Lite rädd inuti

Min terapeut talar ofta om rädslan. Att den övergivenhet jag kände under delar av barndomen finns där inuti och styr både kontrollbehov och övergivenhetskänslor. Jag är så rädd för att åter drabbas av samma känslor att jag tyvärr regisserar upp situationer där de händer igen.

Jag hade lämnat dotter till kompis och satt signaturer på papper och promenerade hemåt. Då kom jag på mig med att känna rädsla. Ren rädsla. Lyckliga Hon kommer snart hem och jag är rädd. För henne? Ja, och nej. Mer för oss, för de stämningar vi brukar lyckas skapa. Som jag hatar så.

Det är ingen rolig känsla och jag sitter här nu och försöker hitta mig själv mitt i all stress och oro. Men jag är rädd att jag bara kommer att mötas av frånvaro och lättirritation. Jag är så fruktansvärt trött på gräl, bråk och missförstånd, men jag är rädd för att det är så det kommer att bli. Ju mer vi är ifrån varandra, desto grinigare brukar bli.Det är ju så mycket som kan gå fel. Vi är två personer som kan börja. Och vi har gott om invanda hjulspår av missförstånd och kränkningar att köra på i.

Jag andas lugnt och härmar en som ser lugnt på världen. Och håller tummarna för att vi är två som reciterar Tranströmer.

Det blir säkert bra.

Jag längtar till efteråt. Först fred och klokhet och ärlighet. Och sedan efteråt. Jag håller tummarna.

Tavlan: Vermeer. Flicka med pärlörhänge. En fredstavla.