Njuta av Nu och vänta lugnt på Sen

Mycket konstigt när Nuet är det mest normala på länge. Några korta veckor kvar till isärflyttning och det är mycket såklart. Stressigt.

Tårar väcker tröst från Både Hon och mig, och på många sätt känns det... Ja, jag är beredd att säga bra. Roligare och närmare än på väldigt länge. Öppet men lugnt. Som det borde känts för länge sen. En ro i vardagen som vi inte orkat skapa. Överreaktioner kommer från bägge, men de leder till lugna förlåt och sedan bra igen.

Jag trivs i Nu. Trivs med att Lyckliga Hon är mer öppen med sin vänskap, och vågar visa sårbarhet och inte bara den kompakta tvärsäkra ilska som fått mig att känna mig som nåt hemskt. Jag trivs med ömhet och närhet och en delad känsla av att vi tycker likt, men vet också det datum då sängen och rummen är tomma.

Efteråt något annat. Sen. Först en tom lägenhet med bara jag. Sen en ny lägenhet jag ännu inte vet var eller hur. Där något nytt. Men Nu är nu.