Du är så hård mot dig själv

Ja, jag är så hård mot mig själv. Humlan säger det, min terapeut säger det varje gång.

Det händer något inuti mig. Sakta sakta förlikar jag mig med att jag har dåliga dagar, att uppbrott och lägenhetsköpochsälj tar tid och kraft, att jag inte kan vara klockren och trevlig på alla sätt nu, att jag är trött. Det är en balansgång mellan att förlika sig med att inret sörjer medvetet och undermedvetet och veta att det tar kraft, och samtidigt inte åter blir en som skyller ifrån mig för vare sig odräglighet eller att missköta jobbet.

Min terapeut ser min sorg, ser att två månader sedan Lyckliga Hon gav upp är kort tid att bearbeta, inte minst när det kommer färre svar än jag vill, hon ser stressen av att ligga där natt efter natt och längta efter det jag inte kan få.

Terapeuten: Du sörjer. Ha inte så höga krav. Du kan inte känna skam för att du jobbar sämre nu. Det är mycket som bearbetas i ditt inre.
Jag: Jag vet. Men det finns mycket glädjande också. Jag känner mina stressreaktioner rätt väl. Jag vet hur ångestklump i magen känns, jag vet hur kramp i låren känns, jag vet hur andnöd känns. Inget sånt. Inget alls. Det är ett tecken på att jag är medveten om mina känslor. Att jag bearbetar min sorg i öppet tänkande och med Lyckliga Hon.
Terapeuten: (Händer ihop och stort leende.) Det är ju jättebra.

Summan av plus och minus är ändå alltid nu. Så sant, så rätt, så klokt.