En association från en blogg om ännu en lögn som ändå inte handlade om lögn.
Tankar mal i inrets surrande kaos..
Hur länge dröjer det innan Lyckliga Hon kommer att ljuga för mig igen finns det mer varför vill jag ha henne som vän trots det jag vill ju ha vänner jag kan lita på går Hon att lita på som förälder går hon att lita på som vän varför ljuger hon vad kan jag göra varför blir jag fortfarande anklagande vad är ett upprepningstvång varför har bägge det varför driver vi jag hon varför skakar jag på huvudet åt henne varför en rakhet i mejl om dumt och i blogg gömma sig bakom mig varför ger jag både upp och längtar vänskap som inte är pålitlig i sammma stund varför kan jag inte stänga av integritet ärlighet är bra jag har slutat ljuga stolt över det annat återstår sluta nu
Orden snurrar, driver iväg mig.
Andas, samlar tankar, lugnt inuti. Acceptera känslan. Det är inte fel att se Henne som en lögnare. Det är inte vanföreställningar. Det är min längtan efter vänner som går att lita på. Efter utveckling och nytt. Skakar på huvudet och gör mig fri. Huvudvärken är borta idag, men känslan är kvar. Känslan av glappen mellan sagt och gjort, mellan vill och får. Jag borde inte vilja men vill tro att det kan bli ömsesidig ärlighet. Att den lögnen var den sista.
Tillit är vackrare än cynism. Är hopp om möten. Eller smärta igen..
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
4 kommentarer:
Vad är det som kommer avgöra om ni kan vara vänner undrar jag? Att hon älskar och lider som du? Att ni delar separationsresan med samma hållplatser? Har samma tidtabell? Hon har gjort dig illa. Men det är nog bara du som bestämmer om hon kan göra det igen. Har du rätt att sätta krav på henne längre? Förmodligen inte.. Hon kommer träffa ny, finna lycka. Du med. I många separationer går det lätt att visa omtanke och vara vänner tills någon finner lycka. Lite konstigt kan jag tycka, och ändå inte. Är det inte lycka man önskar den andre?
Du kommer känna mycket smärta, fundera hjärnan het,grubbla dig sliten.. men eftersom så kommer lösningar, klarheter du kanske inte trodde fanns.
Du kan bara bli hel när du lagar dig...inte annan.
Måla en oas till dig själv, lev i en egobubbla. Lev som om..
Nej, det handlar inte om att sörja eller kräva. Men två saker är viktiga.
Vi är föräldrar ihop. Vi måste vara ärliga och ha en gemenskap om dottern. Vad gäller om andra människor i hennes liv, boende, flytt, gemensamma ansvar. Jag måste kunna lita på att Hon iär ärlig om allt sånt. Att kag slipper bli överraskad och överkörd. Hon måste förklara varför jag ska lita på henne. För många lögner för ofta för nu för att våga.
Dessutom säger hon sig vara vän, vilja vänskap. Men är inte. Är ofta motsatsen. Det är vad du är och gör som gör dig till vän, inte vad du säger att du är.
Jag vill lita, men frågar mig ofta varför.
Om du fram till nu behövt tvivla på om hon är bra mamma så förstår jag din fundering över det. Har du tyckt att hon varit bra på det området hittils så lär det knappast ändrats.
Så sant att det krävs ärlighet för att kunna litas på. Det är ju det man vill. Men beakta att det är inte heller alltid lätt att vara ärlig, det kan vara svårt att berätta en sanning man vet sårar någon man älskar.
Otrohet är inte försvarbart. Men sällan är det bara den enes ansvar för vad som händer i en relation.
Eftersom det hände var något fel redan då.
Jag menar inte att du har fel i ditt sätt att tänka. Eller att din känsla skulle vara otillåten på något vis.
Men jag ställer gärna frågor som har svar där jag kan lära mig något om hur andra tänker i sitt resonemang.
Du verkar vara klok och tänkade och det ger intressanta svar.
Otroheten var hennes ansvar liksom varje enskild lögn från i våras till för några dagar sen. Men den situation vi befann oss i gjorde att jag varit medregissör. Vi hade det dåligt, och det var bägges ansvar att vi förstörde istället för att laga.
Hon har nästan alltid varit en jättebra mamma, tålmodig och snäll. Ibland under senaste åren har hon varit fjär och lättirriterad och direkt ratande mot främst dottern. Vilket gjort dottern mammig. Mina synder som förälder är mitt ansvar. Ingen har varit perfekt men bägge är väldigt bra föräldrar när vi mår bra. :-)
Men det här handlar om tillit och brist på tillit. Hon har varit oärlig så många gånger och så självklart när det är känsligt att det spiller över till andra delar av vårt gemensamma varande. Det vill säga, tyvärr känner jag att jag inte vågar lita på henne i kommunikation om dottern.
Jag vill inte känna så, men känner det.
Nu har hon skrivit en blogg där hon hävdar att jag kritiserar henne som mamma. Det får hon tycka, men det är fel. Däremot litar jag inte på henne.
Den tilliten kan bara byggas genom förtroendefull kommunikation och ärlighet.
Skicka en kommentar