Tårar och inte

Jag och hon var ensamma, utan barn. Varje minut, även de trevliga kloka en påminnelse om avståndet tomheten obalansen.

Prat om Då med mer enighet än på länge, prat och deal om pengar omförhandlat och flyttat dit pengar hör hemma och allt om barn och möbler kändes plötsligt lättat. Förstår du mig så förstår jag dig och ingen och bägge får som vi vill.

Sen tårarna. Bilden av tomma rum kom över. Eller vidden av varje obalanserad minut.

Ge mig ett efteråt att andas i. Ge mig dåliga och bra dagar att hantera själv och veta hur allt blir.

Jag ser fram mot livets otrygghet att dricka själv och njuta av det. Leva liksom.