Det finns tillfällen då Grubblande Han tappar sin någorlunda kontrollerade mask och sårar någon han tycker om. Rejält. Idag var ett sådant tillfälle. Post-terapi är farligt.
Jag sa inte så som Lyckliga Hon skrev. Men jag sa saker som ville två saker. Verkligen höra henne berätta hur hon ser på sig själv. Och få henne att känna skuld. Dumt. Jag undrar verkligen hur hon ser på sig själv efter allt hon gjorde. Nu när hon kan ta ansvar och inte bara gömmer sig. Jag sa också att jag själv skämdes i flera år efteråt. Och jag sa att det får mig att känna att hon under hela tiden det höll på inte älskade mig.
Mycket äkta. Mycket sårande.
Hon blev ledsen. Och arg.
Och jag blev ledsen. Besviken på mig själv. Dumt, Grubblande Han. Dumt.
Och besviken på någon som grälade via bloggen. Dumt. Det också.
Det var rent allmänt pinsamt av oss.
Att vi bägge sagt förlåt och nu sitter här ganska trötta är däremot ganska vuxet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
2 kommentarer:
Fy på dig! Inte obegripligt. Men fy ändå. Kram.
Tina
Ja, det var dumt av mig. Viljan att hämnas och trycka till är inte lätt att hantera. Försöker verkligen.
Det är konstigt. När hon var låst och defensiv vågade jag inte tala klartext, utan var för feg och undfallande. Nu tar hon ansvar (alldeles för sent, såklart), och jag är tydligare. Jag mår bra av att vara tydlig. Men det finns inget behov av att säga det mer egentligen, oavsett hur dum hon var. Däremot finns det behov av att hon försöker förklara, för att jag ska förstå hon ska bli förlåten.
Jag vill inte se och hon vill inte vara sedd som en elak, känslokall jäkel. Men samtidigt ska hon stå för det hon gjort.
Hur gör man? Egentligen. Jag vill förstå varför hon gjorde det. Det känns viktigt för mig. Varför vet jag inte exakt.
Skicka en kommentar