eller pressad i en relation. Att kommunicera dåligt i en relation drivs av obalanser, men också av en grundpersonlighet eller omogenhet och obalans. Lyckliga Hon och jag har haft sätt att kommunicera som krockat. Rejält. Bägge har kommunicerat omoget på olika sätt. Jag för mycket och för brutalt. Lyckliga Hon för lite och för fegt. Vi har pratat förbi varandra för mycket och mötts för sällan.
I ett enskilt läge eller under längre tid kan man vara en som är otrogen eller oärlig, men jag tror på möjligheten att sluta vara det, att komma till ro med obalanser som gör dig destruktiv mot en annan människa. Eller flera. Jag tror på möjligheten till förändring. Jag tror inte att Lyckliga Hon är en permanent oärlig och notoriskt otrogen eller irriterad person mot mig.
Annars skulle jag förneka de tryggare känslor jag känner inuti mig själv. Annars skulle jag inte vänta en sekund till.
Jag var nästan otrogen för sex år sen. Kanske hade jag varit det om jag hade fått chansen? Det vet jag inte. Varför jag gjorde det förstår jag ganska väl, och jag vet att jag inte längre känner den obalanserade drivkraften att göra det igen. Alls. Det handlade om en allmän känsla av osynlighet som jag projicerade till sex och fysisk uppmärksamhet. Delvis var det relevant och delvis var det felaktigt. Jag borde tagit tag i mer grundläggande obalanser istället för att söka fysisk uppmärksamhet. Senare har en del av de obalanserade känslorna riktats till Lyckliga Hon istället, delvis viktigt och riktigt och delvis obalanserat och hetsigt. Då som senare. Mycket dumt har jag gjort. Men mycket rätt har jag också haft. Jag borde tänkt på vad jag ville EGENTLIGEN. Ömsesidig kärlek, ömsesidig respekt och ett rikt liv. Typ.
Framtid
Om jag inte trodde att Lyckliga Hon skulle kunna komma tillbaka till mig för att hon vill det ur djupet av sitt hjärta, och att hon kan komma tillbaka och ha lärt sig att kommunicera ärligare och rakare, skulle jag inte vänta på henne.
Om jag inte trodde på min förmåga att lita på henne igen, skulle jag inte heller vänta.
Jag litar på min förändring inifrån och jag hoppas på att hon ska nå ro och se mig igen. Men gränsen för vad jag tål närmar sig.
Nej, Lyckliga Hon har inte varit otrogen som i det är inte den oärlighet jag har fått veta. Det är en sårande oärlighet, men inte det. Förlåt är inte riktigt tillräckligt, och gränsen är flyttad.
Jag vill reda ut min syn på mig själv och tillit och otrohet.
Otrohet och oärlighet
Med min syn är otrohet något man gör för att man känner sig otillfreds i förhållandet. Det är inte sex det handlar om. Snarare behovet av spegling, eller att man söker spegling istället för att ta tag i något inuti sig själv.
Oärlighet i en relation är ett försvar mot att känna sig osynlig eller pressad i en relation. Att kommunicera dåligt i en relation drivs av obalanser, men också av en grundpersonlighet eller omogenhet och obalans. Lyckliga Hon och jag har haft sätt att kommunicera som krockat. Rejält. Bägge har kommunicerat omoget på olika sätt. Jag för mycket och för brutalt. Lyckliga Hon för lite och för fegt. Vi har pratat förbi varandra för mycket och mötts för sällan.
I ett enskilt läge eller under längre tid kan man vara en som är otrogen eller oärlig, men jag tror på möjligheten att sluta vara det, att komma till ro med obalanser som gör dig destruktiv mot en annan människa. Eller flera. Jag tror på möjligheten till förändring. Jag tror inte att Lyckliga Hon är en permanent oärlig och notoriskt otrogen eller irriterad person mot mig.
Annars skulle jag förneka de tryggare känslor jag känner inuti mig själv. Annars skulle jag inte vänta en sekund till.
Jag var nästan otrogen för sex år sen. Kanske hade jag varit det om jag hade fått chansen? Det vet jag inte. Varför jag gjorde det förstår jag ganska väl, och jag vet att jag inte längre känner den obalanserade drivkraften att göra det igen. Alls. Det handlade om en allmän känsla av osynlighet som jag projicerade till sex och fysisk uppmärksamhet. Delvis var det relevant och delvis var det felaktigt. Jag borde tagit tag i mer grundläggande obalanser istället för att söka fysisk uppmärksamhet. Senare har en del av de obalanserade känslorna riktats till Lyckliga Hon istället, delvis viktigt och riktigt och delvis obalanserat och hetsigt. Då som senare. Mycket dumt har jag gjort. Men mycket rätt har jag också haft. Jag borde tänkt på vad jag ville EGENTLIGEN. Ömsesidig kärlek, ömsesidig respekt och ett rikt liv. Typ.
Framtid
Om jag inte trodde att Lyckliga Hon skulle kunna komma tillbaka till mig för att hon vill det ur djupet av sitt hjärta, och att hon kan komma tillbaka och ha lärt sig att kommunicera ärligare och rakare, skulle jag inte vänta på henne.
Om jag inte trodde på min förmåga att lita på henne igen, skulle jag inte heller vänta.
Jag litar på min förändring inifrån och jag hoppas på att hon ska nå ro och se mig igen. Men gränsen för vad jag tål närmar sig.
Citerar
Min terapeut: Vem var den lille pojken som fick växa upp med alla dessa spänningar mellan din mamma och pappa från din första dag i livet? Vilka upplevelser hade du? Det finns mycket att förstå där.
Försöker minnas.
Min terapeut: Du ser så ung och lugn ut när vi är klara. Då tänker jag. Är det för att du fått prata?
Ja, terapeuten har rätt. Jag blir lugn av pratande. Min mest intensiva önskan är klok, ömsesidigt ödmjuk kommunikation med Lyckliga Hon om vad som hänt, var vi befinner oss och vart vi är på väg. Vilka vi blivit. Det smärtar att vilja förstå, vilja stå för vad jag gjort och inte få. Att kanske aldrig få. Jag ställer stort hopp till att familjerådgivningen blir klok och att vi där kommer att resonera och förstå tillsammans under guidning av rådgivaren.
Hur reagerar jag om Lyckliga Hon är helt ointresserad av att nå den förståelsen? Hur reagerar jag då?
Ur boken Kärlekskriget: Varje partner är ansvarig till hundra procent för vad som händer i förhållandet.
Ja, så är det. Allt annat är att fly från ansvar. Omogenheten är en talang vi delat under våra år tillsammans.
2500 år gammal taoistiskt svar på frågan om hur man ska leva: Gör dig fri från högmod och begärlighet om hur man ska leva. Gör dig fri från vanan och smickra och överdrivna ambitioner. Allt detta vållar dig skada. Det är det enda jag har att säga dig.
Rodnar.
Försöker minnas.
Min terapeut: Du ser så ung och lugn ut när vi är klara. Då tänker jag. Är det för att du fått prata?
Ja, terapeuten har rätt. Jag blir lugn av pratande. Min mest intensiva önskan är klok, ömsesidigt ödmjuk kommunikation med Lyckliga Hon om vad som hänt, var vi befinner oss och vart vi är på väg. Vilka vi blivit. Det smärtar att vilja förstå, vilja stå för vad jag gjort och inte få. Att kanske aldrig få. Jag ställer stort hopp till att familjerådgivningen blir klok och att vi där kommer att resonera och förstå tillsammans under guidning av rådgivaren.
Hur reagerar jag om Lyckliga Hon är helt ointresserad av att nå den förståelsen? Hur reagerar jag då?
Ur boken Kärlekskriget: Varje partner är ansvarig till hundra procent för vad som händer i förhållandet.
Ja, så är det. Allt annat är att fly från ansvar. Omogenheten är en talang vi delat under våra år tillsammans.
2500 år gammal taoistiskt svar på frågan om hur man ska leva: Gör dig fri från högmod och begärlighet om hur man ska leva. Gör dig fri från vanan och smickra och överdrivna ambitioner. Allt detta vållar dig skada. Det är det enda jag har att säga dig.
Rodnar.
torsdag 9 oktober 2008
Längtar bort
Jag träffade Trädgårdsdags igår för en fika. Som vi pratade. Om hennes nya förhållande, om sorg och glädje inuti och längtan och om det som skaver även för henne. Allt var enkelt och nyfikenhet och ömsesidighet. Så som vänskap ska vara. Inte en enda gång blev det avbrutet eller återvändsgrändigt för att det blev närgånget eller konstigt. Så som ett bra samtal ska vara.
"Det känns som om du redan har lämnat", sa hon när jag berättade om lugnet inuti och när hon lyssnat på mina krassa ord om hur det känns. Ja, svarade jag, jag är redan borta, och vet att om Hon vill igen så är valet mitt om det hon erbjuder är något jag vill ha. I min ro inuti kan jag ändå känna ett sånt liv tillsammans, där våra individuella och gemensamma drömmar kan förverkligas bortanför alla projektioner och missförstånd. Men det går inte annat än att fly, trots att jag bestämt mig för att vänta. "Slut" är aldrig många minuter bort.
"Vad skönt att du kan känna en sån längtan", sa hon när jag berättat om min längtan efter en egen lägenhet med mig och Yngstabarnet. Jag längtar på många sätt bort från oket som Lyckliga Lägenheten har blivit. Jag känner en intensiv längtan efter kompromisslöshet, bortanför alla låsningar och gissningar och ord som inget vill. Göra det jag vill, köpa de möbler jag vill, och bara slippa allt jobbigt som blivit.
Kanske ska jag ta upp en prästkrage och börja dra. Slut, Vänta, Slut, Vänta. Men nej, det är ju den där känslan av det stora misslyckandet och minnet av allt bra. Dessutom hatar jag att göra misstag och inte få göra rätt. När jag gjort det vill jag inte-göra misstaget. Så jag väntar ett tag.
"Det känns som om du redan har lämnat", sa hon när jag berättade om lugnet inuti och när hon lyssnat på mina krassa ord om hur det känns. Ja, svarade jag, jag är redan borta, och vet att om Hon vill igen så är valet mitt om det hon erbjuder är något jag vill ha. I min ro inuti kan jag ändå känna ett sånt liv tillsammans, där våra individuella och gemensamma drömmar kan förverkligas bortanför alla projektioner och missförstånd. Men det går inte annat än att fly, trots att jag bestämt mig för att vänta. "Slut" är aldrig många minuter bort.
"Vad skönt att du kan känna en sån längtan", sa hon när jag berättat om min längtan efter en egen lägenhet med mig och Yngstabarnet. Jag längtar på många sätt bort från oket som Lyckliga Lägenheten har blivit. Jag känner en intensiv längtan efter kompromisslöshet, bortanför alla låsningar och gissningar och ord som inget vill. Göra det jag vill, köpa de möbler jag vill, och bara slippa allt jobbigt som blivit.
Kanske ska jag ta upp en prästkrage och börja dra. Slut, Vänta, Slut, Vänta. Men nej, det är ju den där känslan av det stora misslyckandet och minnet av allt bra. Dessutom hatar jag att göra misstag och inte få göra rätt. När jag gjort det vill jag inte-göra misstaget. Så jag väntar ett tag.
onsdag 8 oktober 2008
Sugen på att dansa
Mycket musik. Mycket melankolisk musik med Hello Saferide, Glasvegas och Jenny Lewis. Lugn inuti och texter, ord som susar förbi och känns igen.
Sen kom det här och vem blir inte sugen på att dansa. Fötterna studsar och knät gungar upp och ner när jag sitter och lyssnar.
Sen kom det här och vem blir inte sugen på att dansa. Fötterna studsar och knät gungar upp och ner när jag sitter och lyssnar.
tisdag 7 oktober 2008
En önskan om lugn och ro till Lyckliga Hon
Lyckliga Hon skickade ett mejl som publicerades på hennes blogg. Jag ska försöka möta henne i de punkter hon tar upp, även om det är svårt att känna en ömsint kärlek för en människa och vara förbjuden att visa den. Jag ska försöka bryta vanans makt. Jag är både nyfiken på och stöttande i hennes problem med sin mamma. Jag förstår hur skitjobbigt det måste kännas och jag är gynnad som för första gången på länge känner mig både ärlig mot och genuint älskad av min egen mamma.
Mitt svar om vad jag vill handlar om att jobba på att få en fungerande vänskap. Hon kallar sig vän men uppför sig inte som vän.
Mitt första önskemål är att Hon har ödmjukheten att inse att hon ofta definierar mig med "Du är" och "Du gör alltid"-uttryck. Istället borde hon fråga mig vad jag känner, vad som driver mig i nuet, inte leva kvar i gammalt. Ställa frågor är vad vänner gör. Somt gammalt lever kvar, men mycket är faktiskt borta.
Mitt andra önskemål är att irritationen ska försvinna, att hon uppfyller det "trevligare" som hon själv pratar om. Pratar lugnare helt enkelt. Jag vet inte exakt varför hon har så lätt att höja rösten med "alltid" och "aldrig" men det finns där. Det "trevliga" är en del av vänskapen. Det är outhärdligt att när som helst få en höjd röst till svar, vars effekt blir att samtalet blir grinigt och destruktivt och där orden blir hårdare än nödvändigt. Det bara sårar och tar sönder.
Mitt tredje önskemål är ärlighet. Jag vill inte bli chockad på familjerådgivningen och få veta något jag inte haft en aning om. Jag vill hantera vårt uppbrott och försök att rädda detta i fred och med en tydlighet och förutsägbarhet. För barnens bästa och vårt bästa. Annars är det ingen idé.
Mitt tonläge är lugnt och min vilja är god. Jag är gråtmilt trött på konflikter och på hårda ord. Eftersom vi tycks överens i den frågan borde vi väl kunna civilisera oss. En del i alla fall.
Mitt svar om vad jag vill handlar om att jobba på att få en fungerande vänskap. Hon kallar sig vän men uppför sig inte som vän.
Mitt första önskemål är att Hon har ödmjukheten att inse att hon ofta definierar mig med "Du är" och "Du gör alltid"-uttryck. Istället borde hon fråga mig vad jag känner, vad som driver mig i nuet, inte leva kvar i gammalt. Ställa frågor är vad vänner gör. Somt gammalt lever kvar, men mycket är faktiskt borta.
Mitt andra önskemål är att irritationen ska försvinna, att hon uppfyller det "trevligare" som hon själv pratar om. Pratar lugnare helt enkelt. Jag vet inte exakt varför hon har så lätt att höja rösten med "alltid" och "aldrig" men det finns där. Det "trevliga" är en del av vänskapen. Det är outhärdligt att när som helst få en höjd röst till svar, vars effekt blir att samtalet blir grinigt och destruktivt och där orden blir hårdare än nödvändigt. Det bara sårar och tar sönder.
Mitt tredje önskemål är ärlighet. Jag vill inte bli chockad på familjerådgivningen och få veta något jag inte haft en aning om. Jag vill hantera vårt uppbrott och försök att rädda detta i fred och med en tydlighet och förutsägbarhet. För barnens bästa och vårt bästa. Annars är det ingen idé.
Mitt tonläge är lugnt och min vilja är god. Jag är gråtmilt trött på konflikter och på hårda ord. Eftersom vi tycks överens i den frågan borde vi väl kunna civilisera oss. En del i alla fall.
Höstligt lugn inuti och ute
Buss på väg till jobbet och njuter av solen som tittar upp över kullarna och ännu bara når den övre delen av dimman. Det är otroligt vackert spöklikt dystert. Filmiskt. Älvor skulle kunna dansa. Vålnader smyga runt.
Jag tänker hastigt på att jag kommer att åka den här bussen andra tider i framtiden. Tidigare och senare beroende på vilken vecka.
Ärlighet gav värme inuti och svar. De sista procentens undran på väg mot hundra är bekräftade nu. Därav en lugn natts sömn. Nu går allt vidarer.
Vad längtar jag efter? Skönhet med sol och dimma på väg till jobbet, vackra eftermiddagar, lek och kloka samtal med Yngstabarnet, träning, vännerna, fred och lugn med Äldstabarnen och fred. Mer fred. Klokhet.
Fred med Lyckliga Hon. Min mest intensiva längtan är att kunna umgås med Lyckliga Hon utan att ständigt känna den latenta irritationen, den som så lätt slipper ut i gester och hårdare ord än vad som krävs för att nå fram. Trött på missförstånd och definitioner. Längtar efter känslan att vi lyckas förverkliga vår vänskap.
Solen har hunnit lite högre upp och det är som om dimman ångas bort av solen. Träd i grönt och höstfärg skymtar bakom dimman. Och nu gick solen i moln.
Jag tänker hastigt på att jag kommer att åka den här bussen andra tider i framtiden. Tidigare och senare beroende på vilken vecka.
Ärlighet gav värme inuti och svar. De sista procentens undran på väg mot hundra är bekräftade nu. Därav en lugn natts sömn. Nu går allt vidarer.
Vad längtar jag efter? Skönhet med sol och dimma på väg till jobbet, vackra eftermiddagar, lek och kloka samtal med Yngstabarnet, träning, vännerna, fred och lugn med Äldstabarnen och fred. Mer fred. Klokhet.
Fred med Lyckliga Hon. Min mest intensiva längtan är att kunna umgås med Lyckliga Hon utan att ständigt känna den latenta irritationen, den som så lätt slipper ut i gester och hårdare ord än vad som krävs för att nå fram. Trött på missförstånd och definitioner. Längtar efter känslan att vi lyckas förverkliga vår vänskap.
Solen har hunnit lite högre upp och det är som om dimman ångas bort av solen. Träd i grönt och höstfärg skymtar bakom dimman. Och nu gick solen i moln.
måndag 6 oktober 2008
Inga nya sår skapade
Jag berättade, läste högt och lyckades för en gångs skull hålla mig från att börja gråta. Det var känslomässigt, ärligt och ganska vackert. Efter en stunds inledande tystnad hade vi ett prat där jag tror även Lycklige Hon lärde sig mer om mig. Jag fick veta mer om henne. Inga höjda röster.
Jag fick det svar jag trodde och det bästa bemötande jag kunde hoppas på. Jag blev sedd för mitt ärliga uppsåt och blev inte kompakt misstänkliggjord. Svaret blev nej, tomheten i hennes känslor är för stor. Lyckliga Hon resonerade om att skämmas och känna skuld, men jag säger, nej, inget har förändrats.
Inga nya sår skapades av det nejet. De skapas av irriterade tonfall och vulgära definitioner åt bägge håll.
Lugnet i vardagen ska jag visa och erbjuda oavsett att Hon sa nej, även om livet hade varit mer stimulerande om Hon hade haft mer känslor kvar. Såklart.
Godnatt.
Jag fick det svar jag trodde och det bästa bemötande jag kunde hoppas på. Jag blev sedd för mitt ärliga uppsåt och blev inte kompakt misstänkliggjord. Svaret blev nej, tomheten i hennes känslor är för stor. Lyckliga Hon resonerade om att skämmas och känna skuld, men jag säger, nej, inget har förändrats.
Inga nya sår skapades av det nejet. De skapas av irriterade tonfall och vulgära definitioner åt bägge håll.
Lugnet i vardagen ska jag visa och erbjuda oavsett att Hon sa nej, även om livet hade varit mer stimulerande om Hon hade haft mer känslor kvar. Såklart.
Godnatt.
Mitt enkla förslag: Pröva mig, så får du veta
Jag är så trött på tomhet, på irritation, på bloggar som missförstår och är ute efter att såra.
Vi ska prata ikväll, prata om hur vi ska leva i paus utan att såra varandra i väntan på lägenheten. Lyckliga Hon vill ha ännu mer distans, vill inte ha mig nära på nätterna, vill nåt sånt tror jag. Jag kommer att säga något annat. Det viktigaste jag någonsin sagt.
Lyckliga Hon. Vi har lärt oss massor om vilka misstag vi gjort under våra år tillsammans. Vi har mer och mer förstått hur vi bägge låtit våra barndomars minnen styra hur vi varit mot varandra. Jag har varit hemsk mot dig ibland.
Nu har vi varit isär några veckor, och har sökt oss till vänner, till sysselsättningar med andra och andats fritt. Det har känts bra. Det är bra.
Men samtidigt har all denna illvilja, missförstånden, bloggarna som definierar, irritationerna funnits. Ingen riktig fred.
Jag är så hjärtligt trött på att leva i krig. Trött på att leva i tomhet. Jag är insiktsfull och i ro med mig själv och min familj. Jag ser mig med nya ögon och vill använda dessa ögon, denna frid, till att möta och se dig i det lugn vi sen länge borde levt i.
Jag känner fortfarande kärlek och ömhet för den underbaraste och klokaste och mest fascinerande människa jag någonsin träffat. Jag vill leva med dig och jag vill möta dig där du vill bli mött, försöka formulera vårt liv så som du vill ha det och jag vill ha det.
Om det vill jag prata ömsint, kärleksfullt, ärligt, brutalt tydligt. Vad vill du? Vad vill jag? Kan vi?
Du älskar inte nu, säger du, du känner kärleken för mig inuti och den är dold bakom lager av ledsenhet. Bakom rädsla för att lita på mig. Men du säger att den finns där. Jag söker din hand och klappar dig och pussar dig oftare, men du gör det oftare nu än för några veckor sen. Du fattar min hand, böjer dig fram och pussar. Jag njuter inuti och tolkar in? För mycket?
Därför hoppar jag. Vill du? Låt oss bli par igen. Låt oss inse att inget är perfekt. Det är skav och rost och inte väloljat. Låt oss inse att inget kommer enkelt, men att det vi lärt oss under några veckor isär är att leva själva. Och att ingen av oss trivs med en irriterad och överkänslig vardag där du retar dig på mig. Eller en klängig pratsam vardag där jag pratar för mycket och söker bekräftelser som inte finns att få.
Ge det en månad eller två. Eller till jul? Låt oss bägge visa att vi kan respektera varandra. Leva i fred. Och i lugn. Och i ömsint kärlek. Låt lugnet och klokheten vara rådande i första hand, kyssarna och skrattet i andra hand. Låt oss fortsätta utveckla oss själva och återkomma hem till lugnets och småpratets underbara oas.
För alla våra år tillsammans, våga lita på mig bara den här gången. Om mitt inre lugn är på riktigt tar du ingen risk, då blir det troligen bra. Om jag är sann i det jag är, är jag sån du hade velat ha mig för länge sen. Om min förvandling inte är på riktigt blir du bara ännu mer säker på att det är slut på riktigt som är grejen. Inte isär i väntan på att känslorna ska återkomma.
Kort sagt. Jag älskar dig och vill leva med fantastiska du, och vill höra vad du vill ha för att vara lycklig med mig. Vi har resten av livet på oss att berätta.
Så ska jag säga till Lyckliga Hon. Jag är rätt säker på att jag kommer att få nej. Men jag kommer att säga det ändå. Om jag får nej kommer jag att berätta om vad hon gör i vår vardag tillsammans som kränker mig, och hon ska berätta vad hon tycker är jobbigt.
Vi ska prata ikväll, prata om hur vi ska leva i paus utan att såra varandra i väntan på lägenheten. Lyckliga Hon vill ha ännu mer distans, vill inte ha mig nära på nätterna, vill nåt sånt tror jag. Jag kommer att säga något annat. Det viktigaste jag någonsin sagt.
Lyckliga Hon. Vi har lärt oss massor om vilka misstag vi gjort under våra år tillsammans. Vi har mer och mer förstått hur vi bägge låtit våra barndomars minnen styra hur vi varit mot varandra. Jag har varit hemsk mot dig ibland.
Nu har vi varit isär några veckor, och har sökt oss till vänner, till sysselsättningar med andra och andats fritt. Det har känts bra. Det är bra.
Men samtidigt har all denna illvilja, missförstånden, bloggarna som definierar, irritationerna funnits. Ingen riktig fred.
Jag är så hjärtligt trött på att leva i krig. Trött på att leva i tomhet. Jag är insiktsfull och i ro med mig själv och min familj. Jag ser mig med nya ögon och vill använda dessa ögon, denna frid, till att möta och se dig i det lugn vi sen länge borde levt i.
Jag känner fortfarande kärlek och ömhet för den underbaraste och klokaste och mest fascinerande människa jag någonsin träffat. Jag vill leva med dig och jag vill möta dig där du vill bli mött, försöka formulera vårt liv så som du vill ha det och jag vill ha det.
Om det vill jag prata ömsint, kärleksfullt, ärligt, brutalt tydligt. Vad vill du? Vad vill jag? Kan vi?
Du älskar inte nu, säger du, du känner kärleken för mig inuti och den är dold bakom lager av ledsenhet. Bakom rädsla för att lita på mig. Men du säger att den finns där. Jag söker din hand och klappar dig och pussar dig oftare, men du gör det oftare nu än för några veckor sen. Du fattar min hand, böjer dig fram och pussar. Jag njuter inuti och tolkar in? För mycket?
Därför hoppar jag. Vill du? Låt oss bli par igen. Låt oss inse att inget är perfekt. Det är skav och rost och inte väloljat. Låt oss inse att inget kommer enkelt, men att det vi lärt oss under några veckor isär är att leva själva. Och att ingen av oss trivs med en irriterad och överkänslig vardag där du retar dig på mig. Eller en klängig pratsam vardag där jag pratar för mycket och söker bekräftelser som inte finns att få.
Ge det en månad eller två. Eller till jul? Låt oss bägge visa att vi kan respektera varandra. Leva i fred. Och i lugn. Och i ömsint kärlek. Låt lugnet och klokheten vara rådande i första hand, kyssarna och skrattet i andra hand. Låt oss fortsätta utveckla oss själva och återkomma hem till lugnets och småpratets underbara oas.
För alla våra år tillsammans, våga lita på mig bara den här gången. Om mitt inre lugn är på riktigt tar du ingen risk, då blir det troligen bra. Om jag är sann i det jag är, är jag sån du hade velat ha mig för länge sen. Om min förvandling inte är på riktigt blir du bara ännu mer säker på att det är slut på riktigt som är grejen. Inte isär i väntan på att känslorna ska återkomma.
Kort sagt. Jag älskar dig och vill leva med fantastiska du, och vill höra vad du vill ha för att vara lycklig med mig. Vi har resten av livet på oss att berätta.
Så ska jag säga till Lyckliga Hon. Jag är rätt säker på att jag kommer att få nej. Men jag kommer att säga det ändå. Om jag får nej kommer jag att berätta om vad hon gör i vår vardag tillsammans som kränker mig, och hon ska berätta vad hon tycker är jobbigt.
Vänskap, trötthet och brist på nyfikenhet
Jag fick just veta att Lyckliga Hon hade sett en fantastisk film, den kinesiska kampsportsfilmen Hero, tillsammans med Den Nye Manlige Vännen. Det är inget med det, dom får gärna se film tillsammans. Saken är att jag, sedan jag såg Crouching tiger hidden dragon för några år sedan, har haft en stor fascination och gärna velat se den typen av kinesisk martial arts-film med sin särskilda typ av drama och dansliknande kampsportsuppvisningar. Till Lyckliga Hons stora ointresse. Jag minns att jag hållit den i handen i en DVD-affär eller sett den i en TV-tablå, och beskrivit den som en Croching tiger-liknande film. Svaret? Crouching tiger var väl okej, men se den gärna du, jag är inte intresserad. Stängd dörr, och jag har slutat fråga.
Vad är detta ett tecken på? Jag tror vi ser den krackelerande relationens brist på nyfikenhet ställas mot den nya vännens öppna ögon för det som sägs och föreslås. Tron att hon redan vet allt om mig och tröttheten på det jag säger och föreslår står mot de nyfikna förhoppningarna och drömmarna i det nya. Trötthet mot pigghet. Bittra minnen mot projektioner.
Effekten blir ju. Till slut upphör jag att föreslå något nytt, blir förutsägbar och tråkig. Gör hela vår vänskap och relation till invanda hjulspår.
Jag konstaterar torrt och tar chansen. Ser vi ett gemensamt filmintresse öppna sig för mig och Lyckliga Hon? Nu när hon outat som kampsportsdansfilmsgillare. Bara att besöka bukten eller videoaffären? We'll see.
Det leder vidare till en reflektion om begreppet "vän". Lyckliga Hon säger "Jag tycker om dig som vän", men jag ifrågasätter. Ifrågasätter rejält.
Vänner är nyfikna. Ställer frågor om vardag och tankar.
Vänner söker kontakt. Vill saker, frågar, föreslår.
Vänner är förlåtande. Ser dig för det du är.
Vänner kommunicerar horisontellt och trevligt. Tystnar inte oförklarligt hela tiden.
Vänner vill väl. Frågar, bryr sig.
Det finns tillfällen under en vecka när jag känner att Lyckliga Hon är en vän. Men oftare känns hon inte som det. Hon kan definiera sig hur hon vill, men det hon visar för mig är inte en vän utan en partner som retar sig.
Det går att nå fram till Lyckliga Hon med prat och förslag om att göra roliga saker eller prata klokt om barndom eller våra problem. Men man får räkna med att få irriterade reaktioner och nej rätt många gånger på vägen dit.
Och jag minns en sak från min senaste terapi. Saknaden efter vännen Lyckliga Hon. Hur jag saknar nyfikenheten, känslan av att hon ser på mig och vill mig väl. Kärlek eller vänskap? Vad vill jag? Jag vet inte vad jag önskar längre, allt stängs av när hon är så tom mot mig.
Jag ska glida iväg och hyra Hero. Och se den en kväll när Hon också är hemma. Sen får hon göra som hon vill.
Vad är detta ett tecken på? Jag tror vi ser den krackelerande relationens brist på nyfikenhet ställas mot den nya vännens öppna ögon för det som sägs och föreslås. Tron att hon redan vet allt om mig och tröttheten på det jag säger och föreslår står mot de nyfikna förhoppningarna och drömmarna i det nya. Trötthet mot pigghet. Bittra minnen mot projektioner.
Effekten blir ju. Till slut upphör jag att föreslå något nytt, blir förutsägbar och tråkig. Gör hela vår vänskap och relation till invanda hjulspår.
Jag konstaterar torrt och tar chansen. Ser vi ett gemensamt filmintresse öppna sig för mig och Lyckliga Hon? Nu när hon outat som kampsportsdansfilmsgillare. Bara att besöka bukten eller videoaffären? We'll see.
Det leder vidare till en reflektion om begreppet "vän". Lyckliga Hon säger "Jag tycker om dig som vän", men jag ifrågasätter. Ifrågasätter rejält.
Vänner är nyfikna. Ställer frågor om vardag och tankar.
Vänner söker kontakt. Vill saker, frågar, föreslår.
Vänner är förlåtande. Ser dig för det du är.
Vänner kommunicerar horisontellt och trevligt. Tystnar inte oförklarligt hela tiden.
Vänner vill väl. Frågar, bryr sig.
Det finns tillfällen under en vecka när jag känner att Lyckliga Hon är en vän. Men oftare känns hon inte som det. Hon kan definiera sig hur hon vill, men det hon visar för mig är inte en vän utan en partner som retar sig.
Det går att nå fram till Lyckliga Hon med prat och förslag om att göra roliga saker eller prata klokt om barndom eller våra problem. Men man får räkna med att få irriterade reaktioner och nej rätt många gånger på vägen dit.
Och jag minns en sak från min senaste terapi. Saknaden efter vännen Lyckliga Hon. Hur jag saknar nyfikenheten, känslan av att hon ser på mig och vill mig väl. Kärlek eller vänskap? Vad vill jag? Jag vet inte vad jag önskar längre, allt stängs av när hon är så tom mot mig.
Jag ska glida iväg och hyra Hero. Och se den en kväll när Hon också är hemma. Sen får hon göra som hon vill.
söndag 5 oktober 2008
Det underbara Yngstabarnet
Idag vaknade jag av ett Yngstabarn som sjöng "Mors lilla lathund" från sin säng. Det blir inte mycket bättre än så. Ett smådystert inuti sken upp till största glädje när jag först hörde sången och sedan fick ett pratsamt Yngstabarn bredvid mig i sängen. Klokt prat om den mysiga lördagen med småkusiner och Lilla Melodifestivalen och Abba. Mammas tröja och kudde ledde till prat och bekräftat om ingen saknad efter mamma.
Lyckliga Hon har nämligen åter flytt till annan stad för jobbresa förlängd till privatvistelse. Inget berättat om vad hon gör eller ska göra, och Yngstabarnets MMS för att berätta vad hon gör skickade via min mobil lämnas i princip obesvarade. "Vad gör mamma i Andra staden?", frågas det, och jag svarar ärligt. "Jag vet inte vem hon träffar mer än Genus och Popsnöret och deras barn, för hon har inte berättat." Yngstabarnet ser förbryllad ut men skuttar sen vidare.
Det är befriande att vara själv med Yngstabarnet. Luften i Lägenheten är lätt och kreativ. Ingen mammighet, ingen konkurrens. Det går att planera en helg utan Lyckliga Hons ofta besvärade reaktion på mina eller Yngstbarnets förslag om vad vi ska göra. "Visst, men jag vill inte följa med." Och när mamma inte vill vill inte Yngstabarnet heller. Skönt att kunna ha en öppen dialog med Yngstabarnet och se glädjen i att göra det hon vill, och att träffa andra tillsammans.
Några replikskiften bränner inuti.
Yngstabarnet sa igår:
"Helgerna är så tråkiga. Jag sitter bara framför TV:n."
Jag ser Lyckliga Hon framför sin dator, jag vid min, Yngstabarnet som så sällan tilltalar mig. Jag som väntar på frågan. Vi förbannar Barnkanalens eviga barnprogram, men vi styr in Yngstabarnet framför dem. Vi behöver lämna Kvävande Lägenheten oftare, ensamma och tillsammans.
"Jag vill att mamma ska leka med mig."
Svaret på frågan vad Yngstabarnet helst skulle vilja göra på helgerna.
"Och du förstås. Du leker oftare med mig. Eller... leker. Du gör mer saker med mig."
Fortsättningen. Pappa får höra om kärleken i bisatserna.
"Varför tog det slut mellan dig och ditt Ex?"
Varför frågar Yngstabarnet sånt? Jag anar ett tecken på att hon fattar mer än vi säger. Nåt fick hennes association att gå i den riktningen. Självklart ser hon bristen på ömhet från Lyckliga Hon, ser hennes avmätta kroppsspråk.
Runt Yngstabarnet känner jag att jag har allt i egna händer att göra det bra. Helt utan den maktlöshet jag känner mot Lyckliga Hon. Yngstabarnet ser mig sån jag är just nu. Vad Lyckliga Hon ser och tänker går inte att veta från dag till dag.
Lyckliga Hon har nämligen åter flytt till annan stad för jobbresa förlängd till privatvistelse. Inget berättat om vad hon gör eller ska göra, och Yngstabarnets MMS för att berätta vad hon gör skickade via min mobil lämnas i princip obesvarade. "Vad gör mamma i Andra staden?", frågas det, och jag svarar ärligt. "Jag vet inte vem hon träffar mer än Genus och Popsnöret och deras barn, för hon har inte berättat." Yngstabarnet ser förbryllad ut men skuttar sen vidare.
Det är befriande att vara själv med Yngstabarnet. Luften i Lägenheten är lätt och kreativ. Ingen mammighet, ingen konkurrens. Det går att planera en helg utan Lyckliga Hons ofta besvärade reaktion på mina eller Yngstbarnets förslag om vad vi ska göra. "Visst, men jag vill inte följa med." Och när mamma inte vill vill inte Yngstabarnet heller. Skönt att kunna ha en öppen dialog med Yngstabarnet och se glädjen i att göra det hon vill, och att träffa andra tillsammans.
Några replikskiften bränner inuti.
Yngstabarnet sa igår:
"Helgerna är så tråkiga. Jag sitter bara framför TV:n."
Jag ser Lyckliga Hon framför sin dator, jag vid min, Yngstabarnet som så sällan tilltalar mig. Jag som väntar på frågan. Vi förbannar Barnkanalens eviga barnprogram, men vi styr in Yngstabarnet framför dem. Vi behöver lämna Kvävande Lägenheten oftare, ensamma och tillsammans.
"Jag vill att mamma ska leka med mig."
Svaret på frågan vad Yngstabarnet helst skulle vilja göra på helgerna.
"Och du förstås. Du leker oftare med mig. Eller... leker. Du gör mer saker med mig."
Fortsättningen. Pappa får höra om kärleken i bisatserna.
"Varför tog det slut mellan dig och ditt Ex?"
Varför frågar Yngstabarnet sånt? Jag anar ett tecken på att hon fattar mer än vi säger. Nåt fick hennes association att gå i den riktningen. Självklart ser hon bristen på ömhet från Lyckliga Hon, ser hennes avmätta kroppsspråk.
Runt Yngstabarnet känner jag att jag har allt i egna händer att göra det bra. Helt utan den maktlöshet jag känner mot Lyckliga Hon. Yngstabarnet ser mig sån jag är just nu. Vad Lyckliga Hon ser och tänker går inte att veta från dag till dag.
lördag 4 oktober 2008
Mamman och pappan har chansen att lära...
Läser boken "Kärlekskriget" av Guy Courneau, och får bekräftande insikter och nytänkande. Det handlar om pappas flicka, mammas flicka, inte pappas pojke och mammas pojke, och alla konsekvenser misslyckade uppbrott får i vuxenheten.
Ett begrepp som fastnar och skaver för mig själv är den emotionella incesten, mamman som klänger sig fast, visar kärlek men kräver kärlek för sin egen del och vägrar släppa taget. Sonens uppbrott från mamman försvåras. Jag känner igen mig, lär mig, men ser ändå med lugn på mamma i nuet. Förstår mer och mer om varför jag varit som jag varit.
Boken handlar hela tiden om hur barndomen upprepar sig i nuet. Hur det undermedvetna drar oss till jobbiga situationer. Vi vill lära oss.
Vare sig vi har en kvinna som älskar för mycket och en man som är rädd för engagemang, eller tvärtom en stark och förnuftig kvinna och en vek feminin man, måste man medge att livet är fulländat. Inte så att det alltid är ljuvt och skönt och vi alltid för vad vi önskar, utan snarare i så måtto att livet alltid bjuder på vad utvecklingen kräver. Det blåser liv i alla våra komplex och tvingar oss att ta tag i problemen istället för att skygga för dem. Det lämnar oss aldrig ifred, utan manar oss ständigt vidare så att vi till slut, efter att ha upptäckt vårt eget ljus och mörker, äntligen inser att var och en faktiskt är sin egen lyckas smed.
Det handlar om relationen i ett patriarkat i förändring, där både män och kvinnor blir förvirrade i situationen. Exempel nära oss, och exempel som metaforer. Både hennes uppror och destruktiva ord, min sårbarhet och frustration och vår gemensamma isolering tillsammans ekar genom texten.
Män tycks vara i ett behov av en oavlåtlig virilitetsförstärkning för att hålla den narcissistiska balansen. På sätt och vis verkar hela vår kultur ha byggts upp för att säkerställa denna förstärkning. Det var också därför som ifrågasättandet av patriarkatet tvingade fram den sårbarhet, ömtålighet och kraftlöshet som dolde sig under mannens hårda skal.
Om kvinnan kan vara besatt av att ha rätt, kan mannen vara så besatt av förtvivlan att han med våld försöker återställa sin förlorade överlägsenhet. På nyheterna världen över rapporteras om galningar som tagit fru och barn som gisslan och barrikaderat sig i hemmet. Gärningen skriker om deras inre isolering. De är produkter av ett samhälle som ber dem hålla tyst om sina problem och det är fruktansvärt att se män döda sina nära och kära bara därför att de inte kan klä sina känslor i ord, eller därför att de inte tål att visa sin sårbarhet.
(Nej, jag har aldrig slagit, och är ingen man av speciellt hårda ord, men vår inspärrning i Paret, Lägenheten, där båda drivit på men jag på slutet velat det mest, är en metaforiskt låst dörr.)
I många moderna par är den traditionella dynamiken omvänd. När kvinnan hävdar sig, stolt över sin nyvunna kraft, kand et hända att mannen utan synbar anledning faller ihop. Det försvårar kommunikationen. Mot gudinnans vrede och passion reser sig en liten pojke som är rädd att förlora sina privilegier.
Sen blir det nästan spöklikt igenkännligt när jag ser våra båda huvudkonflikter manifestera sig. Pappan mot dottern runt sex, mamman mot sonen runt barnen. Samma maktbeteende som kränkande paternalism och kvävande maternalism. Samma brist på respekt för den andre.
Det är som om ytskiktets relation av typen far-dotter, alltså ett förhållande där mannen är faderlig gentemot sin partner, egentligen bars upp av en relation av typen mor-son, där kvinnan uppträder moderligt mot sin man. Och jag tror knappast att något skulle bli bätttre av att man övergick till en mor-son-relation på ytan och drogs med av en far-dotter-relation i det omedvetna. I varje enskilt fall måste både mannen och kvinnan kämpa för att inte sugas in i barn-förälder-relationens arkaiska dynamik. Det betyder nu inte att vi aldrig återfaller till dessa positioner, men vi bör försöka att inte bli låsta i dem, för att inte hämma den psykologiska utvecklingen på ömse håll. Det enda som borgar för parternas psykologiska jämställdhet är bådas vakna medvetenhet.
Det är såna här samtal jag längtar efter mest av allt.
Ett begrepp som fastnar och skaver för mig själv är den emotionella incesten, mamman som klänger sig fast, visar kärlek men kräver kärlek för sin egen del och vägrar släppa taget. Sonens uppbrott från mamman försvåras. Jag känner igen mig, lär mig, men ser ändå med lugn på mamma i nuet. Förstår mer och mer om varför jag varit som jag varit.
Boken handlar hela tiden om hur barndomen upprepar sig i nuet. Hur det undermedvetna drar oss till jobbiga situationer. Vi vill lära oss.
Vare sig vi har en kvinna som älskar för mycket och en man som är rädd för engagemang, eller tvärtom en stark och förnuftig kvinna och en vek feminin man, måste man medge att livet är fulländat. Inte så att det alltid är ljuvt och skönt och vi alltid för vad vi önskar, utan snarare i så måtto att livet alltid bjuder på vad utvecklingen kräver. Det blåser liv i alla våra komplex och tvingar oss att ta tag i problemen istället för att skygga för dem. Det lämnar oss aldrig ifred, utan manar oss ständigt vidare så att vi till slut, efter att ha upptäckt vårt eget ljus och mörker, äntligen inser att var och en faktiskt är sin egen lyckas smed.
Det handlar om relationen i ett patriarkat i förändring, där både män och kvinnor blir förvirrade i situationen. Exempel nära oss, och exempel som metaforer. Både hennes uppror och destruktiva ord, min sårbarhet och frustration och vår gemensamma isolering tillsammans ekar genom texten.
Män tycks vara i ett behov av en oavlåtlig virilitetsförstärkning för att hålla den narcissistiska balansen. På sätt och vis verkar hela vår kultur ha byggts upp för att säkerställa denna förstärkning. Det var också därför som ifrågasättandet av patriarkatet tvingade fram den sårbarhet, ömtålighet och kraftlöshet som dolde sig under mannens hårda skal.
Om kvinnan kan vara besatt av att ha rätt, kan mannen vara så besatt av förtvivlan att han med våld försöker återställa sin förlorade överlägsenhet. På nyheterna världen över rapporteras om galningar som tagit fru och barn som gisslan och barrikaderat sig i hemmet. Gärningen skriker om deras inre isolering. De är produkter av ett samhälle som ber dem hålla tyst om sina problem och det är fruktansvärt att se män döda sina nära och kära bara därför att de inte kan klä sina känslor i ord, eller därför att de inte tål att visa sin sårbarhet.
(Nej, jag har aldrig slagit, och är ingen man av speciellt hårda ord, men vår inspärrning i Paret, Lägenheten, där båda drivit på men jag på slutet velat det mest, är en metaforiskt låst dörr.)
I många moderna par är den traditionella dynamiken omvänd. När kvinnan hävdar sig, stolt över sin nyvunna kraft, kand et hända att mannen utan synbar anledning faller ihop. Det försvårar kommunikationen. Mot gudinnans vrede och passion reser sig en liten pojke som är rädd att förlora sina privilegier.
Sen blir det nästan spöklikt igenkännligt när jag ser våra båda huvudkonflikter manifestera sig. Pappan mot dottern runt sex, mamman mot sonen runt barnen. Samma maktbeteende som kränkande paternalism och kvävande maternalism. Samma brist på respekt för den andre.
Det är som om ytskiktets relation av typen far-dotter, alltså ett förhållande där mannen är faderlig gentemot sin partner, egentligen bars upp av en relation av typen mor-son, där kvinnan uppträder moderligt mot sin man. Och jag tror knappast att något skulle bli bätttre av att man övergick till en mor-son-relation på ytan och drogs med av en far-dotter-relation i det omedvetna. I varje enskilt fall måste både mannen och kvinnan kämpa för att inte sugas in i barn-förälder-relationens arkaiska dynamik. Det betyder nu inte att vi aldrig återfaller till dessa positioner, men vi bör försöka att inte bli låsta i dem, för att inte hämma den psykologiska utvecklingen på ömse håll. Det enda som borgar för parternas psykologiska jämställdhet är bådas vakna medvetenhet.
Det är såna här samtal jag längtar efter mest av allt.
fredag 3 oktober 2008
En berättelses syfte. Eller?
Jag hittade en mapp i min dator som jag inte tittat i på länge. "Lyckliga Hon-bilder". Bilderna av ikonen Lyckliga Hon. Våra drömmar. Mina. Bilder jag tittat på när jag saknat eller längtat eller bara njutit av vackra minnen. Som fångat den bra Lyckliga Hon. Bilder som fyllt på förrådet av den snälla, ömsinta, roliga, charmiga Lyckliga Hon under de år hon ofta varit något helt annat.
Men precis som min barndoms foton har det blivit förljugna bilder. Bilder som försöker övertala. Jag valde att stänga mappen snabbt för att inte gå in i drömmarna. När jag stoppar undan det romantiska skimret bilderna förför mig till ser jag inre bilder av vår relation med krassa ögon. Ser bitterheterna, ser minen av besvärad tomhet när jag behövt stöd, ser irritationen i ansiktet när jag berättat om något som gjort mig ledsen, ser alla dåliga saker, ser minen när Hon höjer rösten i ett samtal som borde förts lugnt och klokt, ser hennes irritation mot Yngstabarnet, ser ansiktsuttrycket av avsmak. Ser det destruktiva återkomma från henne. Sånt som inte finns på bild.
Ser så mycket tecken på en kärlek som inte kommit naturligt. Ser bilder av en som inte älskar. Bilderna har försökt övertyga mig om motsatsen.
Det är förföriskt att grotta sig i detta. Att berätta för vänner och släkt hur jobbig hon ibland varit. Hur hon skällt, ljugit, och gett upp på att försöka vårda vårt.
Jag får ovillkorligt stöd. Självklart. Liksom Hon garanterat får av sina vänner. Titta bara på vissa bloggkommentarer vi fått. Jag får höra att sånt ska man inte behöva stå ut med av någon som påstår sig älska. "Om hon bara tänker på sig måste du bara tänka på dig." "Ta hand om dig själv." "Ta inte på dig skuld." "Vill du verkligen det här?" "Va, har du inte fått påverka nånting om Äldstabarnen?" "Du ska inte betala en krona för hennes barn om hon inte älskar."
Det är inte så konstruktivt att gå in i den slutna världen av totalt bekräftande. Men det lockar. Lockar att gå in i känslan av att det är den andres fel.
Inget blir bättre i nuet. Det enda som händer om både jag och Lyckliga Hon gör så är att vi var och en på sin kant driver varandra längre och längre ifrån varandra. Börjar se varandra med missförståndets bittra ögon istället för vänskapens förlåtande blick. Det förstör chanserna att rädda och riskerar förstöra även en bra vänskapsrelation.
Den egna framtiden som harmonisk individ vinner ju inte heller på att se elva år som förlorade år. Varför glömma allt bra?
Det jag oftast får höra av mina vänner är att jag tar på mig för mycket själv. Jag tror det är bättre än att ösa ur sig anklagelserna. Men överväger gör känslan av sorg över hur dåliga mot varandra två personer kunde bli som hade så bra förutsättningar.
Men precis som min barndoms foton har det blivit förljugna bilder. Bilder som försöker övertala. Jag valde att stänga mappen snabbt för att inte gå in i drömmarna. När jag stoppar undan det romantiska skimret bilderna förför mig till ser jag inre bilder av vår relation med krassa ögon. Ser bitterheterna, ser minen av besvärad tomhet när jag behövt stöd, ser irritationen i ansiktet när jag berättat om något som gjort mig ledsen, ser alla dåliga saker, ser minen när Hon höjer rösten i ett samtal som borde förts lugnt och klokt, ser hennes irritation mot Yngstabarnet, ser ansiktsuttrycket av avsmak. Ser det destruktiva återkomma från henne. Sånt som inte finns på bild.
Ser så mycket tecken på en kärlek som inte kommit naturligt. Ser bilder av en som inte älskar. Bilderna har försökt övertyga mig om motsatsen.
Det är förföriskt att grotta sig i detta. Att berätta för vänner och släkt hur jobbig hon ibland varit. Hur hon skällt, ljugit, och gett upp på att försöka vårda vårt.
Jag får ovillkorligt stöd. Självklart. Liksom Hon garanterat får av sina vänner. Titta bara på vissa bloggkommentarer vi fått. Jag får höra att sånt ska man inte behöva stå ut med av någon som påstår sig älska. "Om hon bara tänker på sig måste du bara tänka på dig." "Ta hand om dig själv." "Ta inte på dig skuld." "Vill du verkligen det här?" "Va, har du inte fått påverka nånting om Äldstabarnen?" "Du ska inte betala en krona för hennes barn om hon inte älskar."
Det är inte så konstruktivt att gå in i den slutna världen av totalt bekräftande. Men det lockar. Lockar att gå in i känslan av att det är den andres fel.
Inget blir bättre i nuet. Det enda som händer om både jag och Lyckliga Hon gör så är att vi var och en på sin kant driver varandra längre och längre ifrån varandra. Börjar se varandra med missförståndets bittra ögon istället för vänskapens förlåtande blick. Det förstör chanserna att rädda och riskerar förstöra även en bra vänskapsrelation.
Den egna framtiden som harmonisk individ vinner ju inte heller på att se elva år som förlorade år. Varför glömma allt bra?
Det jag oftast får höra av mina vänner är att jag tar på mig för mycket själv. Jag tror det är bättre än att ösa ur sig anklagelserna. Men överväger gör känslan av sorg över hur dåliga mot varandra två personer kunde bli som hade så bra förutsättningar.
torsdag 2 oktober 2008
Melankoli och värme idag
Det är en tyngre dag idag och inte lätt att vara kreativ på jobbet. Det var jobbigt att släppa fram känslorna om Äldstabarnen. Det är en kärlek och en saknad som jag hade dolt bakom frustrationer om allt grinigt runt extrapappalivet. Nu känns det lite sorgligt för att det finns så lite ork i relationerna där, att jag prioriterar att vara med Yngstabarnet och att jag känner mig rätt säker på att Äldstabarnen inte kommer vilja träffa mig. Tyvärr. Dessutom en saknad som inte har några plustecken förutom att slippa tjafset.
Det som känns väldigt bra är känslan av att äntligen veta vart vi strävar, känslan att vara utredd och överens med Lyckliga Hon. Igår kväll hade vi bokhögläsning i sängen tillsammans, en sån där sak vi älskar att göra men alltid gjort alldeles för sällan.
Det blir varmt inuti att känna att vi drar åt samma håll. Det är lätt att luras in i starkare känslor av den konfliktlösheten.
Känslan av normalt är aldrig längre än en undermedveten handrörelse bort, en sträckt nacke för att pussa, en hand som vandrar till nacken för att smeka. Jag vet inte hur mycket såna självklarhetskänslor Lyckliga Hon känner och stoppar undan. Ganska ofta möter läpparna och handen smeker tillbaka.
Jag försöker verkligen hålla emot, men det är svårt.
Det som känns väldigt bra är känslan av att äntligen veta vart vi strävar, känslan att vara utredd och överens med Lyckliga Hon. Igår kväll hade vi bokhögläsning i sängen tillsammans, en sån där sak vi älskar att göra men alltid gjort alldeles för sällan.
Det blir varmt inuti att känna att vi drar åt samma håll. Det är lätt att luras in i starkare känslor av den konfliktlösheten.
Känslan av normalt är aldrig längre än en undermedveten handrörelse bort, en sträckt nacke för att pussa, en hand som vandrar till nacken för att smeka. Jag vet inte hur mycket såna självklarhetskänslor Lyckliga Hon känner och stoppar undan. Ganska ofta möter läpparna och handen smeker tillbaka.
Jag försöker verkligen hålla emot, men det är svårt.
En extrapappas memoarer
Tillägg efteråt: Jag inser när jag läste igenom bloggen att det här var en av mina jobbigaste bloggar någonsin. Jag började böla rakt ut när jag läste mina sista meningar.
Jag minns i början. Värmen inuti när jag första gången såg Lyckliga Hons barn ligga och sova i sin våningssäng. Jag var inte barnmogen, hade skrämts så av Lyckliga Hon eftersom hon hade barn. Men vågade. Det kändes bubbligt inuti.
Sen kom dubbla känslor. Först det rena varannanveckorslivet med sena telefonsamtal och längtan. Och så varannan vecka med vinflaskor och baguetter och film i soffan och sex hela tiden. Och sedan, kanske lite för snabbt, jag som en del i Äldstabarnens liv som lekfarbrorn på besök. Jag njöt av bekräftelsen jag fick, jag var ju ovan med barn och visade mig fungera bra och vara en glädjespridare och bra på lek. Det var ju oftast lek och kul och bekymmerslöst. Rita och bära och göra hajfenor. Alla underbara kort och glada barn. Men ändå något som började skava. Semestrar med gnäll och bråkiga barn. Höjda röster när overaller skulle på. Sura blickar från Lyckliga Hon. Svårigheten hos mig att hantera bråkiga barn.
Och sedan alla cykelturer med dagishämtningar och -lämningar. Nästan varannan gång. Och gemensam lägenhet och delade utgifter, eftersom Hon annars inte skulle ha råd med nåt mer än mat och hyra. Det var ju självklart att dela, jag ville ju bli en bra extrapappa.
Gradvis smög sig frustrationerna in. Äldstabarnet som hade så svårt att tycka om mig. Som var så gnällig och lättirriterad. Jag kom nog in för snabbt, blev för kopplad till Hons separation från pappan. Och jag irriterad och lättstressad. Frågor frågor. Prat. Vad gäller egentligen i familjen? Hur är vi mot varandra? Vad får ett äldstabarn säga till extrapappan utan att mamma säger ifrån? Lämnade rum och uppbyggd irritation över att jag inte lyssnades på. "Du kan inget om barnuppfostran." Typ. Hela relationen skavde. Sex och barn. Barn och sex. Maktbeteenden? Svartsjuka? Tankar, tankar. Bägge gör så mycket fel.
Och skratt. Lek och skratt och en aktiv extrapappa. Det också.
Sen kom Yngstabarnet. Det ledde till toppar och bottnar i förhållandet. Mycket var och blev riktigt dåligt under de åren, men annat blev bättre. I början var föräldraskapet obalanserat, jag var lite för omogen och Lyckliga Hon ville styra och lät inte mig vara pappa på mitt sätt. Vi lärde oss gradvis och agerade oftast samordnat med Yngstabarnet. Delade bra.
Ändå fanns den där irritationen så ofta hos mig. Främst mot Äldstabarnet. Irritationen mot gnället, missnöjet och de hårda orden. Mitt skyddande av mellanbarnet eller Yngstabarnet mot Äldstabarnets retande (som jag själv drabbades av min Storebror), Hons skyddande av äldstabarnet mot mig (som hon själv sveks av sin mamma och aldrig vill överge ett barn?).
Bägge skyddade den vi själva var under vår barndom. Moget? Knappast. Två föräldrar som inte kunde enas och sedan samarbeta. Kommunikationen om Äldstabarnen kraschade redan här. Alla samtal som inte blev till handling. Och så hennes irritation mot mig. Mot städning och för hårda ord. Och jag som inte kände mig lyssnad på.
Gradvis mer och mer skav om det jag inte fick påverka. Hur pratar vi trevligt med varandra hemma? Ska inte äldstabarnen hjälpa till nånting hemma? Könsaspekter, där jag faktiskt själv som man förstår saker. Mer om städning. Hur dyra kläder? Varför får inte jag vara med och påverka det när jag ska vara med och betala? Alla varför?
Det är konflikter, konflikter och ännu mera konflikter. Men också en massa försök att hitta aktiviteter med hennes barn. Ibland lyckat, ibland obesvarat. Sagoläsning. Mycket sagoläsning. Spela spel, fråga om dataspel, vara med och spela dataspel. Hänga med. Fritidsaktiviteten tillsammans med Äldstabarnet, som ofta inte blev så lyckad. År efter år av dåligt beteende från Äldstabarnet som drabbade andra barn. Som drabbade mig. Och där Lyckliga Hon bara strutsade. Och där jag tappade humöret.
Det finns en kärlek inuti. Starkast till mitt eget yngstabarn, självklar till Mellanbarnet och inte lika självklar till Äldstabarnet. Det är glas emellan oss, det saknas riktig värme åt något håll. Det har aldrig gått att lösa konflikter enkelt där.
En under många år tårögd känsla av att ha varit motarbetad. Ja, faktiskt motarbetad. Att inte ha fått chansen att bli en bra extrapappa med Äldstabarnet. Att ständigt ha burit frustrationen att inte vara lyssnad på. Skavet av den dåliga kommunikationen, dealarna som bara varit ord och inte handling. Hjälpa till att städa, uppföra sig trevligt, inte slänga skor på golvet, sätta in tallrikar i diskmaskinen. Ha trevligt hemma, vara en familj, vara ett tillsammans som alla fått vara med och påverka hur det ska vara. Smärtan i att ha blivit bemött som en människa ute efter att såra hennes barn. Skammen över alla hårda ord jag sagt. Ilskan över de tomma blickarna.
Fan vad jag kommer att sakna dom. Jag gråter här framför min dator. Kommer att sakna Mellanbarnets och mina skämt. Kramarna. Där har det nästan alltid varit lugnt, gått att lösa konflikter. Kommer att sakna Äldstabarnets större mogenhet på senare år. Jag vet inte vad jag kommer att ha för relation till dom när Isär blir verklighet. Förhoppningsvis kommer det att finnas en ömsesidig vilja att träffas. Vi får väl hitta något att göra tillsammans. Eller bara gå och käka pizza?
Min dröm är att åter dela deras liv och reda ut det som varit även med dom. Att leva i ett lugn där alla känner sig lyssnade på.
Det är inte lätt.
Jag minns i början. Värmen inuti när jag första gången såg Lyckliga Hons barn ligga och sova i sin våningssäng. Jag var inte barnmogen, hade skrämts så av Lyckliga Hon eftersom hon hade barn. Men vågade. Det kändes bubbligt inuti.
Sen kom dubbla känslor. Först det rena varannanveckorslivet med sena telefonsamtal och längtan. Och så varannan vecka med vinflaskor och baguetter och film i soffan och sex hela tiden. Och sedan, kanske lite för snabbt, jag som en del i Äldstabarnens liv som lekfarbrorn på besök. Jag njöt av bekräftelsen jag fick, jag var ju ovan med barn och visade mig fungera bra och vara en glädjespridare och bra på lek. Det var ju oftast lek och kul och bekymmerslöst. Rita och bära och göra hajfenor. Alla underbara kort och glada barn. Men ändå något som började skava. Semestrar med gnäll och bråkiga barn. Höjda röster när overaller skulle på. Sura blickar från Lyckliga Hon. Svårigheten hos mig att hantera bråkiga barn.
Och sedan alla cykelturer med dagishämtningar och -lämningar. Nästan varannan gång. Och gemensam lägenhet och delade utgifter, eftersom Hon annars inte skulle ha råd med nåt mer än mat och hyra. Det var ju självklart att dela, jag ville ju bli en bra extrapappa.
Gradvis smög sig frustrationerna in. Äldstabarnet som hade så svårt att tycka om mig. Som var så gnällig och lättirriterad. Jag kom nog in för snabbt, blev för kopplad till Hons separation från pappan. Och jag irriterad och lättstressad. Frågor frågor. Prat. Vad gäller egentligen i familjen? Hur är vi mot varandra? Vad får ett äldstabarn säga till extrapappan utan att mamma säger ifrån? Lämnade rum och uppbyggd irritation över att jag inte lyssnades på. "Du kan inget om barnuppfostran." Typ. Hela relationen skavde. Sex och barn. Barn och sex. Maktbeteenden? Svartsjuka? Tankar, tankar. Bägge gör så mycket fel.
Och skratt. Lek och skratt och en aktiv extrapappa. Det också.
Sen kom Yngstabarnet. Det ledde till toppar och bottnar i förhållandet. Mycket var och blev riktigt dåligt under de åren, men annat blev bättre. I början var föräldraskapet obalanserat, jag var lite för omogen och Lyckliga Hon ville styra och lät inte mig vara pappa på mitt sätt. Vi lärde oss gradvis och agerade oftast samordnat med Yngstabarnet. Delade bra.
Ändå fanns den där irritationen så ofta hos mig. Främst mot Äldstabarnet. Irritationen mot gnället, missnöjet och de hårda orden. Mitt skyddande av mellanbarnet eller Yngstabarnet mot Äldstabarnets retande (som jag själv drabbades av min Storebror), Hons skyddande av äldstabarnet mot mig (som hon själv sveks av sin mamma och aldrig vill överge ett barn?).
Bägge skyddade den vi själva var under vår barndom. Moget? Knappast. Två föräldrar som inte kunde enas och sedan samarbeta. Kommunikationen om Äldstabarnen kraschade redan här. Alla samtal som inte blev till handling. Och så hennes irritation mot mig. Mot städning och för hårda ord. Och jag som inte kände mig lyssnad på.
Gradvis mer och mer skav om det jag inte fick påverka. Hur pratar vi trevligt med varandra hemma? Ska inte äldstabarnen hjälpa till nånting hemma? Könsaspekter, där jag faktiskt själv som man förstår saker. Mer om städning. Hur dyra kläder? Varför får inte jag vara med och påverka det när jag ska vara med och betala? Alla varför?
Det är konflikter, konflikter och ännu mera konflikter. Men också en massa försök att hitta aktiviteter med hennes barn. Ibland lyckat, ibland obesvarat. Sagoläsning. Mycket sagoläsning. Spela spel, fråga om dataspel, vara med och spela dataspel. Hänga med. Fritidsaktiviteten tillsammans med Äldstabarnet, som ofta inte blev så lyckad. År efter år av dåligt beteende från Äldstabarnet som drabbade andra barn. Som drabbade mig. Och där Lyckliga Hon bara strutsade. Och där jag tappade humöret.
Det finns en kärlek inuti. Starkast till mitt eget yngstabarn, självklar till Mellanbarnet och inte lika självklar till Äldstabarnet. Det är glas emellan oss, det saknas riktig värme åt något håll. Det har aldrig gått att lösa konflikter enkelt där.
En under många år tårögd känsla av att ha varit motarbetad. Ja, faktiskt motarbetad. Att inte ha fått chansen att bli en bra extrapappa med Äldstabarnet. Att ständigt ha burit frustrationen att inte vara lyssnad på. Skavet av den dåliga kommunikationen, dealarna som bara varit ord och inte handling. Hjälpa till att städa, uppföra sig trevligt, inte slänga skor på golvet, sätta in tallrikar i diskmaskinen. Ha trevligt hemma, vara en familj, vara ett tillsammans som alla fått vara med och påverka hur det ska vara. Smärtan i att ha blivit bemött som en människa ute efter att såra hennes barn. Skammen över alla hårda ord jag sagt. Ilskan över de tomma blickarna.
Fan vad jag kommer att sakna dom. Jag gråter här framför min dator. Kommer att sakna Mellanbarnets och mina skämt. Kramarna. Där har det nästan alltid varit lugnt, gått att lösa konflikter. Kommer att sakna Äldstabarnets större mogenhet på senare år. Jag vet inte vad jag kommer att ha för relation till dom när Isär blir verklighet. Förhoppningsvis kommer det att finnas en ömsesidig vilja att träffas. Vi får väl hitta något att göra tillsammans. Eller bara gå och käka pizza?
Min dröm är att åter dela deras liv och reda ut det som varit även med dom. Att leva i ett lugn där alla känner sig lyssnade på.
Det är inte lätt.
onsdag 1 oktober 2008
Vad vi är - en deal
Vid lunchtid på jobbet idag hände något ovanligt. Lyckliga Hon ropade på mig på MSN och ville prata. Vi har försökt få en kristid på familjerådgivningen och det har aktualiserat tankar om vad vi är och hur och vad vi vill och inte.
Efter en knapp timmes klokt chattande och ingen lunch hade vi utan bråk eller panik eller missförstånd kommit till nåt slags enighet. Tror jag.
1) Vi är inte ett par. Typ. Pussar, skedliggande och annat vill Lyckliga Hon slippa. Men vi håller illusionen uppe framför barnen och vanan är stor och sängen smal, så lite blir det ju ändå.
2) Vi vill snarast möjligt hitta en lägenhet och bo varannan vecka medan Lyckliga Hon försöker hitta vem hon är och vad hon eventuellt vill med oss. Tills dess berättar vi (nog) inte för barnen.
3) Vi är isär men inte slut. Det innebär att vi är isär i trohet och inte letar eller gör något med någon annan tills dess någon sagt "slut". Den troheten gör mig villig att vänta utan att känna mig som en lydig hund.
4) Vi går i familjerådgivning och börjar om två veckor för att prata om vårt Nu och Sen, och säkert en hel del Då.
5) Vi förhandlar fram en vuxen deal om fördelning av kostnader när den frågan blir aktuell. Tills dess betalar jag för mat men inte kläder och annat för Äldstabarnen. Och de ska städa lite grann hemma.
6) När någon säger "slut" är det slut.
Vuxet? Jag tror det. Vi har enats om många dealar som sedan brutits. Om två veckor ska vi på familjerådgivning första gången. Att berätta om dealen lär vara det första vi tar upp. Tills dess tar jag för givet att detta gäller. Jag har bett om att få Lyckliga Hons syn skriftligt för att vi ska ha tolkat allt på samma sätt. Chatten är inte sparad.
Som en störig man säger varje höst på nobelprisutdelningen. "Äntligen".
Efter en knapp timmes klokt chattande och ingen lunch hade vi utan bråk eller panik eller missförstånd kommit till nåt slags enighet. Tror jag.
1) Vi är inte ett par. Typ. Pussar, skedliggande och annat vill Lyckliga Hon slippa. Men vi håller illusionen uppe framför barnen och vanan är stor och sängen smal, så lite blir det ju ändå.
2) Vi vill snarast möjligt hitta en lägenhet och bo varannan vecka medan Lyckliga Hon försöker hitta vem hon är och vad hon eventuellt vill med oss. Tills dess berättar vi (nog) inte för barnen.
3) Vi är isär men inte slut. Det innebär att vi är isär i trohet och inte letar eller gör något med någon annan tills dess någon sagt "slut". Den troheten gör mig villig att vänta utan att känna mig som en lydig hund.
4) Vi går i familjerådgivning och börjar om två veckor för att prata om vårt Nu och Sen, och säkert en hel del Då.
5) Vi förhandlar fram en vuxen deal om fördelning av kostnader när den frågan blir aktuell. Tills dess betalar jag för mat men inte kläder och annat för Äldstabarnen. Och de ska städa lite grann hemma.
6) När någon säger "slut" är det slut.
Vuxet? Jag tror det. Vi har enats om många dealar som sedan brutits. Om två veckor ska vi på familjerådgivning första gången. Att berätta om dealen lär vara det första vi tar upp. Tills dess tar jag för givet att detta gäller. Jag har bett om att få Lyckliga Hons syn skriftligt för att vi ska ha tolkat allt på samma sätt. Chatten är inte sparad.
Som en störig man säger varje höst på nobelprisutdelningen. "Äntligen".
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
