Några visste och det kändes bra. Visste vidden av surret i skallen på jobbet. Men jag ville vara ärlig hemma, göra fjärheten begriplig, dela, få stöd, nya vinklar på tänkandet av den som känner mig bäst.
Därför sa jag det där mitt i fixandet hemma med färg och ordning och kaos.
- Det är jobbigt. Jag får i princip inget gjort på jobbet just nu.
Tystnad. Mer tystnad.
Senare en fråga om tystnaden. Svaret: Borde självklart frågat om det. Kände skuld.
Detta Borde.
Och jag som söker Hägringar.
Det blev bättre efter att jag ställt frågan. Skönt.
Bilden av fantastiske Christer Strömholm.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar