Jag satt på bussen hem från jobbet och kände ungefär samma kompakta trötthet som när jag inte trivts på jobbet. För första gången sedan jag träffade Lyckliga Hon kände jag att helgen inte innehöll något att se fram emot. Bara plikt och förutsägbarhet. Ingen skön känsla. All work and no play makes Him a dull boy.
Plikter i form av spackla måla och flytta ut vissa av Lyckliga Hons saker. Dottern jagar mammas uppmärksamhet. Knapert konto och mycket utgifter. Men framför allt så förutsägbart, inget pirrigt nyfiket som skulle kunna hända. Jag tror inte på skrock, men till Lyckliga Hon, dotter och söner kan jag ju hoppas på nåt överraskande på fars dag.
Varifrån kom känslan? Jag som längtat efter Efteråt och sett fram mot att bli mig själv och samtidigt trivts i den nya ömheten som funnits mellan mig och Lyckliga Hon. Att vi nånstans sörjer uppbrottet tillsammans. Trivts med en minimal pirrighet, som om hon skulle återupptäcka att det faktiskt ligger en naken man bredvid henne.
Tankar tankar. Gick jag för hastigt med på att Lyckliga Hon inte ska flytta med barnen nu? Är det konstiga förslaget om boendet som inte brydde sig om mig? Varför gick allt så fel när böcker skulle sorteras och jag inte tillfrågades och det blev fel och jag till sist satt på golvet tyst och såg på uppgivenhet och hörde osnälla ord. Allt jag ville var att vara vuxna och dela rättvist så bägge förstod vad som hände.
Är det all rädsla för att mer sånt ska hända?
Eller är det min egen frustrerade längtan?
Bägge, och samtidigt bara är det.
Livet är som det är. Jag är inte längre älskad av henne jag vill leva med, har en dotter som är mammig och lär så förbli så länge vi bor ihop, och vänner som jag på grund av alla plikter inte har tid att träffa. Alla de underbara vänner som vet hur vänner ska vara, som bryr sig och ställer frågor. Om några månader, ska jag äntligen vara själv i min egen lägenhet. Ska gå på visningar i veckan! Det ser jag fram emot.Tills dess: Mindfulness.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
2 kommentarer:
Det finns något som är ännu tyngre och gör ännu ondare än att bryta kontakten med den man älskar - det är att halvbehålla den. Att inte få, men ändå stå bredvid och känna, vilja.
Stäng dörren, annars kommer du inte att kunna öppna nästa... tänk om den oöppnade är ditt livs kärlek och den du trodde dig ha bara var förberedelsen för det...
Jag vet, men nu har det blivit så att Hon inte tyckte det kändes tryggt att flytta till lägenheten, så fick det bli så här för barnens skull. Det är frustrerande att ligga bredvid och vilja, men det är också rätt lakoniskt att leva med den närhet som är. Jag är rätt bra på att gilla läget.
Jag ser fram emot att bryta helt. Och att sedan både titta åt andra håll och att kisa mot min vän Lyckliga Hon och se hur det sorgsna vi bägge känner utvecklas. Kanske är hon mitt livs bästa vän och någon annan mitt livs kärlek.
Men jag tänker absolut inte hasta in i något. Jag tänker njuta av ensamhet och av allt jag inte kommer att utsättas för.
Och mest av allt att vara själv med min underbara dotter.
Skicka en kommentar