Sluta eller börja - vad är svårast?

Jag satt och funderade en stund på om det är lättast att sluta älska eller att börja.

Sluta älska
Jag har nu i ungefär två månader gått med en partner bredvid mig som vid ett tillfälle upphörde att säga älska och började säga lämna. Jag har levt i mycket tomhet. Då inleddes en process av att stänga av inuti mig, hjälpt av de ord och beteenden som fortsatt såra och den frånvaro som bara bevisat att inte heller jag mår bra i det här. Upprepningstvånget att jaga det jag inte kan få är inte hälsosamt.

Det finns fortfarande både åtrå, längtan efter ömhet och efter vänskap kvar i mig, men de tre bitarna har särats från varandra. De hänger inte längre ihop med det kitt som skapar helheten kärlek. I luckorna emellan finns minnen av ord och beteenden som sårat och mycket längtan bort. Alla tre finns i mig som behov, men bara fragment finns att få av Lyckliga Hon. Nån gång visste jag. Troligtvis efter att någon osedvanligt brunstinkande padda slunkit ur munnen på henne. Det är så lätt när man tycker illa om. Men det har hänt mer gradvis än som slag i huvudet. Ett fait accompli av att känna och vilja i monolog gör att det stänger gradvis. Jobbigt är det, men friheten från en annan människa är också skön. Skönast är den när vi särar i fredlighet och inte i nyskapade sår.

Att börja igen
Det är inte lätt att sluta älska. Men det är kanske ännu svårare att börja igen. Att våga efter att ha blivit sviken och ljugen för såklart. Det gäller vem det än är med. Men ännu mer om det är samma människa. Lyckliga Hon sa för nån dag sen att vi bägge vill men just nu kan vi inte leva ihop. Vi har bägge sagt sånt. Vi vet det bra, och ser det dåliga. Ser vår oförmåga. Ordet "sorgligt" är det mest överensiga vi har.

Hur börjar man älska igen? Hur lever man sitt liv, skapar sitt, bryter upp och känner sig fram med vänskapen på ett sätt som bägge trivs med. När går man över gränsen för att säga det till sig själv? Och sedermera till den andre. Säga "Jag vill" om man åter vill. Vi kommer ju att träffas. Det kommer att bli fira jul ihop och träffas då och då. Vårda vänskapen. Jag vill absolut inte hasta in i något nytt med någon annan. Men om kärlek väcks igen mot Hon. Hur vet jag det? Hur vet hon? Vi bryter ju samtidigt upp. Vem vågar? Blir det för långa samtal om vi ändå träffas. Bli stående i en dörr eller för långa chattar eller sena telefonsamtal? Jag har återvänt en gång förut i en tidigare relation, men tror inte att jag lärde mig så mycket.

Problemet är filosofiskt, just nu är det fokus på att lämna klokt och vårda vänskapen. Men det är viktigt att hålla ögonen öppna och titta aktivt åt alla håll. Mitt pigga scoutjag hojtar ett ärtigt "Alltid redo" och får mig att tro att jag faktiskt kommer att klara att titta åt alla håll samtidigt. Att jag blivit bättre på att se skillnad på hägringar och oaser.