Bloggaren och hans Jag

Lena Cronqvist: Målaren och hennes modell

Vem är vem i tavlan? Det är många ögon som tittar, målare, modell, spegel, pensel, tvivel, lugn. Varför målar hon? För vem?

Jag har själv grubblat mycket på vem jag är i mitt skrivande här på bloggen. Jag är ju Jaget Namnet, men jag är också mitt bloggande jag Grubblande Han. Både en rollfigur och en som (pretentiöst uttryckt) skapar litterärt. Jag har få i-verkliga-livet-vänner, egentligen bara Trädgårdsdags, som läser bloggen, så min gräns mellan blogg-Jag och verkligt Jag är ganska tydlig. Jag har mejlkontakt med några (väldigt glädjespridande) bloggläsare som jag mejlar med också.

Jag tittar på tavlan och tänker på mitt skrivande. Bloggaren och hans verkliga jag. Vem är Jag och vem är Grubblande Han? Vems röst hörs på bloggen och varför? Vem är målare och vem är modell?

Jag skriver för att sortera mina tankar. Inte minst i stressen nu är tangentbordet något fast att greppa som fångar tankarna som inte det handskrivna i dagboken kan göra. Det gör mig mer strukturerad och tvingar fram ett slut och ett sammanhang och inte bara kaotiska återberättelser av de inre motsägelserna. I dagboken blir det ofta fragment och tankar. Det är i terapi och bloggande jag tänker färdigt tankar. Som jag fångar det jag förstått men inte fångat. Det skrivandet är ganska introvert.

Men jag skriver också för kärleken till att skriva. Och det faktum att det finns en målgrupp gör skrivandet roligare. Det bor en skribent i mig som är förklaringen till att jag valt att blogga. Livet har gjort att jag skriver i jobbet, men kanske inte om just det mitt skapande jag skulel vilja. Det skrivandet är mer extrovert, men inte lika mycket som på förra bloggen.

Lyckliga Hon skrev för ett tag sen att Hon hade problem med att förhålla sig till mig när hon skriver. Hon tänker på att jag är målgrupp. Själv känner jag inga såna problem. Jag skriver så som orden kommer, men är också medveten om att orden läses av Lyckliga Hon. Jag har inga problem med det. Men att ha en partner som läsare ställer krav. Därför lever jag efter principen att inte berätta saker via bloggen. Saker som berör min och Lyckliga Hons relation tar jag med henne. Det är en viktig princip, och jag känner ingen förljugenhet i mig själv för det.

Jag skriver massor som inte blir publicerat. Precis som en tavla talar till mig eller är tyst, talar bloggtexten till mig vid genomläsningen och säger "Klokt" eller "Spretigt". Jag känner efter om jag är klokare efter att ha skrivit. Om jag fångat en tanke eller gestaltat vem Jag är just nu. Då publicerar jag.