Humlan och jag pratar skuld

Jag och Humlan konsumerade kultur igår. Vi gick och tittade och var tysta och vi pratade och gick var för sig och tillsammans. Samtalet vindlade om var vi befinner oss nu. Jobbigt för bägge. Skönt inuti för bägge. Vindlingarna ledde oss till prat om skuld och stränghet. Om föräldrar som skuldbelade oss. Om läxor och prestation och för höga krav och skulden när kraven inte uppfylls och apatin när kraven blir för tunga. Om tvångsmässiga beteenden och behovet av att få höra "Du är bra".

Fungerar det någonsin att vara sträng mot sig själv?
Kan man strängt övertala sig själv till arbetsmoral eller disciplin för att slippa känna sig dålig efteråt?
För att slippa straffa sig själv?
Eller blir syftet alltid förfelat?
Att det handlar om att acceptera slappheten på jobbet vissa dagar, ta bekräftelsen från andra på allvar och sluta sänka sig själv, inse att man just nu har de dåliga sidorna som sårar andra och de sätt man gör sig själv illa.
Att först när man accepterat att man är bra trots de dåliga sidorna kan man göra något åt dem.
Att strängheten och tvånget gör att man tvångsmässigt upprepar beteenden som är destruktiva.

Det var ett sånt där samtal som fick oss bägge att efteråt gå med en wow-känsla. Klokare, peppade, och med ett fint minne av den där kulturen.

Mer sånt i livet!