Cyklar i regnet, på väg till ett möte. En kvinna kommer gående, går där lång i kjol och kort kappa och en lite dysterstressad uppsyn. Jag cyklar på trottoaren med cykeln, tittar mot henne och får ögonkontakt. Jag ler försiktigt, hon ler tillbaka med hela ansiktet, jag ler med hela ansiktet. Bägges huvud vrids runt för att förlänga blickar, leende med hela ansiktet som möts.
Jag cyklar förbi henne, tittar bakåt, ser att hon går med andra steg, och vet att hon fortfarande ler.
Jag cyklar vidare och ler inuti i regnet, känner mig upplyft, glad, fri.
Sen undrar jag om jag borde våga stanna, säga något, säga att ögonen gjorde mig glad, fråga om hon är singel, fråga om fika, säga adjö du är vacker ville bara säga det.
Livet börjar om.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
4 kommentarer:
Det är nästan skrämmande hur "fort" den där skärande panikslagna första smärtan ändå "försvinner". Lyckan av att känna lycka, trots allt ont... håll den i minnet!
Det är viktigt att skapa stunder som är bra bara för mig själv.
Jag undrar om jag känt sådan smärta nu. Inte just panik. Ledsenhet, men inte panik.
Jag tror jag gjorde av med paniksmärtan från för ett år sen och fram till juni, juli nån gång. Efter att Hon berättade om otroheten i juli har det varit jobbigt, men vetskapen om hennes dumhet har hjälpt mig att stå starkare. Den har väldigt tydligt vårdat min självkänsla mot anklagelserna att allt är mitt fel som jag var så sårbar för i våras.
Hon var medskapare till det som fick henne att ge upp genom sin otrohet och lögner, och lite oftare förstår hon det. Medger det. Viktigt.
Att gå i terapi hjälper förstås massor för att landa i sig själv, trots sorgsenhet.
Så är det nog. Mycket som blir viktigt i processen.
Men att känna små ögonblick av egen lycka läker mycket, och ger hopp om framtiden. Åtminstone för mig..
Instämmer helt. Varje möte där en annan människa speglar oss positivt, om så bara med ett leende i tre sekunder, gör oss starkare och gladare. Tack för omtanken.
Skicka en kommentar