Tåren tittar ut

Den hade suttit där länge den där tåren.
I några veckor hade den suttit och velat ut.
Tittat ibland och känt om det var läge.
Plötsligt satt jag vid köksbordet efter spagettin.
Då såg den sin chans.
Det känns alltid skönt när tårar vill ut.
Märkligt nog.

Den höll sig inne när jag skrev om det jobbiga att lämnas.
Den höll sig inne när dottern bara pratade med mamma.
Den höll sig inne när Laptop sa att han kanske får jobb i en annan stad.
Den höll sig inne under prat om möbler och lägenheter.
Allt var ensamhet i tanken redan då.
Allt var en dålig dag redan då.
En dålig dag helt utan gräl.
Trots allt.
Men ingen tår kom ut av det.

Istället tanken på ett halvt kilo köttfärs.
Prat om att laga mindre portioner.
Att nämna Laptop.
Dagar av kontrollerat tänkande blev en tår.
En tyst stilla tår kom ut, inga ord.
Utan att göra en stor grej av sig.
Inget hulkande.
Bara jag och tåren.
Jag och tåren framför den familj som snart inte är.

Dotterns blick.
Hur hon kröp upp i mitt knä.
Kramen.
Där mammigheten försvann.
Det korta pratet om kärlek och längtan till sen.
Sån tid som stannar upp och lägger sig till ro i minnet.
Lyckliga Hons klappande hand på kinden.
Där var jag förstådd.
Där fanns vänskap.
Det kom en tår till lite senare.

Tåren kunde inte berätta om nästa gång.
Jag tänker låta alla komma.
Då och då.