Internet är ett galleri med en ny bekantskap bakom nästa klick. Bara att söka och hitta. Här ett självporträtt av norska Joronn Sitje-Mohr som finns på Göteborgs konstmuseum.
Hon ser på mig med stora ögon.
Munnen sträng men tvekande.
Som en mask med glipor.
Som en vilja att måla varmare målningar.
Hon är Joronn.
Hon är jag.
Jag tittar länge på bilden, samlar tankar som flugit runt. Jag hittar tankar på ett koncentrerat sätt. Joronns mun och ögon ger mig medvetet sökande och inte flykt.
Jag låter slumpen välja dikt. "Samlat Lugn" greppas och många kandidater passerar mina fingertoppar under en fikapaus. En dikt avfärdas men fingret hittar den på nytt. Jag läser om och skriver av.
Den här fågeln
har blivit nästan tragikomiskt
feladresserad.
Och jag vet inte vem
jag ska ge den en tillflykt hos.
Jag vet inte till vem jag ska gå
när jag inte vågar ta ett steg till
i mitt eget sällskap.
Men jag tror att ibland
när man är ledsen
hjälper det om någon som man älskar
vaggar en till sömns liksom underifrån
så att man blir varm och långsamt långsamt yllevåt
och får ett namn
som tvingar mörkret att öppna
sina viskande dörrar.
Kristina Lugn, Från Hundstunden (1989)
Inlägg
6 kommentarer:
Åh... min favorit-Lugn!!! Har den på min blogg någonstans.
Vem är du människa, höll jag på att skriva. Kanske lika kulturberoende som jag, både i jobbet och privat.... Hm....
:-)
Vem? Bara en man mänska ungefär i din ålder. Människan med ett Namn finns på mejlen.
Kulturberoende är jag upp och ner, nu väldigt upp. Dock inte i jobbet. Om än på arbetstid.
åh..tack för att du visade mej den dikten. Underbar.
E:
Varsågod så mycket.
Underbart vackert. Det kunde bli en bok med dina kommentarer om tavlor och dikter. Jag blir fascinerad när jag läser och får intresse för både konst och poesi som jag inte riktigt haft förut.
Tack.
Tina
Tina:
Tack!
Skicka en kommentar