Lyckliga Hon berättade en gång om ett tips hon hört om hur man blir sedd och synlig på jobbet.
- Man bokar inte av något man tackat ja till.
Den typen av pålitlighet är bra som kollega och vi har enats om att pålitlighet är en otroligt viktig vänegenskap.
Jag och Hon och Mellan såg på Riket, två avsnitt. Senaste dryga veckan har jag flera gånger frågat Lyckliga Hon om hon vill fortsätta titta på Riket. Vi var helt överens om att det var kul och bra. Några gånger har hon sagt "Ja" tidigt på kvällen, och en gång "Kanske". Sen har något annat (någon annan) dykt upp på datorn eller MSN och det har aldrig blivit något mer Riket efter avsnitt två.
Detta är ett upprepat beteende under våra senare år ihop. Alla ord som inte blir.
Förut hade jag skuldbelagt och suckat, och kanske också med dessa metoder lyckats få Lyckliga Hon att sätta sig framför TV:n. Jag gör det inte längre, jag tänker inte truga och tjata. Jag säger till någon gång mer men tjatar inte och trugar inte. Jag har någon stolthet kvar.
Men i mig mal frågor om Varför.
Varför fortsätter jag fråga? Det spär ju bara på obalansen och regisserar upp övergivenheten hos mig. Jag känner mig klängig trots att jag inte frågar speciellt ofta. Jag borde väl skita i att fråga i fortsättningen. Eller bara sätta på den jäkla TV-serien och strunta i henne.
Varför gör hon det? Varför säger hon så himla ofta Ja och agerar sedan nej. Jag vet faktiskt inte. Hon hänvisar till att hon glömmer. Men det här är ett beteende under så många år att det inte är tillfälligheter. Jag har väldigt svårt att tro att hon gör det med sina vänner. Men visst, det kanske hon gör.
Jag tycker att pålitlighet är en bra vänegenskap. För mig handlar det om att inte säga sånt man inte menar och stå för det man lovar. Och i alla fall stå för det man gör och inte skylla ifrån sig. Systematisk slump är sällan slump.
Jag ska försöka sluta fråga. Jag ifrågasätter om något blir bättre av att jag gör det. Å andra sidan. Jag tycker vänner som frågar och tar initiativ är bra vänner. Jag får möjlighet att säga nej. Det ger tydlig kommunikation om att göra saker tillsammans. Och jag vill vara en bra vän. Jag vill vara pålitlig och jag visa mitt intresse för vännen.
Samma gamla krock som alltid. Stoltheten säger en sak och hjärtat en annan.
Jag sitter fast.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
8 kommentarer:
Jag tror du har för höga ambitioner med er relation. Jag vill inte vara vän med något ex. För mig låter det befängt, dumt. Eftersom ni har barn tillsammans så krävs givetvis en relation av någon sort. Den av så ringa kraft som möjligt. Den som mer handlar om artighet än om vänskap. Mitt barns far och jag umgås aldrig och jag är jättenöjd med det. Men vi talar ordentligt med varandra om det som behövs när vi ser.
Försök att se klart. Om hon inte uppför sig som en vän så är hon ingen. Och kanske inte vill vara någon.
Höga ambitioner? Ja, vi är överens om att rädda det vi har av vänskap. Att ha så mycket gemensamt och kunna ha så kul, men bara inte kunna leva ihop, kan ju vara en klok insikt att bygga på.
Det är många principer i krock med varandra här.
Talar för vänskap:
- Att vi även nu kan ha både kul och klokt ihop.
- En ömsesidig vilja att inte kasta en klok, intressant, rolig människa på soptippen. Att vi tycker om varandra. Alla våra delade intressen kan vara enklare att dela när vi inte delar liv.
- Att både hon och jag säger att vi vill. Det ska man ta på allvar.
- Föräldrar som är mer än artiga är bättre separerade föräldrar, och kan umgås tillsammans utan laddning och svartsjuka.
- Att hon numer inte FÖRNEKAR att hon uppför sig som en mindre bra vän. Äntligen kan vi resonera om hur vi är mot varandra utan motangrepp och låsningar.
- Att vi faktiskt bor ihop kräver mer än artighet.
Talar mot vänskap:
- Att hon hela tiden krockar mellan vad hon säger och vad hon gör, och därmed blir nån form av hycklare.
- Det rena brottet är en poäng.
- Att jag så uppenbart mår dåligt av att hon är sån.
Mer talar för. Inte minst att vi säger att vi vill det.
Jag känner igen mig i dig. Klängigheten som blir svårartat förnedrande till slut. Bekräftelsen som du söker och inte får. "Vänskapen" som du vill ha måste få vänta ett tag. Blir den så blir den. Du pushar på och vill ha den nu och det gör att du bara kommer att fortsätta bli beskiken, ledsen och arg.
Förstår att du tvångsmässigt läser hennes blogg. Som om du söker efter saker som ska såra. Försök att låta bli. Försök att leva ditt liv. Fattar att det självklart är svårt så länge man lever under samma tak och du fortfarande älskar och hon inte gör det.
Hon vill dig naturligtvis inget illa. Men allt hon gör eller inte gör blir illa eftersom hon inte vill ha dig.
/Anders
Anders:
Jag tror många människor reagerar så här. Mitt svar är: Ja, kanske. Men det du skriver är mer korrekt historiskt än nu. Jag kan se hur jag andfått jagat hennes försvunna kärlek och intresse för mig i flera år, men att den inte riktigt funnits att få.
Min högsta prioritet nu är en begriplig separation. Och eftersom så mycket mer är förstått nu än för en månad sen har jag gjort rätt som med visst lugn sökt det samtalet.
En viktig sak får inte glömmas. Vi bor faktiskt ihop i några månader till. Det är svårt att leva sitt liv när vi är så nära inpå varandra. Det är viktigt att hantera den situationen klokt och vara sams framför barnen och inte skapa nya sår för framtiden hos oss eller dom. En lördagkväll är fortfarande en lördagkväll. Vi lyckas mycket bättre nu än för en månad sen eller två.
Jag lider med dig. Och när man läser igenom dina inläggs så får jag en känsla av att precis som du själv nämnt att du har fastnat. Och det verkar som du både ser det och inte ser det eller inte vill se det. Jag kan förstå att den här ältandeprocessen måste få ha sin gång. Men jag tror du sårar dig själv med den om du håller på för länge. Lyckliga hon går vidare sakta men säkert men du fastnar.
Du dissekerar hela relationen både det som var och det som är och värderar beteenden än hit och än dit och försöker förstå intellektuellt för att kunna hantera dina känslor av besvikelse och för att förebygga en framtida sund relation. Helt riktigt och absolut att du inte ska ha något mindre än det som är bra för dig nästa gång. Men förlåt och med all respekt, jag tror du blir lite fanatisk. Kanske är det lätt att bli det när man känner sig sårad och lurad och om man som du både har starka känslor och starkt intellekt. Och när man är den som blivit lämnad. MEn du gör dig bara ännu mer olycklig, tror jag.
Den smärta som med jämna mellanrum svämmar över för dig måste du såklart hantera men du kan nog inte kräva att det ska ske i samförstånd och tillsammans med Lyckliga hon. Ponera att hon försvann, aldrig kom tillbaks mer. Vad skulle du göra då? Du skulle bli tvungen att ensam förlåta dg själv, henne och er relation. Och det är kanske det bästa att tänka så nu. Att du ensam gör separationen begriplig för dig. Men utan hennes medverkan. Hon gör ju det. När båda kommit dit kan ni kanske, om ni båda vill hitta till den där vänskapen. Men just nu tror jag att ditt beteende dödar all lust till vänskap. Och finns inte lusten, finns inte viljan.
Tror du behöver grubbla vidare för du är nog lagd åt det hållet, tycker jag mig ana när jag kollar igenom er gamla blogg också, vilket säkert hjälper dig många gånger, men blir det inte lite tjatigt i längden?
Skulle tipsa dig om att bara och endast söka dig till de du får omedelbar bekräftelse från utan kamp, ett tag, så att du själv i ditt inre är full av mer kärlek än besvikelse och frustration. Tanka på liksom så fort det börjar klia i det där eviga "hitta svaren och felen".
Ana-Ma:
Jag har själv, och sett många andra, lämna relationer där de många år senare står som stora frågetecken inför vad som hände. Dumt, tycker jag. Och Hon.
Att både sära och konfrontera klokt underlättar att gå vidare. När jag tidigt i höstas vågade söka upp min mamma och min Storebror, berättade jag för dom om smärtan jag kände från barndom och tonår. Det kunde gått åt helvete, kunde blivit laddat och jobbigt. Istället blev lugnet ömsesidigt. Jag känner inte längre irritationen och ilskan när jag träffar dom. Vi har en bättre relation nu. Med en helt ensam process kunde jag lärt mig acceptera dom, i ensamhet, och lärt mig leva med sidor som är jobbiga för mig. Jag hade varit lugn och dom som vanligt. Eller också hade min ärlighet lett till irritation. Jag lugn och dom irriterade. Istället, mer förståelse och lugn från både mig och dom.
Jag jobbar med dubbla processer. Det är väldigt svårt att sära när vi bor ihop och har så mycket gemensamma göromål om hela vardagen. Sen är inte här ännu. Ingen av oss går riktigt vidare, eftersom möjlighet inte riktigt ges. Vi kan inte hur som helst bjuda hem vänner eller ens ringa upp folk och prata långa telefonsamtal när vi faktiskt är bägge hemma. Än mindre ta hem ett nattligt besök.
Dessutom finns viljan från oss bägge, även om vi bägge sitter i destruktiva beteenden. Jag menar, jag tror inte Lyckliga Hon Vill rata mig demonstrativt. Vi känner oss bägge jobbiga.
Och vi känner oss bägge kloka och bra.
Det behöver väl inte vara antingen eller. Lämna en relation med alla frågor kvar eller analysera en relation tills det inte finns något mer att analysera.
Menade inte att du inte skulle försöka. Det är fint med din envishet och goda uppsåt. Och underbart att det gått så bra med din bror och mamma. Tänkte mest att varför stånga huvudet blodigt jämt och att det är ju inte bara du som ska göra allt jobbet för att nå en klok separation. Och jag tror du kan påverka men jag tror att för mycket påverkan också upplevs som krävande och kvävande när det sker för fort och Lyckliga hon kan inte få dina insikter i din takt. Menade mer att lämna lite plats och utrymme och luft åt det mellanmänskliga, det goda som kommer upp av sig själv mellan er.
Jag uppfattar inte det som att jag gör hela jobbet. Jag vill prata mer än Hon, och jag borde prata mindre. Men nu går det att både inleda och avsluta samtal klokt, utan den panik och de bittra, hårda ord som alltid blivit svaret förut.
Och min släkt har tydligt visat att de välkomnar henne till jul och nyår. Känner mig glad inuti!
Inte blodig!
Skicka en kommentar