Hudlös och sårbar dag

Det är tvärtom nu för tiden. Negativt är befriande och positivt kan göra ont.

Något hände när jag bestämde mig för att stå för min magkänsla om Hon och Barista. Att stå för att hon ljugit istället för att som klokare vore, säga att jag inte har med det att göra. Att hon försökt göra något mindre som min mage skriker är större. Det blev lugnt mellan oss efteråt. Inga slutsatser dragna, men att inte någon av oss visar bitterhet är ju bra.

Det är lugnt nu. Klokt. Vi hade ett långt, klokt samtal om hur vi gjort varandra illa genom åren. Ingen av oss gick ut i "Men du...", (nåja), utan vi berättade om det vi gjort som gjort oss ledsna. Jag kunde berätta om min känsla av försvunnen kärlek under så många år, utan att mötas av "sjukligt bekräftelsebehov". En insikt om att hennes känsla av att hon älskat inte visats i handling.

Klokt och långt prat med insikter vi gjort. Ödmjukhet och välvilja.

Då kommer den smygande på mig, känslan jag inte riktigt vill känna. Värmen och ömheten till henne, nyfikenhet och kärlek och även vilja att leva med henne. Att förlåta och börja om med de lärdomar vi gjort.

När Hon är klok och snäll och tar ansvar tror jag att hon kan älska igen, att hon lärt sig. Precis som jag känner att mycket, sex till exempel, skulle vara så problemfritt med allt vi lärt oss och det vi känner inuti.

Jag säger det. Och möts av ett varmt "hoppas ju att vi kan hitta varandra igen". Men det finns inget svar mer än det, finns ingen vilja till ett nu, finns ingen kärlek, och minimalt med nyfikenhet.

Där ligger jag hudlös och sårbar. Utan skyddet mina gjorda tecken och mina välgrundade insikter om hur illa hon gjort mig, hur hon inte brytt sig om mig. Utan insikten att jag upprepat fortsatt jaga hägringar och kärlek som inte fanns. Som om jag glömt hur jag gjort mig själv illa genom att jaga och jaga. Behovet av göra tecken talar ett annat språk.

Skyddet kastas av. Jag vågar tro på att hon tycker om mig. Vågar tro på att hon menar det hon säger. Mitt i en försiktig glädje kommer tårarna rakt ut.

Hudlös sitter jag här och försöker jobba och är mer varm i mig själv av att jag vill att Hon ska må bra och att jag vågar känna. Det är ju sån jag vill vara. Tycka illa om är enkelt. Älska i tanke är svårt. Älska i handling är svårare.

Jag håller en tumme för att snart kunna flytta. Och en till för att aldrig mer bråka med Lyckliga Hon.