Jag tror inte på Gud. Jag tror inte ens på att det finns "något". Men jag är intresserad av förhållningssättet till det okända, inte minst hur människan genom tiderna hanterat denna osäkerhet om varifrån man kommer och vart man är på väg genom både vetenskap och religion. Det är intressant att ställa frågor som "Varför ska vi inte tro på att det finns en Gud?" och "Varför ska vi tro att det finns en Gud?"
Som ateist satte jag upp Richard Dawkins bok om Gud på villhalistan, och när den intellektuelle i mig andas morgonluft blir jag sugen på Richard Rortys bok på snarlikt tema. Det är intressant att läsa böcker som ställer sådana frågor. Jag hittade en intressant kampanj på det temat om en ateistbuss som ska åka runt och argumentera för humanistiskt tänkande och mot religiös fanatism.
Sen associerade jag från bussen till Michael Moores sodomobil. Politisk satir på högsta nivå.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
2 kommentarer:
Humanistiskt tänkande och religiös fanatism - eller humanistisk fanatsism och religiöst tänkande... har du tänkt på att fördomar ofta går åt båda hållen... :o)
Fördomar? Vi ser alla från våra utkikstorn och kan inte göra annat. Sant så tillvida att jag inte umgås med några religiösa fanatiker utan läser och försöker förstå. Jag kan förstå de processer som driver avgränsade och utsatta grupper att sluta sig samman mot en fiende som upprepat kränker dem. Som palestinierna eller irakierna. Men våld i religionens namn är våld i religionens namn oavsett om det är Israel eller AL Qaida bedriver det. Bush använde ofta korstågsmetaforen inför invasionen av Irak, för att uppmana folkligt stöd. Obehagligt alltihopa.
Några principer är viktiga för mig. En är alla människors lika värde. Det innebär att alla människor ska få rätt att välja sina egna liv. Människors lika värde är i princip aldrig en del av religiös fanatism. Eller av någon fanatism, som ofta definierar ett Vi och Dom. Samt en massa regler för levandet som påfallande ofta styr och reglerar just kvinnors möjlighet att välja fritt i livet.
Vad "fritt" är, blir en närmast metafysisk fråga som leder för långt just här, om man ser på exempelvis rätten att fritt välja att leva i burkha och befinna sig i beroendet att inte ha en egen försörjning. Fritt val?
Religiositeten som individuell hållning är värd all respekt. Det är starka politiska krafters användande av religionen som ett politiskt redskap som är det största problemet. Kyrkor och makthavare har alltid använt religionen för politiska syften. Så även idag. Jag uppfattar de båda Richardarnas böcker som inlägg i den debatten om hur religionen används, och hur Gud används i en debatt där Gud kanske inte hör hemma. Jag kan återkomma när jag läst dem.
Religioner - liksom bloggare och andra debattörer - erbjuder tydliga, enkla svar i en kaotisk värld. Marx formulering om religionen som ett opium för folket var inte utan träffsäkerhet. Bloggare är en svagare drog. Men lite vin för folket kanske bloggarna är.
Skicka en kommentar