Tes, antites, syntes

Det måste till en motgång för att skapa något nytt. Det är upplyftande att se det så när man ofta är illa omtyckt.

I stajlingen och rensandet av hemmet har mycket fått maka på sig, till exempel nätsladdar och strömsladdar. Lägenheten har varit internetlös och hänvisad till snålsurfande. Tånniskillar gillar inte nätlöst.

Lyckliga Hon är borta, och Äldsten satt i en soffa med de vuxnas laptop, där han suttit i fyra timmar. Jag hade just hämtat några lådor i förrådet och skulle dra sladdar. Dottern ville låna datorn och spela lite, och Äldsten kom aldrig loss. Sen, sen, snart. Istället började han gnälla och klaga om att det inte var hans fel att internet var borta.

Ursäkta, men till en stressad, trött, ledsen extrapappa som just tänkte använda sin tid till att koppla in sladdarna för pojkarnas skull, gick gränsen nånstans där. Jag blev störtförbannad och skällde åt honom (Rejält) att för h-e sluta klaga. Dottern blev besvärad.

Det lugnade sig, nätet kom igång, och där på andra sidan hårda ord hade jag och Äldsten ett samtal vi för sällan haft. Om trötthet, stress och att det är jobbigt för alla. Om att det är jobbigt med separationen även för Äldsten och Mellan även om de inget säger. Om att vi absolut inte kan klaga nu när allting är så jobbigt och stressigt. Om tårar. Om att vi måste hjälpas åt. Där fanns närhet och klokhet i nåt slags utmattning efter våra stressade hårda ord.

Sen pratade vi om möbler. Jodå, han visste vilken Sjuanstolen var, och den var snygg. Ja, självklart är det dyrt, men man kan ju lägga mycket för en soffa: Fyra köksstolar används väl lika mycket som en soffa? Mer?

Jag går till sängs med en skön känsla att även pojkarna kommer att vara en del av mitt liv. Sitta i den soffa och de stolar jag valt, äta på mitt köksbord, titta på min TV och spela spel på min dator. Välkomna.