Ett dilemma så här en fredagkväll.Du får en äkta Francis Bacon-tavla. Låt säga den här. "Påven Innocentius V (efter Velazquez)".
Du kan älska eller hata Bacon, men de flesta är nog överens om att det är obehagliga tavlor.
Men du får den. Den är säkert värd en rejäl summa pengar.
Det är bara en hake. Du får inte sälja den. Aldrig sälja den. Den måste hänga hemma hos dig på väl synlig plats mitt i vardagsrummet. I samma stund du stoppar undan den tas den ifrån dig.
Skulle du ta emot den?
Inlägg
7 kommentarer:
Hmmm, men nej. Det skulle kräva att jag hela tiden tänkte att det är synd om honom för att inte ligga i sängen och tänka att han är ute efter mig.
/Tina
Aldrig. Jag är ju en sån där som vill ha goda energier där jag är. Pengar är sekundärt i det fallet.
Tina: Ja, jag fattar tolkningen. Själv känner jag en instängdhet i tavlan, och instängdhet är en känsla som skapar oförutsägbara beteenden.
Inrerum: För mig handlar det i första hand om kvalitet. Tavlan är bra. Argumentet om positiv energi håller jag mer om i princip, även om inte alla tavlor kan vara gullegull.
Själv? Vet jag inte.
Nope. Den är läskig även om den är uttrycksfull. Och jag har faktiskt sålt/gett bort även jättedyra ärvda tavlor för att jag antingen inte gillade dom, eller behövde pengarna.
Men jag gör mej aldrig av med den lilla akvarellen med trädgrodan från St martin, som jag fick av min styvmor... Innehållet är viktigare än priset.
Sen kan det ju vara så att någon annan uppskattar den mer än mej. Nån som faktiskt älskar att ha en Bacon på väggen och ryser av lycka när de går förbi den.. Om man nu skall hitta ett osjälviskt skäl att inte behålla den :)
Men en annan viktig sak med gåvor: vem får jag den av och varför? Givarens identitet och intention kan ju vara ett skäl att behålla en sak..
Raggoparden.
Gåvans avsändare var inte det intressanta här. Inte priset heller. För mig handlar det snarare om funderingen om att tavlan är bra. Fantastisk till och med. Ändå tvekar jag om jag vill ha den på väggen.
Men jag kan lyssna på rejält deppig musik även om jag är på bra humör. Kontinuerligt till och med.
Det är något direkt med konst som gör att tavlor som väcker obehagliga känslor vill vi inte ha uppe. Jämförelsen med musik är annars att vi bara skulle lyssna på harmonisk och glättig musik. Och så är det ju inte.
Jag skulle pröva att sätta upp Bacon och se vad som hände.
Linda.
Jag accepterade min egen musiklogik. Jag kan tänka mig att ha en obehaglig tavla på väggen om den är riktigt bra. Som denna.
Dessutom ser jag mer rädd och frustrerad än hemsk.
Skicka en kommentar