Återvänder till jobbiga tillfällen.
De ställen där jag sårades mest.
De gånger jag lät mig såras.
Tanken.
Tecknet försvarar mig som krucifixet i skräckfilmer.
All besvikelse och ilska inuti.
Alla lögner.
All tomhet.
All skuld jag tog på mig.
Jag tänker efter.
Otrogen en vecka efter familjerådgivningen.
Ska jag vara bitter?
Föraktfull?
Men.
Det är väl mest pinsamt.
Varför vill jag vara med en som gör så?
Vad är jag för en som vill vara med en som gör så?
Det är jag som är pinsam.
Jag fångar den småsinta viljan att hämnas.
Ge igen!
Den smärtsamma insikten att hon inte var bra.
Att jag ville såra mig själv.
Att jag var för feg.
För dum.
För ensam.
Jag sa "Det är okej att du gör mig illa.
Det är mitt fel, precis som du säger."
Så rädd för ensamhet att jag hellre var kvar.
Att hon var immun för vad jag gjorde.
Att jag inget betydde.
Jag kunde inte såra.
Alltid någon annan.
Inte jag.
Vem är jag som gör så?
Som sårar mig själv.
Som hjälper henne att såra mig.
Det gör ont att inte ha vågat.
Jag borde valt
Bort.
Borde vågat.
Tålmodig?
Självplågare kan hålla ut länge om de får känna smärta.
Jag greppar känslan.
Ser henne.
Hon vill ha något jag har.
Ser mig själv säga det jag borde sagt då.
"Varför ska jag ge dig det?
Varför ska jag ens vara med dig?
Varför?
Varför?
Du är inte bra.
Varför ska jag vara bra?
Förklara för mig.
Gör det.
Säg varför jag ska!
Förklara för mig själv istället.
Sluta gömma dig!
Sluta gömma mig!
Vad händer när jag säger det i tanken?
Mäktigt.
Stort.
Och väldigt litet.
En greppad känsla är en känsla att inte göra något med.
Viljan att såra finns.
Och den sårar mig mer.
Som känslomässigt självmord.
Bättre att inte.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
3 kommentarer:
Idag ar det exakt 3 ar sedan mitt liv andrades och jag fick veta att min man hade varit otrogen. Det gor ont att se dej skriva nagot som jag sjalv tanker pa just idag. Varfor jag fortsatte och fortfarande ar kvar i forhallandet finns det manga svar pa. Jag laser era bloggar som en slags terapi tror jag. Har aldrig skrivit forut, men skickar en cybertanke at ditt hall och onskar dej lycka till.
Jag skickar cybertankar och stöd till dig! Det känns som att du har det jobbigt. Hoppas det är för dig och inte bara för barnens skull. Det tror jag inte på.
Jag tror att en otrohet kan ge en viktig indikation på vad som känns fel och att något inte är bra i relationen. Det kräver att den som varit otrogen tar totalt ansvar och visar förlåt i handling. Då tror jag att man kan gå framåt. Det blev si och så med det från Lyckliga Hon. Tids nog kom det.
Den som drabbades måste också förlåta. Tids nog.
Med en gemensam klokhet tror jag också att man kan nå fram till en bättre relation av en otrohet.
Den möjligheten kräver att bägge vill resonera fram den klokheten i efterdyningarna av otroheten. Förstå och förlåta.
Tyvärr dröjde det för länge med ett tydligt ansvarstagande och någon vilja att rädda fanns inte.
Jag börjar styra om mina tankar till att jag inte vill ha någon som kan göra så. Och att jag inte vill bli likadan. Det känns bättre då.
Det fanns ett ansvarstagande direkt och visst var det en indikation att nagot var fel i relationen. Det fanns ocksa en man som inte kande sej sedd eller alskad med ett stort bekraftelse behov. Jag sager att jag har forlatit, men har nog inte det innerst inne. Det ar sa otroligt fult och taggigt och svart nar jag tanker pa det. Tankestyrning ar jag bra pa emellanat, men inte just idag. Kommer ihag samtalet fran "den andra" som det var igar. Idag onskar jag att jag hade lamnat, andra dagar ar hela relationen ny och allting ar battre. De religiosa skulle saga: God only gives you what you can handle.."
Skicka en kommentar