Mina ord, mina känslor

Jag vet inte hur många som noterade att rubriken ändrades på bloggen om min omedelbara upplevelse av Sanningen. "Ratad till förmån för" ändrades till en mer kryptisk titel. Det finns en förklaring. Jag hade skrivit bloggen och inget hände, men sedan hade Hon pratat med Barista och berättade både att hon kände sig definerad och att han var ledsen och tyckte det var konstigt att jag skrev om honom.

Jag berättade som det var, att ratad till förmån för är min känsla, samt att uttrycket var hämtat från en blogg jag skrev om sånt som gör det jobbigare att bli lämnad. Men jag lät hennes hundögon påverka mig och ändrade titeln. No big deal. Jag krigar inte.

Sen gick kvällen. Vi småpratade, och jag utlovade en fotmassage till min sjuka vän Lyckliga Hon. Jag trodde ärligt att vi bägge fram mot att avsluta en märklig dag sams och i ett småprat om att jag kunde hantera sanningen klokt. På vägen blev Hon ledsen över att mina syskon inte riktigt bjuder med henne på grejor. Vi försökte reda ut men lyckades inte. Allt blev lite anspänt.

Läggdagset närmade sig och plötsligt satt hon på MSN och var otillgänglig. Det slutade med att jag gick och lade mig och somnade. Jag vaknade, och låg där sedan ensam och tänkte på vad jag kände just då. Jag i sängen och Hon pratade med Barista. R a t a d t i l l f ö r m å n f ö r. Ja, den var rätt klockren just då. Halvtvå kom hon och la sig, och då hade jag somnat och vaknat ett par gånger.

Varifrån kommer känslan? Det är ju ett mängd motsatspar som i mig föder känslan av att vara just ratad till förmån för. En massa inten mot mig som kan jämföras.
Illvilja - välvilja.
Ilska - glädje.
Ointresse - intresse.
Missförstånd - vilja att förstå.
Inte åtrå - åtrå.

Lyckliga Hon älskar inte längre, och hon är sällan en bra vän. Jag känner mig väldigt sällan omtyckt. Det där håller hon med om. Vet. Och jag har rätt till mina känslor. Ovillkorlig rätt. Jag har låtit mig manipuleras bort från mina känslor förut och mått dåligt av det. Min magkänsla talar till mig igen. Den säger mig att det aldrig funnits vilja att rädda detta från Lyckliga Hon. Allt från lägenhetsletande till familjerådgivning har visat det. Magkänslan säger att jag aldrig fått chansen att vara vare sig vän eller en klokt resonerande partner med chansen att reda ut det dåliga. Och den säger mig att Barista är en del av den oviljan. Det är min känsla, och har inget med Lyckliga Hon att göra.

Jag borde inte ändrat titeln. Jag känner mig ratad till förmån för.

Att det sen kan vara mitt upprepningstvång att ständigt jämföra mig för att få känna mig ratad. Det är en helt annan fråga.