Jag skrev en blogg om att jag har svårt att lita på Lyckliga Hon efter alla gånger hon ljugit och varit oärlig. Jag skrev att jag har svårt att lita på att Hon ska vara rak och ärlig även i sådant som rör dottern. Att Hon behöver förklara för mig varför jag ska lita på henne där. Jag skrev ingenting om att jag tycker att Hon är en dålig mamma. Inte ett ord. Jag skrev om min rädsla.
Som svar. En blogg om att jag tydligen tycker hon är en dålig mamma. Försvarstal som inte behövdes. Och nu skriver hennes bloggkommentatorer att jag är avundsjuk. Att jag försöker trycka ner henne.
Att önska ärlighet från någon som ljugit upprepat? Är det fel?
Att önska vänlighet från den som säger sig vara vän? Är det fel?
Att ha svårt att lita på den som ljugit ofta. Är det konstigt?
Jag har anpassat mig runt hennes hoppande med boendet, hon ska fira jul med mig och min familj, jag har frågat, stöttat och kramat runt stress på jobbet och hennes mamma. Försökt vara vän.
Jag förstår inte riktigt varför det behövde bli så här.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
5 kommentarer:
Det är väl inget konstigt om du inte kan lita på eller känna tillit till någon du upplever svek och oärlighet ifrån. Men det gör ju inte den människan till en alltigenom lögnare inom alla andra områden. Så den misstron är onödig men visst, jag förstår att du kan känna så.
Och varför tror du att man döljer sanningar för någon? För att man är en obotlig lögnhals? Eller är omogen och har stora problem med att hålla sig till sanningar? Kanske, kanske inte. Fast jag tror det är enklare än så, att det istället beror på detsamma som du känner. Nämligen brist på tillit tillbaks.
Och så där kan man ju hålla på i all evighet. Utan att egentligen komma någon vart, tror jag. Lita på - inte lita på - lita på - inte lita på
Ett alternativ är väl annars att komma fram till en fullständig acceptans av den andre. Som den är.
Och kanske handlar den där rädslan för att hon inte ska gå att lita på mer om dig än om henne. Nämligen att du är rädd för att ha för stora förväntningar och förhoppningar om att hon ska vara den ärliga människa enligt ditt sätt att vara ärlig. Förhoppningar som återigen blir till besvikelse. Då är det kanske dags att släppa dessa förhoppningar på att hon ska vara på ett sätt som du vill.
Om man skriver går hon att lita på som förälder så förstår jag att hon tog det som hon gjorde. Då får du ju formulera dig på ett annat sätt. Det hade jag tagit fruktansvärt illa upp av en sån kommentar speciellt när livet är rörigt i annat. Så vill du inte att hon ska skriva sånt så skriv inte sånt själv. Eller är det ok när du skriver men inte hon?
Till att börja med. Jag skrev inget om dålig förälder, jag skrev om att jag inte Vågar lita på henne runt dottern. Att det smetar över. Först skrev jag ett ordflöde med FRÅGAN "går hon att lita på som förälder", syftandes på kommunikationen om barnen. Min inre kaotiska monolog samlad i ord. Fortsatte sedan med önskan om ärlighet och att det var sista lögnen.
Sen skrev jag i en kommentar:
"Vi är föräldrar ihop. Vi måste vara ärliga och ha en gemenskap om dottern. Vad gäller om andra människor i hennes liv, boende, flytt, gemensamma ansvar. Jag måste kunna lita på att Hon är ärlig om allt sånt. Att jag slipper bli överraskad och överkörd. Hon måste förklara varför jag ska lita på henne. För många lögner för ofta för nu för att våga."
Notera VÅGA. Det vill säga i grund ett inåtriktat att jag inte vågar lita på henne, att jag alltid är förberedd på att något ska komma fram.
ana-ma:
Vi är ofta medregissörer till vårt eget elände i relationer. Självklart har jag varit på sätt som gjort att hon haft svårt att vara ärlig mot mig. Gjort henne rädd.
Själv hävdar jag att hon har fel. Hellre veta det jobbiga än ana det.
Acceptans av den andre som Hon är. Jo, det är jättefint. Men alla mänskliga beteenden ska inte accepteras. Vissa ska faktiskt sättas gränser mot för att visa att de är felaktiga. Att vara oärlig i en relation är en bra kandidat, liksom otrohet.
Jag har också beteenden i mig som jag inte vill ska accepteras eller förlåtas. Jag vill SJÄLV ta ansvar för att bli bättre. Andra kan hjälpa mig i den resan genom att säga att jag gör saker som gör dem ledsna.
Jag försöker verkligen lita, men inret skyddar mig genom att säga att jag ska vara förberedd. Jag kan återkomma i en senare blogg till varför jag har svårt inte våga lita på henne.
snöflinga:
Jag skrev inte att hon inte går att lita på som förälder. Som jag förklarade ovan.
Det är lätt att missförstå och definiera en annan människa. Nyss la Lyckliga Hon upp en blogg där jag påstås tycka att hon är misstrodd som mamma. Vilket hon inte är. Däremot har jag svårt att lita på henne. Vill prata om hur vi ska nå till att jag gör det fullt ut.
Jag har läst någonstans att du med hjälp av din terapeut kommit fram till att du ställer stora krav på dig själv. Min teori är att om man gör det så visar det sig också ofta i att man ställer höga krav på andra. Förutom att slå på sig själv. Vad är då höga krav på andra? Jag tror det är att ställa krav och förväntningar på andra att vara och bete sig på ett sätt fast att man ser att den andre inte klarar av det. Och sen fortsätta påpeka felen. En rundgång som söndrar mer än den läker.
Om du arbetar med dina egna brister som du anser att du har så är väl det ok, och det är ju synd om du ibland är för hård mot dig själv och jättebra de stunder du
inte är det utan tycker om och vet att du är bra som människa, trots allt. Men att "terapeutisera"
andra samtidigt, tror inte jag leder till något gott.
Att lita på andra kan ju också vara att lita på att den andre gör det bästa utifrån sin förmåga och situation och i sin takt. Att den andre är ärlig men kanske inte på det sätt du vill och önskar utan främst mot sig själv, och att det redan där kan vara svårt att hitta rätt men att man ju måste börja någonstans.
Att acceptera den andre som den är var inte menat som en glittrig klichéfras. Eller att du inte skulle kunna säga ifrån. Säga ifrån och sätta gränser för hur man vill bli behandlad är en sak. Men hur och på vilket sätt är en annan. Och jag tror att den ton och de ord man väljer ganska ofta genomsyrar vilken uppfattning man har om den andre. Att sträva mot att tala med den andre som till en vuxen person även om man inte tycker att den uppför sig vuxet alla gånger. Ett exempel på där man inte tilltalar någon vuxet brukar just vara att inflika med, på antingen direkta eller subtila indirekta sätt, hur omoget man tycker att den andre beter sig. Då talar man ju som till ett barn. Läxar upp. Fast att det inte var meningen. Det motsatta är lika vanligt. Att man svarar och tilltalar den andre med anklagelser och trots, även lydnad. Som om den andre vore förälder.
Kan verkligen förstå att er situation med barn inte är den delikataste. Där det krävs två vuxna och rationella för att göra det bästa för barnen samtidigt som ni har fullt sjå med ert eget.
Men ingen av er är ju mer än människa. Lita på det. Ni gör så gott ni kan. Båda två.
ana-ma:
Kloka ord, och mycket av det borde riktas åt oss bägge. Vi har svårt att leva upp till de krav vi själva ställer. En ganska pinsam egenskap.
Jag backar inte från ärlighet. Det är otryggt och omoget att ljuga. Och det gör ont. Jag vet, eftersom jag varit oärlig själv förr. Just därför kan jag förstå, men också veta att det går att ta tag i problemet. Ärlighet som en grund för tillit är en av de viktigaste grunderna i en relation. Det fungerar inte utan den.
Visst har jag varit irriterad, raljant och skuldbeläggande ibland. Och i nedlåtande som mot ett barn-tävlingen är vi duktiga bägge två.
Vi har bägge kört "jag gör mitt bästa"-retoriken. Vi har bägge testat "acceptera mig som jag är"-retoriken också. Oftast som undanflykter för att skyla över våra egna brister som vi visat oförmåga att ta tag i. Att vi sårat och försökt rädda oss likt en amerikansk advokat i en domstol.
Ärligt talat trodde jag vi var rätt sams nu. Några dagar borta från varandra visade att vi inte var det. Trist.
Skicka en kommentar