Ögonbryn

Jag hade just lagt ett lågt bud på en lägenhet och var på väg till banken, den bank jag tänker byta till, och när jag såg jag mig i spegeln förvånades jag.

Jag var trött och hade lite huvudvärk. Men mina ögonbryn var riktade uppåt.

Vill jag veta hur jag mår finns det enkla fysiska signaler att ta på allvar. Mage, spända axlar, bita ihop tänder och om jag spänner pannan och drar ner ögonbrynen.

Ner ja. När jag är stressad, anspänd, ledsen eller bekymrad trycker jag mina ögonbryn neråt.

Men uppåt? En vilt stirrande rynkad panna istället för de sänkta, grubblande ögonbrynen? Ville jag ha in mer ljus? Nej, jag förstod inte riktigt. När jag kom hem från banken med positiva besked kändes det bra igen.

Ännu en bild som känns rätt idag. En fantastisk tavla.

Bilden är ett självporträtt av Sigrid Hjertén. En trötthet kännetecknar posen där hon sitter och målar, som om hon är ouppfylld i sin önskan. Som om hon inte får ihop sin önskan att måla med makens ständiga frånvaro och ansvaret för barnet. Så som jag flytt från mitt ansvar ibland.

Hjertén är en av alla kvinnliga konstnärer som aldrig uppskattades av sin samtid. För mig är hon den tidiga modernismens mest fantastiska svenska konstnär. Osynliggjord av både maken och de manliga kollegorna och sedermera driven till sinnessjukdom.

Mina ögonbryn fortsätter jag fundera på.