Sex ska vara ömsesidig nyfikenhet

För första gången på länge - klokhet och ömsinthet mellan oss. Hon låg på min axel vid läggdags för första gången på veckor. Så började hon prata om sex där i början för länge sen. Vi har pratat om det förr. Om att vi hade konstant lust men att jag ändå tyckte att något var dåligt rätt snabbt. Ja, det var trist att det blev så.

Jag ser ju en liten osäker tonårskille i mitt beteende. Det fanns så mycket dåligt självförtroende i mig, så mycket spännande sex jag trodde alla andra hade haft. Så mycket längtan efter nyfikenhet och att bli överraskad. Jag projicerade en annan Lycklig Hon på henne, och förväntade mig sedan den. Det är tråkigt och lite pinsamt i efterhand eftersom jag bidrog till att göra sämre något som var väldigt bra.

Men det är ganska klokt att se det lilla rädda inutit istället för att skälla loss. Och att se hur det blev låst på andra sidan också.

Jag ser något annat än att jag gjorde fel också. Jag ser en jag som inte kände sig sedd. Som kände att det kom så få frågor om mig, att jag fick be om saker som jag tyckte om och som hon också tyckte om, att Hon inte kom ihåg saker jag tyckt om. Jag fick hela tiden fråga. Jag ser en jag som tyckte sexlivet blev lite förutsägbart och där jag ville något mer nyfiket - en ömsesidig nyfikenhet - som inte kom. Jag kände mig osynlig, och någon som inte ser dig blir inte så upphetsande. Det landade i att jag ville få det upphetsande och jag önskade och hon sa ja eller nej.

En tråkig och ömsesidigt framregisserad process. Tråkigt för bägge. Och ett tecken på i första hand dålig kommunikation. Vi pratade för mycket om sex dåligt. Vi borde pratat mindre om sex men bra. Lyssnat och gjort. Det gjorde vi inte.

Där gick Vi fel. Jag ville, pratade, sa, och spred missnöje och onöjdhet runt mig. Hon låste sig och där stod vi och kände oss misslyckad respektive jobbig och osynlig. När allt jag ville var att vi båda skulle bli bättre på att fråga: "Vad gillar du?" och sedan försöka vara ömsesidigt lyhörda. Men det visste jag ju inte då.

Vi lärde oss, i princip. När vi väl för två år sen vågade fråga om den andres önskningar fick vi ett mycket bättre sexliv för bägge. Vi prövade oss fram, vi blev galna och vi förstörde vår relation, men bra sex hade vi. Oj. Jag blev oändligt mycket mer ömsint och lyhörd och Lyckliga hon både busigare och mer lyhörd. Bägge står idag med betydligt större erfarenheter, minnen och självförtroende sexuellt.

En tråkig händelseutveckling av två små osäkra inren. Som så mycket annat av det vi gjort. Vi får leva på minnen av fornstora dar tills vi träffar andra att förverkliga våra drömmar med.

Kanske kan vi förstå och förlåta oss ur den här relationen? Den typen av samtal kan göra just det. Det är min högsta önskan att få lära mig mer om både henne och mig. Förstå. Och förlåta. Och sen aldrig mer bråka.