Rätt sätt

Det finns rätt och fel sätt att säga saker. Jag har ofta återkommit till att jag hör ord från Lyckliga Hon som jag hört förut, ord om att inte vilja såra, ord om att nu är det på riktigt, att hon lärt. Sånt.

Säkert har orden ofta menats när hon sa dem. Säkert. Men jag tror inte alltid.

Ibland sitter en människa framför dig och säger saker som bränner så in i själen av äkthet att det nästan är som om orden inte sades, utan lästes direkt ur själen. Som om personen pratade med sig själv om dig och du lyssnar.

Lyckliga Hon och jag befann oss i sängen. Vi satt nära. Hon började prata om rädslan för att det är för sent, att det kanske är för sent för att jag ska våga lita på henne och därmed älska. Hon började prata om den rädslan. Hon satt och tittade på mig och sa: "Jag älskar dig så och jag vill verkligen aldrig mer såra dig igen." Det blev en kort betänketid. Sen började hon gråta stora ärliga tårar rakt ut och la sen ner huvudet på min axel och fortsatte gråta. Jag förstod direkt, jag har ju gråtit i samma läge.

"Är det ångesten över att du vet att du sagt det förut men inte kunnat leva upp till det som kommer ut?", frågade jag. Det kom inget svar mer än alla tårar som fortsatte flöda.

Fina, renande tårar. Ingen människa kan spela sånt. Det var tårar som bygger tillit.

Älskar. Gör jag också.