Kent

Lyssnar på A Camps nya och på The Shins. Men Kentboxen lockade i MP3:n och då greps jag återigen av de vackra stämningarna i många låtar. Chans flög förbi som en viktig mening i livet och associationen gick till Utan dina andetag. Jag kunde valt någon av dem. Så många minnen, så mycket fint.

Och så plötsligt överraskas jag av lugnet, där Jocke Bergs röst står nästan stilla. Cowboys. Från Hagnesta Hill. Textrader och minnen som är jag. Nu. Självkritik. Minnen. Kärlek.

Cowboys
Jag drömde om
en barndomsvän igår
som telenäten drömmer
om svalorna i vår
Jag vaknade av bruset
från maskiner i djup sömn
Jag vaknade så lycklig
över att äntligen ha drömt

Hon vinkar genom ett fönster
Hennes mun är som ett sår
så går hjärtat mitt sönder
Det har varit ett ensamt år
Jag ska aldrig ignorera dig igen
Jag ska aldrig nånsin glömma hur det känns
Mina nyårslöften

Jag filmar nu
Stora känslor stora ord
men allt av vikt Jag säger
har Jag stulit ur en bok
Jag läste nåt om kyssar
nånting som alla vet
men som dom aldrig lyckas fånga
i filmerna man ser

Hon vinkar genom ett fönster
Hennes mun är som ett sår
så går hjärtat mitt sönder
Det har varit ett ensamt år
Jag ska aldrig ignorera dig igen
Jag ska aldrig ignorera kärleken
Mina nyårslöften

Inte som jag - inte som du, men som Vi

Mycket. Är det nu. Dygnet runt. Jobbmöten på olika orter precis hela dagarna. Fram och tillbaka. Inte en död stund. Handla, packa, tänka på kvällarna. Men nu är jag dotterlös och samlar tankarna bland allt ouppackat och tänker vidare på allt oköpt. Kökspryttlar, apoteksgrejor och lite kläder köpt idag. Hyllor och dammsugare ska fixas imorgon, innan jag åker till Lyckliga Hons lägenhet för att träffa alla barnen. Lampor, lådor, kuddar, hyllor får komma sen.

Det är stressigt i vardagen, och tankarna samlas inte riktigt som det ska.

Det har inte underlättat med alla konflikter och anklagelser. Troligen har det lättat nu efter att vi haft en sedvanligt underbar kväll och natt tillsammans. Hon säger att hon känner sig sedd nu. Men i förrgår var Lyckliga Hon inte speciellt rolig. Hon var ledsen och rädd, ja, men det som nådde mig var mycket ilska, pålagda lurar och spottande, fräsande, missförstående ord som mest var arga. Där varje sak jag sa bara missförstods och där missförstånden levde kvar. Det finns inget att missförstå i nuet. Alls. Inget förbjudet.

Jag "kanske misstror din och min förmåga att leva som par ." Så sa Lyckliga Hon, och det blev alldeles kallt inuti. Hon pratar om stänga av, skydda sig. Och jag märker det genom en argare ton, färre kärleksbetygelser. Det känns inte bra. Alls bra.

Vad min älskade, fina Lyckliga Hon har svårt att förstå är att jag är här med henne och vill vara här resten av livet
för att varje del av mitt hjärta känner det
för att varje skrymsle av hjärnan vet det
för att jag vet att ingenting någonsin kan vara tråkigt eller förutsägbart med Lyckliga Hon om vi bara har tid tillsammans
för att jag lärt mig att jag inte vill känna skit inuti, inte vill ha något att dölja, inte vill behöva titta över axeln för att jag är rädd för att det förbjudna ska upptäckas, inte nånsin mer vill känna mig som en skit som bara tänker på mig, eftersom jag inte är sån.
för att jag så länge fått skit och själv känt och sett hur jag inte vill vara. Jag har blivit lurad, blåst, sårad, varit den som fått alla hårda ord om misstänksamhet, där skulden och medvetenheten om det feliga, fick göras till anklagelser om den andres brister för att skyla över det man vet att man själv döljer. Jag har blivit sårad och så ofta tänkt "Sån vill jag aldrig bli."

Ingen av oss borde någonsin höja rösten. Borde någonsin bli arga. Borde någonsin missförstå. Borde nånsin tysta ner. Inte slänga lurar i örat.

Så många saker vi prövat som inte blivit bra.

Borde älska. I tanke. I handling. Inte stänga av. Inte skydda.

Så fort vi träffas är det bra.

Vilket innebär att vi uppenbarligen har en del att lära för att bli trygga på avstånd.

Kärlek är som livet. Svårt men lätt.

Diagram över glädje

Människor som spridit extra glädje i mig senaste dagarna uppdelat på kön:

Kvinnor: 5
Hon (Livet)
Dottern (skratt och ömhet)
Laleh (bra skiva)
Nina Persson (bra skiva
Humlan (kort men bra prat)

Män: 3
Storebror (okomplicerat men kort)
Laptop (trevlig middag i hans nya stad)
Matt Bellamy (Muse)

Trött, Njut, Längtan

Trött på...
...packa. Och bära. Och packa upp.
...att det ständigt kommer nya kassar och lådor
...att vara otränad
...att inse att det finns mer grejer kvar i gamla lägenheten
...Comhems bredband (efter två dagar)

Njuter av...
...att varje sekund med Lyckliga Hon känns viktig och närvarande
...ensamhet
...att längta
...den lugna konfliktlösheten med dottern
...träningsvärk
...Spotify

Längtar efter...
...ensamtid med Lyckliga Hon
...att prata semester
...att få hälsa på i Lyckliga Hons lägenhet och vara hela familjen
...mina nya möbler
...inflyttningsfest
...regelbunden träning

Tavlan av Hopper skulle jag gärna ha på väggen. I original.

Dagens ret - stinkande kvinnor

Jag skrev om den stinkande mannens två skepnader: svett och rakvatten*. Nu har tiden kommit för att granska, hänga ut och riktigt skärlukta en obehaglig företeelse i vår värld: Den stinkande kvinnan. Hon kan förstöra både biobesök, bussresor och fester.

Hon kommer i många skepnader. Hon har oftare päls än genomsnittet, hon är oftare äldre - eller yngre, men alltid med en gemensam nämnare: Parfym**.

Jag har ett känsligt luktsinne. Jag kanske är defekt, överkänslig eller luktgnällig. Men ett faktum är att de flesta kvinnors parfymer stunker rejält. Det är möjligt att kvinnorna själva tycker att parfymen luktar jättegott, och det är väl viktigt, men mitt i detta tunga moln av osande, stinkande parfym, tror jag inte att dom känner någon lukt. Jag ser några viktiga grupper utkristallisera sig.

- Hudkrämsparfymstanten. Vanlig hudkräm från Apoteket har en rätt neutral parfymering. Men i tantparfymer tiodubblas den här parfymen i räckvidd, så att molnet boffar tio meter runt dessa tanter. På bussar, tunnelbanor eller spårvagnar finns det ingenstans att gömma sig. Parfymernas boogie woman når mig överallt. Usch. Dom finns överallt.
Jag har väldigt svårt att tro att jämngamla gubbars doftsinne är SÅ avtrubbat att dom tänker "Wow, vad hon luktar gott". Men jag kan ha fel.
Att hålla utkik efter för att undvika: Gammal tant med handväska.

- Tunga opiumtanten. Här kommer den tunga, sövande opiumstanken in. Att hamna bredvid en sån tant på bussen är att inte ens få sitta vaken, trots de hostattacker som drabbar mig under resan. Jag tror att raggningsknepet är som träklubban var för män på stenåldern. Gubbarna somnar och kan sakta ledas hem till sängen.
Att hålla utkik efter för att undvika: Lidingömelittor och päls.

- Tånnisarna. Här kommer parfymstanken i olika karaktärer. Tånnisarna kan också vara allt från 16-åriga invandrartjejer till 25-åriga juridikstudenter, men den gemensamma nämnaren tenderar att vara att de använder mycket parfym.
Att hålla utkik efter för att undvika: Unga kvinnor.

Det finns parfymer som luktar gott. Självklart. Lyckliga Hon har fått pröva sig fram mot min känsliga näsa och landat i en väldigt väldoftande parfym, liksom tvål och hudkräm. Jag har för mig att den bygger på ren tvätt.

Fan vad gnällig jag är idag. Jag känner mig ren inuti!

Fotnoter:

* Två viktiga subgrupper av stinkande män glömdes bort. Tånnisar med sitt överanvändande av rakvatten och rent allmänt, manlig fotsvett. Två hiskeliga saker som tvingar fram mycket hostande och försök att byta plats utan att det märks.

** Jag tål inte cigarettrök. Allt annat lika förvärras min vardag av rökare. Cigarettrök står för en majoritet av min konsumtion av astmamedicin och nässpray. Det gäller särskilt de tunga tantparfymerna, som liksom luktar rök även om personen inte röker.

Ombytta roller - trögrörligt inre

Det är märkligt det här med ombytta roller. En utmaning för mig och Lyckliga Hon att ta oss förbi. Det ger ju stora möjligheter till empatiskt rollövertagande att vi båda varit syndare, snokare och sårare. Nu är det Lyckliga Hon som är omotiverat rädd för min vänskapsrelation med Tonträff. Det får henne bland annat att skriva en blogg som använder ord jag skrev för snart en månad sen, ord som inte är det minsta aktuella idag. Jag undrar varför.

Vi återvänder i tiden. Det är innan jul. Lyckliga Hon har använt nästan ett år åt att försöka skapa distans och köra iväg mig från sig. Hon har någonting med Barista som hon inte vet, som inte känns bra, som är förvirrat och obalanserat. Men som ändå är, eller kanske ska bli. Det är i detta skede Tonträff dyker upp. Inga problem så långt.

Nej, en annan sak först. Jag byter namn på henne. Hon fick sitt namn eftersom hennes språkbruk och sätt att skriva mejl avvek från allt annat på Spraydate. Hon associerade och skrev och skrattade på rätt sätt. Därav namnet. Härmed är Tonträff omdöpt till Mumindalen för att hon gillar Tove Jansson. Det finns en given förstaplats bland människor som haft tonträff med mig i kommunikation och det är Lyckliga Hon.

Tillbaka till jul. Ingenting i hela världen kunde få mig att tro att Lyckliga Hon ville annat än bort. Jag befann mig på Spraydate, mest för att söka kvinnor att prata med, jag var ärlig med att jag var på väg ur en relation. Då dök Mumindalen upp och väckte intresse. Rätt snart var vi inne i en väldigt lite men flirtig ton. Mest såg jag en intressant människa och vän.

När Lyckliga Hon ändrade sig och ville ha mig igen, hade jag just förlikat mig med att kvinnan jag ville ha (Hon) inte ville ha mig, och börjat se fram emot ett nytt liv. Och plötsligt säger Lyckliga Hon att hon vill ha mig igen.

Fort gick det. Det blev mycket tankar där. Min inledande tanke var "Wow". Kroppen och själen pirrade verkligen elektriskt av den första kyssen och de där två dagarna hos min mamma är för evigt inristade i minnet som extremt vackra och fina. Men samtidigt sa jag hela tiden "Vi ska inte, vi ska sära, vi ska vara slut. Vi måste hitta varandra på andra sidan. Sära först." Och Hon höll med.

Samtidigt ser jag efteråt att jag tonade ner tonfallet till Mumindalen men ändå höll kvar en dubbelhet. Det fanns lite, men mindre, flirtig ton kvar. Lite av kanske nån gång men inte nu. Jag har funderat mycket på varför. Längesen känns det.

Det känns så länge sen. Det är väl som jag sa till alla då när jag och Hon blev par igen. Några månader och några veckor är väldigt lite ställt mot elva år.

Nu ser jag inte annorludna på Mumindalen än på Humlan. En trevlig, rolig människa som jag tror att jag kommer att ha kontakt med. Vi har pratat om att vi kan träffas även med Lyckliga Hon. Jämngamla barn finns, och jag tror det kan bli jättebra. Jag vet var jag är hemma och därför blir jag frustrerad när Lyckliga Hon lever i det förflutna.

Nu går vi all in i nuet. Ikväll kommer Hon hit till mig och dottern. Förkylning och resor har gjort att vi haft fem nätter utan varandras hud. En stor, viktig mening med livet är borta från min vardag. Längtar.

Tamejfan vad jag längtar

Fem nätter utan.
Jävla flyttbestyr.
Jävla förkylning.
Jävla jobbresa.
Bara några timmar kvar.
Sen kommer Hon.
Bara några timmar till.
Sen kryper vi ner.
Hud mot hud.
Hand mot mage.
Läppar mot läppar.
Svett.
Längtan.
Lugn.
Kärlek.

Längtan

...efter värmen under natten
...efter de mjuka läpparna som aldrig får nog
...efter känslan när bägge vill krypa nära både vakna och sovande
...efter tryggheten att ligga isär och ändå nära
...efter blicken som tittar på mig som ett lyckligt barn
...efter tid att prata ut, prata färdigt
...efter att slippa rädslan
...efter trygghet, mer, bättre, lugnare
...efter att bara vara
...efter tid bara vi, en hel kväll och natt
...efter sex, mjukt, busigt, lugnt
...efter en semesterresa någonstans med bara Hon
...efter semester alla fem
...efter glädjen i en blick när vi träffas

TV är bäst utan reklam

Jag ser på teve och blir glad. Public service när den är som bäst.

Först intervjuprogrammet med Lars Winnerbäck. En fantastisk närvaro och intressanta tankar om och av Winnerbäck, och minnen av en både glädjande och storgråtande konsert i somras. Scenen när Miss Li börjar gråta på scenen är stark.

Sen är det Mästarnas mästare. För mig som såg Superstar på 7o-talet (läs hos Lotten) och upplevde Ricky Bruch kasta medicinbollen i väggen, och som sett så mycket idrott i mina dagar, blir jag glad av ett TV-program som lyckas riktigt riktigt bra på att ge mig möjlighet att få se dessa idrottsmän både prata och visa att dom är duktiga.

Människor som faktiskt är bra på något, som är kända, sitter och pratar, berättar, dryftar och gråter (Erika Johansson) av varandras berättelser. Jag får se gamla filmer och minnas. De blir personliga framför filmerna av sina minnen. Ställer nyfikna, intresserade frågor till varandra. Tävlingarna är mittemellan Robinsonlöjliga och sådär (pingisen var roligast). Men det är inte det viktigaste. Det viktigaste är mötet mellan dessa duktiga idrottsmän, som man sett så ofta men aldrig hört prata eller berätta om varandra som människor.

Första såg jag på nätet, andra ser jag nu. Jag är såld.

Alla älskar Ara. En trevlig prick. Envis men snäll. Hoppas han inte åker ut.

Asocial?

Två nätter i nya lägenheten och en med Lyckliga Hon och resterande familj. Uppackning är nästan klar. Flyttlådor ska till källaren. Rinnande näsa och snörvlig hals har gjort att jag varit hemma och sovit och packat upp om vartannat.

Jag inser en förvånande tanke. Jag är asocial.

Visst har jag pratat i telefon med Tonträff och Storebrorsan och Storasyrran och chattat och sovit hos Lyckliga Hon. Men främst har jag njutit av att gå här och lyssna på Kent och se på nedladdade TV-serier och bara vara tyst ochse molnen flyga förbi utanför mina stora fönster.

De där mejlen till vännerna på Facebook som blivit liggande i flytten, är ännu oskrivna. De där bloggarna som skulle skrivas är ännu oskrivna.

MSN har inte ens åkt på. Vänner som dykt upp när jag stått som offline har förblivit oanropade.

Allt har sin tid. Tystnaden var tydligen det viktigaste för mig i nuläget. Asocial var vad jag behövde. Lugnt inuti är det.

Nåja, jag ska inte överdriva. Hade jag varit frisk hade jag allt åkt hem till Lyckliga Hon inatt. Jag har sovit gott på nätterna, men nånting kliar i händerna av längtan efter hennes lena hud. Mina öron längtar efter dotterns skrattande högprat. Allt har sin tid, och det har sin tid snart.

Och när sjukdomen väl är över tror jag säkert att jag är sugen på att after worka med Fredagsmejlarn , Popstjärnan eller Rage. Sen. Snart.

Papper

Papper överallt.
Rad efter rad av varumärken.

Flyttlådor av papper.
En vägg märkt Ikea med blåa ränder.

Pappkassar märkta Hemköp.
Dubbla rader längs fönstret.

Raderna minskar gradvis.
I min tidsplan är jag klar ikväll.

Adressändring är papperslöst.
Mejl efter mejl utan ordning.

Böcker sätts upp utan ordning.
Sortering är en senare fråga.

Jag glömmer kaoset i dotterns rum.
Hyllor, skrivbord, garderob i beståndsdelar.

Skruvar är på drift.
Spånskivor kan ha spruckit.

Jag går tillbaka till papper.
Nyss hittade jag en reservplupp till hyllan!

Bok efter bok.
Kärlek och längtan.

Ensam med hög musik

Ensam i nya lägenheten. Saker har burits av snälla vänner och släktingar och en älskad partner har hjälpt till i sitt krassliga tillstånd. Allt flöt på så bra och alla var iniativrika och hjälpsamma. En smidig flytt, ganska enkel och välordnad.

Dottern har varit kramig och längtig och glad. Hon ringde och var sprudlande sprallig och allt känns så fint så fint. Jag blir nästan lite försiktig av hur bra det känns.

Nu sitter jag i nya lägenheten och spelar hög musik. Jag tackar teknikutvecklingen för att laptop och datorhögtalare gör inkopplingen av musiken så mycket snabbare.

Jag småpetar bland kökslådor och skulle vilja hitta Den Där Påsen där piggarna till bokhyllorna ligger. Men den dyker inte upp. Papperskassarna fyller golvet så att allting är som ett sånt där pussel med 25 rutor. En är tom och allt måste flyttas i sekvens för att kunna flytta nånting.

Jag ger upp och lämnar kaoset. Vare sig bokhyllor eller säng går att fixa idag. Jag flyttar det till imorgon och går hem till min älskade Lyckliga Hon och dottern och sönerna. Jag trivs så bra i min ensamhet och längtar samtidigt intensivt hem.

Det bästa av två världar. Så känns det. Särbo, men i relation. Själv men tillsammans. Nu, längtan, värme.

Fint som fan det här!

Dagens ret - män som luktar illa

Dagens ret. Jag retar mig på medelålders män i skrynkliga kavajer som försöker se välklädda ut men som inte duschat och därför luktar inpyrd svett. Och jag retar mig ännu mer på de män som försöker skyla över dessa hygienbrister genom att dränka sig i stinkande rakvatten. Sen blir jag förvirrad om vad jag retar mig mest på.

Jag hamnade bredvid en man på ett möte häromdagen. En mellanchef på stället där jag jobbar. Jag har träffat honom förut men inte suttit bredvid. Eller, jag ska inte skräda orden, det här är ett ret. Jag har sluppit sitta bredvid honom. Jag blev paff över att denne man, chef och ledargestalt, stank som en gammal gubbe. Svettstanken var närmast outhärdlig, och så tydlig att han måste ha vetat. När jag rotar i min näsas minneskamrar och gör en enkel matematisk kalkyl kommer jag till slutsatsen att det inte kan handla om en utan om tre dagar utan dusch.

Jag satt och funderade på hur jag skulle hantera situationen. Skulle jag fejka ett telefonsamtal och gå ut? Bara vila lugn och tänka på att mötet inte skulle ta mer än en timme? Jag valde det sistnämnda.

En tvångstanke kom över mig. Jag, på grund av astmaproblem, använder inte och gillar inte rakvatten, tänkte på att han kunde gjort människors vardag lättare genom att ta lite rakvatten. Lite som en adelsman på solkungens hov. Stinkande men pudrad och parfymerad. Sen tänkte jag på vilket gubbigt, stinkande rakvatten han hade valt. Bilförsäljarrakvatten, ni vet. Så ändrade jag mig. Au naturel är faktiskt att föredra.

En reflektion ur genusperspektiv är varför det nästan bara är män som har dålig hygien. Och varför. Nåt i vår barnuppfostran misslyckas tydligen.

Att reta sig genomtänkt

Bloggar och krönikor har ofta ett vanligt tema: Att reta sig.

Jag läser bland annat rolige bloggaren Bloggfrossa och andra jag inte kommer ihåg just nu, inklämd mellan papperspåsar och flyttkartonger. Han är bra på att reta sig - att med ironisk distans reta sig på småsaker i vardagen och välartikulerat skriva om detta. Jag tycker verkligen om bloggar och fikabordskamrater som gör ungefär som Seinfeld, eller som karaktären George i serien - retar sig järnet på någon företeelse och sågar den snyggt och fint.

Det är roligt, eller tragiskt, beroende på hur det görs. För att själva retandet måste ske på rätt sätt. De gamla grekernas uppdelning om retorik får hjälpa mig på vägen. (

Till att börja med. Du måste vara någon jag tror kan reta sig på ett begåvat sätt. Förtroendet mot läsaren är viktigt. Men förtroendet kan också skaas genom argumenten. Tänk på Birgit Friggebo. Hon låg på minus och försökte sig på något som målgruppen inte fattade.

Sen: Du måste vädja till läsarens känslor för att få dem att dela din upprördhet. När Martin Luther King talar om sin "dream, deeply rooted in the american dream", är det ett av mina bästa exempel på hur man vädjar till känslan är ett av de sämsta, eftersom hon inte fattade att folket i lokalen inte visste vilken låten var. Den personliga känslan måste bubbla upp ur texten och väcka min vrede eller ironiska distans.

Slutligen: Kloka, välgrundade argument. Ska du reta dig räcker det inte med att du är en förtroendefull person som kan visa upp din upprördhet för läsarna. Nej, du måste visa att det fenomen du retar dig på är viktigt, felaktigt, dåligt.

Jag har förut varit så upptagen av att älta min relation att jag glömt att slänga ur mig ironiska ret åt olika håll. Nu när friden och tiden är större tror jag att mina ögon kommer att titta piggare omkring mig i tillvaron.

Det finns ju så mycket som tål att reta sig på. Och hylla. Det bubblar redan inom mig. Goda förebilder finns ju.

Mycket

Det finns en bra tendens i livet just nu. Det är mycket lyckliga slut.

Det där Stora Stressande Projektet på jobbet som drog igång efter nyår med möten och deadlines, som kändes lite utanför kontroll. Det blev bra. Det blev uppskattande mejl när Det Första Stora Mötet väl hade hållits.

Väckningen som var så bråkig, men som blev till en glad dotter som kvittrande lämnades på skolan under bekymmersfritt och längtande prat om den nya lägenheten och längtan efter att både vara själva och få dit mamma på nätterna.

Den bråkiga inledningen av en nattning som blev en så närvarande och mysig bokläsning och lite småprat innan hon somnade snabbt.

Alla myckna flyttlådor och kassar som står överallt kommer såklart också att av någon magisk kraft bli till färdigpackade och uppackade lådor. Ska bara samla lite mer kraft.

Det blev till och med ett riktigt lyckligt slut på dagen för mig och Hon. Inte sånt man väntar sig med en sjukling bredvid i sängen.

Allt jobbigt går över snabbare, inte minst med dottern och Hon. Väldigt mycket snabbare. Stressen runt jobb och flytt och bank och allting gör att jag stressäter lite. Men eftersom jag bara stressäter goda saker blir det ju lyckligt även då...

Livet är fint mot mig och jag är fin mot livet.

Spinnande katt

Jag lägger mig till ro i den soffa som snart inte kommer att vara min och låtar tankarna landa och känner allt detta lugn och den fina tryggheten. Lyckliga Hon sitter med sin nya laptop och jag med vår gamla. Överallt står flyttkartonger och påsar och vi har fixat och donat och burit i helgen.

Vi har bägge en löjligt stressig vecka att se fram emot på jobbet, Lyckliga Hon är sjuk både här och där och vi har ätit godis och myst hela helgen. Massor som skulle blivit gjort är ogjort.

Men inget kan stressa mig nu. En helg där massor hade kunnat gå fel och bli bråk eftersom vi bägge just är stressade på jobbet. Där en flytt ska fixas, bokas, packas, bäras. Där dottern är sprillig och lättbråkig. Där småsaker strulat.

Men där ännu mer har retts ut. Med mejl från farliga vänner som var raka och varma. Med släktingar som hjälper till. Med känslor som inte längre är rädsla utan lugn.

Spinner av känslan att det finns ett knä att lägga mitt huvud i, och att jag snart kommer att sitta i min lägenhet och längta men trivas i min ensamhet.

More cowbell...

Skratt kan, precis som kärlek, bara skrapas på ytan om varför något är roligt. Det måste kännas och bubbla. Idag skrattar jag både inuti och utanpå.

Det är mycket att fixa, snart flytt, och det är överdoser av ömhet och en helt underbar dag. Både jag och Frun bubblar och skrattar inuti.

I en paus letar jag nätet runt efter "Even more cowbell"-sketchen från Saturday Night Live, och hittar en okej variant. Det saknas nog en del repliker, men jag hittar ingen bättre.

Här finns i alla fall hela sketchen som en ljudfil.

Vad är det som är så roligt? Den visade magen, Christopher Walkens coolhet, att han heter Bruce Dickinson, eller att bandbråken handlar om att koskällespelaren tar för mycket plats, eller hur indignerat Ferrell för över skuldkänslor till resterande bandet? Jag vet inte, men roligt som fan är det.

"We stand here staring at rock legend Bruce Dickinson. And if Bruce Dickinson wants more cowbell, we should probably give him more cowbell."

"Guess what? I've got a fever. And the only prescription is more cowbell."

Fyra ord

Stillhet
Att natten är stillhet
är somna sent
är närhet
Att när lampan släckts krypa nära
ligga bredvid och lukta
när vi vaknat krypa närmare
ligga bredvid henne och känna
ligga där och vilja ligga kvar
Stillhet

Nattsömn
Att sova gott
Att somna lugn
Att somna trygg
Att somna glad
Att somna fnittrig
Att somna svettig
Att sova hela natten
Att vakna och längta
Nattsömn

Trygghet
Att känna att detta är
Att känna skillnad varje dag
Att känna att livet är varmare
Att känna att värmen är större
Att känna att småsakerna är mindre
Att känna att nuet är finare
Att känna framtid
ouppfylld framtid
Att känna att inget är bråttom
Trygghet

Lust
Minnet av en kyss som brände
Minnet av ännu en kyss som brände
Minnet av tårar som rann på min axel
Minnet av en hand som smekte
Minnet av två veckor
Minnet av ännu mer av samma
Minnet av lekfullhet och leenden
Minnet av det som ännu inte varit
Lust

Ett nytt år

Återanvänd men ny.

Vad gjorde du 2008 som du aldrig gjort förut? Sålde en lägenhet och var isär från Lyckliga Hon.

Håller du dina nyårslöften och ska du ge ett för 2008? Mitt nyårslöfte är nästan alltid att bli stabilare och att träna mer. Det första är uppfyllt. Rejält. Det andra påbörjades runt jul.

Fick någon i din närhet barn? Ja. Ett syskon.

Dog någon i din närhet? En kollega.

Vilka länder besökte du? Skottland.

Vad skulle du vilja ha 2009 som du saknade 2008?
Allmänt: Fred och en vettig framtid i frihet från israeliskt förtryck för Palestina.
Trygghet i relationen med Lyckliga Hon och andra signifikanta.

Vad var din största åstadkommelse?
Att landa tryggare i mig själv och därmed ge relationen med Lyckliga hon en andra chans.

Vad var ditt största misslyckande?
Alla dumma ord jag sagt till dottern och frun.

Vems beteende förtjänade att firas?
Alla som är i Gaza och ger humanitär hjälp.

Vems beteende gjorde dig ledsen eller arg?


Lyckliga Hon.

Var tog det mesta av dina pengar vägen?
Boende.

Vilken låt kommer alltid att påminna dig om 2008?
Lulling for lullabies, Kleerup och Titiyo.

Bästa filmer 2008?
No country for old men, Batman.

Vad önskar du att du hade gjort mer av?
Jobbat effektivt, lugnt skådat tillvaron runt mig.

Vad önskar du att du hade gjort mindre av?
Grälat i min relation.
Slösurfat på jobbet.

Favorit TV-program?
Häxan Surtant.

Vilken var den bästa boken du läste?
Tomas Böhm, Kärleksrelationen.

Vad gjorde du på din födelsedag?
Mat med familjen.

Hur skulle du beskriva din stil 2008?
Kulturjournalistskrynkligt.

Hur höll du dig ifrån att bli galen?
Terapi och vänner.

Vem saknar du?
Några gamla vänner.

Vem var den bästa nya personen du träffade?
Tonträff, även om jag ännu inte träffat henne.

Berätta om en värdefull läxa du lärde dig 2008.
Lita på magkänslan.

Lärde du dig något nytt under 2009? Ja, mer trygghet genom kloka insikter om min egen otrygghet.

Vad vill du lära dig under 2009?
Genom mer medveten närvaro undvika slacker-perioder på jobbet eller socialt.

Du är bäst pappa!

Dottern spelar relationsspel på datorn och skapar den hela familjen med mamma, pappa och dotter. Det väljs frisyrer och outfits. Hon är glad och sprillig och allt känns fint.

Själv sitter jag bredvid och går in på nätet och skänker en ganska väl tilltagen summa till Röda korset. Jag berättar för dottern att jag skänkt en slant till de barn som dör och skadas av Israels terroranfall i Palestina. Ett stort leende skiner upp med ett:

Du är bäst pappa!

Det är rätt mycket som är bäst just nu. Dottern som skrattar glatt och katten som vält i en hög på golvet och sover.

Livet, kärleken, lugnet

Paret har lärdomar kvar att göra. Mönster ligger nära att återskapas, ibland med ombytta roller. För mycket rädsla och för lite lugn. Men så väldigt mycket kärlek att det också bubblar över. Jag är hemma, med den människa som är mitt finaste nu, största trygghet och vackraste framtid.

Jag letar upp Maria Wine, som var med redan på bröllopet då för länge sen. Jag smakar på mitt eget lugn och känner att jag vet, känner, trivs i det lugnet och vet att vi finns, att vi vill. Lärdomar finns kvar att dra, insikter att förverkliga. Det kommer.

Kärlek
men inte den som springer
på glödande fötter, till och från snabba möten
jagad och jagande
sårad och sårande.
inte den som lever högt på ständigt
smärtsamma avskedstaganden
utan den kärlek
som ger trygghet och vila
som värmer och värnar
och endast har ett enda avsked att frukta:
dödens

Kärlek
men inte den som knappast hunnit stilla sin längtan
förrän en ny uppstår
inte den hetsigt hetsande
piskade av begärens krav
oftast mer plågsam än ljuvlig
inte heller den ångestfulla kärleken
som är rädd för att bli bränd
och samtidigt rädd att inte få brinna
utan den milt flödande kärleken
den som vågar vila
och när tid är
störa den utvilade

Kärlek
som är att vakna tillsammans
och möta den blåögda morgonen
att utbyta leenden som värmer och värnar om den nya dagens framtid
att på resan genom dagen
vila tillsammans på klockslagens små väntstationer
och inta gemensamma måltider
upplysta av lingonsyltens röda glädje

De dagliga skavsår vi får och ger
den dubbelsidiga smärtan
som värker inom oss
och som vi övervinner hos varann
den osynliga skyddsängel
som kammar ut irritationens snår
övermättnaden som hotar med tomhet
men botas genom att var och en
drar sig tillbaka till ensamhetens nödvändiga oas
rätten att vara frånvarande i var sitt drömland
glädjen att vara närvarande i
varandras liv -
detta är kärlek.

Ett år som gått

Tolv meningar om 2008
Nytt år med optimism om en nystart.
Förstörd av frånvaro och svartsjuka.
Alla ord på familjerådgivningen som var meningslösa, men ändå inte.
Kärlek som förstördes av att inte försöka.
Min egen resa skjuten på framtiden eftersom jag inte vågade.
En otrohet blev känd.
Och inget förändrades.
Mönster.
Slut.
Anspänt och förhastat.
Jag landar i min egen trygghet.
En jul där all kärlek och klokhet exploderade.

Vett att skämmas med stolthet

Tänk tillbaka på dina kläd- och frisyrförsyndelser genom åren. Vilka skamfläckar och stoltheter har du i garderoben? Och hur många år dröjde det innan du verkligen hade gjort upp med det fula? När du kunde säga "Skitfult" och inte försöka försvara dig. Tänk dig för, det finns ofta fotobevis.

Vi killar som var med på 80-talet har alla våra hockeyfrillor att skämmas för. Ja, jag hade den, och jag hade den längre än jag egentligen skulle velat. Jag får ett förläget utseende när jag ser bilder av mig själv. Och jag blir förlägen när jag ser män i min egen ålder som inte riktigt lagt hockeyfrillan bakom sig. Ni vet, som om pengarna hos frisören tog slut när det skulle klippas baktill. Få har den på riktigt, även om ungdomshockeyn gjort sin comeback på senare år. Låt dem hålla på. Jag pratar om oss runt fyrtio. Ärligt. Det är rätt avslappnat att se någon ha en riktig hockeyfrilla, men då bör loafers ingå i konceptet. Det är ju tryggheten som räknas.

Själv hade jag loafers med tofs runt 16. Jag har aldrig haft loafers sen dess och kommer aldrig att ha heller. Annat jag aldrig kommer att ha: Kort kavaj, breda axelklaffar, polotröja med guldkedja utanför, fiskbensmönstrad lång rock. Vadan detta åttiotal jag så gör upp med?

Varje extrem modeyttring vi påfåglat oss i, leder till ett efterarbete att förlika sig och lägga bakom. Innerst inne kanske jag skäms men vill också stå för den frisyr jag hade. Men det kommer en dag när frisyren väcker förlägenhet och en insikt att vilja säga. "Ja, det var kanske lite fult. Men så illa var det inte. Och alla hade hockeyfrilla."

Ni hör. Utan personligt ansvar.

Klokheten inträder vid det tillfälle då jag kan säga att jag hade den, tyckte den var snygg då, men att jag kan skippa kanske men utan att skämmas för mig själv. Det som gör ondast i efterhand är att inte ha varit sig själv, att ha spelat en roll man inte trivdes med.

Så, hur många år går det innan man med en stolthet kan göra upp med en ful frisyr, ett par fula glasögon eller et tpar kalsonger utan på byxorna? Vissa saker känns pinsamt daterade fort, andra väcker hårdnackad lust att försvara i många år efteråt. Kan det vara så att det allra fulaste måste försvaras hårdast? Det enda jag vet riktigt säkert är att mitt gamla körkort och vissa kort från tonårstiden är måttligt roliga att titta på. Det tyckte jag väldigt tidigt, men jag stod på mig, försvarade. Ojdå.

Jag får viss moralisk upprättelse av förbrytarlooken några år senare med oklippt hår och lugg ner till hakan. Långt och ovårdat never goes out of style. Mera jag.

Jag tror att det bakom min syn på hockeyfrillan ligger en syn på min egen identitetskris. Jag blir för mig själv en symbol för att jag inte våga hitta och vara mig själv, utan försökte vara någon annan. Jag smakar på tanken och tror jag har rätt. Jag ser att jag nog hade velat skaffa det där långa håret tidigare.

Att försöka vara många sig själv blir lätt förvirrat.

Glitterögon

Kan ett öga glittra, eller är glitter i ett öga bara avspeglingen av fint ljus och en spegel av ansiktsuttrycket? Är poesi verklighet? Är verkligheten poetisk? Självklart.

Lyckliga Hon skrev om guldglittrande ögon när jag ser på henne. Själv pratar jag gärna om det glitter som sprider sig i Hennes ögon och hela hennes ansikte när hon ler mot mig. Det leendet strålar mest hela tiden nu. För mig som sett det utebli och sett det spelat istället för ärligt kan jag bara säga. Oj vad den kvinnan kan le. Mun och ögon kan utstråla både glädje över mig och oss och stolthet över sig själv.

Ögon har svårt att ljuga fram glädje.

Hon har nu fått en konkurrent i förmågan att glittra med ögon. Stackars dottern har varit förvirrad inför separation. Det har lett henne till en stor stor mammighet och ett instabilt humör.

Jag och Lyckliga Hon resonerade igår om öppenhet och ärlighet nu när vi är ett par igen. Vi kom fram till att det inte känns bra att inte berätta för vare sig dottern eller andra om Vi, Vårt, Oss. Att vi känner oss så säkra som vi kan.

Efter en bråkig väckning låg vi där i sängen med dottern mellan oss. Vi pratade lite, och sen berättade vi att vi ska flytta isär, men att vi åter pussas, älskar, ska vara gifta, är ett par. Den tystnad som inträffade när dotterns ögon pendlade från mig till Lyckliga Hon och tillbaka och tillbaka igen, slår det mesta. Glitterögon från en lycklig dotter. Vi fortsatte berätta om vårt behov av att vara ifred och att kunna ägna oss helt åt dottern. Glitter från åtta ögon. (En katt också)

I dotterns glittrande ögon fanns ingen fara alls. Där fanns all längtan efter ett rum med guldstjärnor och hennes och pappas lägenhet dit mamman, frun, brorsorna, ska komma på besök. Längtan efter alla dessa Vi, efter oss. Bara dottern och jag. Och de andra.

Livet känns helare och allt lite ärligare och enklare. En sten visade sig vara en guldklimp och glittar nu i mina ögon. Nu ska jag packa flyttlådor.

Prata klokt verkar klokt

Ett Lyckliga Vi igen, och när det trots en försiktig rädsla från mig (där kärlek på riktigt kommer att lugna det), och viss rädsla för att jag inte vågar älska fullt ut, så är vi här och vill det och har våra drömmar om resor och värme och samtal i framtiden. Inget förljuget mot någon.

Och vi ska berätta för barn. Imorgon. Vi ska stå för vårt behov av att vara isär, och vi ska vara så underbara och närvarande föräldrar att dottern kommer att trivs bara av den anledningen.

Men en del grejer om kommunikation skaver. Tystnader som inte borde. Halvkvädenheter som inte borde. Jag har funderat på det där med pratande. Det är en tanke jag skrivit om förut.

Det blir alltid fel ibland i en relation. Något blir ledset, något blir missförstånd, någon blir ledsen. Frågan är vad man gör då. Säga, tror jag på. Jag tror på att ta det som hänt på allvar. Vad som än hände förtjänar bägges upplevelse att tas på allvar. Bägge delar ansvaret för det som hänt och bägge delar efterarbetet. Men samtidigt ska vi inte bära varandras bördor och tillfredsställa varandras behov.

Alltså är särandet viktigt. Diskutera det som hänt utifrån att det är två personer som bägge ska ta ansvar och lära sig.

Exempel: Partner 1 har blivit ledsen.

Partner 2: Gjorde jag något fel?
Partner 1: Ja. Ditten.
Partner 2: Okej, jag förstår. Har du någon överkänslighet runt Ditten?
Partner 1: Ja, relaterad till mina minnen av Datten.

Äh, va fan, jag tror jag fattar och jag tror ni vet det bättre än jag gör. Att bägge inser att de själva har ett ansvar för allt som händer är jätteviktigt. Det vet vi. Det har jag och Hon vetat ett bra tag. Men vi har varit så upptagna av att skylla på varandra att själva konceptet aldrig fungerat. Ett dugg.

Men nu verkar det bra. Definitionerna är få, tydligheten större och ansvaret definitivt större. Lovande.

RIktigt förbannad

Jag måste bli politisk här på bloggen. Det går inte att hålla igen idag.

Israel har i fyrtio år terroriserat, och nu i dagarna först bombat sönder och nu invaderar man Gaza. Hamas har skjutit raketer, jajamen, men Israel är obestridda världsmästare på att ge ordet övervåld ett ansikte.

I Godmorgon världen idag intervjuades en norsk läkare som arbetar på ett sjukhus i Gaza. Han hade varit i Libanon på 80-talet, och kallade detta för det värsta han nånsin sett. 45% av de skadade var kvinnor eller barn. Han berättade om det hemska att Gaza är så inringat av ockupationsmakten att det inte finns någonstans att fly.

Tydligen ringer israeliska armén och förvarnar när de ska bomba eller anfalla. Jättebra, när du är instängd. Ducka under bordet och hoppas att vi inte spränger sönder ditt hus, liksom. 45%!

Mina tankar går till de fattiga och utsatta i Gaza. En gång ivägkörda från det land de eller deras förfäder bodde i för att bo i flyktingläger i andra länder. Sedermera ockuperade. Ständigt kringskurna och ständigt fråntagna de möjligheter som finns att bygga upp en fungerande ekonomi och samhälle. Och bakom allting ett styre byggt på våld och destruktivitet.

Nej, inte ett. Flera. Hyllandet av machoattityd byggt på religion finns i för många länder. Terrorism är alltid terrorism, oavsett om en stat genomför det. Dumhet är alltid dumhet. Ondska är alltid ondska.

Usch!

Vad säger man?

Språk är svårt. Ordet relation skapade förvirring för några veckor sen. Min terapeut sa något intressant om ordet, som motvikt mot Lyckliga Hons ivriga "Vi har ingen relation längre", när hon försvarade vad hon kastade sig in och ut i. "Ni har visst en relation. Ni har barn och ni bor fortfarande ihop", sa terapeuten.

Alla kan definiera relation som de vill, men jag tror terapeuten sa något klokt där. I alla lägen när man har barn, och ännu mer när man bor ihop. Mitt framtida råd till människor som ska bryta upp från sin relation men fortfarande bor ihop är att ta det jävligt lugnt med andra medan de bor tillsammans. Norén ska ses på TV eller teater, inte levas i praktiken.

Det är jävligt efteråt med det nu, saker som hänt har säkert varit nödvändiga, och lugnet har lägrat sig över oss bägge, och de förhastade besluten verkar lysa med sin frånvaro. (Vi får väl se vem som förhastar sig först. *ironi* Det blir säkert jag som gör ett impulsköp till lägenheten.)

Då är frågan. Vad kallar man ett särboskap där barnen inte vet om?

Jag prövar mig fram med uttryck mot vänner och släktingar om det som hänt. Det som gått fort för mig framstår ju som ännu mer obegripligt för alla andra. På bloggen är det enkelt. Jag använder helt enkelt att vi åter är ett Vi, för att sammanfatta innebörden. Men vad skriver man i ett mejl till en vän eller släkting?

Nåt om "gifta"? Nej, det har ju aldrig ändrats.
"Vi har en relation igen." Nja, kanske, men se ovan.
"Vi är ihop igen?" Alltså, hur tånnisaktigt är det?
"Vi är ett par igen?" Ja, den låter väl okej. Faktiskt riktigt okej.
"Vi prövar tillsammans och ser hur det går." Låter lite väl avmätt.
"Vi är åter överens om en gemensam framtid livet ut." Pretentious, moi?

Det blir nog den med "par" för det mesta. Sen kommer förklaringen om att vi fortfarande ska separera och att barnen inte vet eller ska få veta än på ett tag.

Det känns självklart inuti, men med det som hänt de senaste åren finns ingen tvärsäkerhet. En försiktig ödmjukhet inför det som är bra och fint, och förhoppningen om att vi bägge lärt oss att om man slutar hjälpas åt att vårda det fina så försvinner det. Det inspirerar mig.

"Hur det är? Det är fint mellan mig och Lyckliga Hon. Riktigt fint. Fint som fan faktiskt."

Ja, så kan jag skriva.

Inte längre bakis...

Det har inte uppdaterats idag. Det har varits trötta och dotterlösa och segt och skönt. Lugn och ro och ont huvud.

Jag och Hon gick en promenad upp till hennes nya lägenhet, för att känna på omgivningarna. Vädret var vackert, händer hölls fint och gulligt och vi strosade och tittade och hittade en okänd cykelväg uppför den branta backen. Vi pratade om att på andra sidan varsin lägenhet, sälja och köpa en större lägenhet och åter bo tillsammans alla fem. I känslan vill vi det, men jag varnade. "Kommer du att orka bo med mig den här gången?" Minns hur fel det gick förra gången. Paniken, krigen mot min vilja att söka kontakt. Det är bra med en betänketid.

I det vackra vädret drabbades Hon av sin sorgsna uppsyn och grämde sig över allt det onödiga med att sälja och köpa. Vart Hon drivit oss med tvärsäkerheten. Det är bara pengar, säger jag. Bara pengar, och det går inte att göra något åt det just nu. Vi kommer att ha dubbla möbler sen. Massor. Fina, nya, gamla. Hon grämer sig, säger att Hon känner sig dum som ställt till det. Ja, säger jag. Men vad tillför det att gräma sig? Varför lägga kraft på det?

Lära sig ska man, däremot. Ska Hon. Jag. Vi. Se framåt.

Vi ska lära oss att hitta oss själva och landa i oss själva, så att vi nästa gång vi står inför valet att fatta ett korkat beslut, som att söka uppmärksamhet i oss eller någon annan, tänker efter, andas och funderar på vad vi Verkligen är ute efter. Lugn i oss själva, snarare än stress, tror jag svaret blir.

Förhoppningsvis kommer svaret att bli att vi är ute efter tryggheten i att veta att vi är ett Vi, och en ständig längtan efter nyfikenheten och passionen i både våra samtal och vårt sex. Allt vi ännu inte gjort, alla saker vi ännu inte skrattat eller pratat åt, ligger framför oss. Det är en drog att stilla njuta.

Den lugna känslan att vi är ett Vi vill jag känna i min egen lägenhet, och jag hoppas Hon kommer att känna den i sin. Att vara där med vänner men utan Henne. Det är inte sorgligt. Det bara Är. Det är en möjlighet att lyfta oss och bli mera var för sig och därmed ett Vi som inte ständigt behöver jaga.

Jag kommer att sakna att vakna bredvid henne. Jag kommer att sakna att somna bredvid henne, fridfulla och lugna efter busigt, ömsint, svettigt, kladdigt. Men jag kommer att värdera de gånger jag vaknar bredvid henne desto mer. Tills dess att vi flyttar kommer jag att njuta varje sekund av hennes närhet, nakenhet, ord och sex intensivare och lugnare än någonsin.

Fantastisk. Är. Hon.

Läggdags nu. Mums.