Jag går inte på den lätte igen II

Jag försöker resonera mig igenom vad jag lärt mig av förhållandet med Lyckliga Hon. Inte minst försöker jag lära mig av hur genom min överkänslighet för att ta på mig skuld har lurats att vika mig platt för att försöka vara till lags.

1) Säger man kärlek måste det finnas något bakom också
Jag började med att stå upp för att kärlek faktiskt ska vara ett verb. Om man säger "kärlek" ska det finnas en äkthet, en handling, bakom. Samma med vänskap. En relation ska inte vara uppmärksamhetsjagande men i sunda doser positivt bekräftande. Ömsesidig välvilja måste finnas.

Nu har tiden kommit för att skrapa lite på mod och ärlighet. Min princip:

2) Jag tänker fortsätta agera som att vuxna människor i grund säger vad de tycker
Du borde förstått", "Det var mot min vilja", "Ja, jag sa att vi var överens om det och sen gjorde jag tvärtom", "Men du...". Jag har hört den här typen av offerformuleringar i massor. Jag har tagit på mig skuld som en pushig förtryckare som varit jobbig i kommunikationen, lyssnat dåligt och suckat och skuldbelagt även jag. Allt det är sant. Men det finns gränser för var en människa lämnar sitt personliga ansvar och skyller ifrån sig för att man inte sagt ifrån. Jag tar den kritiken på allvar. Även Lyckliga Hon skulle säga att jag är en mer lyhörd och försiktig lyssnare idag.

För sent är bättre än inte alls. Eller nåt.

Kommunikation är svårt, och jag vet att man ibland av rädsla inte vågar säga det ärliga. Men principen att de jag umgås med ska, bör göra det, står jag för. Det är mitt ansvar att ta emot ärligheter på rätt sätt och inte upprepa dåligheter jag själv gjort. Stå upp för rakt och enkelt och inte förljuget och nedtystat. Nej, det är inte så att varje klädesplagg ska sågas, varje frisyr eller barnteckning kritiseras, men i det viktiga, om känslor, relationer, vänskap - ärlighet. Annars blir mänsklig samvaro ohållbar och förljugen. Tycker jag.

Jag som förut var cyniker och försvarade mig med misstänksamhet, har blivit så mycket bättre på att lita och bättre på att våga säga själv vad jag tycker. Jag har i grund lärt mig agera efter att de ord som kommer ur en mun är raka och ärliga. Vill inte behöva ägna en massa kraft åt att tolka och anpassa med vuxna människor.

Trött på det.

Som jag fått det bevisat för mig att det inte är så. Lyckliga Hon har så ofta varit feg med att säga vad hon tycker. Det har tagit sig olika uttryckssätt under vår relation. Lögnerna och otroheten var sista aktens mest sårande beteenden. Innan dess, massor av annat, och Lyckliga Hon har sårat sig själv genom att göra så. Det är tragiskt för oss bägge.

Jag hoppas att min tilltro till andra människor inte är allt för sargad av allt som hänt. Jag inser att jag känner mig för noga innan jag vågar lita. Jag försvarar mig och gör åter cyniska tolkningar. Jag vågar inte känna riktigt eftersom jag blir så sårbar. Främst med Lyckliga Hon. Men även med andra. Jag har svårt att tro att löften och ord är något värda. Jag blir allt för lik den jag var förut.

Jag försöker och vill. Jag tänker fortsätta vara och bli en bättre lyssnare. Men jag tänker inte gå på att det är mitt uppdrag att få ur människor vad de verkligen menar. Det enda jag kan göra är att våga och inte själv försvåra eller motverka öppenhet. Men ansvaret att säga vad man menar ligger på en vuxen människa. Faktiskt. Alltså måste jag försöka umgås med människor som vågar det.

Tavlan: Picasso. Dröm.