I närheten självklarheten

Under den stora längtans tid kom en insikt. I hennes fysiska närhet när vi skulle sova, i sked, i närhet, fanns en frid. När jag sökte ord hittade jag något som närmade sig.

Där, bortanför gräl, bortanför hennes med Barista, fanns lugnet, de vackra minnena. Där fanns ansamlat, destillerat elva års fina minnen och inga negativa. Det har jag legat och känt. Ensam.

Känslan har alltid varit starkare när jag rört hennes nakna hud. Ännu starkare ju mer hud. Ännu mer ju närmare hon krupit. Starkast i den nakna hudlöshet som funnits i nakenheten efter sex. När inga tröjor, trosor ska på, när min närhet varit den värme hon sökt.

Det vackraste, mest självklara jag någonsin känt

Som jag jagat den känslan. De som tror mäns längtan är att bli sams med sex. Kanske är det tröttpigg nakenhet och frid efteråt alla söker. Inte sexet. Kanske.

Jag har velat den fysiska närheten ensam så länge. Ofarligt att släppa loss känslan, den har varit min, inte hennes.

Nu vill Hon. Längtar, vill, känner lust. Älskar, vill, plötsligt. Jag också. Självklarheten är nära, kommer direkt, allt har varit underbart. Men jag har inte haft tid att känna rädslan än. Inte behövt gömma för barn som inte ska veta förrän vi är helt säkra.

Jag har hört varje ord hon säger förut.

Hur kommer det att kännas?
Tänk om rädslan minskar min lust?
Tänk om jag inte känner samma vackra minnen i närheten?
Tänk om rädslan för nästa lögn och svek lägger sordin. Nu när allt är på riktigt.
Eller också inte.

Rädd. Varm. Två vackra dagar har lagts till de minnen som kan genomsyra min kropp.

Jag hoppas. I rädslan hoppas jag slippa rädslan.